Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: stress (sida 1 av 14)

Stress och total obalans

Eller o-stress och välbefinnande.

De där dagarna när jag inte kan andas ut för att jag vet att det finns ”unfinished business”. De där dagarna när jag hamnar i tankeloopen att det inte är någon idé att andas ut eftersom jag ändå inte vet hur det där eller det här ska ordna sig.

Och efter månader av att inte riktigt slappnat av så blir allting grönt och doftande och inbjudande. Waxholmsbåtarna går dagligen, jag hinner svara på de få mejl som hamnar i inboxen, kalendern är blank som ett dansgolv och idéerna kommer rasande. I takt med att trasseltankarna löses upp.

Kroppen fungerar. Helt plötsligt. Hungern är hunger. Sötsuget uppstår ibland men kan hanteras med lagom mängd.

Sömnen funkar.

Var det så enkelt?

”Andas! Annars orkar jag inte med dig.”

En av mina vänner vill inte prata med mig förrän jag har återfått en normal andning.

Det har jag tänkt mycket på den senaste tiden. Att jag själv ofta är mitt i någonting när jag sätter mig ner vid ett fikabord, i ett sammanträdesrum eller vid middagen. Eller kliver in genom en dörr. Mitt i en berättelse, mitt i en tankegång. Inte så ofta bara där, just då.

(Som nu, när jag sitter och skriver det här en julimorgon på landet. Vinden är snäll, solen skiner varmt men jag har placerat mig i skuggan, jag hör en hel del fåglar, både stora och små, det är så tidigt att bara småbarnen hos grannarna hörs. Jag är litet närvarande när jag berättar om vad jag förnimmer, men faktiskt sitter jag ju här och skriver. Och då är jag inte riktigt här ändå.)

Tänk om det kunde bli självklart att varje möte, varje lektion i skolan skulle inledas av en gemensam stund av andningsfokus.

– Nu, säger avdelningschefen, så tar vi och sätter oss riktigt skönt i våra stolar. Blunda och känn hur stolen känns mot kroppen, mot lårens baksida, mot ryggen. Placera fötterna stadigt i golvet. Andas in genom näsan. Andas ut och låt axlarna sjunka. Fortsätt fokusera på andningen i tio andetag.

Eller så.

Skulle vi då ha helt andra möten? Helt andra skol- och arbetsdagar? Stand-up-möten och andra intressanta delar av agilt arbetssätt – vore det mer effektivt att byta ut dem mot en gemensam andningsstund?

Utan att bli alldeles flummig så måste jag ju säga att de gånger jag mediterat i grupp har stora saker hänt inom gruppen. Kanske är det bara för att vi just då har delat en lugn och fokuserad stund, att vi har delat en behaglig stund. Eller så sker faktiskt någotslags utbyte mellan människor i det meditativa tillståndet. Efteråt har det varit väldigt mycket svårare att kallprata. Att dra igång en debatt eller ett gräl skulle vara helt otänkbart.

Vad är din åsikt och erfarenhet? Själv ska jag kanske sätta timern på mobilen på alarm ganska många gånger om dagen. ”Andas” ska det stå när signalen ljuder. Med några utropstecken dessutom.

Jag avslutar med den tibetanska munken som så enkelt lär ut meditation.

 
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=nOJTbWC-ULc&w=560&h=315]

Friskvård på riktigt? #blogg100 dag 55/1

DSC_0465

Eller avslappning?

Sedan igår är jag inne på det här med nyårslöften och föresatser. Jag kommer att återkomma till metakommunikation igen, för det är så ohyggligt spännande. Särskilt med tanke på att jag fick en kommentar från Dr Spinn som handlade om meta-inlärning och då fick jag ihop två olika spår som jag ska fortsätta utveckla.

Men nu tillbaka, i viss mån, till det här med utmattning och stress i arbetslivet. Det är väl ingen som missat att sjukskrivningstalen på grund av stressrelaterad ohälsa bara skjuter iväg. Jag hoppas verkligen att det pågår mycket utrednings- och forskningsarbete om det här. Annars är det vi som drabbas och drabbats som får sätta doktorer, politiker och arbetsgivare på rätt spår.

Jag har funderat en del på det här med friskvård. Numera har en stor del av dem som har en anställning möjlighet att få bidrag till friskvård. Ett par tusenlappar eller mer per år för att gå på gym, simma eller få massage. En del av oss har gym på våra arbetsplatser och kanske har vi också träningspass som vi kan gå på. MEN.

Hur ofta är det de som mest är i behov av rörelse som går på passen eller kilar till gymmet på lunchen? och

Motverkar den träning som erbjuds stress eller kan den tillochmed förvärra den? Här tänker jag att de som redan är på väg mot utmattning ibland tränar extra hårt för att få bort tröttheten och känna sig som ”bra” prestationsmänniskor och därmed drar sig ännu närmare kanten mot stupet. Och att prestationspräglad träning skrämmer bort dem som ”bara vill röra på sig”.

Jag tror att folkrörelsetanken skulle må bra av att dammas av här. Alltså tanken om att det som erbjuds påverkar ALLAS hälsa. Det här är mina förslag:

  • Uppmuntra promenerande möten – upp till tre personer kommunicerar mycket bättre i friska luften. i dagsljus och i rörelse än i inpyrda mötesrum. Dessutom sover alla bättre och blir därmed friskare, gladare och mindre stressade.
  • Uppmuntra till mikropauser med rörelse, särskilt för kontorsarbetare som sitter vid datorn större delen av sin arbetstid. Finns appar för sådant och program att ladda ner i datorn.
  • Uppmuntra att stå upp då och då vid skrivbordet.
  • Uppmuntra färdigheten att slappna av djupt genom att erbjuda det som lunchaktivitet – ett pass Yoga Nidra ett par gånger i veckan i ett större mötesrum. Eller varför inte uppmuntra till att byta ut fikarasten mot en kortare meditation eller Yoga Nidra.
  • Uppmuntra tanken på vila och återhämtning såväl som tanken på rörelse och motion.

Vad tror du?

Rutiner, vanor och jullov #blogg100 dag 54/2

utegår

Utsikt från min dagliga runda

(Under det långa jullovet 2015/2016 kunde jag befästa rutinerna och vanorna. Jag hade lärt mig massor under hösten på Stressmottagningen och jag praktiserade lärdomarna. )

Jag vet inte om någon märkte det. Men jag hoppade av utmaningen Blogg24. En dag var det inte roligt längre. Det var skönt att bara ge upp utan att tänka vidare på det. Mitt liv stod inte och föll med det. Min självkänsla inte heller. För min del var det en större seger att kunna ge upp den utmaningen än om jag skulle ha genomfört den.

Så började det närma sig julen och även om jag handlat de flesta klapparna till Aktivistvalkyrian och Pojken på nätet och julmaten kom i en kasse från Middagsfrid komplett med instruktioner för fyra dagar, så kände jag av julstressen. Det blev julafton och det blev juldag/födelsedag och jag kände mig lätt anfrätt om än rejält julad.

För att kunna njuta av det jullov jag kommer ha tillsammans med barnen, så tänkte jag på det jag lärt mig på Stressmottagningen och bestämde mig för att börja praktisera en del av det. Igen. För att komma ihåg, lära in och stadfästa vanorna så att de blir lika naturliga som att äta frukost (för det har jag alltid gjort. Med njutning).

  1. sova lagom – åtta till nio timmar
  2. promenad i skogen varje dag. Runt fyra kilometer. I dagsljus.
  3. kort Yoga Nidra (jag kör ett klipp från Youtube som är på en kvart)
  4. göra något utvecklande och roligt varje dag (det här återkommer jag till)
  5. varva aktivitet och vila

Och, javisst. Jag fick ny energi. Har inte bara legat i soffan och tittat på ”Blacklist”. Har känt stor nyfikenhet och glädje över att få vara tillsammans med barnen. Orkar och vill blogga. Känns finfint, helt enkelt.

De här vanorna/rutinerna borde jag kunna ta med in i vardagen som jag ser där bakom hörnet om några veckor. Istället för fikarast borde jag kunna lägga mig i något rum med dörr och praktisera Yoga Nidra. Efter att jag ätit min matlåda borde jag kunna ta en halvtimmes promenad. Och sova ska jag ju ändå. En kvarts skrivande eller räknande (mer om det!) är ju ingen stor bit att gapa över. Och jag ska lära mig att ta mikropauser, så att jag kan vila mellan arbetsuppgifterna. Kort sagt – det borde kunna gå.

Och bloggandet då? Jo. Det får bli ibland. Vad jag tänker att jag ska skriva om:

  • matte. Just det. Matematik.
  • fick jag ordning på sovandet?
  • ångbåtsterapi
  • och en massa mer som bara försvunnit just nu.

SM i det perfekta livet #blogg100 dag 53/2

Några av dessa otillständiga drapor som matar utmattningen hos många människor. Förtjänar att hånas ännu en gång.
Eller – jag struntar i att håna. Det räcker med att läsa eländet.

bild(5) IMG_1727 IMG_1771

Finns det hjälp att få för den utmattade? #blogg100 dag 52/2

blandat20102011 110

Varning för oroande läsning!

Jag refererar återigen till alla kommentarer och livsberättelser som jag fått ta del av i de slutna Facebook-grupperna för utmattade som jag är med när jag svarar på den frågan att nja, det är väl litet si och så med hjälpen och stödet och vården och förståelsen.

I den här posten tänkte jag försöka sammanfatta en del kring vården.

  • många läkare verkar stå ganska handfallna inför oss utmattade. De kan sjukskriva oss, de kan skriva ut piller, men de är sällan bra på att hitta vårdformer som fungerar. Ofta är det vi utmattade själva som får fråga om remisser till de vårdinstanser vi själva forskat fram finns.
  • den fungerande vård som finns är inte spridd jämnt över hela landet. I vissa landsting finns ingenting att tillgå, verkar det som. I andra finns det att välja på.

Gå in på 1177.se och sök på utmattningssyndrom. I Stockholms län får du då fram en sida som handlar om de olika vårdgivare som finns och som du kan remitteras till av din läkare (allmänläkare eller specialist). Här är länken till den sidan. Det märkliga är att Stressmottagningen fattas i listan, trots att den finns med bland de vårdgivare som ingår. Men Stressmottagningen hittar du här.

När jag väljer andra landsting ser det alls inte lika ljust ut. I Västra Götalandsregionen finns det en mottagning som 1177.se hänvisar till. I Norrbotten ingen alls. I Skåne hänvisas till sex stycken privatpraktiserande KBT-terapeuter. Och så vidare. Det ser på det hela taget orättvist och ganska eländigt ut. Och det är ju så otroligt märkligt eftersom det inte är en liten, marginell symtombild vi pratar om. Vi pratar om tiotusentals människor varav flera dessutom slås ut från arbetslivet alldeles för tidigt, till kostnad för dem själva och samhället.

Som någon skrev: ”Skulle vården av människor med lunginflammation vara lika dålig som vården av människor med utmattningssyndrom så skulle vi ha en avsevärt kortare medellivslängd.”

”Ms Adeen, I presume?” #blogg100 Dag 51/3

640px-Rencontre_de_Livingstone_-_How_I_found_Livingstone_(fr)

Den som söker han finner. Stanley hittar Livingstone. Jag ska hitta svar.

(Energin börjar komma tillbaka. På en stabil nivå. Strax före jul 2015.)

Idag är det alltså dags för frågorna. De frågor jag har ställt mig själv och som jag ställer mig eftersom det är så mycket jag inte får rätsida på.

  1. Varför är det inga undersköterskor i grupperna på Stressmottagningen?
  2. Jag har klappat ihop – hur får jag hjälp att bli frisk?
  3. Hur påverkar diagnosen på läkarintyget min möjlighet att få ersättning och hjälp?
  4. Vad sägs från myndighetshåll om stress och psykisk ohälsa i arbetslivet?

Jag är under rehabilitering och bör beakta energibalanseringen. Även denna dag ska bli randig. Därför slutar jag här. (Se inlägget om vila och aktivitet här)

 

Från en dag till en annan. Not. #blogg100 dag 51/2

IMG_2737

Frågetecknen är mina egna – borde det ha gått att stoppa nedstigningen här?

(Å, vad jag lärde mig under hösten 2015 där på Stressmottagningen och jag ville föra kunskapen vidare.)

Den här kurvan har vi som gått på Stressmottagningens program fått ritad för oss flera gånger.

Den beskriver en första fas (som kan innehålla de där tre-veckornas-sjukskrivning-för-att-vila-bort-det värsta-skoven, du som följer bloggen vet vad jag åsyftar. Läs annars här och här). Det vill säga en lång, lång period då många tecken finns på ohälsosam stress, obalans i livet och en allt större oförmåga att hantera livets påfrestningar. Ibland kommer perioder med extrem trötthet, men som det ändå går att vila sig ur på några veckors sikt. Har en då en bra arbetsgivare, omtänksam familj, vänner och anhöriga och en egen förmåga att känna efter och att säga ”nej” och ”stopp”, då går det att stoppa förloppet här.

Kan en inte bryta trenden går det utför. Efter några dippar och perioder av extrem trötthet och/eller smärta då en kanske vilar eller inte så kommer mötet med väggen. Det totala raset. Då en inte hittar, då en inte kommer upp ur sängen. Då en blir liggande.

Det röda krysset. Dagen, den exakta tiden då det hände. De flesta av oss kan säga att DÅ, då brast livet.

Efter Dagen då allt brast är det bara vila som gäller. Under en lång period. Vila, vila och vila. Försök att få litet dagsljus, se till att du får mat och dryck i dig.

En dag, efter någon eller några månader, kommer du att orka litet mer. Försök att gå ut, se till att få mat och dryck i dig. I bästa fall har du nu kontakt med en väl fungerande vårdapparat som hjälper dig att börja komma tillbaka till ett vanligt liv. Och då kan kurvan börja svänga uppåt. Med myrsteg går det framåt. Hemma kan du göra litet. Kanske kan du återse din arbetsplats. Korta aktiviteter ska omslutas av vilopauser. Även om du har stöd av familj, vänner, vårdapparaten och arbetsgivaren kommer vägen tillbaka att gå i vågor. Räkna med bakslag! Även om det känns som om du då halkar tillbaka till Dagen, så är det inte så. Bakslagen blir kortare och mindre djupa.

Vi håller den här bilden inom oss, vi som har gått på Stressmottagningen.

Nu delar jag den här, för att fler ska kunna visa den för sin familj, anhöriga, vänner, kollegor och arbetsgivare. Jag fortsätter med min forskningsexpedition för att göra utmattningssyndrom synligt, förståeligt och mindre skambelagt. Imorgon tänker jag skriva frågor som jag tänker ta reda på svaren till

Varför skrev jag det jag skrev sist? dag 51/1

DSC_0136red

Lugnet. Tänk om det kunde vara såhär inombords. Välordnat. Traditionellt. Stilla.

(Bra skrivet, Eva-2015! säger Eva-2016.)

För några dagar sedan postade jag ett inlägg som handlade om att det inte alltid är så lätt att få förståelse från andra människor när det gäller utmattningen. Som handlade om att det finns människor som behövt ta en time-out i några veckor på grund av stress och efter det är experter på hur utmattning ska diagnosticeras och behandlas. Att det finns människor som bara ser på utsidan och tycker att vi utmattade ser så friska ut att vi nog egentligen bara är lata och svaga, ja, litet löjligt överkänsliga.

Japp. Jag har nog också varit där. Tyckt att det är väl bara att bita ihop, yoga litet mer, träna litet hårdare, lyssna på fågelsången litet intensivare så ska nog den här människan kunna samla sig också och åter bli en fullvärdig, bidragande medborgare och arbetstagare.

Nu, på andra sidan av utmattningen, så vet jag att så enkelt är det inte.

Att hindra någon att klappa ihop i utmattning går. Absolut. Arbetsgivare och anhöriga kan göra stora insatser. Naturligtvis den enskilda människan också, men hen behöver oftast stöd. Med mina egna dyrköpta erfarenheter kan jag nu se vilka i min omgivning som ligger i farozonen för att insjukna i utmattning. Därför fortsätter jag blogga om det jag lärt mig. Och jag hoppas att du som känner att du kanske är på väg mot utmattning kan hitta litet stöd, hjälp och fakta här. Så att du kan söka hjälp och stöd av de instanser som faktiskt finns och från de människor du har omkring dig.

Utmattningssyndrom är ingen sjukdom som uppträder från ena dagen till den andra. OK, det akuta insjuknandet är ofta dramatiskt, men sjukdomen har ”matats” under lång tid. Det finns markörer, det finns tecken. Kan arbetsgivare och människor rent generellt lära sig mer om vad som är tecken på utmattning, då borde det kunna gå att förhindra en del insjuknande i utmattningssyndrom, eller hur?

Att bli förminskad, förlöjligad, ignorerad eller misstrodd hjälper inte. Så mycket kan jag säga.

Det här är ingen liten, marginell eller sällsynt sjukdom. Det finns hjälp. Det finns kunskap. MEN. Det finns otroligt mycket okunskap, felriktad välvilja och alternativa metoder och förklaringsmodeller som inte alltid gagnar den som är på väg att bli sjuk eller som redan är det. Så. Kanske är det dags för mig att mer metodiskt försöka reda ut begreppen. Det kommer att ta tid, men jag ska försöka.

A mission. A quest.

(Många av oss som hamnat i utmattning är sådana som vill ha mening, mål och missioner. Just den delen vill jag inte tillfriskna från.)

Söndagsvila #blogg100 dag 50/2

12063029_1641308302802439_1874857047_n

Söndag = vilodag.

Hm.

I hur många hem gäller det?

Jag tog mig ut på en skogspromenad i vinterkylan. Isen har börjat lägga sig på sjön jag passerar. Folk jag mötte hade mössor och vantar. Solen sken starkt och snett in mellan träden.

Jag gick låååångsamt. Jag lyssnade på kyrkklockorna som ringde till högmässa. Jag tittade noga på rötter, stammar, vackert ljus, mossor och de löv som fanns kvar. Men ändå sprang tankarna iväg med koncentrationen. När jag helt stannade upp lugnade sig tankarna och jag kunde koncentrera mig fullt ut. Uppenbarligen funkar inte gående meditation något vidare för mig just nu.

Fast det var en finfin promenad. Känslan av den kalla luften i näsan, det vackra, sneda ljuset och rytmen i kroppen av fötternas steg.

Men jag hade ju inte landat så pass som jag ville. Därför la jag mig på yogamattan (går lika bra med en tunn madrass eller en tjock filt), la en IKEA-pläd över mig (får inte vara så varmt att en somnar) och lät mig ledas i en lång Yoga Nidra. Den här är för långsamma helgdagar och för kvällar i yttersta nöd. Den tar en timme, men den tar dig till en plats inom dig där du verkligen får vila.

Tankeduschen avstannade. Rastlösheten dog. Jag fortsatte vila hela dagen. I de få aktiviteterna jag gjorde. Testa!
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=i7YdT4Z1kVA&w=560&h=315]