Och idag är jag så långt bort från skrytet (se gårdagens inlägg för sådant) jag bara kan vara. För idag handlar det om att jag häromdagen drabbades av insikten att jag innerst inne tror att utmattningen kan slå till när som helst igen. Och att jag därför inte vill planera roligheter. För tänk om jag helt plötsligt förlorar energin och fotfästet igen.

När jag fick syn på rädslan och benämnde den, kunde jag titta på den och se hur irrationell den är. Nu har jag ju varit frisk i ett par år. Jag har lärt mig hur mycket som helst om hur jag ska parera all slags stress. Jag vet vikten av balans, sömn och mat. Jag har alltid meditationen att ta till. Jag känner igen signalerna långt innan situationerna går över styr. Kort sagt – jag har kontroll. Ändå ligger fulrädslan inne i det mörka undermedvetna och spökar, gör tillvaron till något den inte är. Men som med spöken och troll – tas de ut i ljuset spricker de och försvinner. Sagt och gjort.

Så nu ska jag börja planera roligheter igen och faktiskt tro på att jag kommer att genomföra dem.

(Och för dig som blev intresserad av utmattningen – den har jag skrivit hur mycket som helst om. Börja här.)