Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: ungdomsböcker (sida 1 av 2)

Dags för de tio böckerna. Del 1. #blogg100 dag 72/1

kvinnorummet

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

 

Ektoplasma, stön och järnfilsspån #blogg100 dag 67/1

lockwood

Jag har inte blivit fysiskt spökberörd. Tur det, då skulle någon del av kroppen sakta blåfärgas och kanske trilla av. Men jag blev alldeles förtjust i det spökinvaderade Storbritannien där de tre unga kollegorna i Lockwood & co jagar spöken och försöker hålla konkursen stången.

Trots all isande fasa och skärande, ohörbara skrik så puttrar ”Den skrikande trappan” av samma trevlighet som jag kommer ihåg från min barndoms läsande av Edith Nesbits klassiker och, naturligtvis, Fem-böckerna. Det har förstås att göra med att teet spelar en viktig roll, precis som det sig bör. Teet och så förstås vänskapen som växer fram mellan de tre; Lockwood själv (den långe, ståtlige), George (den något trindare med glasögon) och Lucy i leggings och kängor som har särskilt utvecklad känslighet.

Jonathan Stroud som har skrivit om de tre och deras företag har utlovat fler böcker i samma serie. Jag ser fram emot dem. Nu ska jag sätta boken i händerna på Aktivisten och Pojken, får se vad de tycker. De är ju mer i målgruppen än jag.

Jag kommer aldrig ur slukaråldern #blogg100 dag 66/2

mitt_bultande_hjärta

Omslaget till ”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo

”För slukaråldern” kan det stå om vissa böcker. Det är en ålder i de tidiga ungdomsåren då många läser maniskt. Vissa kommer ut ur den perioden levande, andra blir kvar där.

Jag tänker att min läslust borde smitta av sig på mina barn, precis som snuva och kräksjuka gör. Men, ack nej. De älskar förvisso bra berättelser. I data- och TV-spel, i TV-serier, i filmer, men böcker och tryckta bokstäver är inte magiska för dem. Bara om jag läser högt.

När jag var i den normala slukaråldern på 70-talet plöjde jag Lotta-böcker, Susanne- och Sprakfåleserierna och naturligtvis Hans-Erik Hellberg, Kerstin Thorvall, Stig Malmberg och Sven Wernström. ”Trälarna”, ”Vart ska du gå? Ut!”, Maria-böckerna, ”Puss”, ”Kram”, ”Klass IIB” och ”Upproret”. Ungdomarna var förtryckta av skola och av föräldragenerationen. Ungdomskärlek var vacker och sann. Det var allmänt rätt att göra uppror.

Nuförtiden är det inte föräldrarna och skolan i sig som är motståndarna. Det är den egna kroppen och det inre kaoset. Och ibland skolans överklass – de lyckade.

Just sjukdom och död finns på ett helt annat sätt närvarande nu i ungdomsböckerna än när jag var tonåring. Då var ”Love Story” den enda bok som handlade om sjukdom och död och det var ju förresten en vuxenbok och egentligen mest romantisk.

Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo är en i gruppen ”ungdomsböcker som handlar om sjukdom och död”. En annan är ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green. Ytterligare en är ”Jag går dit du går” av Nina Lacour. Medfödda hjärtproblem, dödlig cancer och självmord. Men också vänskap och kärlek. Gemensamt för de här böckerna är också att de är bra skrivna. Bättre skrivna än många av 70-talsböckerna, faktiskt. Personteckningen var ofta ganska yxig, om jag inte missminner mig.

Men varför död och sjukdom nu?

Varför läser jag det jag läser? #blogg100 dag 65/2

Just nu styrs min bokkonsumtion av två faktorer:

1. Utbudet av ljudböcker på Storytel

2. Det gemensamma biblioteket vid tvättstugan i huset där jag bor

Jag håller på att halka in i ett ljudboksberoende. Det är bara att inse det. Beroendet möjliggörs av dessa små datorer vi ständigt bär med oss och så naturligtvis av den mångfald av ljudböcker som finns tillgängliga. Det är så enkelt. Och det finns så många läsupplevelser därute som jag ännu inte varit med om.

Den senaste tiden har jag drabbats av tre böcker: ”The Curious Incident of the Dog in the Nighttime” av Marc Haddon och Maja-Maria Henrikssons böcker om Johanna (”Jag finns” och ”Inte på riktigt, inte på låtsas”).  Jag vill absolut rekommendera Marc Haddons bok som ljudbok, dessutom på engelska. Det är en helt makalös inläsning som en ung pojke gör. Jaget i boken är en pojke med Aspergers syndrom som fått i uppdrag av sin lärare, Siobhan att skriva en bok. Han berättar om sina försök att lösa ett mysterium. Samtidigt berättar han om hur världen ter sig inifrån honom och det gör han så att jag kan känna igen mig. För det blir allmänmänskligt och inte alls konstigt.

Maja-Maria Henrikssons böcker är nästan outhärdliga i sin beskrivning av en väldigt utsatt tonårstjej. Till en del ser det bra ut på ytan, hennes mamma vill desperat att allt ska se bra ut och Johanna är tyst och foglig. Men Johanna förföljs, trakasseras, misshandlas och utnyttjas av två killar i skolan. Och ingen orkar eller vill se, än mindre ingripa. Det är en berättelse om total maktlöshet, om vuxna som sviker – föräldrar, lärare, kuratorer, socialarbetare. Men det är också en berättelse om syskonskap, Johanna har en lillebror som hon älskar över allt annat och som hon också vill skydda in till döden.

Läs böckerna. Gör det. Och titta sedan litet extra omkring dig, har du någon alldeles för tyst tonårstjej i närheten? Någon som bara säger ”Allt är OK” och tittar ner i golvet. Sluta inte fråga då.

Vårt gemensamma bibliotek har fått mig att låna Popcorn-rapporten, den från 1991. Den där begreppet ”cocooning” gjordes till en trend. Och, javisst, våra hem har ju verkligen blivit våra borgar, rustade till tänderna, något som visas upp för att skrämma andra till avundsjuka. Men ”cocooning”? Köken är påkostade men så mycket matlagning pågår ju inte där. Äsch, nu blev jag litet surkärring, influerad av Roxy Musics ”In Every Dreamhome a Heartache”.

Tillbaka till Popcorn-rapporten. Som jag kommer att återvända till. Jo, jag tror att hon såg trender som vi verkligen lever i nu. Men digitaliseringen av allt, den fanns inte med.

Just nu har någon ställt ner samtliga Scarpetta-deckare av Patricia Cornwell. Jag känner igen besatthet när jag ser den. Lyckas jag hålla fingrarna i styr?

Pojkar, pojkar och böcker, böcker #blogg100 dag 63/2

Många pojkar läser en hel del. Gärna böcker om historia. Helst om andra världskriget. De läser också fantasy och science fiction. De är ofta bättre läsare än sina lärare då det gäller läsförståelsen av texter i videomanualer och dataprogram.

Så skriver Gunilla Molloy, docent i svenska vid Stockholms Universitet i en artikel i DN på kvinnodagen, den 8 mars. Det hon skriver är verkligen läsvärt, men det är ganska docerande och akademiskt, så här ger jag en snabbversion i min tappning:

  • Att vara pojke betyder bland annat att absolut inte vara flicka.
  • Att läsa skönlitteratur och att prata om skönlitteratur tillhör flicksfären.
  • Det betyder att det inte går att vara pojke och läsa och prata om skönlitteratur.
  • Att läsa skönlitteratur ger övning  i att sätta sig in i andra människors tankar, känslor och liv. Människor som lever under andra omständigheter än man själv.
  • Förmågan att leva sig in i andra människor är en viktig byggsten i en demokrati.

Gunilla Molloy avslutar:

I ett land som hävdar demokratiska värderingar måste dess medlemmar kunna lyfta sig ur invanda mönster och föreställningar. I ett sådant samhälle skulle läsning av skönlitteratur inte behöva skilja könen åt, utan i stället förena dem i samtal om hur andra människor tänker, känner och lever.

Kort sagt, pojkar, killar och män – sätt er och läs en bok så att era kompisar och barn fattar att även den manliga hälften av mänskligheten gör sådant. Prata om böcker ni gillar och ogillar. Nu vet ni ju att förutom att ha roligt gör ni en insats för demokratin och mänskligheten.

Om en samtida hjältinna, Lotta Olsson #blogg100 dag 63/1

Det går långsamt i huvudet idag. Därför får jag ta och lyfta fram en kvinna som måste läsa fortare än vi andra….. ja, just det, ta något som du gör riktigt snabbt. Inte ens en uschel metafor kunde jag få ur mig idag.

Naturligtvis pratar jag om Lotta Olsson som varje lördag i Dagens Nyheter har en hel sida till sitt förfogande, där hon helt får bestämma tema och presentera 8 läsvärda böcker. Nu senast var temat ”Familjen”. Annars har det varit deckare, skräck, science fiction, den nya sortens genre som vänder sig både till ungdomar och vuxna och en hel del annat. Varje tema, varje genre tas om hand med respekt, hur illa andra än tittar på genren eller temat. Ja, just det, en gång ägnades hela sidan åt de förkättrade Harlequin-böckerna. Som jag i min snobbism inte ens tittar åt när jag ser bokstället på Willys.

Det intressanta med Lotta Olsson är hennes respektfulla behandling av genrer som vanligtvis inte ens berörs i dagstidningarnas kulturdelar och att hon också närmar sig ”finlitteratur” med samma uppskattning och angreppssätt. Hon visar respekt samtidigt som hon kräver att böcker ska vara läsvärda och här visar hon ingen mannamån, lika för alla är det som gäller.

Vi verkar dela ett flertal läsupplevelser: Pella-böckerna, ”Väggen” av Marlen Haushofer, Övärlden-sviten av Ursula K LeGuin (med särskild vikt vid de två sista; ”Tehanu” och ”The Other Wind”) för att nämna några. Ej att förglömma den korta, korta science fiction-novell som hon refererade till för någon månad sedan – just den gav mig en ”sense of wonder”, den känsla varje hängiven science fiction-författare är ute efter att skapa hos sina läsare.

Jag tror att populärkulturen ofta har viktiga saker att berätta om oss och om vår samtid. Bara man orkar lyssna och plöja. Då är det bra att man fortfarande är i slukaråldern fastän man fyllt femtio. Som Lotta Olsson och jag.

Sälja sin själ eller ett enkelt utbyte. #blogg100 dag 61/1

5779c292747711e2b2dc22000a9f14bd_7

”Blodsmagi” av Tessa Gratton

Dag 9.

När den litterära PR-verksamheten Booked satte igång hängde jag på direkt. Att få en alldeles nyutkommen bok (en inbunden!) att ta i och lukta på och läsa och sedan bli tillfrågad om vad jag tycker.  Vilket utbyte! Jag tyckte att jag bara kom ut som en vinnare.

Efter några böcker började jag bli tveksam: känner jag mig köpt eller tycker jag på riktigt om böckerna? Då hade jag läst ”Tivoli” av Kim Kolliander (pseudonym för Erik Wijk ), lyssnat på ”Ön” av Lotta Lundberg, hetsläst ”Rör mig inte” av Tahereh Mafi och fnissat mig igenom ”Blått blod” av Lars Ragnar Forssberg. Som tur var anslöt sig fler och fler till Booked som hugade läsare, så jag blev utan böcker i några månader.

Men så fick jag turen att läsa ”Blodsmagi” eftersom jag för en gångs skull var snabb att kolla mejlen och därför kobrasnabb att trycka på ”jag vill ha”-knappen. Jag har nog inte lämnat tonåren när det gäller läsningen, jag hetsläser och blir gärna förförd av en bra historia. Vampyrer har jag just inget för, jag läste aldrig Ann Rices böcker, har inte sett Twilight-filmerna och gäspade mig igenom några avsnitt av ”True blood” men magi är jag svag för. Har jag förstått med åren. Den inre kraften och det goda mot det onda. Ja, ni vet.

Jag vet inte om den lämnar några djupare spår, men ”Blodsmagi” är ett fint hantverk. Just inga lösa trådar, kärlek, syskonskap, ren ondska och den oupptäckta kraften som kommer till liv. Att upptäcka sanningen om sin egen familj och sin egen historia. Det är spännande hela vägen.

Nu ska jag lämna boken vidare till trettonåringen. Ska bli spännande att höra om den griper tag i henne.

Har jag sålt min själ? Så tusan jag har. Det här går jämnt upp.

Bästa högläsningsböckerna för alla åldrar #blogg100 dag 58/2

jellicoe_road

En lista över tänkbara julklappsböcker. Till vem som helst. Mormödrar, pappor, tonåringar, barn. Ensamstående – kan man dejta genom att läsa högt? Annars är det här njutbara böcker att även läsa i all tysthet.

”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. Liknar ingenting annat. En bok om tonåringar eller en bok om livet självt och om allt som är viktigt. Om band mellan människor som knyts och som påverkar alla runtomkring. Om lojalitet, kärlek och död. Om misstag som får förödande konsekvenser. Om livets turer. Mitt ibland de stora frågorna finns både humor och ytlighet.

”Smaragdernas bok” av John Stephens. Tidsresor,  tre utvalda syskon som tror sig vara helt vanliga, den yttersta ondskan, den största godhet och solidariteten.

”Arra, legender från Lavora” av Maria Turtschaninoff. Makalöst vacker, både i språk och i det som berättas. Legenderna är som en skör väv som skimrar i magiska nyanser. Arra är en stark flicka med en alldeles speciell begåvning.

”Våffelhjärtat” av Maria Parr. Vill ni skratta högt tillsammans – läs den här boken. Alldeles underbar. Den norska naturen är påtagligt närvarande men absolut inte påträngande om man inte är lagd åt det naturintresserade hållet.

”Skuggan från norr” av Philip Pullman. Väldigt rolig att läsa, mycket dialog att försöka dramatisera, härliga miljöer och mycket, mycket spännande. Romantik, ondska, kärlek, svek, lojalitet, magi – ja, här finns allt. Sekelskifts-London. Mörka gränder, Sherlock Holmes och Jack the Ripper-känsla. Utan alltför mycket ”titta-oroligt-över-axeln”.

”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs. Ursäkta att jag upprepar mig – men den här boken liknar inte heller någonting annat. Det är intressant att både ”Miss Peregrines…” och ”Jellicoe Road” har speciella omslag. Matt papper. Stumfilmskrusiduller. Omslag som väcker stark nyfikenhet på historierna inuti.

Jag önskar SÅÅÅ att jag kunde få med de fem böckerna om Övärlden av Ursula K. LeGuin på den här listan. Men jag har testat att högläsa de tre första delarna på mina barn och de lyssnade tålmodigt enbart för att de visste att de böckerna är bland de viktigaste i mitt liv. Jag tror att de var ganska glada när vi hade läst ut ”Den yttersta stranden” och vi gav oss på något mer färgstarkt. Men,men, testa själva och rapportera! Det borde finnas barn och unga som lyssnar med glitter i blick.

Jag glömde! Den ganska trista machonorsken Jo Nesbös snåriga deckare om den osympatiske Harry Hole får inte mig att vilja läsa något han har skrivit. Men så råkade vi få hem hans första bok om Doktor Proktor från Barnens Bokklubb och sedan skrattade vi så trillade ur sängen. Och köpte naturligtvis bok nummer två också.

Dags för de tio böckerna. Del 1.

kvinnorummet

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

 

Ektoplasma, stön och järnfilsspån #blogg100 dag 4

lockwood

Jag har inte blivit fysiskt spökberörd. Tur det, då skulle någon del av kroppen sakta blåfärgas och kanske trilla av. Men jag blev alldeles förtjust i det spökinvaderade Storbritannien där de tre unga kollegorna i Lockwood & co jagar spöken och försöker hålla konkursen stången.

Trots all isande fasa och skärande, ohörbara skrik så puttrar ”Den skrikande trappan” av samma trevlighet som jag kommer ihåg från min barndoms läsande av Edith Nesbits klassiker och, naturligtvis, Fem-böckerna. Det har förstås att göra med att teet spelar en viktig roll, precis som det sig bör. Teet och så förstås vänskapen som växer fram mellan de tre; Lockwood själv (den långe, ståtlige), George (den något trindare med glasögon) och Lucy i leggings och kängor som har särskilt utvecklad känslighet.

Jonathan Stroud som har skrivit om de tre och deras företag har utlovat fler böcker i samma serie. Jag ser fram emot dem. Nu ska jag sätta boken i händerna på Aktivisten och Pojken, får se vad de tycker. De är ju mer i målgruppen än jag.

Verifierad av MonsterInsights