Jag åkte hem från ön en söndag i december med taxibåten och en annan kvardröjande sommargäst. Komplett med julgran från egna tomten. Tror jag.

Jag frågade den andra sommargästen om jag kunde lifta med honom in till stan. Jo, det gick bra. Så vi satt där och pratade under de trekvart som det tar att komma in till Stockholm. Han berättade om vad som hänt de senaste 15 åren ute på ön, de femton år jag inte varit där. Han berättade om den nya sortens sommargäster som köper ställen i skärgården för att det är det man ska ha (ytterligare en punkt till Checklistan för livet, alltså). Eftersom de har barn som är så upptagna med alla typer av aktiviteter och eftersom den här sortens människor också måste utnyttja de ynkapynka semesterveckorna till utlandsvistelser så är ön mer folktom än någonsin på somrarna. Antingen är den nya sortens sommargäster i sitt hus på midsommar och har fest eller så kommer de någon vecka i augusti och har kräftfest.
Resten av året står husen ekande tomma.

Delningsekonomimänniskan i mig blir som tokig. Tokig av litet ilska men mest tokig över att det finns så stora möjligheter. I och med att jag själv kommunicerar mycket kring min glädje över att få ha kommit tillbaka till mitt paradis och att jag är där så mycket jag bara kan, så har jag fått en del frågor från vänner och bekanta om hur man hittar ställen att hyra. Och ja, det finns ställen som inte används. Ja, det finns skötsamma människor som vill hyra sommarställen. Men det verkar svårt att hitta en marknadsplats. Där agenterna på samma sätt som med Airb’n’b är försedda med trovärdighetsbetyg. För självklart är det förtroende som är den springande punkten här.

Även om den nya sommargästtypen är en som inte behöver bry sig om ökande räntor eller amorteringskrav så vill den nog gärna ha in en extra slant till nya Ralph Lauren-kuddar i marint mönster eller en ny Michael Kors-väska till tonåringen. Så varför finns inte marknadsplatsen? Eller gör den det men den är dåligt kommunicerad? Enlighten me, please!