Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: vänskap

Halleluja Facebook!

Karl Johan

Bilden på svampen jag lade ut på Facebook

Ens närvaro i sociala medier blir väl egentligen inte bättre än det nätverk man befinner sig i. Men då måste jag ju säga att jag har ett nätverk som i sin helhet både är mångfacetterat, generöst och definitivt kunnigt inom olika genrer.

I den sommarstuga som jag hyr finns det ingen toa inomhus. Det dass som finns ska man helst bara använda till nummer två annars svämmar det över. Därför bör man kissa i en buske eller liknande. (Nu är det slut på de jobbiga detaljerna!)

När jag då satt där för att lätta mig hade jag ju ett litet annat perspektiv än annars, det vill säga mer i markplan. Och då såg jag en svamp. En stilig, stor svamp. Brun, välvd hatt. Mitt bland de bruna fjolårslöven från eken. Jag plockade svampen. Pojken lät meddela att den där svampen skulle ut ur huset snarast möjligt, den var med största säkerhet livsfarligt giftig. Aktivisten förhöll sig en smula mer neutral. Här måste tilläggas att min svampkännedom dras med svåra, verkligen svåra brister.

Jag tog en bild på svampen med mobilen och la ut bilden på Facebook med frågan om det här möjligen kunde vara en ätlig svamp.

Det tog inte mer än några minuter så hade tre stycken svarat och gratulerat mig till att ha hittat en Karl Johan. Dessutom hade jag fått råd om hur jag skulle tillreda den. Samt en frivillig middagsgäst. Några timmar senare hade jag också fått två långa utförliga svar som handlade om hur jag skulle kunna skilja på Karl Johan och andra soppar och att soppar i gemen är ofarliga.

Klart jag fortsatte plocka Karl Johan. Den sista skörden fick jag ge bort, då hade förkylningen och tröttheten slagit till.

Några dagar senare satt jag på klipporna och tittade på vattnet och himlen och lät tankarna fara. Då fick jag syn på en liten fågel som systematiskt tog sig fram i vattenbrynet utefter klipporna. Med den långa näbben då och då nere i grönslicket. Fågeln gav ett trevligt intryck där den kvickt och metodiskt sökte av strandlinjen. Jag kände att jag ville veta vad det här var för en liten gynnare, så jag la ut en fråga på Facebook. Den här gången hade jag ingen bild, jag kunde bara beskriva beteendet och var jag sett fågeln. En god Facebook-vän skickade frågan vidare till en fågelkännare i sitt nätverk och efter ett halvt dygn blev jag ganska säker på att det var en drillsnäppa jag bekantat mig med där på klipporna.

Två nya kompisar – Karl Johan och Drillsnäppan. Tack vare nätverket på Facebook.

Sju saker att vara glad för #blogg100 dag 61

IMG_0267

Jag är både Muminpappan, Muminmamman och Stinky

Sju saker jag gläds åt just idag:

1. Mina tre nya Muminmuggar (jag räknar dem som en enhet idag). Jag ligger i lä i min bekantskapskrets där alla kvinnor som läser böcker har en samling av Muminmuggar. Och då pratar vi inte en lagom uppsättning till ett litterärt kafferep. Vi pratar kyrkkaffe på småländska höglandet i magnitud.

2. Att jag gick på lunchträningen med den spänstiga norrmannen trots viss tveksamhet. Han körde inte lika mycket knäböj och utfall idag, så det är möjligt att jag kan gå normalt imorgon.

3. Jag sov gott inatt. Med åldern har det inte blivit en självklarhet. Jag tillochmed drömde och var ute på äventyr.

4. Linas Matkasse. Igår var det en ugnsbakad kolja med chilensk mangosallad och idag var det kryddiga köttfärsjärpar med couscous och yoghurtsås. Jag kom hem förhållandevis sent, helt glömsk om att Aktivisten skulle till scouterna och masta på båtarna. Mycket Tidigare Än Vanligt. Men jag hann laga maten och vi hann äta. Och gott var det.

5. Haft en mötesstinn dag. Och alla mötena gav något.

6. Barnen (som kollektiv, alla två).

7. Att jag har ett nätverk av så många bra människor och att det ständigt utvidgas med nya intressanta och bra människor.

 

Tantkollo i Muminland #blogg100 dag 60

IMG_0249

Vedeldad finsk bastu efter att de badande kvinnorna lämnat den.

Trött efter drygt två intensiva dygn på Finlandsbåt och i Finland. Komplett med vedeldad bastu, premiärdopp utomhus, ledd meditation, en Rosenterapi-behandling, tre nya Mumin-muggar samt nya vänner.

Dagens post blir en påa, för mer än så här orkar jag inte skriva idag. Tankarna tumlar runt i takt med barnens kläder i tvättmaskinen.

Halleluja #blogg100 dag 36

susan eva 1984

1984. Barcelona.

Jag är så glad för att sociala medier finns. Helt jublande glad faktiskt. Nu kan jag prata och dela livet med Susan. Som jag träffade i Barcelona för snart 30 år sedan (alldeles i början av juni 1984). Jag hade åkt tåg i ett drygt dygn och lagt mig att sova i tvåbäddsrummet på Casa de Huespedes Mari Luz i Barrio Gotico då Susan kom in i rummet. Jag satte mig rakt upp i sängen, iförd blårandig flanellpyjamas och med det väldigt, väldigt röda håret stående som en kvast runt huvudet. Vi började prata och har inte slutat prata sedan dess.

Susan bodde i Chicago och var i Europa på sin Grand Tour med ”Let’s go Europe” i högsta hugg. Det var i den guideboken det billiga pensionatet fanns rekommenderat. Senare samma sommar kom Susan upp till Stockholm. För första gången hade hon fått en anledning att åka till Sverige. Och anledningen var jag.

Sedan gick åren. Vi skrev långa, långa brev till varandra. Skickade fotografier. Susan kom till Stockholm en gång till, vi träffades i Madrid, jag åkte till USA och hälsade på henne. Så bildade vi familj på varsin sida oceanen. Susan blev djupt troende och började leva sin tro med många barn och ”home-schooling”. Jag blev nationalekonom som blev bildredaktör och marknadsförare och som blev digital. Med tiden fick jag två barn som fick gå i vanliga, svenska skolan.

De skrivna breven blev färre men mejlen desto fler. Men de senaste åren har de sinat. Det har känts som avståndet är stort igen. Ända tills för några dagar sedan då jag fick veta att  Susanfischer15 följer mig på Instagram. Och så hittade jag en liten kontaktruta när jag skulle skriva mejl i Outlook. Tryckte på den och hamnade på Susans Facebooksida! Som är alldeles nyuppsatt, hon vill kunna följa sina barn i sociala medier. Och nu har hon fått mig som kommer att posta gamla bilder och fråga henne saker och inte kommer att lämna henne i fred på sociala medier.

Jag har varit väldigt avogt inställd till att lägga upp bilder på mina barn på Facebook. Men nu vill jag dela med mig av mitt liv till Susan så då får jag väl äntligen ta och lära mig hur man lägger upp bilder som bara en liten krets ska få se.