Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: tvillingar (sida 1 av 3)

October 28 1991

When I get to work, it’s a normal Monday, although I’m a little more elated than usual. It was an exciting evening last Saturday, at the magazine ETC’s big party at Kulturhuset. Some of my new colleagues had also been there, just like a lot of other people I know or are familiar with. Such a party where anything can happen, anyone can show up. Me and K were there, a lot of his advertising agency friends, Karin and David were there. We had then gone on to the motorcycle club Gorr’s party.

But now it’s Monday. I have been at my new job at Stockholm’s coolest photo agency for two months. I’m easing in among the others who work there. We work in an office space with high ceilings. The skylights in the large archive room make the space bright. The walls are painted in the brand’s selected colors, the furniture is designed by well-known architects. The meeting room is a room in the middle of the space with glass walls around. We all dress in black because it seems best in this context.

We eat breakfast together as we do every day. Someone walks past the local bakery Sturekatten and buys bread and then we have sandwiches and coffee. We are sitting in a staff room with a huge window facing Skeppargatan, a large, square table and portraits of the photographers who own the company on the walls.

Sometimes we linger a little after nine, that is if the phone does not ring and if the doorbell does not chime to announce a visitor. This Monday I want to talk about the party, I linger with my coffee cup in the cramped kitchen. Then comes Sofia. She looks at me with a strange face.

– There’s a cop asking for you.

A feeling of shame. A feeling of being revealed. A feeling of being exposed.

A 55-year-old man steps forward in the doorway. He wears blue jeans, a denim shirt that is open at the neck, a necklace, a black waist-length leather jacket. Short gray hair. Cleanshaven. He speaks in a rough voice.

– Can we go somewhere and talk?

I show him into the meeting room with glass walls. There is an elongated table with a telephone on it. I take everyone’s attention with me into the glass cage. The policeman closes the door.

– Karin Adeen is your twin sister, right?

– Yes.

– She is dead.

And right there and then the world bursts. One of me hears the other screaming and thinks ”Yes, that’s what you do when you find out that your twin sister is dead” and the other of me just screams. One of me watches as policeman Jan W grows uncomfortable and emits odors and vibrations – ”I want out of here”. The other of me has sailed into a void, a white room without sound, without time.

– Do you have anyone to call? A friend?

Says the policeman with the rough voice.

One of me thinks ”You do not think I have a boyfriend, a close family, you say” friend ”, what do you mean?”. The other of me is left in the white, quiet room.

The policeman calls the advertising agency where K works. I give him the number – 24 90 40. I do not want to talk to Janet in the switchboard, it is not possible.

– What is his name, the coarsely voiced policeman asks just before the call is connected.

I answer him and hear the rough voice asks for K.

– Karin is dead, I say when I’m handed the telephone.

A short while later, K rushes in. He is red in the face and breathes fast after running all the way. The policeman with the fleshy face and the rough snag says that Karin was found dead on Sunday morning. He releases every word as if someone is forcing him to speak.

The one of me who just screamed straight out has ended up in a new situation. I say:

– But she didn’t had much to drink.

The only thing I can think of is that Karin vomited in her sleep and that she suffocated. And I’m ashamed.

The other of me has lain down in the white softness and does not hear, does not see, time has gone still.

K takes me by the hand, we pick up my motorcycle jacket, he pulls me towards him, holds me tight when I stumble next to him to the garage on David Bagares street. The faux fur on the collar tears against my forehead. We’re going to my mother’s apartment.

28 oktober 1991

När jag kommer till jobbet är det en vanlig måndag fast jag är litet mer uppspelt. Det var en spännande kväll i lördags, på ETCs stora fest på Kulturhuset. En del av mina nya kollegor hade också varit där, precis som en massa andra människor jag känner eller är bekant med. En sån fest där allt kan hända, vem som helst kan dyka upp. Jag och K var där, en massa av hans reklambyråkompisar, Karin och David var där. Vi hade åkt vidare sedan till mc-klubben Gorrs fest i deras lokal inne i berget på Hornsgatan.

Men nu är det måndag. Jag har varit på mitt nya jobb på Stockholms coolaste bildbyrå i två månader. Jag håller på att hitta min plats bland de andra som jobbar där. Vi arbetar i en lokal i gatuplan med högt i tak och lanterniner i det stora arkivrummet som gör att det är ljust nästan överallt. Väggarna är målade i varumärkets utvalda färger, möblerna är designade av kända arkitekter. Det mötesrum som finns är ett rum mitt i lokalen med glasväggar runtom. Vi klär oss i svart för det verkar bäst i sammanhanget.

Vi äter frukost tillsammans som vi gör varje dag. Någon går förbi Sturekatten och köper bröd och så äter vi mackor och dricker kaffe. Vi sitter i ett personalrum med ett enormt fönster ut mot Skeppargatan, ett stort, kvadratiskt bord och porträtt på fotograferna som äger företaget på väggarna.

Ibland sitter vi kvar litet efter nio, det är om telefonen inte ringer och om dörren inte plingat för någon besökare. Den här måndagen vill jag prata om festen, jag står kvar ett tag med kaffekoppen i det trånga köket. Då kommer Sofia. Hon tittar på mig med en konstig min.

– Det är en polis som frågar efter dig.

En känsla av skam. En känsla av att blivit påkommen. En känsla av att blivit blottad.

En man i 55-årsåldern kliver fram i dörröppningen. Han har jeans, jeansskjorta som är öppen i halsen, en halskedja, svart midjelång skinnjacka. Kort grått hår. Slätrakad. Han pratar med grov röst.

– Kan vi gå undan någonstans?

Jag visar in honom i mötesrummet med glasväggar. Där står ett avlångt bord med en telefon på. Jag tar med mig allas uppmärksamhet in i glasburen. Polismannen stänger dörren.

– Karin Adeen är din tvillingsyster, eller hur?

– Ja.

– Hon är död.

Och just där och då spricker världen. En av mig hör den andra skrika och tänker ”Ja, det är väl så man gör när man får veta att ens tvillingsyster är död” och den andra av mig bara skriker. Den ena av mig iakttar hur polismannen Jan W blir obehagligt berörd och utsöndrar lukt och vibrationer – ”jag vill härifrån”. Den andra av mig har seglat in i ett tomrum, ett vitt rum utan ljud, utan tid.

– Har du någon att ringa? Någon kompis?

Säger polismannen med den grova rösten.

Den ena av mig tänker ”Du tror inte att jag har någon pojkvän, någon nära familj, du säger ”kompis”, vad menar du?”. Den andra av mig är kvar i det vita, tysta rummet.

Polismannen ringer till reklambyrån där K jobbar. Jag ger honom numret – 24 90 40. Jag vill inte prata med Janet i växeln, det går inte.

– Vad heter han, frågar den grovröstade polismannen precis innan samtalet kopplats fram.

Jag svarar honom och hör den skrovliga stämman fråga efter K.

– Karin är död, säger jag när jag får luren.

En kort stund senare rusar K in. Han är röd i ansiktet och andas fort efter att ha sprungit hela vägen. Polismannen med det köttiga ansiktet och den sträva snaggen säger att Karin hittades död på söndagsmorgonen. Han släpper ifrån sig varje ord som om någon tvingar honom att tala.

Den av mig som nyss skrek rakt ut har hamnat i ett nytt läge. Jag säger:

– Men hon hade ju inte druckit så mycket.

Det enda jag kan tänka är att Karin kräkts i sömnen och att hon kvävts. Och jag skäms.

Den andra av mig har lagt sig ner i det vita mjuka och hör inte, ser inte, tiden har stillnat.

K tar mig i handen, vi hämtar min mc-jacka, han drar mig mot sig, håller mig hårt när jag stapplar bredvid honom till garaget på David Bagares gata. Fuskpälsen på kragen river mot min panna. Vi åker till mammas lägenhet.

 

Gentlemen, renegater och tvillingar

 

Det enda den här bilden har med texten att göra är LÄNGTAN

Jag sitter, nej halvligger i soffan med en katt på benen. Jag kan alltså inte röra på mig.  Igår lämnade jag blod för första gången, jag känner mig bakis fast jag inte drack något igår så jag antar att det har med blodtappningen att göra. Att vara fast i soffan tillfälligtvis är helt enkelt passande.

Jag kunde skriva på tvillingboken, men det gör jag inte. Jag lyssnar på ”Renegater” av Klas Östergren, inläst av Klas Östergren. Min historia med Klas Östergren närmar sig 45-årsstrecket. När jag läste ”Fantomerna” föll jag som en fura. Han skrev några krönikor i Dagens Nyheter som jag fortfarande kan komma ihåg delar av. En lunchrast skippade jag skolmatsalen och åkte till Kulturhuset där Klas Ö pratade om boken som skulle komma till hösten – ”Gentlemen”. Han läste ur den, jag återvände till resten av skoldagen alldeles uppfylld, liksom rusig. Boken kom ut när jag var i London den hösten. Mamma och Karin skickade recensionerna, de var allmänt välvilliga (både recensionerna och mamma/Karin).

Det som känns märkligt nu när jag lyssnar på ”Renegater”, det är att jag åker in i berättelsen som om den vore minnen ur mitt eget liv. Jag får träffa författaren och Henry Morgan igen, jag kommer ihåg känslan i våningen på Hornsgatan, frukostarna med Henry, hans berättelser om kvällarna, arbetet med att gräva tunneln, blåstället, när semlorna försiktigt skulle föras hem via de isiga gatorna.

Jag minns också den gången för 38 år sedan när Karin och jag satt i en väntsal i Madrid-stationen Atocha. Ljuset var skumt, vårt tåg söderut skulle avgå sent på kvällen. Vi längtade efter att sätta oss på tåget och komma iväg mot Malaga. Skulle vi kanske komma ända till Marocko? Ljuset i väntsalen var dåligt, vi längtade en allmän längtan. Bort, hem, mot vuxenlivet, mot självständighet, mot självstyre, mot äventyr, mot trygghet, mot en självklar riktning. Jag läste högt för oss båda ur ”Gentlemen”. Jag läste kapitlet om julbestyren och julafton. Om koftan som Klas fick av Henry och om slipsen som Klas köpt till Henry. Vi bands ihop där, Karin och jag, Klas och Henry Morgan, vi delade en varm stund av samhörighet och vänskap, en paus någonstans ute i Europa.

Det var inte en av våra bästa resor. Vi frös en hel del. Vi sjöng på svenska för några spanska unga män som skjutsade oss någonstans för att lyssna på grodorna. Vi såg Goyas svarta målningar. Men vi byggde på våra gemensamma minnen, testade tryggheten i tvillingskapet.

Det är ett kärt återseende och en hel del förundran när jag nu träffar Henry och Klas igen. Jag har lyssnat i ett par timmar och har mer än trettio timmar kvar. Lyssnar och lyssnar, förresten, jag kliver in genom en dörr, jag är inbjuden, jag är där.

Mitt namn är Taiwo

Hade Karin och jag varit födda i Nigeria hade vi kanske blivit döpta till Kehinde och Taiwo. Det är de namn tvillingar traditionellt har fått i vissa delar av Nigeria och länder i Afrika men även i Syd- och Mellanamerika.

Kehinde är den äldsta tvillingen, den som skickar ut sin yngre tvilling, Taiwo först för att se efter hur världen ser ut utanför livmodern. Jag, som är född sju minuter före Karin, är alltså den yngsta och skulle då bära namnet Taiwo.

Nu, när min tvilling inte finns längre skulle jag ha en ibeji, en figur som symboliserar henne och där hennes själ finns. Eller egentligen hennes del av vår gemensamma själ. För i den här kosmologin är tvillingar en själ som delas på två kroppar.

Är jag ute och snurrar och beter mig som en sådan som upphöjer den ädle vilden eller som har ”gone native” i jakten på min egen tvillinggåta? Ja, vad vet jag. Mer än att det finns tvillingar därute som låter magiskt och samtida och som gör tvillingskapet till något särskilt. Inte upphöjt, inte bättre, bara särskilt.

Mina damer och herrar! Jag ger er Ibeyi med Lisa-Kainde (annan stavning av Kehinde) och Naomi Diaz.

Tvllingboken, två kapitel till

Söndag hos farmor 

Det är dukat i salen när vi kommer. Tunna koppar för mamma, pappa och farmor. Höga, raka glas med mönster på, barnglas, saftglas. I glasen står skedar som ska fungera som sugrör också, men det gör de inte. Varför skedar i ett saftglas? Men de är där. Ska vara där. Det går inte att fråga varför.  

Prassliga, tunnatunna servetter med rosa blommor utefter kanten. Under sockerskålen och gräddkannan som står på ett silverfat just för sockerskål och gräddkanna, ligger ett tunt mönstrat, underlägg av papper.   

På ett fat ligger sju sorters kakor, sex sorters småkakor samt mockarutor. På ett annat fat ligger bullar i rutiga bullformar i olika pastellfärger. En gräddtårta, hembakad den också, såklart, är placerad på ett genombrutet tårtpapper som ligger på ett nysilverfat med krusidulliga kanter. Tårtspaden har ett krusidulligt skaft. 

I salen finns matsalsbordet med finstolarna, den höga spegeln ovanför ett smalt litet bord, ett stort skåp där finporslinet finns och ett piano. Pianot har en metallisk klang. Det låter som om någon pratar med spänd röst, som om känslorna inte får visas eller komma ut.  

Vi har åkt i två timmar för att komma till farmor. Jag är fortfarande lätt illamående efter bilresan. Jag blir sällan så åksjuk att jag kräks nuförtiden, men själva illamåendet kommer nästan varje gång jag åker bil.  

Farmor häller upp blåbärssaft i Karins och mitt glas. Sugrörsskedarna klirrar. De vuxna får kokkaffe, farmor häller grädde i sitt, mamma och pappa är moderna och dricker kaffet svart. Mamma lägger i en sakett 

De vuxna pratar. Vad de pratar om angår inte Karin och mig, de vuxna frågar oss ingenting, de bryr sig inte om oss, de har sitt vuxenprat att utföra. De pratar om släktingar, tror jag. Det de säger fäster inte hos mig, jag får inga bilder, inget sammanhang, det är som om jag inte förstår. Tankarna far iväg. Sekunderna är långa och fyllda av sockriga smaker. Jag äter kakor för att få bort illamåendet, men det ligger som en dov ton inuti. Några kakor är smuliga, andra knastriga, några lent sönderfallande. Som alltid är farmors vaniljbullar fyllda av ljus och hemtrevlig sötma som är alldeles trygg och snäll. Jag dricker saften som är litet ljummen. Den smakar gott men jag blir mer illamående. 

– Det är klart att du ska ha tårta! Säger pappa. 

Det går inte att tacka nej. Jag vet det. Men jag försökte ändå. Kanske att det skulle kunna gå idag, nu är vi ju ändå snart tonåringar.  

Jag får en bit av tårtan. Sockerkakan är torr. Vaniljkrämen är en hård sträng mellan bottnarna. Hallonsylten är ett rött streck av koncentrerad sötma. Grädden är spritsad i hårda spritskrusiduller. Det är torrt och sött i munnen. Hårda smaker, kantigt, sockrigt. 

– Nu får ni gå från bordet, flickor! 

Karin och jag går in i gästrummet som ligger mellan salen och farmors sovrum. Det är ett smalt rum med en bäddsoffa, ett skrivbord och en låg bokhylla. På väggen sitter en klocka med pendel. Ovanpå klockan står en uppstoppad storspov. Jag vet att det är en storspov eftersom det står det på plattan fågeln står på. Den har en lång, smal, böjd näbb och ögon som tittar. Klockan låter. Klockans ljud fyller gästrummet. Klockans ljud smakar förbud, oändlig tid, omöjlighet att påverka.  

Någon av oss tar fram den enda sagobok som finns hos farmor, det är en mörkblå bok med berättelser som vi aldrig har hört liknande någon annanstans. Berättelserna saknar mystik, saknar prinsessor, kungar och farliga väsen. Berättelserna handlar om glada barn som gör saker, helt ointressanta saker. Bilderna är ritade av någon som är bra på att rita men som inte vill berätta något, det är som att titta på en reklamteckning. Vi sitter där i gästrummet. Någon av oss bläddrar i den där boken vi har tittat i massor av gånger. Tiden går långsamt. Klockan mäter och förkunnar. Luften är tjock. Illamåendet avtar inte.  

Jag går på toa. Det luktar gammal människa och fukt. Golvets plattor är lagda som ett schackbräde. Svart och vitt, svart och vitt. Toalettlocket är klätt med en rosa frottéklädsel. Det är ganska kallt inne på toa, så jag stannar inte så länge som jag tänkt mig. De vuxna sitter fortfarande i salen och pratar. Karin kommer ut från gästrummet. Vi ställer oss bredvid varandra och tittar på oss själva i den runda spegeln i rummet som är både hall och rum. Karin är några centimeter längre än jag. Jag måste ha mina glasögon för att se något, hon har glömt sina idag och klarar sig ändå. Min lugg når ner till bågarna, det tycker jag ser bra ut. Karin har sidbena. Vi har cendréfärg på håret, sägs det. En slags ickefärg 

Karin ville inte åka med till farmor idag. Det tar två timmar att köra från Örebro till Sala och så två timmar tillbaka igen.  

 Varför måste jag följa med? Jag vill vara hemma.  

 Men du kan inte vara hemma själv! 

 Det kan jag visst, jag är tillräckligt stor för det.  

 Farmor blir så ledsen om inte alla kommer. Du måste åka med. 

 Jag hatar att vara hos farmor. Det är så tråkigt, det finns ingenting att göra där. Maten är äcklig, de där mjuka, blöta bären som vi alltid får till efterrätt! 

 Men Karin!! Så säger man inte!! Nu kommer du med. VI måste åka nu. 

Så vi satte oss i baksätet i den röda lilla Toyotan som fortfarande luktade nytt så att jag blev illamående. Mer illamående. På fönstret bak fanns en klisterremsa där det stor ”My Toyota is fantastic”. Jaha, tänkte jag. Det rimmade inte eller var inte roligt på något vis. Men remsan satt kvar så länge vi hade bilen.  

Vi tittar oss i spegeln där vi står hos farmor. Spegeln hänger över ett runt bord med glasskiva. Under glaset ligger medaljer eller plaketter. De har alltid legat där, så när vi väl lärde oss läsa fanns det ingen nyfikenhet kvar att använda för att ta reda på vad som stod på medaljerna. De fanns där. De skulle alltid finnas där.  

 Vi går ut, säger jag. 

Det blir litet lättare att andas när vi kommer ut.  

 Vad är det vi inte får göra hos farmor? frågar jag och så börjar vi räkna upp: 

Inte svära (fast det är vi inte så bra på ändå) 

Inte säga något om att röka 

Inte säga något om att dricka sprit eller vin (vilket betyder att mycket av det som har med morfar och morbröderna att göra får inte pratas om) 

Inte spela kort eller ens prata om att kortspel (Löjliga familjerna och Svarte Petter kan vi inte ta med till farmor) 

Inte ta med ungdomsböcker av Hans-Eric Hellberg eller Kerstin Thorvall som handlar om ungdomar som dricker mellanöl, som bråkar med sina föräldrar och som hånglar 

Det enda som farmor vill veta om oss är att vi är duktiga.  

 Tror du vi får åka till Stockholm och se Sweet när de kommer? 

 Jag tror det. Hur köper vi biljetter? 

 Jag tror man ringer och beställer. Tror du mamma vet? 

 Vi frågar ikväll när vi kommer hem. 

 Tänk att få se Sweet på riktigt! Vad ballt! 

Jag har inte varit på någon konsert men Karin hade åkt på en bussresa till Göteborg för att se Deep Purple. Det var hon, Flisa och Freddie. De var yngst i hela bussen. Han som äger skivaffären som heter LP-skivan hade arrangerat resan, det verkade som om han tog extra ansvar för Karin och de andra. Karin berättade om bussresan och om konserten så att det kändes som om jag hade varit med. Hon berättade om de äldre killarna med långt hår som faktiskt pratade med de yngre tjejerna på ett snällt sätt. Konserten med Deep Purple där de spelade de låtarna vi dansat till på partyn i mellanstadiet – ”Highway star”, ”Child in Time”, ”Smoke on the Water”. Ian Gillans skriksjungande, starka röst. 

Vi går runt huset i det knastrande gruset. Det är litet kallt så vi går uppför trapporna till farmors lägenhet och in i hallen. Det är varmt och skönt, vi kryper upp i sammetssoffan som står i hallen. Det luktar mat från köket. Den gröna sammeten är sträv under handen åt ena hållet och följsam när man drar handen åt andra hållet. Soffans rygg är alldeles rak och hård, det man sitter på är som en rund och hård kudde, det är svårt att inte halka med rumpan bakåt eller hasa ner på golvet. Det känns inte som om soffan är gjord för att sitta i.  

Det är dukat för middag runt bordet som står mitt i köket. Först är det som ett litet smörgåsbord med inlagd sill som varken Karin eller jag äter, prinskorv, köttbullar och Janssons frestelse. Farmors hembakta, platta siktkakor med Port Salut-ost som man skär med en osthyvel som har träskaft och ser ut som mjukglasstopp. Inte alls som vår praktiska och rätlinjiga osthyvel med plastskaft. Så är det stek med kokt potatis, sås, konserverade grågröna, söta, mjuka ärtor och morötter. Jag mosar potatisen i såsen, det är så gott. På kylskåpet står glasskålen med bär som tinar. Det är jordgubbar, hallon och blåbär. Jordgubbarna ä,r alldeles mjuka. Såsen är alldeles mörkblå. Vi får vispgrädde till.  

När vi åker tillbaka mot Örebro börjar det mörkna, men det är inte så svart som det är när vi hälsar på före jul. Då när farmors födelsedag ska firas. Då kommer kusinerna och deras föräldrar. På Anna-dagen då farmor fyller är det mörkt när vi åker hem. På gårdarna vi åker förbi och i villaträdgårdarna står det granar med kulörta lampor. Rött, gult, blått och grönt. Det ser festligt ut. Det är nästan jul. Men fortfarande är det bara i början på hösten. Vi åker över åkrar men mest igenom skogar. Karin och jag är dåsiga, vi orkar inte sjunga ens en gång. Jag fantiserar om att gå på Sweet-konserten.  

 

Delade känslor 

Det kan inte alltid varit lätt att ha tvillingar. Känslorna, protesterna blev dubbla. Inte alltid, förstås, ilskan, vreden, då var det en i taget. Då visste vi kanske instinktivt att om vi båda skulle visa ilska så skulle vi knäcka mamma och pappa. Deras solidaritet med varandra var så mycket svagare än vår, de skulle inte ha vetat hur de skulle hantera en tvilling-vrede. 

Men rädslan. Den bara fanns där, icke förhandlingsbar. Den slog till och vi satte båda klackarna i backen, blåvägrade. Som när vi var i Kiruna och skulle ner i gruvan.  

– Hiss??!!  

– Flera hundra meter ner!!?? 

Vi rörde oss inte ur fläcken. Pappa blev arg. Mamma försökte tjata. De uttryckte besvikelse, en känsla Karin och jag alltid ville undvika, men rädslan var förlamande och så stark att den tog över allt annat obehag.  

Pappa åkte ner i gruvan. Mamma stannade med Karin och mig. 

Eller den gången pappa tyckte att vi skulle testa utförsåkning. Vi hade en påsklovsvecka i våra kusiners hus i Rätansbyn, vi kunde låna deras utrustning, pappa körde upp till Katrinabacken med utrustningen och oss. När vi stod på parkeringen nedanför backen tittade Karin och jag upp mot branten. 

– Nej. Vi åker inte. Vi går inte ur bilen. Vi åker inte i den där backen. 

Pappa försökte övertyga oss. Ett tag. Så tog han till den besvikna minen. Men besvikelsen, hur känsliga vi än var för den, räckte inte någonstans när det gällde styrkan i vår gemensamma rädsla och den beslutsamhet som kom ur den. 

Rädslan delade vi på ett självklart sättBåda gick in i samma automatiska tillstånd samtidigt. Hur det gick till kan jag absolut inte svara på. Var någon av oss igångsättare och spred till den andra? Via feromoner? Telepati? Ingen aning. Jag kan bara minnas att det hände. 

Ilskan, som sagt var helt annorlunda. Det var en misshaglig känsla i vår familj.  

– Du behöver inte bli så arg. Vi kan väl prata om det.  

Eller. 

– Om du är arg gör du XX ledsen. 

Ilska var en helt irrationell känsla som grundade sig i missförstånd eller behov av att göra sig märkvärdig och besvärlig. Så Karin och jag visste från tidig ålder att ilska var ingenting vi gemensamt kunde visa och uttrycka. Mammas och pappas oförmåga att bemöta ilska var obefintlig, jag antar att det var därför de förminskade den. Gjorde den larvig, onödigSom om den inte hade den kraft den faktiskt har. Som den eldstorm den kan vara. Så när den kom på riktigt, som den naturkraft den är, så hade de inte redskap att hantera den. Vi gick i baklås allihop. Flydde in i korsord, popmusik, rättande av elevarbeten, otrohet.  

Jag hade ett sätt att hantera ilska på som jag nu kan titta på med nya ögon. När jag var i 4-5-årsåldern kunde jag bli alldeles uppfylld av helig, renande ilska om mamma eller pappa inte la maten rätt på tallriken. Det var av yttersta vikt att de olika beståndsdelarna av måltiden hölls isär men också att de låg rätt i förhållande till varandra. Gjordes det inte rätt bubblade ilskan upp, den tog över helt. Jag blev stel som en pinne och gled ner under bordet. 

Senare, det började väl i mellanstadiet, så kunde jag låta ilskan ta över mig i konflikterKonflikter som självklart var utanför familjen. Då slipade jag argumenten på nolltid och blev fasansfullt elak och spydig. Jag upplevde själv en känsla av att den heliga vreden gifte sig med självklara orättvisor och att mina giftigheter var helt rättmätiga. Det kanske tillochmed var så att jag genom min ilska drog en lans för alla förfördelade Jag minns särskilt en strid i matbespisningen med Gustavsson, en kvinna som jobbade där, med färgat svart hår, vit rock i stadig syntet och en allmänt förnärmad och lätt aggressiv attityd gentemot oss elever. Det var en diskussion som handlade om att jag inte skulle få mer kyckling för att jag inte åt maten i vanliga fall. Då förstod jag att Gustavsson drog mig över en kam med de andra, de busiga, bråkiga och otacksamma som slängde mat och inte åt av skinklådan, leverbiffen och makaronipuddingen. Jag anklagades orättfärdigt. Allt jag läst om att göra revolution mot diktatorer och orättmätiga kungar gav mig kraft och energi att stå på mig, att tala mycket högre än jag brukade och att inte vika en tum. Jag hade sanningen på min sida.  

Karin och de andra kompisarna vände sig mot mig när vi gick ut från matbespisningen: 

– Men Eva, vad hände? Varför blev du så arg? 

– Bra gjort! Gustavsson fick vad hon behövde. 

Senare brukade Karin säga att jag sparkade på dem som redan låg. Att jag tog fram vreden bara när jag själv redan hade ett övertag. Men hon erkände styrkan i min vrede, det gjorde hon. 

Karin var länge den enda av oss som blev arg på mamma och pappa. Hon kunde skrika och smälla i dörrar. Mamma och pappa tittade litet osäkert på varandra – Vem skulle ta fajten? Jag minns det som om de mest tyckte att det var besvärligt att Karin blev arg. Besvärligt. Obekvämt. Onödigt. ”Man kan väl visa litet hänsyn” var ett typiskt mamma-citat. Sagt med spänd röst men allra mest med spänd kropp. Karins ilska var stark och sann, den var riktad mot mamma och pappa, den var personlig, inte bara en eruption som litet allmänt stänkte på dem som råkade vara i närheten. Den var en anklagelse – ”ni gör FEL” och en reaktion på saker som sagts eller saker som gjorts. Karins ilska var farlig för den kunde bränna igenom lögner och det lugna låtsasliv vi levde.  

Solidariserade jag mig med våra föräldrar när Karin blev arg eller blev jag bara lika rädd som de? I vilket fall inföll jag inte Karins vrede, jag var helt på det klara att det skulle få den sköra balansen hemma att fullständigt tippa. Katastrof hotade, det kände jag starkt. ¨ 

Rädslan delade vi. Glädjen delade vi – Gröna Lund, Disneyland, rockkonserter, nya skivor. Mevreden – nejnejSärskilt inte gentemot våra föräldrar. Aldrig. De var för svaga. För lögnaktiga? För litet sammansvetsade, i alla fall. 

Två kapitel till

Gröna Lund 

Jag och Karin sitter bredvid varandra på gräsmattan vid mormors och morfars kolonistuga i Skarpnäck. Jag sitter på knä och Karin sitter med benen i kors, vi tittar i Aftonbladet. Vi har läst serierna och nu tittar vi på nöjesannonserna. Gröna Lund skriver att de har öppet idag. Mamma och pappa har halvt lovat att vi skulle få gå på Gröna Lund någon gång under tiden vi är i Stockholm. Det pirrar i magen, ja, i hela kroppen vid tanken att vi kommer att få gå dit. Jag knuffar litet på Karin och vet att hon tänker och känner samma sak. 

Pappa spelar schack med morbror Björn De tävlar på riktigt. Det verkar viktigt att vinna. De sitter utomhus vid det lilla bordet, det stora bordet står vid hammocken där mamma och mormor sitter. Å, hammocken är så fin! Den är randig i glassfärger, i gult, rosa och ljusblått. 

Morfar kommer gående. Hans tunga, långsamma steg hörs i gruset på vägen utanför. Han syns inte eftersom häcken är så hög och tät. Dt är därför det går att kissa på den lilla gräsplätten mellan huset och vägen, det är ingen som kan se en när man sitter där. Det är skönt att kunna kissa där annrs får man gå långt till de mörka, illaluktande dasshusen med många torrdass på rad. 

Nu gnisslar grinden och morfar går på den stenlagda gången fram till Karin och mig, där vi sitter på gräsmattan och hoppas på ett tivolibesök. I handen har han en glasspåse, en sådan randig i papper med GB-märket. Randig i blått, rosa och orange. Han ger oss påsen: 

 Vill ni ha glass, flickor? 

Vi tar tag i påsen och tittar ned i det mörkbruna innandömet. Besvikelsen rullar in som en monstervåg: å, nej! Han har köpt Igloo med cocacola-smak! Hur kan han ha gjort det?! Vi hatar ju Igloo med cocacola-smak. Vi älskar apelsin-Igloo och hallon-Igloo och de tvåfärgade dubbelisglassarna från Trollhätteglass. Men cocacola-Igloo! 

Vi går till mamma i hammocken med glasspåsen i handen. Det blir en stund av stora känslor. ilska över att morfar köpt fel (känner han oss inte?!), skam över att göra honom ledsen, skam över att vara till besvär, besvikelse över att den glada överraskningen bara blev fel.  

 Men gå och byt glassarna då! 

Vi får glasspåsen och förstår att vi måste skynda oss innan glassarna smälter. Vi traskar iväg i våra sandaler på grusvägen. Efter några välskötta häckar och grindar svänger vi till höger in på en annan grusväg och snart är vi framme vid kiosken. Vi står där bredvid varandra och tittar upp mot flickan i luckan.  

 Vad söta ni är! Säger hon. Är ni tvillingar?  

Just den här dagen har vi likadana klänningar och likadana sandaler som är ungefär lika slitna. Men annars är vi faktiskt inte så lika. Karins hår är tunnare och tovigare, jag har rundare kinder och tjockare ben. Klänningen sitter litet bättre på mig eftersom Karin är spinkig. 

När vi väl lyckas få fram vad vi vill, vi är generade, både över vårt ärende och över att hon tycker att vi är söta, så är det inget svårt alls att få byta glassarna. Vi tar varsin apelsin-Igloo. 

Mamma och pappa sitter i hammocken när vi kommer tillbaka (jag vet inte hur schackpartiet har gått) och de ser hemlighetsfulla och glada ut. 

 Vill ni ha en överraskning? 

 Ja! Karin studsar litet på stället. Upp och ner. Upp och ner. 

Mamma och pappa drar ut på det. Karin blir otålig och bankar på pappas ben. 

 Men säg då! 

 Ska vi åka till Gröna Lund efter middagen? 

Det exploderar inom mig av lycka och jag vet att det känns likadant hos Karin. 

 Kan vi inte åka NU? Säger Karin 

 Nej, vi ska äta mat först. 

 Men jag är inte hugrig. Vi kan väl åka NU! 

Den stora lycksaligheten som fyllde mig alldeles nyss blir grå i kanterna och krymper när mammas och pappas leenden blir mindre ju mer Karin tjatar om att vi ska åka NU till Gröna Lund. Vi skulle ha ätit klockan fem men mormor är sen med maten, som alltid. Vi får pannbiff och potatis Jag dricker mjölk, Karin får läsk. Jag dricker inte läsk och förstår inte hur andra kan tycka om det. De hårda bubblorna sticker och gör ont i munnen, den goda lukt som jag känna räcker inte fram till smaken. 

Morfar äter en jättestor portion, massor av potatisar. Han brer tjockt, tjockt med margarin på sitt Wasa Husman som är brutna bitar av stora kvadratiska kakor. Morfar är den tjockaste människa jag vet. Han har en stor rund mage som han stoppar i grå kostymbyxor med hängslen. Eller så har han blåställ. Linne eller skjorta. Han har en vit krans av hår och stora elefantöron. Han säger inte så mycket. Han somnar ofta vid bordet. 

Karin är först färdig med maten. Hon äter och dricker snabbt och otåligt, med tankarna på annat håll, tror jag.  

 Nu är jag färdig! Ska vi åka nu? 

 Du får faktiskt vänta tills vi har ätit färdigt också, säger pappa med litet sträng ton.  

 Ja, du måste lära dig att visa litet hänsyn! Säger mamma. 

Karin sitter kvar vid bordet för att dwet är så vi ska göra. Hon petar runt på tallriken med besticken så att det klirrar och slamrar. 

 Men sluta! Ryter pappa litet halvhögt. 

 Flickorna kan gå från bordet om de vill, säger mormor.  

 Ni kan gå och plocka litet hallon, fortsätter hon. 

Vi går in i spaljén, som köket kallas för. Det är ett uterum med gult, korrugerat plasttak, där finns en spis, en diskbänk, en snickarbänk, verktyg och köksredskap. Litet huller om buller som det är runt mormor och morfar. Vi tar en tillbringare och några muggar och går till hallonbuskarna som växer längs tomten. Man kan plocka från gräsmattesidan men man kan också gå in på en smal gång som är precis på gränsen mellan mormors och morfars kolonilott och de omgivande lotterna.  

 Kom ihåg att bara plocka från våra hallonbuskar! Ropar mormor.  

Att hon säger så där gör det litet farligt att gå in i gången bakom buskarna. Tänk om vi glömmer bort oss och plockar från fel buskar! När vi plockat en mugg var ropar mamma på oss. Karins mugg är mindre full än min, hon har kanske ätit många eller så har hon lekt med sina låtsasbarn. 

 Nu ska vi åka! 

Äntligen.  

Och sedan blir kvällen en lång räcka hisnande färder där Karin och jag är huvudpersonerna när vi springer från den ena karusellen till den andra. Sommarkvällen sveper sig runt oss, lamporna är kulörta och magiska, minuterna är långa som timmar. Tillslut är vi alldeles mätta allihop på ljuvligheter. Vi åker hem till mormors och morfars lägenhet i Hammarby. Karin och jag somnar innan vi ens vet om det. En i var säng i det rum som kallas ”tjejrummet”. 

 

Tvillinglandet 

Jag har gått in i tvillinglandet och jag vill stanna där. I tvillinglandet finns självklar kommunikation och förståelse. I tvillinglandet finns acceptans utan ansträngning. I tvillinglandet finns uppskattning utan beundran. I tvillinglandet finns samtal i tystnad. I tvillinglandet finns kärlek utan begär. I tvillinglandet finns lojalitet utan baktanke.  

Världen utanför tvillinglandet är jobbig.  Att leva utanför tvillinglandet tar på krafterna. Att hela tiden försöka förstå, att hela tiden ta sig förbi människors taffliga försök till kommunikation och försöka fatta vad de egentligen är ute efter. En massa energi och åtbörder till ingen nytta. Det finns inget att hämta, det är tomt, kommer aldrig att bli förståelse. 

Återvänder till de självklara relationerna där jag kan komma i närheten av tvillinglandet. Barnen. De har jag burit inom mig sedan de beslöt sig för att stanna där och börja växa. Redan innan de kommit ut i världen hade jag en relation till dem, precis som det var med min tvilling, en relation som fanns innan födelsen. 

Men det är klart. Jag måste ut. Jag har alltid måst komma ut. Tvillinglandet var så litet. Så länge vi levde där i harmoni och synkronicitet, så var livet enkelt och självklart och det som hände utanför tvillinglandet tjänade bara till att stötta det som hände i tvillinglandet. Vi fick god mat, pannkakstårta med blåbärssylt och vispgrädde bredvid, vi hade kläder, rutiga galonbyxor när det var slaskigt och finklänningar från Amerika till kalasen, vi blev fotograferade och insatta i album så att det fanns en historia om oss.  

Vi hade Astrid i Uppsala, Marita i lekskolan i Örebro, Anna i trappen och Anna-Lisa i lågstadiet. En tredje. Eller en andra. Någon som förband oss med den yttre världen, den tillvaro som rörde sig där utanför.  

Men är det först nu, när jag sitter här, när jag snart levt lika länge utan min tvilling som jag levde med henne, som jag börja förstå vad det har inneburit för alla andra relationer att jag är en tvilling. Jag tror att det skulle vara banalt och alldeles för enkelt att skriva att jag föddes i den perfekta relationen och att jag därför jämfört alla andra mellanmänskliga åtbörder och närmanden med den. Men jag kan i alla fall nu säga till mig själv att det hade varit smart att inse att jag hade med mig en erfarenhet som skulle komma att utgöra en klangbotten, en jämförelsebas för alla relationer, alla människor.  

Varför trodde jag att det inte betydde något, det där att vi var tvillingar? Naivitet, icke-intellektualism, missriktad Jante-lag. Vi var inte särskilda. Vi var inte utvalda. Vi var inget speciellt. Vi var som alla andra. Det som stod i KP var sant och gällde alla barn och ungdomar. 

Och ändå. Känslan av att alltid vara ”on the outsidelooking in”. Kanske dags att ta med i beräkningen att den kan ha att göra med tvillingskapet. Det där som berättades inifrån eller om en normal ungdom kändes alltid som på en annan sida av en smutsig glasskiva. Jag kände igen det, men det var som en halvsanning, en dålig berättelse, en slött påkommen beskrivning.. 

Så. Vi går tillbaka in i tvillinglandet. Jag tar dig i hand och du följer med in. Vad finns i tvillinglandet? En förväntan om att alltid bli förstådd. En förväntan om att alltid kunna bli lyssnad på. En rätt att få svar. En rätt att få uppmärksamhet. En självklar kroppslig närvaro. Jag kunde alltid, hur vuxna vi än blev sätta mig nära Karin och veta att hon skulle hålla om mig, ta min hand eller klappa mig på kinden.  

Vänta! Är det en av de sakerna jag saknar allra mest – den kroppsliga närvaron? Närheten som trygghet, närheten utan krav. Värmen från en annan människa. Den fysiska närheten som ger lugn, gemenskap, välbefinnande, mening. 

Vi sov i samma säng i långa perioder. När vi väl kom hem från sjukhuset, vi föddes fem veckor för tidigt, lades vi i samma spjälsäng. Vi fick egna sängar när vi var litet större, sängar som följde med oss länge. Jag vet att vi sov i samma säng ett tag när vi gick i lågstadiet eftersom det finns ett fotografi på oss när vi ligger bredvid varandra, med varsin docka och sover djupt. Så kommer jag ihåg skammen över att vi sov i samma säng en period under mellanstadiet – när det kom hem kompisar ville jag skyla över att underslafen i våningssängen bara hade överkast men inget täcke och ingen kudde.  

De två första kapitlen

Jag börjar

I år kommer jag att ha levt lika länge utan Karin, min tvilling, som jag levde med henne. I 29 år fanns det ett påtagligt vi, i 29 år efter det har vi:et varit påtagligt bara för mig.

Karin dog. Det yttre vi:et dog. Jag var kvar och var tvingad att leva vidare som ett vi ingen relaterade till mer än jag.

Denna halva människa, denna vandrande jude, detta spöke har jag försökt gömma i halva mitt liv. Jag har täckt över, iklätt mig roller, förnekat, förminskat. Och försökt förstå.

Jag förstår fortfarande inte ordentligt, men genom att jag försöker väva berättelsen om tvillingskapet så kanske jag kan få någon ordning. Vi får se. Jag vill berätta. Jag hoppas ni vill följa med. Och vem vet, kanske berättar jag mer än historien om just Karin och mig, om just vårt tvillingskap. Kanske berättar jag något universellt om tvillingskap.

Det är ju så konstigt. Jag vet bara vad det är att vara tvilling. Och tvillinglös tvilling. Men jag har ingen aning om hur det är att vara enling. Att vara född som ett jag, ett unikum, en enhet, det kan jag ju inte förstå. Jag är inlåst i min tvillingvärld.

När all psykologi utgår ifrån enlingar blir ju vi, tvillingar (och trillingar och fyrlingar och….) UFO:n. Det finns inga förklaringsmodeller som passar oss särskilt bra. Vi får försöka tvinga in oss i teorierna som gäller enlingar. Går ungefär lika bra som när människan jämställs med mannen, då blir att vara en kvinna en avvikelse, en abnormitet.

Men nog med teoretiserandet nu.

Karin dog. Det yttre vi:et dog. Jag blev en halv människa. Men det förstod varken jag eller världen omkring mig.

Vad är det att vara tvilling? Vad är det en tvillinglös tvilling har förlorat?

Jag både dog och inte dog den dagen Karin dog. Mer precis än så kan jag inte vara. Världen klövs i två. Tiden klövs i två. Verkligheten klövs i två.

Tiden före. Tiden efter.

Världen där vi var tvillingar. Världen där jag var ensam.

Verkligheten med Karin, den sanna. Verkligheten där Karin inte finns, lögnen.

Konstigt? Flummigt?  Ja, ibland blir den här berättelsen sådan. För med ordens hjälp hittar jag beskrivningen. Beskrivningen av något jag själv inte fått berättat för mig. Med hjälp av orden konstruerar jag verkligheten så som den känns inuti mig. För att få den att bli verklig för dig som läser. Så att du kan känna den, se den.

Den här berättelsen innehåller starka känslor, liv och död, lögner och sanningar, rusdrycker och sex, svek och lojalitet. En del förnumstigheter. Kärlek, hat och förlamande sorg. Och så jävla många frågor.

Nu är det dags att börja.

 

 

En början

Vi drack mjölk och åt smörgåsar – hembakt bröd med ost till frukost. Som vanligt hemma hos farmor. Karin och jag satt ensamma i köket och åt. Brödet smakade kryddor och osten litet saltsyrlig, den smakade farmor. Det var tur att mjölken var kall, annars kunde jag inte dricka den. Ibland när vi var hos farbror Rune kunde man få ljummen mjölk. Då mådde jag illa precis som jag gjorde av fett på steken eller rödbetsbitarna i Biff à la Lindström. Men idag var den kall och jag drack två glas.

Solen sken utanför. Vi gick ut. Gruset knastrade. I bersån var gräset mjukt under fötterna och det var nästan kallt i skuggan. Vi lekte affär medan solen sakta värmde upp dagen. Maskrosbladen var tior, småstenarna var enkronor.

Vi drog upp varsin morot ur morotsraden i grönsakslandet. Vattenkranen var litet trög att få upp, men så skvalade det ur den när vi sköljde av morötterna. Vi slängde blasten och åt. De små håren var lena mot tungan innan tänderna bet av den första saftiga biten.

-Flickor! ropade farmor från sin balkong. Kan ni gå och handla? Kom upp så får ni pengar.

Det ekade litet i hallen när vi gick uppför trappan till farmors lägenhet. Utanför hennes ytterdörr stod den stora flaskan med svagdricka och det lilla spensliga hallbordet med en virkad duk på.

Farmor satt vid köksbordet. Hon hade redan börjat förbereda lunchen, potatisen var skalad och hon hade dukat bordet för oss tre.

-Det behövs grädde till kaffet, sa farmor.

Hon gav oss pengar. Vi sprang nerför trappan, knastrade iväg över gruset och hoppsade ut på trottoaren. Ut mot den stora världen som fanns utanför farmors tomt. Tomten som låg i ett hörn, på gränsen mellan stad och skog. Affären låg bara några minuters hoppsande från grinden. Den låg i en villa, vi gick upp några trappsteg och en pingla klingade när vi öppnade dörren.

-God förmiddag, mina unga damer, sa farbrorn bakom disken.

Karin och jag blev förlägna av uppmärksamheten och skyndade oss att hämta kaffegrädden i kyldisken. Vi gick fram till kassadisken och hoppades att han inte skulle prata något mer.

-Får jag bjuda de söta på något sött? sa farbrorn och höll fram en burk med fyrkantiga kolor i olikfärgat papper.

-Nej, viskade jag till Karin som snabbt nappat åt sig en röd hallonkola, vi ska ju inte äta godis i veckorna.

Vi hoppsade tillbaka till farmors hus. När vi kommit till grinden ville Karin att vi skulle ta det långsamt över gruset och in i huset eftersom hon behövde tugga i sig det sista av kolan. Jag hade inte tagit någon.

Det luktade fläskkorv redan i trappan. Jag hoppades att farmor höll på att göra potatismos till. Lunchen var färdig när vi kom in i köket. Farmor satte in grädden i kylen och så var det dags för mat. Hon tittade på Karin och mig, vi visste att nu var det dags att bli stilla och knäppa händerna.

-Tack gode Gud för maten.

Farmor bad den korta bordsbönen. Sedan åt vi fläskkorv med senap och potatismos. Vi drack mjölk till. Som vanligt, om den var kall, drack jag två glas medan Karin fick tvinga i sig sitt enda. Hon sparade mjölken till sist och klunkade i sig hela glaset så fort, så fort.

-Ta det lugnt, flicka lilla, sa farmor.

-Går ni ut och leker medan jag vilar litet på maten?

Vi tog på oss sandalerna och sprang nerför trapporna.

-Ta det lugnt, flickor! Spring inte i trappan!

Vi gick bakom huset. Det var varmt nu. Vi satt på huk i skuggan och lät gruset sila mellan fingrarna medan vi försökte tänka ut vad vi skulle hitta på. Tiden och värmen stod stilla. Jag pillade på en sårskorpa på mitt knä, Karin reste sig och gick runt hörnet på huset. Jag hörde henne mumla som om hon pratade med någon.

-Vad gör du?

-Jag vill leka med mina låtsasbarn ifred.

Jag satte mig på kanten till gräsmattan och ritade i gruset. Det blev fult. Jag reste mig och plockade några krusbär. Jag tyckte bäst om de gröna, de med hårt skal som är alldeles syrliga. Fast jag tog några av de röda också, även om jag tyckte att de var så jolmiga att jag nästan mådde illa av smaken.

Karin kom tillbaka till mig och vi började leka tillsammans igen. Vi lekte att vi skulle ha kafferep i bersån. Vi började planera vad vi skulle baka, hur vi skulle servera och vilka som var inbjudna. Ett rabarberblad blev ett bra tårtfat, daggkåpeblad fick bli Uppåkrakakor, maskrosblad blev Strassburgare, grobladen var Brysselkex. Vi bakade tårtan i den lilla sandlådan.

-Flickor! Dags för saft och kakor!

Men vi hade ju allting färdigt, vi skulle precis börja med kafferepet. Fast vi visste att det var bäst att komma när farmor ropade. Annars blev hon tung i rörelserna och kunde börja prata om farfar. Och då visste vi att hon skulle börja gråta. Det fick bara ske när pappa var där, då kunde han trösta. Karin och jag blev bara stela och generade.

I köket var saft och kakfat framdukade. Farmor hade hällt upp röd saft i de randiga glasen. Vi fick varsin vaniljbulle och när vi ätit upp den fick vi ta från kakfatet där fem sorter låg uppdukade; Finska pinnar med mandel, de möra Strassburgarna, Bondkakor, vikta Uppåkrakakor och rågkakor med ett utstansat hål.

-Ska du inte ta några Bondkakor? frågade farmor mig. Strängt.

Jag tyckte att det var konstigt att Karin kunde äta Bondkakor och dricka den röda saften till. Smakerna skar sig i min mun, men hon åt helt obekymrat, som om det var njutbart.

-Jag är mätt, ljög jag.

-Jaså, de smakade inte, sa farmor. Hennes röst lät både arg och gråtfärdig.

-Jo, skyndade jag mig att säga. De är jättegoda.

Jag tog en Bondkaka och önskade att jag haft ett glas mjölk istället.

Efterlysning!

Nej, det är faktiskt inte sommaren jag efterlyser ännu. Jag är helnöjd med att det är vår även om jag är något besviken på det ganska fula disiga ljuset i skärgården idag. Jag hade hoppats på knallblå himmel med små vita tottmoln. Men det kanske bör vara litet småfult, långfredag som det är. Och här skulle jag kunna hänga på något resonemang kring vår ambivalent religiösa uppväxt. Vi = Karin och jag, min tvilling och jag. Vi:et som kom före jaget. Det ambivalent religiösa kommer jag att återkomma till nu när jag äntligen börjat skriva tvillingboken.

Och det är nu jag efterlyser. Allt som har med tvillingar att göra. Myter, berättelser, minnen av mig och Karin eller av helt andra tvillingar. Just för någon halvtimme sedan läste jag klart ”Lazarus” av Kepler och hoppla! så fanns Castor och Pollux där som välberättad myt. Dessutom finns ett tvillingtema i hela boken som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till, men det är en annan historia.

Så.
Efterlysning.
Tvillingberättelser.
Tvillingmyter.
Tvillingsanningar och tvillinglögner.

I kommentarer, mejl eller på Facebook. Tja, LinkedIn går faktiskt också bra.

(Såklart att jag inte har badat idag. Även om det skulle fått fart på adrenalinet eller endorfinerna eller whatever. )

Karin, borta i 25 år

fil-2016-10-27-16-27-17

Jag tog porträttet på Karin när vi bodde tillsammans i en etta på Karlbergsvägen.

Karin har varit borta från vår värld i 25 år idag.

Det handlar om henne idag. Inte om mig som kvarglömd tvilling i de levandes värld. Det har jag skrivit om förut och det kommer jag att fortsätta skriva om.

Idag är det Karin det handlar om.

Karin den otåliga.

Karin den djupt intellektuella.

Karin den utseendefixerade.

Karin som tidigt var krävande, svår att trösta och lugna.

Karin den oroliga, vaksamma.

Karin med sina låtsasbarn – Elisabeth, Eva-Britt och Gunnar. Elisabeth som vann alla tävlingar dememellan. Eva-Britt som evig tvåa och Gunnar som klantade sig och var allmänt bara ett påhäng.

Karin som fick ”gubbarna” på Operabaren (de var yngre än jag är nu) att lyfta blicken från ölen och titta bort mot evigheten, genom att citera Karin Boye.

Karin som kunde lyfta vilket samtal som helst till höjder en inte visste fanns inom en.

Karin som pratade i all oändlighet.

Karin som avbröt tills jag eller alla lyssnade.

Karin som ett tag hävdade att det var de åldrande på institutionerna som var den riktigt förtryckta gruppen när jag försökte frälsa henne med feminism.

Karin som alltid gick tre steg före i läsandet och tänkandet.

Karin som introducerade Levi-Strauss och Ursula K LeGuin, Vogue och Harper’s Bazaar.

Karin som kunde äta två 100 grams Marabous Romrussin på en kväll (vilket var tokmycket då).

Karin som skolkade av princip om lektionerna var meningslösa.

Imorse läste jag ut ”A Wizard of Earthsea” som jag fick av henne när vi gick i gymnasiet. Boken är nu väldigt sliten. Imorse berättade den för mig om försoning, om att bli hel, om att omfatta mörkret och ljuset i mig, om att omfatta livet och döden.

Tillbaka i vattnet

PICT0724

Jag och min tvilling i en finsk insjö 1970. Vi badade alltid så fort det fanns minsta chans. Det här var ett fint kvällsdopp. Mjukt insjövatten. Kvällsljummet i luften.

Förra året eller så skrev jag om att ett dopp i havet är bättre än Stesolid och jag har fortsatt praktisera bad och fundera på effekterna av dem.

Senast idag simmade jag fram och tillbaka utefter strandlinjen i 20-21-gradigt Östersjövatten. Några snälla svallvågor efter förbifarande båtar gjorde vattnet litet mjukt gungande då och då. Några vindilar kom och krusade ytan. Barnen plaskade, stänkte, kastade sig, simmade.

Jag kom upp till huset och kände mig väldigt tillfreds. Hela kroppen har varit med. Hela jag har varit med.

När det friska vattnet möter kroppen möter det HELA kroppen. Huden är ju vårt största organ till ytan sett och dessutom tätt försett med receptorer. Jag antar att när kroppen omsluts av vatten så är det en sensorisk kaskad vi är med om. Så många förnimmelser på en gång att tankeverksamheten tillfälligt pausas. Vår ”monkey mind” stängs tillfälligt ner på ett effektivt sätt. Är det bland annat därför välbehaget infinner sig efter ett bad precis på samma sätt som välbehaget infinner sig efter en stunds meditation?

IMG_0619

Och här är en nutida bild med plasket av Pojken.

 

Verifierad av MonsterInsights