Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: tvillingar (sida 1 av 3)

Karin, borta i 25 år

fil-2016-10-27-16-27-17

Jag tog porträttet på Karin när vi bodde tillsammans i en etta på Karlbergsvägen.

Karin har varit borta från vår värld i 25 år idag.

Det handlar om henne idag. Inte om mig som kvarglömd tvilling i de levandes värld. Det har jag skrivit om förut och det kommer jag att fortsätta skriva om.

Idag är det Karin det handlar om.

Karin den otåliga.

Karin den djupt intellektuella.

Karin den utseendefixerade.

Karin som tidigt var krävande, svår att trösta och lugna.

Karin den oroliga, vaksamma.

Karin med sina låtsasbarn – Elisabeth, Eva-Britt och Gunnar. Elisabeth som vann alla tävlingar dememellan. Eva-Britt som evig tvåa och Gunnar som klantade sig och var allmänt bara ett påhäng.

Karin som fick ”gubbarna” på Operabaren (de var yngre än jag är nu) att lyfta blicken från ölen och titta bort mot evigheten, genom att citera Karin Boye.

Karin som kunde lyfta vilket samtal som helst till höjder en inte visste fanns inom en.

Karin som pratade i all oändlighet.

Karin som avbröt tills jag eller alla lyssnade.

Karin som ett tag hävdade att det var de åldrande på institutionerna som var den riktigt förtryckta gruppen när jag försökte frälsa henne med feminism.

Karin som alltid gick tre steg före i läsandet och tänkandet.

Karin som introducerade Levi-Strauss och Ursula K LeGuin, Vogue och Harper’s Bazaar.

Karin som kunde äta två 100 grams Marabous Romrussin på en kväll (vilket var tokmycket då).

Karin som skolkade av princip om lektionerna var meningslösa.

Imorse läste jag ut ”A Wizard of Earthsea” som jag fick av henne när vi gick i gymnasiet. Boken är nu väldigt sliten. Imorse berättade den för mig om försoning, om att bli hel, om att omfatta mörkret och ljuset i mig, om att omfatta livet och döden.

Tillbaka i vattnet

PICT0724

Jag och min tvilling i en finsk insjö 1970. Vi badade alltid så fort det fanns minsta chans. Det här var ett fint kvällsdopp. Mjukt insjövatten. Kvällsljummet i luften.

Förra året eller så skrev jag om att ett dopp i havet är bättre än Stesolid och jag har fortsatt praktisera bad och fundera på effekterna av dem.

Senast idag simmade jag fram och tillbaka utefter strandlinjen i 20-21-gradigt Östersjövatten. Några snälla svallvågor efter förbifarande båtar gjorde vattnet litet mjukt gungande då och då. Några vindilar kom och krusade ytan. Barnen plaskade, stänkte, kastade sig, simmade.

Jag kom upp till huset och kände mig väldigt tillfreds. Hela kroppen har varit med. Hela jag har varit med.

När det friska vattnet möter kroppen möter det HELA kroppen. Huden är ju vårt största organ till ytan sett och dessutom tätt försett med receptorer. Jag antar att när kroppen omsluts av vatten så är det en sensorisk kaskad vi är med om. Så många förnimmelser på en gång att tankeverksamheten tillfälligt pausas. Vår ”monkey mind” stängs tillfälligt ner på ett effektivt sätt. Är det bland annat därför välbehaget infinner sig efter ett bad precis på samma sätt som välbehaget infinner sig efter en stunds meditation?

IMG_0619

Och här är en nutida bild med plasket av Pojken.

 

Till minne, 24 år utan men 29 år med #blogg100 dag 100/4

PICT0886 PICT0892 PICT0031 PICT0034 PICT0162 PICT0167 PICT0105 PICT0375 PICT0577 PICT0647 PICT0784 PICT0279 PICT0512 PICT0540 PICT0607 PICT0724 PICT0729 PICT0783

Inte sorg, bara vad det var #blogg100 dag 100/3

PICT0928

Apelsin-Igloo

PICT0900

Jag hade visst tagit av mig glasögonen

 

Tvåsamheter #blogg100 dag 100/2

DSC_0645

Tvillingar. 1975. Petrejusvägen 5, Hammarby.

Jag försov mig imorse. När hände det senast? Det kommer jag inte ens ihåg, så längesedan är det. Det senaste året har jag antingen varit sjukskriven (och fått sova) eller sovit dåligt och vaknat mest hela tiden. Men imorse försov jag mig. Stängde av klockan, fast jag sedan inte kom ihåg det och vaknade helt oförstående en timme sent.

Trots att jag hade litet bråttom måste jag ändå äta frukost/få i mig litet bränsle eftersom jag cyklar till jobbet. Kaffe och macka. På med datorn. Igång med ”Homeland” på Netflix – fem minuter tar det ändå att få ner frukosten. Så kom jag åt något reglage på datorn så att Spotify satte igång. I lurarna kom ”Miracle of Love” med Eurythmics. Och Carrie, Brody, nationens säkerhet och terroristceller fadade ut i ingenting medan jag flyttades tillbaka till 1986.

1986. Jag satt i den vitmålade korridoren mellan vardagsrummet och köket i den stora lägenhet på Sibyllegatan där jag just då bodde med några andra. Den vitmålade korridoren där lägenhetens enda telefon stod och där man antingen pratade inför alla som tillfälligtvis var hemma eller på besök eller så stängde man in sig och blockerade vägen till köket. Min tvilling sa i telefonen:

–          F har precis köpt Eurythmics nya. Jag måste få spela en låt!

Hon la ner telefonluren i den stora lägenheten på Hornsgatan hon just då delade med några andra och gick bort till skivspelaren. Jag hörde hur det skrapade när hon satte ner stiftet. Och så (burkigt) kom ”Miracle of Love”.

Min tvilling och jag satt och andades i varsin ände av telefonlinjen. Och lyssnade. Jag vet inte vilken kärlek hon tänkte på. Själv kände jag längtan efter den stora känslan som jag inte visste säkert om jag delat med någon mer än min tvilling men som jag ändå hoppades få dela med någon i en ”vanlig” relation. Vad vi än tänkte på så delade hon och jag just då en visshet.

Jag tror att hon bröt förtrollningen genom att med ömhet säga:

–          Den gillade du väl, Eva. Du gillar ju sentimentala saker.

Tillbaka till 2014 så påmindes jag i veckan om kraften i att vara två som har samma mål. Som tillsammans, enade blir en stor kraft som få står emot. Och då kom jag ihåg när det var som häftigast att vara tvilling – när vi stod enade mot en motståndare, när vi skulle övertyga någon, när hon och jag dansade. Då vi tillsammans hade superkrafter.

Inte konstigt att jag känt mig försvagad så länge.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=yOGD1WkJJok&w=420&h=315]

På väg #blogg100 dag 100/1

PICT0461

Götgatan i Stockholm

Den här bilden är tagen på den tiden det inte var så spännande att bo på Söder i Stockholm. Den är tagen på den tiden det fortfarande fanns tanter med kappa och förnuftiga skor (som inte var neonfärgade).  Den är tagen på den tiden alla fasader i Stockholm innerstad inte var putsade till tänderna.

Var det en bättre tid? Något att längta tillbaka till?

Samtidigt var jag och min tvilling ilskna på det faktum att vi var födda fyra-fem år för sent. Hade vi varit litet äldre hade vi faktiskt kunnat se David Bowie när han var Ziggy Stardust. Vi hade kunnat se Roxy Music med Brian Eno. Vi hade kunnat se Rolling Stones när Mick Jagger var som snyggast – 1972.  Nu fick vi hålla till godo med Roxy Music på Konserthuset 1976 och Rolling Stones på Knebworth samma år. Så vi tyckte DÅ inte att vi levde i den bästa av världar.

Vad menade jag med ”På väg”? Jo. Att det bara är 19 inlägg kvar till det hundrade. För energin fattas mig. Men inte idéerna, som tur är.

 

Litet mer om att vara en tvillinglös tvilling #blogg100 dag 99/2

PICT0053

Här är vi.

Den enda som vet hur det är att förlora en tvilling är en annan tvillinglös tvilling. Så är det bara. Men det har tagit mig mer än tjugotvå år för att fatta det. Jag har försökt hitta liknelser för att förklara, men det har inte gått. Självklart för att jag inte har någon erfarenhet av att vara en ”singleton”, en människa som föds ensam. Så jag kommer aldrig att kunna dela mina barns eller andras närstående erfarenhet av ett själv, ett jag som existerar alldeles för sig själv.

För vi som är tvillingar (eller trillingar eller fyrlingar eller….) startar ju våra liv som tillsammans-varelser redan i livmodern. ”Vi” är ett viktigare ord än ”jag”, det beskriver bättre den viktiga enheten.

Som tur är har jag hittat fram till en världsomspännande Facebook-gruppen för tvillinglösa tvillingar och där äntligen finns människor som i grunden förstår förlusten och tillsammans kan vi försöka sätta ord på den. Förlusten av tvilling är en förlust av självet lika mycket som förlust av en älskad människa. Så mycket har jag nu förstått.

I Yoruba-stammen i Nigeria finns fyra gånger så många tvillingar som i övriga världen. Man tror att tvillingar har en särskild position i tillvaron, mellan den vanliga världen och gudavärlden. Man tror också att tvillingar delar på en själ. Därför måste tvillingar som förlorar sina tvillingar behandlas speciellt. Det finns ceremonier som hjälper dem. Det här fick jag veta i en dokumentär som jag av en slump trillade på när jag slog på TV:n. Dokumentären ligger på URPlay och heter ”Inte utan min tvilling”.

Jag är en tvillinglös tvilling #blogg100 dag 99/1

PICT0162

Från vänster till höger: jag, docka 1, docka 2, min tvilling

Egentligen är det här inlägget bara en påa. Vissa saker måste man närma sig med försiktighet. Som det faktum att jag förlorade min tvilling för 8208 dagar sedan. Att den jag var innan den 27 oktober 1991 blev en helt annan sedan. För min identitet var bland annat byggd på det faktum att jag var född och uppvuxen som en tvilling, jag var en del av en helhet. Efter den 27 oktober 1991 var jag en tvilling utan min tvilling.

Och som med mycket annat så kommer det kära Internetet in här också. För några månader sedan fick jag veta att det finns en sluten Facebook-grupp för tvillinglösa tvillingar. Jag berättade min historia i korthet och fick komma med. Nu kommer det berättelser varje dag i mitt Facebook-flöde som bekräftar mina upplevelser och som får mig att känna mig normal i mina reaktioner och känslor. I gruppen är vi närmare 1000 personer, spridda över hela världen.

Om bilden? Vi hade bett våra föräldrar om att ta en bild på oss när vi sov. Vi ville verkligen veta hur vi såg ut som sovande. Jag har för mig att vi blev litet besvikna. Vi såg alltför mycket ut som vanligt. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad vi hade väntat oss.

Uppladdning

blogg100-logotype-300x256

Den första mars börjar Blogg100 igen. Jag tänker hänga på för fjärde året i rad. Men i år tänkte jag göra på ett nytt sätt – jag tänkte återanvända material jag redan skrivit men sätta ihop inläggen tematiskt och kronologiskt.

En lång berättelse kommer att handla om mitt insjuknande i och tillfrisknande från utmattningssyndrom. Det är dagboksanteckningar som är fyllda av reflektioner och funderingar – vilka är vi som blir utmattade, varför står vården ofta handfallen inför den här åkomman, vad har vår samtid med den galopperande epidemin att göra?

Jag kommer också att lägga ihop de inlägg som handlar om serier och filmer på Netflix.

Jag har ett gäng inlägg som handlar om böcker, det är rekommendationer och varningar. Ofta handlar om det flera böcker i samma post – exempelvis i inlägget som handlar om böcker som varje ung kvinna borde läsa.

Under åren har jag bidragit med några riktigt, riktigt bra recept – de tänker jag publicera på rad. Så ni som är intresserade av mat har chansen att få inspiration varje dag under närmare två veckor. Och ni som högaktningsfullt struntar i vad ni stoppar i er eller i alla fall inte gillar att laga det själv – hoppa över Issadissa under samma period.

Så har jag skrivit en del om samverkanskonsumtion. Det tycker jag är ett väldigt spännande område. Det blir nog en fyra-fem dagar som bloggen kommer att handla om det.

Blir det om tvillingar också? Ja. Jag tror det.

När ett nytt tema är på gång ska jag försöka vara tydlig om hur lång tid framåt bloggen kommer att domineras av det temat. På samma sätt som jag ska vara tydlig när ett tema är på upphällningen och vad som sedan väntar.

 

Hösttermin och allt är nytt

IMG_2443 IMG_2444

I lördags var det vernissage i Olle Nyman Ateljéer och Konstnärshem med Bianca Maria Khon Barmens verk. Jag trodde att det jag mest behövde var att vila. Särskilt efter att jag och Aktivisten/Valkyrian varit inne i sta’n och shoppat block-pennor-notisblock-namnetiketter-räknare, kort sagt skolgrejer. Samtidigt visste jag att det var viktigt att jag åkte ut till okända områden för att se Biancas skulpturer, teckningar och målningar.

Jag tog Saltsjöbanan. Det var varmt. Jag gick av i en avsomnad, välmående, förritiden villaidyll – Saltsjö-Duvnäs. Stämningen var litet som i min barndoms sommar-Örebro, avfolkad, sömnig, litet kvalmig. Vacker, jo, såklart. Med vattnet och storvillorna.

Så kom jag fram, några timmar efter att utställningen öppnat. En vacker plats, några människor satt och samtalade i skuggan av ett träd. En gräsplan framför. Vin och chips. Lugn. Eftertänksamhet.

Jag tittade på utställningen. Tog några kort. Satte mig vid samtalet. Och bredvid mig satt Karin, min tvilling. Ju mer vi pratade desto tydligare blev hon. Jag tror att jag måste berätta om henne.