Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Den stora kampen om delningsekonomin

Jag puffade för mitt inlägg om Airbnb och Snappcar i mitt Facebook-flöde och det gav upphov till en intressant diskussion med starka känslor involverade. Jag har mött liknande nivå på känslorna när jag diskuterat delningsekonomi i andra sammanhang också. Jag tänkte att jag idag ska försöka koka ner känslorna till några punkter – vad är det som upprör, förskräcker och förför? Om min hjärn- och skrivkapacitet räcker till ska jag också försöka beskriva mer kring delningsekonomi och vad det kan betyda.

Men först känslorna. Rädsla och ilska är väl de stora framträdande känslorna på den negativa skalan. Ofta handlar det då om delar och aktörer inom delningsekonomin, inte egentligen om delningsekonomin som större företeelse. Rädsla och ängslan inför dem som kan bruka ens ägodelar eller kunskap – går det att lita på andra människor? Ilska när det gäller exempelvis Airnb som ju gör mycket pengar på att tillhandahålla plattformen och eftersom de är störst, också har satt reglerna och då också bör ha ansvar för vad effekterna blir.

Medan förförelsen, nu pratar jag i egen sak, handlar om en vacker lösning på några av vårt konsumtionssamhälles problem.  Jag möter den nya medelklassen från hela världen genom att vara Airbnb-värd. Den nya medelklassen som vuxit fram rasande fort de senaste 25 åren. De kommer bland annat från världens folkrikaste länder som Kina och Indien. Det är en medelklass som vill ha samma saker som den svenska, den europeiska och den amerikanska medelklassen. Och hörni, det går inte. Det vet vi ju allihop. Jordens resurser räcker inte till. Vi kommer att förstöra förutsättningarna för liv under tiden. Vi måste tänka om. Vi kan inte längre definiera vårt värde och berätta om oss själva genom vad vi äger och vad vi konsumerar. Vi måste börja dela på det vi har. Och nu finns det plattformar. Svårare än så är det inte.

Nu hoppar jag tillbaka till mig själv och mina upplevelser av att bo i privatrum. Det har jag gjort när jag rest under en stor del av mitt liv. För att det varit billigt, för att det varit det enda tillgängliga, för att det varit intressant att få bo hemma hos någon. I Benidorm, i Berlin, i en värmländsk håla, i norska ödemarken, i trevliga villaområden utanför Köpenhamn, på Österlen. Ibland har det varit väldigt välkomnande upplevelser, ibland har handdukarna luktat surt och allt utanför själva sovandet har kostat extra. Vad Airbnb (och andra aktörer inom delningsekonomin) lägger till som lager är förtroende genom rekommendationer. Tanten i Torsby skulle sovit lugnt om hon läst rekommendationerna om mig och sällskapet istället för att bara se på våra skinnkläder och den tunga motorcykeln och sedan döma. Nu var hon så rädd att hon gjorde oss obekväma och upplevelsen för både henne och oss var klart negativ. En valuta som handlas med i delningsekonomin är förtroende, ”trust” och den delen tycker jag tillför en dimension i sig.

Jag inser nu när jag sitter här i soffan och skriver att jag kan skriva om delningsekonomi i många kapitel. En aspekt jag tar med mig till ett annat inlägg är ägandet. Och för att puffa för det inlägget för mig själv så minns jag den pensionerade men fortfarande mycket aktive mannen som var positiv till Airbnb men väldigt tveksam till Snappcar – ”hyra ut MIN bil?!?!?!”. Med extrem emfas på MIN.

PS. Jag har hämtat bilden ovanför från Rachel Botsman. Hon är en av förespråkarna för delningsekonomi som också har försökt att beskriva den. Jag tar det mer teoretiska i ett senare inlägg. Samt moraltävlingen. Ds

 

Verifierad av MonsterInsights