Jag tänker inte skriva ”vi”. För jag är personligen skyldig till att Donald Trump vann, till att Sverigedemokraterna är så stora i Sverige, till att Brexit blev verklighet.

Jag har slösat min tid och min förmåga de senaste åren. Ja, de senaste årtiondena tillochmed.

I tider av personliga kriser och allmän deppighet har jag vänt mig inåt, mot det jag hittat som varit varmt och gott. Barnen, hemmet, sociala medier, mat. Ja, ni vet. Och de strider jag utkämpat har varit på mycket små arenor.

Men det går inte längre. Jag kan inte leva som om världen därute inte angår mig. Det är dags att inse att jag kan påverka, både i det lilla och kanske i det något större.

Än så länge vet jag inte exakt vad jag ska göra. Men jag vet i alla fall att jag ska börja prata med dem som tycker olika, jag ska inte bara avfärda dem. Jag ska se till att inhämta och bearbeta fakta, tyckanden och teorier så att jag kan förstå, inte bara vara skrämd. Men jag ska också fortsätta sopsortera, ge pengar till organisationer som hjälper och oftare ha kontanter att ge till de som tigger.

Jag ska begränsa min tid på sociala medier så att jag har tid och orkar läsa strukturerat och målmedvetet.

Nu är det inte tid för tappade sugar och svartsyn, det är inte tid för förakt och cynism, det är inte tid för enkla sanningar. Vi lever i en tid av omtumlande förändringar. Inför förändring reagerar vi, det ingår i att vara människa. Vi kan välja att reagera enkelt – förkasta, håna, stänga in oss (jag tänker inte skriva något om köksrenoveringar och maratonlopp, men ni vet vad jag menar), förskansa oss med enkla ”sanningar”. Men de omtumlande förändringarna är komplexa, de väcker motstridiga känslor – du som enskild människa med moral och ansvar måste faktiskt försöka lära dig, förstå och ta välgrundad ställning. Och agera. I det lilla och i det litet större. Kanske till och med på en större arena.

Vi har inte fått vårt intellekt för att slösa med. Använd det nu.