Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Arkiv (sida 2 av 103)

Förkyld eller bara inspirerad?

 

 

Den ser ju ganska obscen ut, nässköljaren. Men stiligt grön i middagsljuset.

När jag kvicknat till efter nattliga äventyr i drömlandet (ingen vill höra om någon annans drömmar men jag tänker ändå säga att jag var på resa och katterna hade plats i drömmen), fixat kaffe och löst Melodikrysset med delar av familjen via Messenger då insåg jag att någonting spökade i kroppen. Eller i alla fall i näsa/hals-området.

Som tidigare utbränd och allt närmare pension och död är det inte alltid lätt att tolka kroppens signaler. Ålderdom, utbrändhetssymptom, HSP-känning eller en vanlig förkylning? Jag nässköljde för säkerhets skull och till Frodos (den ena kattens) stora glädje. Han satt på handfatet och följde vattnets väg ut genom ena näsborren. Jag tror att han verkligen undrade var vattnet kom ifrån. Han tänkte nog att min näsa tillfälligtvis agerade vattenkran. (Nu sover samma katt vid mina fötter. Han blev trött av att fundera så mycket.)

Varför skulle jag då fått en släng av utbrändhet just nu? Jo, det var en torsdag full av inspiration och människor.  När jag har alldeles för roligt, träffar många intressanta människor, får möta nya, spännande tankar, då kan jag få sjukhetskänslor.  Jag mötte många tankar och människor inom insamlingsbranschen där jag numera verkar. Jag såg en vacker fotoutställning (Lena Granefelts bilder på Galleri Glas) och hörde ett spänstigt samtal om projektet mellan två vänner. Sedan blev jag alldeles uppsnurrad av inspiration och insikter på Prime Weber Shandwicks generösa eftermiddag med föredrag.

Alla de här orden syftar till att göra några utfästelser om kommande inlägg.

  1. trender i tiden. Chokladpudding på pulver och quiet quitting, tänkte jag skriva om. Kanske annat också om jag kommer ihåg.
  2. lyckan i textilier och porslin från olika decennier
  3. projektet ”skrivande och allmänt lat kattdam letar det perfekta boendet på landet för odling, kattfrihet (alltså frihet FÖR katterna, inte ifrån dem), värdigt och utvecklande liv efter lönearbetets slut, så klimatsmart som möjligt”
  4. Nigella Lawsons väldigt goda och ypperligt nyttiga vietnamesiska kycklingsallad med mynta, vitkål och morot
  5. lästips
  6. ”Sherwood”

Tabu, en essä

Vad är ett tabu?

Vad är ett tabu för mig?

Vad får vi inte prata om på kafferasten?

Vad får vi inte prata om inom familjen?

Vilka handlingar kan vi bli socialt straffade för?

Är ett tabu en konstant eller ett variabelt begrepp?

Texten får ta avstamp i frågorna även om jag inte är säker på att jag kommer att behandla dem alla. Och med stor säkerhet kan jag dessutom lova att jag inte kommer att leverera uttömmande svar.

Tabu enligt Wikipedia: ”Tabu är ett religiöst eller socialt motiverat förbud mot något. Det kan handla om en aktivitet eller att ens nämna ordet för begreppet. I traditionella, utomeuropeiska kulturer är det som är tabu något heligt eller farligt. I det moderna, sekulariserade (och västerländska) samhället handlar det i regel om företeelser som när de nämns väcker blygsel eller andra starka känslomässiga reaktioner.” ”Det som är tabu anses orent.”

Tabu är spännande. Tabu är kittlande. Tabu är farligt. Tabu är uppror. Tabu är äckligt. Jag tar den här klossen TABU och vänder och vrider på den. När jag tittar på den från ett håll ser jag några egenskaper som sedan helt förändras när jag vänder på klossen.

För några decennier sedan fanns det en porrklubb i Stockholm som hette Tabu. Den blev känd för hela svenska folket när det uppdagades att TCO-ordföranden Björn Rosengren varit där. Att den politiska toppersonen just valde en porrklubb med namnet Tabu för sitt, i mångas ögon, mycket opassande besök är nästan komiskt.

Från detta hugskott i närtid och närhet vill jag lyfta blicken och förstå mig på tabu-begreppet på en övergripande nivå. Vad är egentligen något som är tabu?

”Det som är tabu anses orent” står det alltså i Wikipedia-artikeln. Men det orena beror på det kulturella sammanhanget och på situationen. Ett par leriga stövlar är helt på sin plats i skogen medan de skapar upprörda känslor om de placeras på matbordet. Att visa underlivet är självklart hos gynekologen men skulle vara grund för uppsägning om det gjordes på kontoret.

Tabun handlar om ”företeelser som när de nämns väcker blygsel eller andra starka känslomässiga reaktioner”, står det också i Wikipedia. Jag tolkar det som om det finns tabun som mer handlar om individen, det mer personliga.

”En god grund att stå på (..,) ger de teorier om tabuföreställningar och rituell orenhet, som lanserats inom modern brittisk antropologi” läser jag i ”Den kultiverade människan” av Jonas Frykman och Orvar Löfgren. ”Enligt forskare som Edmund Leach och Mary Douglas handlar begrepp som tabu och orenhet om allmänmänskliga sätt att tänka och se på världen. (…) Vi gör ständigt distinktioner mellan rätt/fel, bra/dåligt, acceptabelt/motbjudande. Det vi tar avstånd ifrån tillskriver vi egenskaper som smutsigt, äckligt och orent.”

Äckligt och orent verkar bilda ett viktigt begreppspar när jag fortsätter att betrakta Tabu-klossen. Ett annat viktigt begreppspar är blygsel och skam. När vi tänker på det äckliga och orena, avser vi då den kulturella aspekten av tabu och när vi tänker på skam och blygsel så är det den personliga aspekten vi avser?

När jag funderade kring en skönlitterär text som skulle handla om tabu, då blev jag varse skillnaden mellan det samhälleliga, kulturella tabut och mina egna känslor av skam och blygsel. Det visade sig att de beteenden jag uppvisat eller de sammanhang jag befunnit mig i som skulle kunna beskrivas som kulturellt tabubelagda inte var något jag skämdes särskilt mycket över. Även om det inte var något jag tänkte breda ut mig kring på fikarasterna. När jag däremot närmade mig beteenden och sammanhang som för mig är förknippade med skam, då fick jag direkt fysiska reaktioner när jag höll på att skriva. Andnöd, rastlöshet, tryck över bröstet. En stark vilja att lämna datorn och aldrig mer återse den.

Skam och blygsel är hemska känslor. Jag tar mig friheten att parkera dem för att borra mig ännu djupare in i vad som är tabu i dagens samhälle.

”Jag har närt en kom-mu-nist vid min barm”, utropar Karl-Bertil Jonssons fader på julafton. I den dåtid och i den samhällsklass som skildras i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons jul” är att vara kommunist ett absolut tabu. På 70-talet i Sverige var det i många kretsar oproblematiskt och till och med eftersträvansvärt att vara kommunist. I den nyliberala tid vi lever nu är det återigen tabu att vara kommunist. Inser jag nu.

I många kretsar var det under 70- och början av 80-talet inte OK att skryta om eller med sina tillhörigheter. Nu lever vi i en period där det är helt normalt och till och med önskvärt att fotografera den mat vi äter på dyra restauranger, de skiftande outfits vi klär oss i (OOTD, en vanlig hashtag vilket betyder Outfit Of The Day) och lägga ut bilderna på sociala medier. Vyerna från semestern visas inte längre upp för en trång krets framför projektorduken eller i albumet vid släktträffen utan för hela bekantskapskretsen på Instagram och Facebook. Ju fler infinty-pooler och glas med bubbel desto bättre.

Jag hittar följande citat på svt.se: ”Sex, ekonomiska svårigheter och löner toppar de ämnen vi helst inte talar om på sociala medier.” Det här är ett citat med några år på nacken. Jag funderar om den lågkonjunktur vi är på väg in i kommer att förändra vad vi pratar om på sociala medier.

Eftersom tabu-begreppet ofta är både kulturellt och situationsbetingat är det intressant att leka med.

Inför att jag skulle ge mig på de olika uppgifterna kring tabu slängde jag in frågan om begreppet i en del samtal. Det intressanta var att de flesta jag pratade med direkt gjorde en koppling till sex. När jag själv sedan närmade mig den skönlitterära uppgiften tänkte jag först också kring sexorienterade områden men insåg när jag läste uppgiften ordentligt att meningen med uppgiften var att vi skulle närma oss en personlig smärtpunkt. Då blev sexaspekten ganska oviktig för mig.

När jag nu försöker ta mig an hela klossen TABU och jag vänder mig till antropologi och kulturanalys för att förstå mig på tabu på ett djupare plan tappar jag min egen smärtpunkt. Det jag skäms över så smärtsamt kan jag inte riktigt få ihop med tabubegreppet. Eller är det jag som är blind för de regler jag själv lever enligt.

Tankarna går vidare till internalisering av tabu. Den mekanism, det fenomen som gör att jag som samhällsvarelse inte ens överväger att bryta mot ett tabu. Jag tänker särskilt på tabut mot fetma i synnerhet och den kvinnliga kroppen i allmänhet som gör att många kvinnor upplever ett starkt äckel inför sin egen kropp om den inte är ytterst tämjd och tuktad. Det här är ingen färdigformulerad idé, jag får utveckla resonemanget vid en senare tidpunkt, i en essä som har en annan form.

Jag slutar här. Mitt i en tanke. Öppet blickande mot en horisont jag ännu inte känner. På vägen har jag lärt mig en del, någon fråga har fått ett hyfsat svar men färden har givit upphov till fler frågor än jag hade från början. Jag tar en paus och går vidare imorgon.

 

 

Bortbytingen, en omtolkning

Nämen, fan, nu måste hon ge sig! Den där fula ungen måste ju bara bort från vårt hem! Vad ska jag göra, jag orkar inte längre se på henne, hur hon lyssnar på ungens gnällande och tjut. Alltid. Jag bleknar som ett lakan i solen. Jag finns inte för henne längre.

Jag är så arg. Jag vill slå. Både ungen och henne. Jag pressar mig ytterligare en kilometer i spåret istället. Kommer hem urlakad och tom, dricker vatten och somnar bort från allt.

Hur hamnade vi i det här? Allt var ju som vi planerade, som jag tänkt att det borde vara. Vi möttes när vi pluggade, hon var snygg, jag var snygg, vi var ihop och gjorde slut några gånger innan vi beslutade oss för att det var vi. Förlovning och stort bröllop. Före bröllopet sålde vi våra små bostadsrätter och köpte en större.

Parmiddagar med andra snygga, välutbildade par som var några år in i sina karriärer. Tjejerna började sacka efter litet, de klagade på det ibland när de fått i sig ett fjärde glas vin. Snart var det en av dem som inte drack på parmiddagen och vi skålade allihop för dem som skulle få barn. Allt eftersom fick alla våra vänner sina första barn. Men inte vi. Det var märkligt, allt annat hade ju gått som det borde, som jag trott, som jag planerat.

Efter ett halvår av termometrar och temperaturer och tester från Apoteket och sex som styrdes av ett Excel-ark så bokade vi tid på en klinik. Det visade sig att felet låg hos mig. Min kära mor hade glömt bort att berätta för mig att jag haft påssjuka som mycket liten och att det då alltså fanns en risk att jag var steril. Vilket jag alltså är. Hade varit bra att veta, det var trista månader med sex enligt Excel.

VI blev goda kunder hos fertilitetskliniken. Jag insåg att jag hade en idé om hur bebin skulle se ut, ungefär som jag när jag var liten. Blont hår, runda kinder, blå ögon, knubbiga ben och armar. En pojke ville jag helst ha. Men det här sa jag inte, jag hade hamnat i en position där hon kunde förinta mig med ett ord eller en blick.

– Påssjuka.

Och en kall blick mot mitt underliv.

Om vi hade ett gräl om något litet, smulor på köksbordet eller vem som hade rätt till fjärrkontrollen, så urartade det ofta. Jag åkte på råsop efter råsop med anklagelser om att jag förstört hennes liv, hennes planer, hennes framtid. Hennes lycka.

Men så fort hon kom ut från toaletten med de två strecken som visade att hon var gravid så ändrades hela hennes attityd. Mot mig. Mot allt. Det var som om hela hennes väsen vände sig inåt. Och det som var utåt var mjukt och utan motstånd. Hon brydde sig bara om det som växte i henne. För att få hennes uppmärksamhet försökte jag ibland skämta eller irritera, ja, till och med starta bråk, men hon tittade bara litet milt och ointresserat på mig.

Förlossningen gick långsamt framåt, barnet visade tecken på stress och det beslutades om kejsarsnitt. Jag satt på en pall med munskydd, prassligt hårskydd och en flaxande rock när barnet togs upp ur hennes mage.

– Det är en flicka! sa barnmorskan triumferande. Kom här så får du klippa navelsträngen.

Men jag kunde inte resa mig. Det var en flicka! Med svart hår och bruna ögon. Jag kunde inte se något av mig i henne. Barnmorskan skrattade godmodigt:

– Det är många män som reagerar som du. Sitt och ta det lugnt, det här är det mest omskakande du kommer att ha varit med om. Vi vill inte ha några avsvimmade pappor i operationssalen när vi håller på att sy ihop mammorna och tar hand om de nyfödda.

Efter några dagar på BB åkte vi hem alla tre. Det ”vi” som varit hon och jag var nu hon och barnet. Jag hade reducerats till en satellit, ett tjänstehjon, en försörjare. Jag började jobba så snart jag kunde.

Den fula ungen skrek jämt. Hon ville bli ammad hela tiden. Hon höll sig fast i min fru så fort hon kunde börja greppa. Försökte jag bära henne skrek hon än högre, det var så att fönstren skallrade och jag hörde inom mig hur grannarna började förakta oss för att vi inte kunde hålla ungen tyst.

Ungen blev inte sötare. Hennes hår växte ut strävt och mörkt. Ögonen var bruna som leriga gölar. Hon stirrade bara. Log aldrig så att jag såg det. Hon växte snabbt på längden, all den där amningen gjorde henne bara utdragen, inte så där knubbig som jag längtat efter. Jag försökte få min fru att sluta amma och börja ge ungen välling istället. Jag sa att det var för att jag skulle kunna vara med och ta hand om ungen (ja, jag sa ju inte ”ungen” till min fru), det var ju för att jag ville se om jag kunde känna kärlek om knubbigheten kom med vällingdrickandet. Men min fru slöt sig ännu mer inåt och ammade än ihärdigare.

Det var då jag började jobba längre på kontoret om dagarna och när jag inte var där var jag i spåret eller ute på racercykeln. Vreden hade flyttat in i mig permanent. Jag hatade ungen, jag hatade min fru, jag hatade att jag blivit berövad livet jag planerat.

Den där ungen var verkligen inte min. Det fanns ingenting i flickan som påminde om mig som liten. Hon var någon annans. Hon hade kommit in i vårt liv och sått söndring, hon hade ockuperat min fru, tagit henne ifrån mig.

Jag satsade allt på jobbet, tog mig upp i hierarkin, började träna hårdare med Stockholm och Boston Marathon i sikte. Lönen och bonusarna flöt in allt stridare. Min fru var fortfarande snygg men ungen kunde jag inte se på utan att rycka till. Numera dolde jag reaktionen väl men jag kände ett klart obehag varje jag gång tittade på henne.

En morgon när jag precis var på väg ut genom ytterdörren ropade min fru med stress i rösten:

– Du får gå med Nora till förskolan idag. Jag måste åka till jobbet NU!

Som tur var hade ungen redan på sig overall och mössa. Hon satt på hallgolvet och tog på sig stövlarna själv. Kan hon det, tänkte jag, den fula lilla ömkliga ungen. Vi gick tigande nerför trapporna, ungen höll i ledstången och tog ett steg i taget. Jag började känna en viss respekt för den lilla ungen som trots att hon var så ful rörde sig med självförtroende och målmedvetenhet.

Jag öppnade porten åt oss båda och hon sprang ut. För att se till att porten gick igen innan någon obehörig hunnit smita in väntade jag några sekunder med ögonen på dörren. Då hörde jag skrikande bromsar och en duns bakom mig. Jag vände mig, en bil stod på snedden, en kvinna var på väg ut genom framdörren och framför bilen låg Nora alldeles stilla.

Tiden stängdes av. Eller om den vevades extra snabbt. Plötsligt satt jag på gatan med Nora i knät, vätan från gatan trängde upp genom mina kostymbyxor. Det droppade på Noras panna. Jag insåg att det var mina tårar. Hon slog upp ögonen och tittade rakt in i mig.

– Pappa, det är ingen fara.

Just där, just då blev jag hennes pappa.

 

 

 

 

Utlovade kindben

Kolla här på två rejält plastikopererade kvinnor. Jag råkade titta på ett klipp där en kvinna gick igenom Madonnas (därav bildsättningen till tidigare inlägg) olika ingrepp och vilka sideffekter de ingreppen generellt har. Helt klart är att de ingrepp som är populära just nu och som ger önskvärda effekter på kort sikt gör att tillslut kommer de flesta kvinnor som gillar sånt här att se väldigt lika ut. De kommer att ha

  • smala ögon
  • kindben som pekar framåt snarare än åt sidan

De båda effekterna har tydligen att göra med insprutningen av fett som görs för att göra mer framträdande kindben. Fettet förflyttar sig i ansiktet och lägger sig uppenbarligen under ögonen. Resultatet blir alltså framåt pekande äppelkinder och smala gluggar till ögon.

Jennifer Coolidge (ovan) och Dolly Parton (nästa) har visst kollat på varandra när det gäller näsan eller så är det standardbilden som hålls fram när man träffar plastikkirurgen. Typ ”visst är det en sån här du vill ha?”. Eller ”just den här har vi extrapris på just nu”. Alternativt ”när du ändå vill har litet fett på kindbenen kan vi fixa den här snygga näsan till dig”.

Efter att ha läst det här kommer du aldrig att kunna o-se kvinnor över femtio med smala ögon och kíndben som sitter konstigt. Numera kommer du alltid att veta vad de gjort.

Samtidigt inställer sig frågan: Kommer det här utseendet att bli norm? Är det detta som kommer att ses som attraktivt och vackert för i ”mogen” ålder? Ja, vad vet jag. Jag bara slänger ur mig tankar och funderingar.

Nu har jag gjort vad jag utlovade. This is Issadissa, signing off.

Glömska, död och samtidshistoria

För att ni säkert ska hålla koll på vad som händer här i bloggen är det dags för en teaser: endera dagen kommer det att handla om plastikkirurgi. Med bilder och spaningar. Så det så. (Funderar över vilken kategori det inlägget ska hamna i. Äsch, vi tar väl den där slasktratten som heter ”åldrande”.)

Den 40-åriga Annie låter en tjusig kirurg med tysk brytning ta bort sina påsar under ögonen. Det är en av alla de små händelserna i ”När du dör ska jag vara nära”, där huvudberättelsen handlar om Annies mamma som håller på att dö. Hon har varit sjuk i Alzheimer sedan 62 års ålder och nu när hon under några månaders tid rör sig allt närmare döden berättar Annie historien om Eva, sin mamma, men också historien om att vänta in sin mammas död. Vad var det där med plastikkirurgin då? Den binder ihop Annie med sin fåfänga mamma som alltid, ändå fram till sin död benämns som ”söt”.

Alzheimer spelar en undanskymd roll i boken, den är en utgångspunkt för resonemang om minnen, huvudpersonerna är Eva och Annies berättelse om att ha henne som mamma. Drygt halvvägs in i boken citerar Annie Reuterskiöld Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma. Det känns märkligt eftersom jag nyss lämnade den boken djupt berörd. ”Fjärilsvägen” som den heter, handlar lika mycket om Birgitta som om Sverige de senaste fyrtio åren. Patrik Lundberg har ett märkligt opersonligt och rapporterande språk, åtminstone i början av boken. Eller är det jag som lär känna både Patrik, Birgitta och Paula (Patriks syster) så väl att språket faller in i bakgrunden, människorna och berättelserna blir det viktiga. Jag skriver ”berättelserna” eftersom Patrik Lundberg både skriver en djupt personlig historia och svensk nutidshistoria. Det handlar om kärlek, plikt, ordning, ett skyddsnät det går maskor i, en socialdemokrati som villar bort sig, lojalitet och ännu mera kärlek.

Dagarna innan jag tog mig an ”Fjärilsvägen” plöjde jag ”Söndagsvägen”. Det är ju rent fnissigt att de båda romanerna heter gatunamn. Fjärilsvägen ligger i Sölvesborg, Söndagsvägen i Hökarängen (södra Stockholm). ”Söndagsvägen” är skriven av Peter Englund, han som populariserat svensk historia utan att göra våld på källorna (ni som fattar fattar). Utgångspunkten för berättelsen är ett mord som skedde 1965. Naturligtvis finns spänningen där – whodunnit? – och vi som läsare får följa utredningen från början, genom misstag och blindskär men också genom väl utfört och erfaret polisarbete. Men, genom hela boken löper berättelsen om Sverige. (Komplett med briljant källförteckningsarbete. Vi pratar sidovis med intressanta fotnötter.)

”Fjärilsvägen” och ”Söndagsvägen” borde ingå i skolundervisningen när det gäller nutidshistoria. ”Söndagsvägen” berättar om Sverige efter andra världskriget, om den snabba moderniseringen och den enorma framtidstron, om de möjligheter som för tidigare generationer varit otänkbara och som nu finns för flesta. Allt uppbackat av ett välfärdssamhälle som tar hand om alla. ”Fjärilsvägen” handlar om hur välfärdssamhället krackelerar och hur rasismen kryper in genom sprickorna.

Läs alla tre:

Har du blivit sönderchefad, lille vän?

I min andra blogg som helt ägnas åt klimatfrågan skrev jag ett raljerande, sorgset och lätt ilsket inlägg idag. Den blandningen av känslor tar jag med mig in till Issadissas domän.

(Disclaimer, frånsägande, brasklapp – det jag skriver nedan gäller erfarenheter jag dragit utifrån ALLA mina arbetsplatser SAMT alla de arbetsplatser jag diskuterat med mina vänner, släktingar, bekanta och obekanta)

Jag är verkligen senior nu i arbetslivet. Och då menar jag senior som något verkligen bra. Senior i motsats till junior. Senior som i ”full av erfarenheter”. Senior som i ”sett och upplevt mycket och reflekterat över det”. Senior som i ”varit på många arbetsplatser”. Senior som i ”utvecklats och lärt mig hela tiden”.

Häromåret slog det mig att mina erfarenheter har ett mycket stort värde. Jag har både lyckats och misslyckats, jag har gjort makalösa, medelmåttiga och mindre bra åtgärder och insatser och allt det kan jag dela med mig av. Särskilt som jag kan berätta om varför. Alla behöver inte göra samma misstag, det är ju direkt dumt att inte ta tillvara på erfarenheter som gjorts. Jag lägger med ett citat av Bodil Jönsson här

Hjärnan formas hela livet. Yngre ser detaljer – äldre ser sammanhang.

och samtidigt hänvisar jag till det inlägg om ålderism, senioritet och arbetsmarknaden som jag skrev inspirerad av en föreläsning av John Mellkvist.

Vad jag har sett under mina år i arbetslivet är naturligtvis en fascinerande utveckling när det gäller kommunikation och digitala verktyg och beteenden men också en obehaglig utveckling kring hur arbete organiseras och hur ledning och styrning utövas.

Jag är senior inom mitt område, men det är inget som påverkat min löneutveckling på länge. Trots att jag utifrån tidigare erfarenheter kan säga hur vi bör och inte bör agera, trots att jag har jobbat upp en rutin som gör mig väldigt snabb, trots att jag har en palett av erfarenheter som gör mig väldigt mångsidig, trots att jag ser sammanhang och helheter . Det enda som kan påverka löneutvecklingen är numera chefsskap. Jag antar att det är en av anledningarna till att vi har så många chefer som inte passar som chefer och/eller som inte vill vara chefer. En annan anledning till inflationen i chefer är att vi lever i en komplex verklighet och ledningar ofta verka leva i tron att ju fler som kontrollerar desto större chans att styra i den osäkra samtiden.

”Sönderchefad”, skrev en vän om en avdelning hen varit på. Den vännen är också senior, hen kan sitt yrke, har utvecklats i det, kan hantverket och har överblick och erfarenheter. Ett väldigt bra ord, tycker jag, för det sätter fingret på hur det kan gå ibland. I den samtid vi lever är komplexitet och olika beroendesystem det som präglar de flesta verksamheter.  Om chefen beslutar sig för ett spår, en förklaringsmodell, en slogan/tag-line/varumärkeslöfte/värdeord, håller sig till den som en snuttefilt och utesluter allt annat, då gör man i bästa fall livet för sig själv enkelt på kort sikt men underminerar kreativitet och omvärldsperspektiv. Jag tänker på chefer på alla nivåer här. När det gäller mellanchefer kan det handla mer om att göra som den överordnade säger. Och om den överordnade gillar förenklingar – ja, ni fattar. Det skenbart enkla kan lätt göras till norm och tvångströja. Det där spåret, förklaringsmodellen, värdeorden kan helt plötsligt få ett eget liv, bli det enda som är viktigt, trots att verksamheten sysslar med helt andra saker. ”Sönderkonsultad” kanske är ett uttryck som också bör finnas.

Ja, ni fattar. Det sista är inte sagt i den här frågan. Den förtjänar att diskuteras om och om igen. Förresten – frågan?! Frågorna: senioritet, ålderism, det moderna arbetslivet, chefsinflationen. Och vi ska inte glömma rädslan som jag sett alltför många gånger i arbetslivet. Ta nu inte detta bokstavligt, kära läsare, men låt det bli en tankeställare.

Men Ridley Scotts svarta framtidsscenario kan inte få avsluta dagens inlägg. Jag låter Marie Curie få sista ordet:

“Nothing in life is to be feared, it is only to be understood. Now is the time to understand more, so that we may fear less.”

Utmattningen, nio år senare

En del av er som ibland läst bloggen har väl noterat att jag en gång hamnade i utmattning och blev kvar där ett tag. Det var nio år sedan ganska exakt som jag bara inte kom upp ur sängen. Det fanns ingen anledning att gå upp och jag hade heller ingen kraft att göra det. Utmattningen var både mental och fysisk. De första timmarna var det bara skönt att ge upp. Det var skönt att ge efter för den enorma tröttheten. Det var befriande att bara vända sig om mot alla måsten.

Men sedan kom insikten att tillståndet inte var valbart. Tillståndet var (just då) permanent. Tillståndet var som en tvångströja, en fängelsecell.

Jag är nu ute ur den akuta fasen sedan ett tag. Men jag vet inte hur mycket som fortfarande finns kvar. Eller om det är åldern som gör sitt. Eller om det faktiskt är så att jag lärde mig en massa saker av utmattningen vilket gör att jag känner mig själv och mina reaktioner på ett helt annat sätt nu.

Om någon hade berättat för mig hur lång tid det skulle ta att ta sig ur tillståndet kanske jag gett upp på en gång. Av leda och otålighet. Vägen tillbaka har varit lång, krokig och med många backar. Månaderna på Stressmottagningen var avgörande för tillfrisknandet. Det absolut viktigaste jag fick med mig därifrån:

  • Du är inte ensam även om det känns så
  • dina problem är inte i första hand individuella, de är strukturella och samhälleliga
  • du behöver en armé bakom dig för att bli frisk

 

Att du som individ hamnar i utmattning säger inte så mycket om dig utan mer om de omständigheter du befinner dig i. I arbetslivet, i privatlivet, hur starkt ditt sociala nät är. Skam och skuld är dina värsta fiender, bjud inte in dem. Ta emot all god hjälp du kan få, men välj hjälpen med omsorg. Misstro initialt arbetsgivarens HR-personer, de är inte där för att gosa med trasig personal, de är där för att se till att rätt folk rekryteras och att rätt beteende uppmuntras. (Och med ”rätt” avser  arbetsgivarens definition av ”rätt”).  Ta kontakt med ditt fackförbund, gärna på central nivå. Vänta dig inte förståelse, varken av din arbetsgivare, dina familj eller dina vänner. Genom att du nu inte orkar och inte kan har utmattningen våldfört sig på ett antal sociala kontrakt, kontrakt som du antagligen hittills överlevererat på.

Du behöver använda den lilla energi du har väldigt smart. Slösa den inte på meningslösa konflikter. Slösa den inte på välmenande människor som inte kan men som vill ge dig råd om allt från träning till LCHF-kost, från trädgårdsodling, stickning och kallbad till individuella terapier. Sök hjälp där det finns expertis.

Jag har lärt mig att jag behöver vila ordentligt när jag varit aktiv några dagar. Jag har fortfarande svårt att bara vila, men jag har lärt mig att säga ”nej” till sociala sammanhang och aktiviteter med hänvisning till behovet att vila. Jag har i alla fall lärt mig att skapa plats för vilan.

Jag har lärt mig att det finns ett värde i att jobba i en grupp som hjälper, stöttar och inspirerar varandra istället för att vara ensamt ansvarig. Jag har lärt mig att ett jobb sällan kan ge utrymme för all den kompetens och utvecklingslusta som vi har. Jag har lärt mig att värdera snällhet högre än lön och förmåner.

Jag håller fortfarande på att lära mig lyssna på kroppen. Det har varit den svåraste läxan. När jag efter ett tag kände mig litet friskare ville jag träna igen, jag ville cykla och gymma som förut, jag ville fortsätta lära mig springa längre och längre. Men nej. Då svarade kroppen omedelbart med sjukdomskänsla. Medan samhället fortsatte skrika ”Träning är bra! Träning är alltid bra!” Nu tränar jag måttligt och lider fortfarande av dåligt samvete för att jag inte pressar mig hårdare. Det här är fortfarande svårt.

Vill du läsa mer om min utmattning finns det massor här i bloggen. Du kan börja här. (Snart kommer du att kunna söka på termerna stress och utmattningssyndrom också).

Se världen som ett barn eller en marsmänniska!

Ja, jag har semester.

Ja, jag skulle kunna titta på soluppgången, fåglarna, katternas krumbukter och solnedgången. Och göra samma lika nästa dag. Dricka litet vin, för det får man för de flesta doktorer nu för tiden. Bingea ett par, tre serier på Netflix, Amazon Prime och HBO. Bjuda ut folk, ha silluncher, bada och låta samtalen flöda ut över ön. Jojo, allt det här SKA jag göra.

Men vad jag verkligen längtade efter var att få TÄNKA, bli INSPIRERAD, bli UTMANAD. Efter att jag fått ta några ordentliga sovmorgnar och läsa den där trötta Mons Kallentoft-deckaren som jag skrev om sist.

I de tidigare tonåren när min tvilling och jag precis fått börja låna böcker på övervåningen, det vill säga vuxenavdelningen på Örebro stadsbibliotek hittade vi science fiction-hyllan. Det måste ha varit någon modern bibliotekarie som kunde sin genre och kände sitt kall, att föra ut det alternativa tänkandet till närkingarna. För det var ju när jag läste SF (science fiction kallades för det då) som jag första gången upplevde fenomenet ”Sense of Wonder”. Den där känslan som slår till när man får syn på världen på ett alldeles nytt sätt. Samma känsla upplevde jag när min tvilling berättade om vad hon läste om i socialantropologin. Det där som slår till när man plötsligt ser på det vardagliga som om det vore oförståeligt, lätt kryptiskt, okänt. Som när man säger ett ord många gånger så att man hör hur konstigt det låter.

Nu går jag en sommarkurs på universitetet (de fanns inte när jag läste första gången där – vilken smart produktutveckling!) som heter ”Etnografiska metoder i en digitaliserad värld”. Vi är en blandad skara människor, det enda som binder ihop oss är att vi har läst ett år på universitet eller högskola och att vi har anmält oss till den här kursen. Vissa är unga och tar kursen för att få studiemedel under sommaren, andra är i min ålder.

Vad vi lär oss, både av våra föreläsare och av litteraturen är det etnografiska tillvägagångssättet, att göra det kända okänt, att titta på det vardagliga, förgivettagna med ett barns, en marsmänniskas, en rumpnisses blick. ”Voffor gör de på dette viset?” Men det är inte alltid lätt att gå in i barnet, marsmänniskan, rumpnissen. Det finns ett inre motstånd mot att ifrågasätta det vi själva tar för givet, det vi gör dagligen, de måttstockar, planer och drömmar vi har. De är rotade i den kultur vi lever i, den omgivning vi befinner oss i. Det finns väldigt litet i våra liv som är universellt. ”Det vet väl alla” gäller bara i den krets vi räknar oss till.

Tänk bara på så enkla saker som hur födelsedagar uppmärksammas eller inte på arbetsplatsen. På min nuvarande arbetsplats är det självklart att det är födelsedagsbarnet som ser till att bli firad genom att ta med hembakat fika. På ett annat ställe fanns det en kollega som hade allas födelsedagar i huvudet vilket gjorde att det inte fanns någon chans att smita undan, dessutom köptes det gärna in tårtor från det anrika bageriet på torget. På båda ställena är det bara självklart att det är på det ena eller andra sättet, men det står ju inte skrivet i personalhandboken eller ingår i ”on-boardingen” för nya medarbetare. Så min 60-årsdag kom och försvann utan att någon visste om det på jobbet. Eller så tyckte alla att jag var jättekonstig som inte bakat ett par Pinocchio-tårtor.

Varför är det svårt att vila?

Du som följt Issadissa några år vet att jag varit utbränd och kommit tillbaka till någonslags normaltillvaro. En av de långvariga effekterna som det tog tid att läka ifrån var att kroppen tolkade fysisk aktivitet som hot och jag fick influensakänning i flera dagar efter träning.  En annan långt mer långvarig effekt är att jag lär känna mig och mina mindre lyckade personlighetsdrag. Ja, jag har svårt för att balansera tillvaron, svårt att ha en rimlig balans mellan aktivitet och vila. När jag började komma ur utmattningen skrev jag om det interna bråket mellan Issadissa och Den Andra. Issadissa som ville köra på och ha en ständigt stimulerad hjärna och Den Andra som förnuftigt tjatade om vila, lugn, rast och ro.

Jag vet att jag borde meditera mer men just nu tar jag mig in i semestervilan medelst ”This is Us” på Amazon Prime (tvillingskapet är dåligt hanterat där men annars kan den gärna fortsätta i all oändlighet) och Nextory. Jag har just läst ut senaste Malin Fors-deckaren av Mons Kallentoft. Jag är glad att jag inte betalade fullpris för ”Blickfångarna”. Han, Kallentoft vill ju ha död på Malin Fors, han gör henne allt grövre i sitt sex- och alkoholberoende och i sitt självförakt. Jag tror att han vill ha död på Zack, Hebe och Olympia också (Zack-serien). Kallentoft skriver i ”Blickfångarna”:

Jag hade blivit galen om någon målade mig i en vidrig falsk situation, eller om någon författare skrev in mig i en usel, jävla kriminalroman (min markering). Skrev fram min alkoholism, mitt värdelösa moderskap, min svaghet och kåthet.

Allt mer har han skrivit in rikedom och överflöd i sina böcker. Är det för att han lever där själv nu? Eller är det den tid vi lever i? Vi pratar inte bara överklass, vi pratar överflöd av pengar, som i att det inte går att spendera allt.

Ja, även om jag försöker vila vill ju inte hjärnan göra det. Jag MÅSTE meditera. För vem bryr sig egentligen om vad Mons Kallentoft vill säga? Det kanske inte finns någon undertext alls. Förlaget har honom som kassako och vill att han ska producera. Han har ett kontrakt han inte kan lösa sig ifrån. Vi läsare får ”Blickfångarna”.

Tack för att du läste ända hit. Nu står det klart för mig att jag ska meditera. I fortsättningen kommer jag att inte att skriva så mycket om klimatet här på Issadissas blogg. Jag har skapat en hemsida med en blogg som helt ägnas åt klimatfrågan. Kolla gärna, där finns mycket och det kommer mer. www.alltomklimatet.se

Förlåt!

Dags att erkänna, både för mig själv och för er, kära läsare.

Jag har mycket svårt för att demonstrera.

Jag är helt enkelt aktivisten som hatar att demonstrera. Det är med största motvilja jag går med. Jag gör det för att jag vet att min kropp räknas. Jag blir en till som visar på viljan att förändra, viljan att protestera. Jag går med för att jag räknas.

Efter en demonstration är jag trött i flera dagar, jag har gått utanför min bekvämlighetszon så dramatiskt att jag behöver återhämta mig rejält. Och detta trots att jag hade massor av meningsfulla samtal, med människor från ACT Svenska kyrkan och Svenska Kyrkans Unga, med flera av forskarna från Forskare för framtiden och så fick jag berätta för Lorna Gold att hon är en av mina idoler.

Ett tag nu har jag vetat att jag inte kommer att använda min person, min tid och min energi på mest optimala sätt genom att demonstrera eller delta i blockader eller andra aktivistgrejer. Men jag inser att jag verkligen kan göra nytta genom att använda mina kommunikationsfärdigheter. För en sak är säker – det är jättesvårt att leta sig fram till samlad information, det är krångligt och väldigt tidsödande att få överblick över de olika organisationerna och förstå hur jag som individ kan vara med och påverka. DÄR kan jag verkligen göra en insats. Även om Greta Thunberg är en superkommunikatör så är resten av rörelsen inte det.

Följ med mig – det kommer att bli åka av på en ganska guppig resa.

Och under tiden vill jag veta – vad är det just DU vill veta för att kunna engagera dig? Hur kommer just DU förbi klimatångesten (om du ha sådan)? Vilken typ av kunskap söker just DU?

Verifierad av MonsterInsights