Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: Uncategorized (sida 1 av 65)

Julklappar till 80-talsfrälsta

”Stranger Things” och ”Sex Education” är några av de serier där 80-talet är påtagligt. I samtiden kan vi se att midjorna på jeansen har åkt upp igen och att bakfickorna vilar ganska högt uppe på skinkorna. Åttital igen. Turkosa träningsoverallsjackor och mintgröna skidjackor säljs för höga priser på secondhandaffärerna. Axelvaddarna. Ja, de är tillbaka. För att inte tala om de uppvikta ärmarna på kavajerna. Som dessutom är stora. Både kavajerna och ärmarna.

Klart som korvspad att 80-talsnostalgikerna behöver ännu mer åttiotal. Sådant som bara vi som levt igenom det decenniet kan ge dem. Här kommer de absolut bästa tipsen. Var redo!

  • ”War games”, en film om åttiotalets kalla krig och teknologi, fast otroligt spännande och roligt. Kolla in datorerna! Politikerna! Militärerna! De smarta kidsen! Kanske kan kompletteras med en egen berättelse (på rim) om hur nära det slutgiltiga kriget vi faktiskt var, om vad MAD stod för och vad Fuldapasset betydde.
  • Butlers kokbok. Revolutionen som den stod för. Både när det gäller kokboksestetiken och intresset för andra kulturers mat. Fast på ett enkelt och lustfyllt sätt. Helt nyskapande! Inget hushåll är komplett utan ett exemplar av denna banbrytande och nydanande livsstilskokbok. Den lade grunden för så mycket mer än vi då visste om. Carl Butlers egen syn på mat, att det är viktigt att ta hand om de intryck vi tar med oss genom resor och att vi faktiskt frågar, att vi har ett nyfiket förhållningssätt till de som tillagar det vi upplever som nytt och spännande. Ove Pihls påverkan på hela kokboksrevolutionen kan det nog inte pratas tillräckligt om, hans sätt att formge kokböcker blev stilbildande. ÄR stilbildande. Påverkar fortfarande. Fotografen Jan Bengtssons matbilder i Butlers kokböcker bildade ny skola.
  • ”American Psycho”. Batman, alltså Christian Slater som visitkortsgnidande yuppie som yxmördar snyggingar i sin minimalistiska Manhattan-lägenhet. Han är så snygg och framgångsrik i ett sammanhang där alla är besatta av yta och pengar så även när han berättar vad han har gjort tror alla bara att han konverserar på ett nytt, spännande sätt. Eller läs den. Nästan ruggigare som bok. (Jo, jag vet att både boken och filmen är från andra decennier men visst är det 80-tal?)
  • ”Fredrik och Charlotte – fint folk från vaggan till graven” av Cecilia Hagen. Jag skulle säga att den boken slog ner som en bomb i den svenska folksjälen, i det svenska folkhemmet. I den här boken fick vi plebejer lära oss hur folk på Östermalm och på Djursholm (ja, det heter ”på”) beter sig, vart de semestrar, hur de hälsar, hur möblemangen ser ut och vad som hänger i garderoberna. Och vi förstod att de här människorna är riktigt annorlunda, ja kanske till och med en annan sort. Vi fick skratta en hel del. Och det vet jag att de själva också gjorde, jag hörde dem göra det.
Även om brudparet dansar på Riddarhuset ser de inte så dyra ut. Så var det förr i tiden. Det dyra skulle inte synas men anas.
  • ”Wall Street”, filmen där Michael Douglas i rollen som finansmannen Gordon Gekko slänger ur sig one-liners till höger och vänster. ”Greed is good”. ”Lunch is for wimps.” Ibland när jag tänker på 80-talet så inser jag att det var det årtionde Sverige miste sin oskuld. Men när det hände var det mest fnissigt. Och litet sexigt. Axelvaddarna och girigheten och yuppiesarna. Det skamlösa i det överdrivna. Behöver jag säga något om frisyrerna? Nej, ni vet redan.
  • ”Working girl”. En ambitiös tjej från förorten med enormt hår och likaledes enorma axelvaddar klipper sig och förför sin chefs pojkvän med sin ”body made for sin” och sina klipska idéer. Harrison Ford, Sigourney Weaver, Melanie Grffiths och stora mängder hårsprej. Samt Carly Simon och New York.

Fördelar med att leta fram böckerna och filmerna ur sina egna lådor eller på loppisar/secondhand/Tradera/Bokbörsen är att du bidrar till en cirkulär ekonomi men främst till att du får en möjlighet att reflektera och berätta om ditt åttiotal. Kanske får du insikter om förändringar som är viktiga, både i ditt liv och i vårt samhälle.

Jag återkommer mer till 80-talet. Och har redan börjat fundera på julklappar till 70-talsnostalgikern. Och så kom jag på att jag glömde ”Breakfast Club”. Ackackack, vilken blamage!

Utmattningen och undersköterskorna #blogg100 dag 52/1

Screenshot_2015-06-07-09-49-23

Ska bli sjuksyster jag, tralala. (Barndomsminne – ”Sånger om kvinnor”)

”Varför är det inga undersköterskor i grupperna på Stressmottagningen?” frågade jag mig och världen igår.

En helt retorisk fråga, eftersom jag redan vet svaret. Eller i alla fall delar av svaret. Vi har suttit där runt bordet på Stressmottagningen och lärt oss att förhålla oss till våra tankar, vi har lärt oss att sitta rätt på den inställbara kontorsstolen framför skärmen, vi i gruppen där inte en enda tillhör omsorgssfären. Inte en sjuksköterska. undersköterska, personlig assistent eller hemtjänstarbetare i sikte. Jag har tänkt att det verkligen är märkligt, eftersom det i de slutna Facebook-grupperna där utmattning diskuteras finns mängder av representanter från de här yrkena. Men på Stressmottagningen syns de inte.

Jag frågade en av arbetsterapeuterna på mottagningen hur det kan komma sig.

De finns på smärtrehab, sa hon.

På SMÄRTrehab. Så förutom att de har drabbats av utmattningssyndrom, så har de också kroppsliga smärtor som är så ihållande och starka att de först måste hanteras. Ofta finns det en del av de rehabprogrammen som rör stresshantering, men fokus är på kroppsliga smärtor.

Då förstår jag bättre alla inlägg i Facebookgrupperna som handlar om sjukskrivningsperioder på många, många år, som handlar om utförsäkring och sjukersättning (”förtidspension”). För om både kroppen och själen är trasiga och värker, hur mycket längre är då inte resan tillbaka till ett liv i hälsa?

Det är inte utan att jag ibland får bilden av dagens arbetsliv som en rovdrift på människor. (Obs! IBLAND Obs! BILD)

(Lika aktuellt inlägg idag, våren 2016 som då när jag skrev det för ett halvår sedan. Men nu har ju i alla fall Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter kommit som lägger mer ansvar på arbetsplatsen än på individen.)

”Ms Adeen, I presume?” #blogg100 Dag 51/3

640px-Rencontre_de_Livingstone_-_How_I_found_Livingstone_(fr)

Den som söker han finner. Stanley hittar Livingstone. Jag ska hitta svar.

(Energin börjar komma tillbaka. På en stabil nivå. Strax före jul 2015.)

Idag är det alltså dags för frågorna. De frågor jag har ställt mig själv och som jag ställer mig eftersom det är så mycket jag inte får rätsida på.

  1. Varför är det inga undersköterskor i grupperna på Stressmottagningen?
  2. Jag har klappat ihop – hur får jag hjälp att bli frisk?
  3. Hur påverkar diagnosen på läkarintyget min möjlighet att få ersättning och hjälp?
  4. Vad sägs från myndighetshåll om stress och psykisk ohälsa i arbetslivet?

Jag är under rehabilitering och bör beakta energibalanseringen. Även denna dag ska bli randig. Därför slutar jag här. (Se inlägget om vila och aktivitet här)

 

Från en dag till en annan. Not. #blogg100 dag 51/2

IMG_2737

Frågetecknen är mina egna – borde det ha gått att stoppa nedstigningen här?

(Å, vad jag lärde mig under hösten 2015 där på Stressmottagningen och jag ville föra kunskapen vidare.)

Den här kurvan har vi som gått på Stressmottagningens program fått ritad för oss flera gånger.

Den beskriver en första fas (som kan innehålla de där tre-veckornas-sjukskrivning-för-att-vila-bort-det värsta-skoven, du som följer bloggen vet vad jag åsyftar. Läs annars här och här). Det vill säga en lång, lång period då många tecken finns på ohälsosam stress, obalans i livet och en allt större oförmåga att hantera livets påfrestningar. Ibland kommer perioder med extrem trötthet, men som det ändå går att vila sig ur på några veckors sikt. Har en då en bra arbetsgivare, omtänksam familj, vänner och anhöriga och en egen förmåga att känna efter och att säga ”nej” och ”stopp”, då går det att stoppa förloppet här.

Kan en inte bryta trenden går det utför. Efter några dippar och perioder av extrem trötthet och/eller smärta då en kanske vilar eller inte så kommer mötet med väggen. Det totala raset. Då en inte hittar, då en inte kommer upp ur sängen. Då en blir liggande.

Det röda krysset. Dagen, den exakta tiden då det hände. De flesta av oss kan säga att DÅ, då brast livet.

Efter Dagen då allt brast är det bara vila som gäller. Under en lång period. Vila, vila och vila. Försök att få litet dagsljus, se till att du får mat och dryck i dig.

En dag, efter någon eller några månader, kommer du att orka litet mer. Försök att gå ut, se till att få mat och dryck i dig. I bästa fall har du nu kontakt med en väl fungerande vårdapparat som hjälper dig att börja komma tillbaka till ett vanligt liv. Och då kan kurvan börja svänga uppåt. Med myrsteg går det framåt. Hemma kan du göra litet. Kanske kan du återse din arbetsplats. Korta aktiviteter ska omslutas av vilopauser. Även om du har stöd av familj, vänner, vårdapparaten och arbetsgivaren kommer vägen tillbaka att gå i vågor. Räkna med bakslag! Även om det känns som om du då halkar tillbaka till Dagen, så är det inte så. Bakslagen blir kortare och mindre djupa.

Vi håller den här bilden inom oss, vi som har gått på Stressmottagningen.

Nu delar jag den här, för att fler ska kunna visa den för sin familj, anhöriga, vänner, kollegor och arbetsgivare. Jag fortsätter med min forskningsexpedition för att göra utmattningssyndrom synligt, förståeligt och mindre skambelagt. Imorgon tänker jag skriva frågor som jag tänker ta reda på svaren till

Varför skrev jag det jag skrev sist? dag 51/1

DSC_0136red

Lugnet. Tänk om det kunde vara såhär inombords. Välordnat. Traditionellt. Stilla.

(Bra skrivet, Eva-2015! säger Eva-2016.)

För några dagar sedan postade jag ett inlägg som handlade om att det inte alltid är så lätt att få förståelse från andra människor när det gäller utmattningen. Som handlade om att det finns människor som behövt ta en time-out i några veckor på grund av stress och efter det är experter på hur utmattning ska diagnosticeras och behandlas. Att det finns människor som bara ser på utsidan och tycker att vi utmattade ser så friska ut att vi nog egentligen bara är lata och svaga, ja, litet löjligt överkänsliga.

Japp. Jag har nog också varit där. Tyckt att det är väl bara att bita ihop, yoga litet mer, träna litet hårdare, lyssna på fågelsången litet intensivare så ska nog den här människan kunna samla sig också och åter bli en fullvärdig, bidragande medborgare och arbetstagare.

Nu, på andra sidan av utmattningen, så vet jag att så enkelt är det inte.

Att hindra någon att klappa ihop i utmattning går. Absolut. Arbetsgivare och anhöriga kan göra stora insatser. Naturligtvis den enskilda människan också, men hen behöver oftast stöd. Med mina egna dyrköpta erfarenheter kan jag nu se vilka i min omgivning som ligger i farozonen för att insjukna i utmattning. Därför fortsätter jag blogga om det jag lärt mig. Och jag hoppas att du som känner att du kanske är på väg mot utmattning kan hitta litet stöd, hjälp och fakta här. Så att du kan söka hjälp och stöd av de instanser som faktiskt finns och från de människor du har omkring dig.

Utmattningssyndrom är ingen sjukdom som uppträder från ena dagen till den andra. OK, det akuta insjuknandet är ofta dramatiskt, men sjukdomen har ”matats” under lång tid. Det finns markörer, det finns tecken. Kan arbetsgivare och människor rent generellt lära sig mer om vad som är tecken på utmattning, då borde det kunna gå att förhindra en del insjuknande i utmattningssyndrom, eller hur?

Att bli förminskad, förlöjligad, ignorerad eller misstrodd hjälper inte. Så mycket kan jag säga.

Det här är ingen liten, marginell eller sällsynt sjukdom. Det finns hjälp. Det finns kunskap. MEN. Det finns otroligt mycket okunskap, felriktad välvilja och alternativa metoder och förklaringsmodeller som inte alltid gagnar den som är på väg att bli sjuk eller som redan är det. Så. Kanske är det dags för mig att mer metodiskt försöka reda ut begreppen. Det kommer att ta tid, men jag ska försöka.

A mission. A quest.

(Många av oss som hamnat i utmattning är sådana som vill ha mening, mål och missioner. Just den delen vill jag inte tillfriskna från.)

”Jag har också varit utbränd” #blogg100 dag 50/3

DSC_1350 (2)

(Det är november 2015 och jag har fått rejält stöd. Så pass att jag kan börja bli konstruktivt arg på folk som slarvar med uttryck och förståelse, som tror sig kunna. För vem säger ”jag har också haft en släng av cancer” eller ”i fredags kände jag av litet schizofreni”?)

Ja, det kanske du har. Eller inte.

Att ha varit sjukskriven i tre veckor för att återhämta sig från ett stressigt liv är inte utmattningssyndrom.

Att ha fått upprepade stressrelaterade panikångestattacker är inte heller i sig tecken på utmattningssyndrom.

Att inte orka göra någonting en helg eller ens en hel semester är inte utmattningssyndrom.

Men det är tecken på att du kanske kommer att hamna där. Och du – då kan du göra mycket! Du kan:

  1. satsa på återhämtning så som du förut satsat på träning
  2. ge dig själv en klapp på axeln varje gång du tar en långsam promenad, mediterar eller gör djupavslappning
  3. byta till ett jobb där kulturen är hälsosam
  4. bryta upp från en destruktiv relation
  5. distansera dig känslomässigt från krävande syskon, föräldrar, vänner och morföräldrar
  6. lära dig sova ordentligt och praktisera det
  7. gå med på att kvällar och helger är till för vila
  8. strunta i att renovera köket

Ja. Du fattar. Det går att stoppa.

Så att du inte hamnar där jag har hamnat. Jag och mina medsystrar (och -bröder) kunde tyvärr inte bara skärpa oss och vila tre månader eller besluta oss för att vi inte ville hamna i ”de utbrända tanternas förening” (som en doktor sa till en av mina vänner). Våra kroppar och hjärnor kollapsade, vi hittade inte hem, vi kunde inte gå upp ur sängen på flera månader, våra hormonsystem har varit så felkalibrerade att minsta lilla fysiska ansträngning har fått våra kroppar att dra upp i full beredskap, med totala bakslag som följd.

Så. Du har nog inte varit utbränd. Men du är på god väg att bli det. Om du inte tänker efter, gör annorlunda, rannsakar dina värderingar, slutar tänka att ”jag måste”, börjar vila.

Och låt oss som faktiskt varit där vara experterna på vårt eget mående och på vårt tillfrisknande.

Söndagsvila #blogg100 dag 50/2

12063029_1641308302802439_1874857047_n

Söndag = vilodag.

Hm.

I hur många hem gäller det?

Jag tog mig ut på en skogspromenad i vinterkylan. Isen har börjat lägga sig på sjön jag passerar. Folk jag mötte hade mössor och vantar. Solen sken starkt och snett in mellan träden.

Jag gick låååångsamt. Jag lyssnade på kyrkklockorna som ringde till högmässa. Jag tittade noga på rötter, stammar, vackert ljus, mossor och de löv som fanns kvar. Men ändå sprang tankarna iväg med koncentrationen. När jag helt stannade upp lugnade sig tankarna och jag kunde koncentrera mig fullt ut. Uppenbarligen funkar inte gående meditation något vidare för mig just nu.

Fast det var en finfin promenad. Känslan av den kalla luften i näsan, det vackra, sneda ljuset och rytmen i kroppen av fötternas steg.

Men jag hade ju inte landat så pass som jag ville. Därför la jag mig på yogamattan (går lika bra med en tunn madrass eller en tjock filt), la en IKEA-pläd över mig (får inte vara så varmt att en somnar) och lät mig ledas i en lång Yoga Nidra. Den här är för långsamma helgdagar och för kvällar i yttersta nöd. Den tar en timme, men den tar dig till en plats inom dig där du verkligen får vila.

Tankeduschen avstannade. Rastlösheten dog. Jag fortsatte vila hela dagen. I de få aktiviteterna jag gjorde. Testa!
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=i7YdT4Z1kVA&w=560&h=315]

 

Lära för livet på Stressmottagningen #blogg100 dag 50/1

DSC_0452

Inte min bästa dag som bildredaktör. Symboliken är övertydlig, men jag tycker bilden är så vacker.

(Det är oktober 2015 och två månader in i Stressmottagningens program – jag suger i mig som en svamp. Hjärnan och kroppen processar. Jag känner mig trygg, känner tillit, jag är omhändertagen, jag ses som värdefull. Jag läker. Nu är processen på gång rejält.)

”Vi föds med en andning som bara fungerar alldeles underbart” säger fysioterapeuten Heli på sin Mumin-svenska.

Och i detta självklara så säger hon så mycket mer. För vi föddes inte med spända muskler och käkar som biter ihop. Vi föddes inte med stresstankar och sömnsvårigheter. Det här har vi dragit på oss under livets gång. Livet och nutiden har gjort oss sjuka. Vi har haft för höga krav på oss själva. Vi har varit dåliga på att säga nej. Vi har varit för benägna att bli engagerade, både i människor, processer och idéer. Vi har brytt oss för mycket och haft för tunt skinn. Vi har ständigt jämfört oss. Vi har velat ha allt.

Grovt generaliserat och förenklat.

Hur kommer vi tillrätta med det här när vi till sist hamnar på Stressmottagningen?

  1. Sjukdomsinsikt. Om jag säger mig själv och andra att jag egentligen är frisk, hur ska jag då kunna bli frisk från det stadium jag befinner mig i just nu och som är långt ifrån optimalt. Om någon säger mig att jag är frisk och jag går med på det, då går jag med på att livet ska levas trött och energilöst.
  2. ”Släpp kampen”. ”Släpp skammen”. ”Kampen tar energi”.
  3. Kroppsterapi med fokus på kroppskännedom, andning och avslappning.
  4. Återhämtning och vila. Det är inget som bara svaga människor håller på med. Det är sådant som smarta människor håller på med. För att orka leva, orka känna glädje, orka lära sig, orka skapa, orka känna och visa kärlek. (mer om vila i det här inlägget)
  5. Skärskåda livet och livsmålen. Varför gör jag som jag gör? Varför bor jag som jag bor? Varför städar jag? Varför tränar jag? Varför jobbar jag?
  6. Träna dagligen på medveten närvaro. För att kunna hantera oro och ångest. För att inte fastna i rusande, improduktiva tankebombardemang. För att en dag kanske slippa eländet tillochmed.
  7. Se till att få ordning på sömnen. Det går. Det är inte svårt. Det går. (läs tidigare inlägg som bara handlar om sömn, 1 och 2)
  8. Träffa andra som ser lika friska ut som du själv, som är lika välutbildade som du själv, som har varit  lika ambitiösa som du själv. Och som är lika sjuka som du själv.

Du ser. Det är många aspekter. Det finns inte EN metod som funkar. Om livet och nutiden har fått oss sjuka så finns det inte ett piller som innehåller motgift mot allt som både är underbart, absurt och direkt ont i vår tid.

Verifierad av MonsterInsights