Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Sida 2 av 100

Programmering för alla, del 4

Som jag har sagt tidigare, så handlar programmering väldigt mycket om problemlösning. Och dessutom den typ av problemlösning vi ägnar oss åt dagligen. Nu har jag lärt mig något som heter pseudokod, som helt enkelt handlar om att man beskriver ett program med vanlig text. Man beskriver med vanligt språk det som sedan ska översättas till programmeringsspråk. Det viktiga här att man har tagit ett problem och kör det igenom en första process, så att säga. Man spjälkar upp problemet och beskriver det i en ordning som passar maskinernas sätt att tänka. Det intressanta är att processen kan bli riktigt rolig.

Tänk själv på nätdejting. Något jag inte ägnar mig åt eftersom min självkänsla är så bräcklig. Om någon skulle komma med en kommentar av typen ”du är pikant ful” eller ”du har i alla fall hyfsad bh-storlek” så skulle jag försvinna ner i ett svart hål för att inte komma upp förrän det är dags att slutgiltigt bli nergrävd.

Men jag förstår principen. Man svajpar hit eller dit från ett urval som sajten har vaskat fram åt en beroende på de kriterier man själv satt och beroende på kriterierna som de andra satt. Men sen? När det är dags att ta kontakt på riktigt, skriva och kanske ses. Då tror jag att processen kan skrivas så här:

Jag börjar med ett urval på 10 stycken.

  • Jag skickar samma text till allihop. Litet om mig själv och några frågor till personen.
  •  OM jag får en dick pic eller motsvarande tillbaka avslutas relationen omedelbart.
  • ANNARS OM personen bara pratar om sig själv och inte skickar tillbaka någon intressant fråga får personen en sista chans när jag skickar en slags kuggfråga.
  • ANNARS kan vi fortsätta skriva.

Med det antal som nu är kvar går jag in i nästa kodblock.

  • Jag föreslår att ses på ett trevligt men litet opersonligt fik under dagtid.
  • OM personen skriver ”nej, jag vill inte” avslutas relationen omedelbart.
  • ANNARS OM personen skriver ”jag vill ju ligga” så skickar jag tillbaka en fråga om hur processen fram dit ska se ut. Och OM (nu är vi inne i ett kodblock inom kodblocket) personen har ett kreativt förslag på det så kan vi fortsätta ha kontakt. ANNARS avslutas relationen omedelbart.
  • ANNARS ses vi.

OK. Så har du nätdejtat kan du programmera. Så det så.

 

 

Programmering för alla, del 3

”Tyvärr, det går inte.”

”Det går inte att göra så.”

”Hemskt ledsen. Men systemet tillåter inte det.”

och i värsta fall:

”Lilla gumman/jävla käring, det här förstår du dig inte på.”

Fast det sista har jag aldrig hört utsagt, bara känt att det var den exakta andemeningen av vad som sades hövligt och mycket, mycket nedlåtande.

Och nu när jag börjat få struktur, termer, ett språk och en förståelse för det grundläggande när det gäller hur program är uppbyggda, hur en dator funkar, vad databaser är och hur de hanteras, då börjar jag inse att det som sagts mig och många andra egentligen betyder:

”Sluta fråga. Vi kan inte göra mer än så här.”

För att kunskapen inte finns. Eller pengarna. Eller orken. Eller fantasin. Eller för att det system som är upphandlat är dåligt eller avtalet som slutits med någon leverantör är skämmigt och ingen vill visa hur illa det ser ut.

Så. Då är det så mycket lättare att säga att det inte går. Och så kan man slänga sig med litet termer, några byte hit och någon server dit och kanske en databas och API och ett ärendehanteringssystem och prioriteringar som inte rås på och tabeller och queries och gränssnitt och whatever.

Men sällan finns det i IT-sammanhang något som heter ”Nej, det går inte.”

Utan det är någons prestige som är hotad. Någons okunskap som kanske blir blottad.

Just därför ska vi som står på användarens sida, vi kommunikatörer, lära oss om programmering, system och databaser, så att vi nästa gång inte tystnar när någon för att slippa oss, försöker klappa oss på huvudet och säga ”Nej, det går inte, förstår du.”

Programmering för alla. Del 2.

Att jag äntligen kunde få tid och ro att hämningslöst dyka ner in i programmeringens värld beror på att jag är emellan jobb. Vi benämner det så. Det känns mer hoppfullt.

I och med att jag har kunnat koncentrera mig på lärandet, ibland avbrutet av någon intervju eller något test på nätet, så har jag fått inträde till en värld som jag trott varit stängd för mig. Men, det var ju bara ett tunt förhänge jag skulle skjuta åt sidan och sedan var jag inne i världen. Nu vill jag ge vidare det jag fått och kommer att fortsätta skaffa mig. För det finns där, så nära, så tillgängligt när jag väl fått de första vägvisarna.

Jag började med en AMNI-kurs på Folkuniversitetet, en fyra veckors kurs med undervisning varje dag. I snabb takt gick vi igenom HTML, Javascript, C# och databaser. Övningar i olika editors hela tiden. Självklart är jag ingen programmerare efter de här fyra veckorna, men jag har koll. Jag vet skillnader och likheter. Jag har fått strukturer och relationer.

Nu går jag på Programmering 1 på Komvux. NTI-skolan. Distans. Grunderna i C#. Inga lärarledda lektioner. Allt utgår från en vältänkt kursplan och bra läromedel. Och ”sharing is caring” – om det redan finns bra lektioner på nätet, då är det väl lika bra att använda dem, eller hur? Så Bob Tabor är min lärare med mängder av bra lektioner. Och Code.org där jag verkligen förstått programmeringens idé. Utan att skriva en rad kod. För kodskrivandet är faktiskt inte själva kärnan. Det är, som jag skrev i förra inlägget, problemlösningsförmågan och logiken. Metoden. Men kodskrivandet i sig är också viktigt. Det förtjänar ett antal inlägg i sig.

Jag tänker fortsätta att hävda att alla kan (och bör) lära sig programmering.

  1. Det är roligt. Det är direkt buskul. Om dina fritidsaktiviteter inkluderar Sudoku och korsord – utöka med programmering.
  2. Om fler lär sig programmering blir vi mer klarsynta beställare och mer krävande och självsäkra användare och det gör att de system vi umgås med blir bättre och hjälper oss istället för att skapa stress och känsla av maktlöshet.
  3. Vi får en bättre diskussion kring IT i samhället om vi är allt fler som förstår istället för att många är osäkra och rädda.

Så.

  • Komvux. Programmering 1 och 2. Gratis.
  • Om du är mellan jobb så kan du googla på AMNI-kurser, du kan också kolla upp om du har någon omställningshjälp att få genom kollektivavtalet, om du kan få någon kurs betald.
  • Om du har jobb och sysslar med kommunikation eller jobbar nära system men inte är utbildad inom IT – be om kompetensutveckling, att få en kurs betald.
  • Code.org.
  • Bob Tabors lektioner på Youtube, Channel9 eller på hans egen hemsida. Hans sätt att lära ut passade mig alldeles perfekt och eftersom han säger i något klipp att han lärt mer än en miljon människor att programmera, så tro jag att hans sätt passar många fler än mig.  (De samlade lektionerna för C# finns på Youtube, tryck här för att hitta dem.)

Programmering för alla. Del 1

När jag kom ut i arbetslivet som nationalekonom var programmerare manliga personer som satt nära Gud. De pratade nästan direkt med maskinerna. De kodade i Fortran och APL. Ju kortare koden var desta snajsigare var programmeraren. Att ingen annan kunde läsa koden var bara bra. Då fick programmeraren guldstjärnor i IT-himlen.

Inte konstigt att jag hyst en viss rädsla och förundran inför IT-människor sedan dess.

Med åren har jag bytt professionell sfär och brukar numera titulera mig kommunikatör, fortfarande samhällsintresserad. Ju mer digitala vi har (tvingats?) blivit, vi kommunikatörer, desto mer har vi kommit att behöva prata med IT-människor. Numera jobbar vi på hemsidor och på intranät. Våra texter, bilder och filmer ska samsas med inloggade system och webbapplikationer. Vårt huvudansvar är (ofta) att användaren ska förstå något, hitta svar på något, bli medlem/köpa något – ja, reagera och konvertera.

Vi kommunikatörer och IT-människorna borde ju vara bästa kompisar. Vi borde förstå varandra som om vi vore i ett lyckligt äktenskap. Men så är det inte alltid. Och det är en av anledningarna till att jag börjat lära mig programmering. Jag vill kunna ha meningsfulla och konstruktiva samarbeten som präglas av ömsesidig respekt. Både med interna IT-avdelningar, med digitala leverantörer och i branschnätverk.

Och nu kan jag säga:

  1. programmering nu för tiden är inte svårt. Var och en som kan följa en stickbeskrivning eller ett recept kan lära sig om programmering.
  2. att lära sig om programmering handlar om två saker; problemlösning och språk
  3. problemlösning håller de flesta på med. Antingen i sitt yrkesliv, sitt hemmaliv eller i sin hobby. Det handlar om använda en metod (vilket vi ofta gör utan att tänka på det); att dela upp problemet i hanterbara bitar som man löser en i taget och i en ordning som är logisk. Kommunikatörer gör det ofta genom projektledning eller genom att få/ta en uppgift av typen ”marknadsför produkten/tjänsten X” eller ”få våra kunder/medlemmar att börja använda det här systemet/betalningssättet”. Och som sagt, de flesta av oss jobbar dagligen med problemlösning – stopp i avloppet, laga mat av resterna i kylen, göra familjeschemat för veckan, få igång skrivaren, snygga upp teakbordet.
  4. språk. Som med andra språk och överhuvudtaget metoder gäller det att lära känna sina verktyg. Med språk så handlar det om grammatik. Och vi lär oss på olika sätt. Jag lär mig bäst genom att använda språket – läsa, läsa, läsa, höra. Andra gillar den mer teoretiska vägen. Men vi kan alla något annat språk, vi har lärt oss det på något sätt. Och på samma sätt är det med programmeringsspråken. Det handlar om syntax, om vilka beståndsdelar språket består av och hur de används och sätts ihop.
  5. det finns inget hokus-pokus med programmering. Du behöver inte gå igenom någon initiationsrit för att förstå, det går med några timmar framför datorn (Bob Tabor som syns på bilden härovan är en begåvad pedagog som gör programmering till något lustfyllt och möjligt för de flesta). Jag själv trodde länge att jag saknade programmeringsmöjligheten i hjärnan, så som jag länge trodde att jag saknade franska-möjligheten. Men det handlade om självbedrägeri. I båda fallen.
  6. att gilla eller i alla fall respektera logik är bra. Att vara relativist kan vara bra i antropologiska sammanhang men lägg den benägenheten åt sidan när du vill prata med en dator. Den är värre än en nyexad jurist – antingen är det si eller så är det så. Det finns inga gråskalor, inget utrymme för diskussion. Gå med på det och umgänget med datorerna blir lättare. Och logik här handlar mest om; väljs ”a” så händer ”b”, väljs ”c” så händer ”d”.

Nästa gång jag bloggar om programmering blir det kanske kortare. Jag tänker ge källor där du kan börja för att utan smärta ge dig in i programmeringens värld. Så att du lättare kan prata med IT-människorna.

Mitt namn är Taiwo

Hade Karin och jag varit födda i Nigeria hade vi kanske blivit döpta till Kehinde och Taiwo. Det är de namn tvillingar traditionellt har fått i vissa delar av Nigeria och länder i Afrika men även i Syd- och Mellanamerika.

Kehinde är den äldsta tvillingen, den som skickar ut sin yngre tvilling, Taiwo först för att se efter hur världen ser ut utanför livmodern. Jag, som är född sju minuter före Karin, är alltså den yngsta och skulle då bära namnet Taiwo.

Nu, när min tvilling inte finns längre skulle jag ha en ibeji, en figur som symboliserar henne och där hennes själ finns. Eller egentligen hennes del av vår gemensamma själ. För i den här kosmologin är tvillingar en själ som delas på två kroppar.

Är jag ute och snurrar och beter mig som en sådan som upphöjer den ädle vilden eller som har ”gone native” i jakten på min egen tvillinggåta? Ja, vad vet jag. Mer än att det finns tvillingar därute som låter magiskt och samtida och som gör tvillingskapet till något särskilt. Inte upphöjt, inte bättre, bara särskilt.

Mina damer och herrar! Jag ger er Ibeyi med Lisa-Kainde (annan stavning av Kehinde) och Naomi Diaz.

Tvllingboken, två kapitel till

Söndag hos farmor 

Det är dukat i salen när vi kommer. Tunna koppar för mamma, pappa och farmor. Höga, raka glas med mönster på, barnglas, saftglas. I glasen står skedar som ska fungera som sugrör också, men det gör de inte. Varför skedar i ett saftglas? Men de är där. Ska vara där. Det går inte att fråga varför.  

Prassliga, tunnatunna servetter med rosa blommor utefter kanten. Under sockerskålen och gräddkannan som står på ett silverfat just för sockerskål och gräddkanna, ligger ett tunt mönstrat, underlägg av papper.   

På ett fat ligger sju sorters kakor, sex sorters småkakor samt mockarutor. På ett annat fat ligger bullar i rutiga bullformar i olika pastellfärger. En gräddtårta, hembakad den också, såklart, är placerad på ett genombrutet tårtpapper som ligger på ett nysilverfat med krusidulliga kanter. Tårtspaden har ett krusidulligt skaft. 

I salen finns matsalsbordet med finstolarna, den höga spegeln ovanför ett smalt litet bord, ett stort skåp där finporslinet finns och ett piano. Pianot har en metallisk klang. Det låter som om någon pratar med spänd röst, som om känslorna inte får visas eller komma ut.  

Vi har åkt i två timmar för att komma till farmor. Jag är fortfarande lätt illamående efter bilresan. Jag blir sällan så åksjuk att jag kräks nuförtiden, men själva illamåendet kommer nästan varje gång jag åker bil.  

Farmor häller upp blåbärssaft i Karins och mitt glas. Sugrörsskedarna klirrar. De vuxna får kokkaffe, farmor häller grädde i sitt, mamma och pappa är moderna och dricker kaffet svart. Mamma lägger i en sakett 

De vuxna pratar. Vad de pratar om angår inte Karin och mig, de vuxna frågar oss ingenting, de bryr sig inte om oss, de har sitt vuxenprat att utföra. De pratar om släktingar, tror jag. Det de säger fäster inte hos mig, jag får inga bilder, inget sammanhang, det är som om jag inte förstår. Tankarna far iväg. Sekunderna är långa och fyllda av sockriga smaker. Jag äter kakor för att få bort illamåendet, men det ligger som en dov ton inuti. Några kakor är smuliga, andra knastriga, några lent sönderfallande. Som alltid är farmors vaniljbullar fyllda av ljus och hemtrevlig sötma som är alldeles trygg och snäll. Jag dricker saften som är litet ljummen. Den smakar gott men jag blir mer illamående. 

– Det är klart att du ska ha tårta! Säger pappa. 

Det går inte att tacka nej. Jag vet det. Men jag försökte ändå. Kanske att det skulle kunna gå idag, nu är vi ju ändå snart tonåringar.  

Jag får en bit av tårtan. Sockerkakan är torr. Vaniljkrämen är en hård sträng mellan bottnarna. Hallonsylten är ett rött streck av koncentrerad sötma. Grädden är spritsad i hårda spritskrusiduller. Det är torrt och sött i munnen. Hårda smaker, kantigt, sockrigt. 

– Nu får ni gå från bordet, flickor! 

Karin och jag går in i gästrummet som ligger mellan salen och farmors sovrum. Det är ett smalt rum med en bäddsoffa, ett skrivbord och en låg bokhylla. På väggen sitter en klocka med pendel. Ovanpå klockan står en uppstoppad storspov. Jag vet att det är en storspov eftersom det står det på plattan fågeln står på. Den har en lång, smal, böjd näbb och ögon som tittar. Klockan låter. Klockans ljud fyller gästrummet. Klockans ljud smakar förbud, oändlig tid, omöjlighet att påverka.  

Någon av oss tar fram den enda sagobok som finns hos farmor, det är en mörkblå bok med berättelser som vi aldrig har hört liknande någon annanstans. Berättelserna saknar mystik, saknar prinsessor, kungar och farliga väsen. Berättelserna handlar om glada barn som gör saker, helt ointressanta saker. Bilderna är ritade av någon som är bra på att rita men som inte vill berätta något, det är som att titta på en reklamteckning. Vi sitter där i gästrummet. Någon av oss bläddrar i den där boken vi har tittat i massor av gånger. Tiden går långsamt. Klockan mäter och förkunnar. Luften är tjock. Illamåendet avtar inte.  

Jag går på toa. Det luktar gammal människa och fukt. Golvets plattor är lagda som ett schackbräde. Svart och vitt, svart och vitt. Toalettlocket är klätt med en rosa frottéklädsel. Det är ganska kallt inne på toa, så jag stannar inte så länge som jag tänkt mig. De vuxna sitter fortfarande i salen och pratar. Karin kommer ut från gästrummet. Vi ställer oss bredvid varandra och tittar på oss själva i den runda spegeln i rummet som är både hall och rum. Karin är några centimeter längre än jag. Jag måste ha mina glasögon för att se något, hon har glömt sina idag och klarar sig ändå. Min lugg når ner till bågarna, det tycker jag ser bra ut. Karin har sidbena. Vi har cendréfärg på håret, sägs det. En slags ickefärg 

Karin ville inte åka med till farmor idag. Det tar två timmar att köra från Örebro till Sala och så två timmar tillbaka igen.  

 Varför måste jag följa med? Jag vill vara hemma.  

 Men du kan inte vara hemma själv! 

 Det kan jag visst, jag är tillräckligt stor för det.  

 Farmor blir så ledsen om inte alla kommer. Du måste åka med. 

 Jag hatar att vara hos farmor. Det är så tråkigt, det finns ingenting att göra där. Maten är äcklig, de där mjuka, blöta bären som vi alltid får till efterrätt! 

 Men Karin!! Så säger man inte!! Nu kommer du med. VI måste åka nu. 

Så vi satte oss i baksätet i den röda lilla Toyotan som fortfarande luktade nytt så att jag blev illamående. Mer illamående. På fönstret bak fanns en klisterremsa där det stor ”My Toyota is fantastic”. Jaha, tänkte jag. Det rimmade inte eller var inte roligt på något vis. Men remsan satt kvar så länge vi hade bilen.  

Vi tittar oss i spegeln där vi står hos farmor. Spegeln hänger över ett runt bord med glasskiva. Under glaset ligger medaljer eller plaketter. De har alltid legat där, så när vi väl lärde oss läsa fanns det ingen nyfikenhet kvar att använda för att ta reda på vad som stod på medaljerna. De fanns där. De skulle alltid finnas där.  

 Vi går ut, säger jag. 

Det blir litet lättare att andas när vi kommer ut.  

 Vad är det vi inte får göra hos farmor? frågar jag och så börjar vi räkna upp: 

Inte svära (fast det är vi inte så bra på ändå) 

Inte säga något om att röka 

Inte säga något om att dricka sprit eller vin (vilket betyder att mycket av det som har med morfar och morbröderna att göra får inte pratas om) 

Inte spela kort eller ens prata om att kortspel (Löjliga familjerna och Svarte Petter kan vi inte ta med till farmor) 

Inte ta med ungdomsböcker av Hans-Eric Hellberg eller Kerstin Thorvall som handlar om ungdomar som dricker mellanöl, som bråkar med sina föräldrar och som hånglar 

Det enda som farmor vill veta om oss är att vi är duktiga.  

 Tror du vi får åka till Stockholm och se Sweet när de kommer? 

 Jag tror det. Hur köper vi biljetter? 

 Jag tror man ringer och beställer. Tror du mamma vet? 

 Vi frågar ikväll när vi kommer hem. 

 Tänk att få se Sweet på riktigt! Vad ballt! 

Jag har inte varit på någon konsert men Karin hade åkt på en bussresa till Göteborg för att se Deep Purple. Det var hon, Flisa och Freddie. De var yngst i hela bussen. Han som äger skivaffären som heter LP-skivan hade arrangerat resan, det verkade som om han tog extra ansvar för Karin och de andra. Karin berättade om bussresan och om konserten så att det kändes som om jag hade varit med. Hon berättade om de äldre killarna med långt hår som faktiskt pratade med de yngre tjejerna på ett snällt sätt. Konserten med Deep Purple där de spelade de låtarna vi dansat till på partyn i mellanstadiet – ”Highway star”, ”Child in Time”, ”Smoke on the Water”. Ian Gillans skriksjungande, starka röst. 

Vi går runt huset i det knastrande gruset. Det är litet kallt så vi går uppför trapporna till farmors lägenhet och in i hallen. Det är varmt och skönt, vi kryper upp i sammetssoffan som står i hallen. Det luktar mat från köket. Den gröna sammeten är sträv under handen åt ena hållet och följsam när man drar handen åt andra hållet. Soffans rygg är alldeles rak och hård, det man sitter på är som en rund och hård kudde, det är svårt att inte halka med rumpan bakåt eller hasa ner på golvet. Det känns inte som om soffan är gjord för att sitta i.  

Det är dukat för middag runt bordet som står mitt i köket. Först är det som ett litet smörgåsbord med inlagd sill som varken Karin eller jag äter, prinskorv, köttbullar och Janssons frestelse. Farmors hembakta, platta siktkakor med Port Salut-ost som man skär med en osthyvel som har träskaft och ser ut som mjukglasstopp. Inte alls som vår praktiska och rätlinjiga osthyvel med plastskaft. Så är det stek med kokt potatis, sås, konserverade grågröna, söta, mjuka ärtor och morötter. Jag mosar potatisen i såsen, det är så gott. På kylskåpet står glasskålen med bär som tinar. Det är jordgubbar, hallon och blåbär. Jordgubbarna ä,r alldeles mjuka. Såsen är alldeles mörkblå. Vi får vispgrädde till.  

När vi åker tillbaka mot Örebro börjar det mörkna, men det är inte så svart som det är när vi hälsar på före jul. Då när farmors födelsedag ska firas. Då kommer kusinerna och deras föräldrar. På Anna-dagen då farmor fyller är det mörkt när vi åker hem. På gårdarna vi åker förbi och i villaträdgårdarna står det granar med kulörta lampor. Rött, gult, blått och grönt. Det ser festligt ut. Det är nästan jul. Men fortfarande är det bara i början på hösten. Vi åker över åkrar men mest igenom skogar. Karin och jag är dåsiga, vi orkar inte sjunga ens en gång. Jag fantiserar om att gå på Sweet-konserten.  

 

Delade känslor 

Det kan inte alltid varit lätt att ha tvillingar. Känslorna, protesterna blev dubbla. Inte alltid, förstås, ilskan, vreden, då var det en i taget. Då visste vi kanske instinktivt att om vi båda skulle visa ilska så skulle vi knäcka mamma och pappa. Deras solidaritet med varandra var så mycket svagare än vår, de skulle inte ha vetat hur de skulle hantera en tvilling-vrede. 

Men rädslan. Den bara fanns där, icke förhandlingsbar. Den slog till och vi satte båda klackarna i backen, blåvägrade. Som när vi var i Kiruna och skulle ner i gruvan.  

– Hiss??!!  

– Flera hundra meter ner!!?? 

Vi rörde oss inte ur fläcken. Pappa blev arg. Mamma försökte tjata. De uttryckte besvikelse, en känsla Karin och jag alltid ville undvika, men rädslan var förlamande och så stark att den tog över allt annat obehag.  

Pappa åkte ner i gruvan. Mamma stannade med Karin och mig. 

Eller den gången pappa tyckte att vi skulle testa utförsåkning. Vi hade en påsklovsvecka i våra kusiners hus i Rätansbyn, vi kunde låna deras utrustning, pappa körde upp till Katrinabacken med utrustningen och oss. När vi stod på parkeringen nedanför backen tittade Karin och jag upp mot branten. 

– Nej. Vi åker inte. Vi går inte ur bilen. Vi åker inte i den där backen. 

Pappa försökte övertyga oss. Ett tag. Så tog han till den besvikna minen. Men besvikelsen, hur känsliga vi än var för den, räckte inte någonstans när det gällde styrkan i vår gemensamma rädsla och den beslutsamhet som kom ur den. 

Rädslan delade vi på ett självklart sättBåda gick in i samma automatiska tillstånd samtidigt. Hur det gick till kan jag absolut inte svara på. Var någon av oss igångsättare och spred till den andra? Via feromoner? Telepati? Ingen aning. Jag kan bara minnas att det hände. 

Ilskan, som sagt var helt annorlunda. Det var en misshaglig känsla i vår familj.  

– Du behöver inte bli så arg. Vi kan väl prata om det.  

Eller. 

– Om du är arg gör du XX ledsen. 

Ilska var en helt irrationell känsla som grundade sig i missförstånd eller behov av att göra sig märkvärdig och besvärlig. Så Karin och jag visste från tidig ålder att ilska var ingenting vi gemensamt kunde visa och uttrycka. Mammas och pappas oförmåga att bemöta ilska var obefintlig, jag antar att det var därför de förminskade den. Gjorde den larvig, onödigSom om den inte hade den kraft den faktiskt har. Som den eldstorm den kan vara. Så när den kom på riktigt, som den naturkraft den är, så hade de inte redskap att hantera den. Vi gick i baklås allihop. Flydde in i korsord, popmusik, rättande av elevarbeten, otrohet.  

Jag hade ett sätt att hantera ilska på som jag nu kan titta på med nya ögon. När jag var i 4-5-årsåldern kunde jag bli alldeles uppfylld av helig, renande ilska om mamma eller pappa inte la maten rätt på tallriken. Det var av yttersta vikt att de olika beståndsdelarna av måltiden hölls isär men också att de låg rätt i förhållande till varandra. Gjordes det inte rätt bubblade ilskan upp, den tog över helt. Jag blev stel som en pinne och gled ner under bordet. 

Senare, det började väl i mellanstadiet, så kunde jag låta ilskan ta över mig i konflikterKonflikter som självklart var utanför familjen. Då slipade jag argumenten på nolltid och blev fasansfullt elak och spydig. Jag upplevde själv en känsla av att den heliga vreden gifte sig med självklara orättvisor och att mina giftigheter var helt rättmätiga. Det kanske tillochmed var så att jag genom min ilska drog en lans för alla förfördelade Jag minns särskilt en strid i matbespisningen med Gustavsson, en kvinna som jobbade där, med färgat svart hår, vit rock i stadig syntet och en allmänt förnärmad och lätt aggressiv attityd gentemot oss elever. Det var en diskussion som handlade om att jag inte skulle få mer kyckling för att jag inte åt maten i vanliga fall. Då förstod jag att Gustavsson drog mig över en kam med de andra, de busiga, bråkiga och otacksamma som slängde mat och inte åt av skinklådan, leverbiffen och makaronipuddingen. Jag anklagades orättfärdigt. Allt jag läst om att göra revolution mot diktatorer och orättmätiga kungar gav mig kraft och energi att stå på mig, att tala mycket högre än jag brukade och att inte vika en tum. Jag hade sanningen på min sida.  

Karin och de andra kompisarna vände sig mot mig när vi gick ut från matbespisningen: 

– Men Eva, vad hände? Varför blev du så arg? 

– Bra gjort! Gustavsson fick vad hon behövde. 

Senare brukade Karin säga att jag sparkade på dem som redan låg. Att jag tog fram vreden bara när jag själv redan hade ett övertag. Men hon erkände styrkan i min vrede, det gjorde hon. 

Karin var länge den enda av oss som blev arg på mamma och pappa. Hon kunde skrika och smälla i dörrar. Mamma och pappa tittade litet osäkert på varandra – Vem skulle ta fajten? Jag minns det som om de mest tyckte att det var besvärligt att Karin blev arg. Besvärligt. Obekvämt. Onödigt. ”Man kan väl visa litet hänsyn” var ett typiskt mamma-citat. Sagt med spänd röst men allra mest med spänd kropp. Karins ilska var stark och sann, den var riktad mot mamma och pappa, den var personlig, inte bara en eruption som litet allmänt stänkte på dem som råkade vara i närheten. Den var en anklagelse – ”ni gör FEL” och en reaktion på saker som sagts eller saker som gjorts. Karins ilska var farlig för den kunde bränna igenom lögner och det lugna låtsasliv vi levde.  

Solidariserade jag mig med våra föräldrar när Karin blev arg eller blev jag bara lika rädd som de? I vilket fall inföll jag inte Karins vrede, jag var helt på det klara att det skulle få den sköra balansen hemma att fullständigt tippa. Katastrof hotade, det kände jag starkt. ¨ 

Rädslan delade vi. Glädjen delade vi – Gröna Lund, Disneyland, rockkonserter, nya skivor. Mevreden – nejnejSärskilt inte gentemot våra föräldrar. Aldrig. De var för svaga. För lögnaktiga? För litet sammansvetsade, i alla fall. 

Två kapitel till

Gröna Lund 

Jag och Karin sitter bredvid varandra på gräsmattan vid mormors och morfars kolonistuga i Skarpnäck. Jag sitter på knä och Karin sitter med benen i kors, vi tittar i Aftonbladet. Vi har läst serierna och nu tittar vi på nöjesannonserna. Gröna Lund skriver att de har öppet idag. Mamma och pappa har halvt lovat att vi skulle få gå på Gröna Lund någon gång under tiden vi är i Stockholm. Det pirrar i magen, ja, i hela kroppen vid tanken att vi kommer att få gå dit. Jag knuffar litet på Karin och vet att hon tänker och känner samma sak. 

Pappa spelar schack med morbror Björn De tävlar på riktigt. Det verkar viktigt att vinna. De sitter utomhus vid det lilla bordet, det stora bordet står vid hammocken där mamma och mormor sitter. Å, hammocken är så fin! Den är randig i glassfärger, i gult, rosa och ljusblått. 

Morfar kommer gående. Hans tunga, långsamma steg hörs i gruset på vägen utanför. Han syns inte eftersom häcken är så hög och tät. Dt är därför det går att kissa på den lilla gräsplätten mellan huset och vägen, det är ingen som kan se en när man sitter där. Det är skönt att kunna kissa där annrs får man gå långt till de mörka, illaluktande dasshusen med många torrdass på rad. 

Nu gnisslar grinden och morfar går på den stenlagda gången fram till Karin och mig, där vi sitter på gräsmattan och hoppas på ett tivolibesök. I handen har han en glasspåse, en sådan randig i papper med GB-märket. Randig i blått, rosa och orange. Han ger oss påsen: 

 Vill ni ha glass, flickor? 

Vi tar tag i påsen och tittar ned i det mörkbruna innandömet. Besvikelsen rullar in som en monstervåg: å, nej! Han har köpt Igloo med cocacola-smak! Hur kan han ha gjort det?! Vi hatar ju Igloo med cocacola-smak. Vi älskar apelsin-Igloo och hallon-Igloo och de tvåfärgade dubbelisglassarna från Trollhätteglass. Men cocacola-Igloo! 

Vi går till mamma i hammocken med glasspåsen i handen. Det blir en stund av stora känslor. ilska över att morfar köpt fel (känner han oss inte?!), skam över att göra honom ledsen, skam över att vara till besvär, besvikelse över att den glada överraskningen bara blev fel.  

 Men gå och byt glassarna då! 

Vi får glasspåsen och förstår att vi måste skynda oss innan glassarna smälter. Vi traskar iväg i våra sandaler på grusvägen. Efter några välskötta häckar och grindar svänger vi till höger in på en annan grusväg och snart är vi framme vid kiosken. Vi står där bredvid varandra och tittar upp mot flickan i luckan.  

 Vad söta ni är! Säger hon. Är ni tvillingar?  

Just den här dagen har vi likadana klänningar och likadana sandaler som är ungefär lika slitna. Men annars är vi faktiskt inte så lika. Karins hår är tunnare och tovigare, jag har rundare kinder och tjockare ben. Klänningen sitter litet bättre på mig eftersom Karin är spinkig. 

När vi väl lyckas få fram vad vi vill, vi är generade, både över vårt ärende och över att hon tycker att vi är söta, så är det inget svårt alls att få byta glassarna. Vi tar varsin apelsin-Igloo. 

Mamma och pappa sitter i hammocken när vi kommer tillbaka (jag vet inte hur schackpartiet har gått) och de ser hemlighetsfulla och glada ut. 

 Vill ni ha en överraskning? 

 Ja! Karin studsar litet på stället. Upp och ner. Upp och ner. 

Mamma och pappa drar ut på det. Karin blir otålig och bankar på pappas ben. 

 Men säg då! 

 Ska vi åka till Gröna Lund efter middagen? 

Det exploderar inom mig av lycka och jag vet att det känns likadant hos Karin. 

 Kan vi inte åka NU? Säger Karin 

 Nej, vi ska äta mat först. 

 Men jag är inte hugrig. Vi kan väl åka NU! 

Den stora lycksaligheten som fyllde mig alldeles nyss blir grå i kanterna och krymper när mammas och pappas leenden blir mindre ju mer Karin tjatar om att vi ska åka NU till Gröna Lund. Vi skulle ha ätit klockan fem men mormor är sen med maten, som alltid. Vi får pannbiff och potatis Jag dricker mjölk, Karin får läsk. Jag dricker inte läsk och förstår inte hur andra kan tycka om det. De hårda bubblorna sticker och gör ont i munnen, den goda lukt som jag känna räcker inte fram till smaken. 

Morfar äter en jättestor portion, massor av potatisar. Han brer tjockt, tjockt med margarin på sitt Wasa Husman som är brutna bitar av stora kvadratiska kakor. Morfar är den tjockaste människa jag vet. Han har en stor rund mage som han stoppar i grå kostymbyxor med hängslen. Eller så har han blåställ. Linne eller skjorta. Han har en vit krans av hår och stora elefantöron. Han säger inte så mycket. Han somnar ofta vid bordet. 

Karin är först färdig med maten. Hon äter och dricker snabbt och otåligt, med tankarna på annat håll, tror jag.  

 Nu är jag färdig! Ska vi åka nu? 

 Du får faktiskt vänta tills vi har ätit färdigt också, säger pappa med litet sträng ton.  

 Ja, du måste lära dig att visa litet hänsyn! Säger mamma. 

Karin sitter kvar vid bordet för att dwet är så vi ska göra. Hon petar runt på tallriken med besticken så att det klirrar och slamrar. 

 Men sluta! Ryter pappa litet halvhögt. 

 Flickorna kan gå från bordet om de vill, säger mormor.  

 Ni kan gå och plocka litet hallon, fortsätter hon. 

Vi går in i spaljén, som köket kallas för. Det är ett uterum med gult, korrugerat plasttak, där finns en spis, en diskbänk, en snickarbänk, verktyg och köksredskap. Litet huller om buller som det är runt mormor och morfar. Vi tar en tillbringare och några muggar och går till hallonbuskarna som växer längs tomten. Man kan plocka från gräsmattesidan men man kan också gå in på en smal gång som är precis på gränsen mellan mormors och morfars kolonilott och de omgivande lotterna.  

 Kom ihåg att bara plocka från våra hallonbuskar! Ropar mormor.  

Att hon säger så där gör det litet farligt att gå in i gången bakom buskarna. Tänk om vi glömmer bort oss och plockar från fel buskar! När vi plockat en mugg var ropar mamma på oss. Karins mugg är mindre full än min, hon har kanske ätit många eller så har hon lekt med sina låtsasbarn. 

 Nu ska vi åka! 

Äntligen.  

Och sedan blir kvällen en lång räcka hisnande färder där Karin och jag är huvudpersonerna när vi springer från den ena karusellen till den andra. Sommarkvällen sveper sig runt oss, lamporna är kulörta och magiska, minuterna är långa som timmar. Tillslut är vi alldeles mätta allihop på ljuvligheter. Vi åker hem till mormors och morfars lägenhet i Hammarby. Karin och jag somnar innan vi ens vet om det. En i var säng i det rum som kallas ”tjejrummet”. 

 

Tvillinglandet 

Jag har gått in i tvillinglandet och jag vill stanna där. I tvillinglandet finns självklar kommunikation och förståelse. I tvillinglandet finns acceptans utan ansträngning. I tvillinglandet finns uppskattning utan beundran. I tvillinglandet finns samtal i tystnad. I tvillinglandet finns kärlek utan begär. I tvillinglandet finns lojalitet utan baktanke.  

Världen utanför tvillinglandet är jobbig.  Att leva utanför tvillinglandet tar på krafterna. Att hela tiden försöka förstå, att hela tiden ta sig förbi människors taffliga försök till kommunikation och försöka fatta vad de egentligen är ute efter. En massa energi och åtbörder till ingen nytta. Det finns inget att hämta, det är tomt, kommer aldrig att bli förståelse. 

Återvänder till de självklara relationerna där jag kan komma i närheten av tvillinglandet. Barnen. De har jag burit inom mig sedan de beslöt sig för att stanna där och börja växa. Redan innan de kommit ut i världen hade jag en relation till dem, precis som det var med min tvilling, en relation som fanns innan födelsen. 

Men det är klart. Jag måste ut. Jag har alltid måst komma ut. Tvillinglandet var så litet. Så länge vi levde där i harmoni och synkronicitet, så var livet enkelt och självklart och det som hände utanför tvillinglandet tjänade bara till att stötta det som hände i tvillinglandet. Vi fick god mat, pannkakstårta med blåbärssylt och vispgrädde bredvid, vi hade kläder, rutiga galonbyxor när det var slaskigt och finklänningar från Amerika till kalasen, vi blev fotograferade och insatta i album så att det fanns en historia om oss.  

Vi hade Astrid i Uppsala, Marita i lekskolan i Örebro, Anna i trappen och Anna-Lisa i lågstadiet. En tredje. Eller en andra. Någon som förband oss med den yttre världen, den tillvaro som rörde sig där utanför.  

Men är det först nu, när jag sitter här, när jag snart levt lika länge utan min tvilling som jag levde med henne, som jag börja förstå vad det har inneburit för alla andra relationer att jag är en tvilling. Jag tror att det skulle vara banalt och alldeles för enkelt att skriva att jag föddes i den perfekta relationen och att jag därför jämfört alla andra mellanmänskliga åtbörder och närmanden med den. Men jag kan i alla fall nu säga till mig själv att det hade varit smart att inse att jag hade med mig en erfarenhet som skulle komma att utgöra en klangbotten, en jämförelsebas för alla relationer, alla människor.  

Varför trodde jag att det inte betydde något, det där att vi var tvillingar? Naivitet, icke-intellektualism, missriktad Jante-lag. Vi var inte särskilda. Vi var inte utvalda. Vi var inget speciellt. Vi var som alla andra. Det som stod i KP var sant och gällde alla barn och ungdomar. 

Och ändå. Känslan av att alltid vara ”on the outsidelooking in”. Kanske dags att ta med i beräkningen att den kan ha att göra med tvillingskapet. Det där som berättades inifrån eller om en normal ungdom kändes alltid som på en annan sida av en smutsig glasskiva. Jag kände igen det, men det var som en halvsanning, en dålig berättelse, en slött påkommen beskrivning.. 

Så. Vi går tillbaka in i tvillinglandet. Jag tar dig i hand och du följer med in. Vad finns i tvillinglandet? En förväntan om att alltid bli förstådd. En förväntan om att alltid kunna bli lyssnad på. En rätt att få svar. En rätt att få uppmärksamhet. En självklar kroppslig närvaro. Jag kunde alltid, hur vuxna vi än blev sätta mig nära Karin och veta att hon skulle hålla om mig, ta min hand eller klappa mig på kinden.  

Vänta! Är det en av de sakerna jag saknar allra mest – den kroppsliga närvaron? Närheten som trygghet, närheten utan krav. Värmen från en annan människa. Den fysiska närheten som ger lugn, gemenskap, välbefinnande, mening. 

Vi sov i samma säng i långa perioder. När vi väl kom hem från sjukhuset, vi föddes fem veckor för tidigt, lades vi i samma spjälsäng. Vi fick egna sängar när vi var litet större, sängar som följde med oss länge. Jag vet att vi sov i samma säng ett tag när vi gick i lågstadiet eftersom det finns ett fotografi på oss när vi ligger bredvid varandra, med varsin docka och sover djupt. Så kommer jag ihåg skammen över att vi sov i samma säng en period under mellanstadiet – när det kom hem kompisar ville jag skyla över att underslafen i våningssängen bara hade överkast men inget täcke och ingen kudde.  

De två första kapitlen

Jag börjar

I år kommer jag att ha levt lika länge utan Karin, min tvilling, som jag levde med henne. I 29 år fanns det ett påtagligt vi, i 29 år efter det har vi:et varit påtagligt bara för mig.

Karin dog. Det yttre vi:et dog. Jag var kvar och var tvingad att leva vidare som ett vi ingen relaterade till mer än jag.

Denna halva människa, denna vandrande jude, detta spöke har jag försökt gömma i halva mitt liv. Jag har täckt över, iklätt mig roller, förnekat, förminskat. Och försökt förstå.

Jag förstår fortfarande inte ordentligt, men genom att jag försöker väva berättelsen om tvillingskapet så kanske jag kan få någon ordning. Vi får se. Jag vill berätta. Jag hoppas ni vill följa med. Och vem vet, kanske berättar jag mer än historien om just Karin och mig, om just vårt tvillingskap. Kanske berättar jag något universellt om tvillingskap.

Det är ju så konstigt. Jag vet bara vad det är att vara tvilling. Och tvillinglös tvilling. Men jag har ingen aning om hur det är att vara enling. Att vara född som ett jag, ett unikum, en enhet, det kan jag ju inte förstå. Jag är inlåst i min tvillingvärld.

När all psykologi utgår ifrån enlingar blir ju vi, tvillingar (och trillingar och fyrlingar och….) UFO:n. Det finns inga förklaringsmodeller som passar oss särskilt bra. Vi får försöka tvinga in oss i teorierna som gäller enlingar. Går ungefär lika bra som när människan jämställs med mannen, då blir att vara en kvinna en avvikelse, en abnormitet.

Men nog med teoretiserandet nu.

Karin dog. Det yttre vi:et dog. Jag blev en halv människa. Men det förstod varken jag eller världen omkring mig.

Vad är det att vara tvilling? Vad är det en tvillinglös tvilling har förlorat?

Jag både dog och inte dog den dagen Karin dog. Mer precis än så kan jag inte vara. Världen klövs i två. Tiden klövs i två. Verkligheten klövs i två.

Tiden före. Tiden efter.

Världen där vi var tvillingar. Världen där jag var ensam.

Verkligheten med Karin, den sanna. Verkligheten där Karin inte finns, lögnen.

Konstigt? Flummigt?  Ja, ibland blir den här berättelsen sådan. För med ordens hjälp hittar jag beskrivningen. Beskrivningen av något jag själv inte fått berättat för mig. Med hjälp av orden konstruerar jag verkligheten så som den känns inuti mig. För att få den att bli verklig för dig som läser. Så att du kan känna den, se den.

Den här berättelsen innehåller starka känslor, liv och död, lögner och sanningar, rusdrycker och sex, svek och lojalitet. En del förnumstigheter. Kärlek, hat och förlamande sorg. Och så jävla många frågor.

Nu är det dags att börja.

 

 

En början

Vi drack mjölk och åt smörgåsar – hembakt bröd med ost till frukost. Som vanligt hemma hos farmor. Karin och jag satt ensamma i köket och åt. Brödet smakade kryddor och osten litet saltsyrlig, den smakade farmor. Det var tur att mjölken var kall, annars kunde jag inte dricka den. Ibland när vi var hos farbror Rune kunde man få ljummen mjölk. Då mådde jag illa precis som jag gjorde av fett på steken eller rödbetsbitarna i Biff à la Lindström. Men idag var den kall och jag drack två glas.

Solen sken utanför. Vi gick ut. Gruset knastrade. I bersån var gräset mjukt under fötterna och det var nästan kallt i skuggan. Vi lekte affär medan solen sakta värmde upp dagen. Maskrosbladen var tior, småstenarna var enkronor.

Vi drog upp varsin morot ur morotsraden i grönsakslandet. Vattenkranen var litet trög att få upp, men så skvalade det ur den när vi sköljde av morötterna. Vi slängde blasten och åt. De små håren var lena mot tungan innan tänderna bet av den första saftiga biten.

-Flickor! ropade farmor från sin balkong. Kan ni gå och handla? Kom upp så får ni pengar.

Det ekade litet i hallen när vi gick uppför trappan till farmors lägenhet. Utanför hennes ytterdörr stod den stora flaskan med svagdricka och det lilla spensliga hallbordet med en virkad duk på.

Farmor satt vid köksbordet. Hon hade redan börjat förbereda lunchen, potatisen var skalad och hon hade dukat bordet för oss tre.

-Det behövs grädde till kaffet, sa farmor.

Hon gav oss pengar. Vi sprang nerför trappan, knastrade iväg över gruset och hoppsade ut på trottoaren. Ut mot den stora världen som fanns utanför farmors tomt. Tomten som låg i ett hörn, på gränsen mellan stad och skog. Affären låg bara några minuters hoppsande från grinden. Den låg i en villa, vi gick upp några trappsteg och en pingla klingade när vi öppnade dörren.

-God förmiddag, mina unga damer, sa farbrorn bakom disken.

Karin och jag blev förlägna av uppmärksamheten och skyndade oss att hämta kaffegrädden i kyldisken. Vi gick fram till kassadisken och hoppades att han inte skulle prata något mer.

-Får jag bjuda de söta på något sött? sa farbrorn och höll fram en burk med fyrkantiga kolor i olikfärgat papper.

-Nej, viskade jag till Karin som snabbt nappat åt sig en röd hallonkola, vi ska ju inte äta godis i veckorna.

Vi hoppsade tillbaka till farmors hus. När vi kommit till grinden ville Karin att vi skulle ta det långsamt över gruset och in i huset eftersom hon behövde tugga i sig det sista av kolan. Jag hade inte tagit någon.

Det luktade fläskkorv redan i trappan. Jag hoppades att farmor höll på att göra potatismos till. Lunchen var färdig när vi kom in i köket. Farmor satte in grädden i kylen och så var det dags för mat. Hon tittade på Karin och mig, vi visste att nu var det dags att bli stilla och knäppa händerna.

-Tack gode Gud för maten.

Farmor bad den korta bordsbönen. Sedan åt vi fläskkorv med senap och potatismos. Vi drack mjölk till. Som vanligt, om den var kall, drack jag två glas medan Karin fick tvinga i sig sitt enda. Hon sparade mjölken till sist och klunkade i sig hela glaset så fort, så fort.

-Ta det lugnt, flicka lilla, sa farmor.

-Går ni ut och leker medan jag vilar litet på maten?

Vi tog på oss sandalerna och sprang nerför trapporna.

-Ta det lugnt, flickor! Spring inte i trappan!

Vi gick bakom huset. Det var varmt nu. Vi satt på huk i skuggan och lät gruset sila mellan fingrarna medan vi försökte tänka ut vad vi skulle hitta på. Tiden och värmen stod stilla. Jag pillade på en sårskorpa på mitt knä, Karin reste sig och gick runt hörnet på huset. Jag hörde henne mumla som om hon pratade med någon.

-Vad gör du?

-Jag vill leka med mina låtsasbarn ifred.

Jag satte mig på kanten till gräsmattan och ritade i gruset. Det blev fult. Jag reste mig och plockade några krusbär. Jag tyckte bäst om de gröna, de med hårt skal som är alldeles syrliga. Fast jag tog några av de röda också, även om jag tyckte att de var så jolmiga att jag nästan mådde illa av smaken.

Karin kom tillbaka till mig och vi började leka tillsammans igen. Vi lekte att vi skulle ha kafferep i bersån. Vi började planera vad vi skulle baka, hur vi skulle servera och vilka som var inbjudna. Ett rabarberblad blev ett bra tårtfat, daggkåpeblad fick bli Uppåkrakakor, maskrosblad blev Strassburgare, grobladen var Brysselkex. Vi bakade tårtan i den lilla sandlådan.

-Flickor! Dags för saft och kakor!

Men vi hade ju allting färdigt, vi skulle precis börja med kafferepet. Fast vi visste att det var bäst att komma när farmor ropade. Annars blev hon tung i rörelserna och kunde börja prata om farfar. Och då visste vi att hon skulle börja gråta. Det fick bara ske när pappa var där, då kunde han trösta. Karin och jag blev bara stela och generade.

I köket var saft och kakfat framdukade. Farmor hade hällt upp röd saft i de randiga glasen. Vi fick varsin vaniljbulle och när vi ätit upp den fick vi ta från kakfatet där fem sorter låg uppdukade; Finska pinnar med mandel, de möra Strassburgarna, Bondkakor, vikta Uppåkrakakor och rågkakor med ett utstansat hål.

-Ska du inte ta några Bondkakor? frågade farmor mig. Strängt.

Jag tyckte att det var konstigt att Karin kunde äta Bondkakor och dricka den röda saften till. Smakerna skar sig i min mun, men hon åt helt obekymrat, som om det var njutbart.

-Jag är mätt, ljög jag.

-Jaså, de smakade inte, sa farmor. Hennes röst lät både arg och gråtfärdig.

-Jo, skyndade jag mig att säga. De är jättegoda.

Jag tog en Bondkaka och önskade att jag haft ett glas mjölk istället.

En alldeles särskild dag

Första riktiga semesterdagen.

Forna idolens nya singel på repeat. Han har åldrats i samma takt som jag.

Barnen hemforslade och installerade vid sina skärmar.

Min bästa informants tips om ny serie flög omedelbart – har tittat på den första kvarten av första avsnittet på ”Killing Eve”.

Umgås intensivt med tvättstugans alla maskiner.

Återkommer med berättelser om Berlin och om att tågluffa igen.

 

Samtal och samvaro, inte alltid samma sak

Mycket vatten har flutit under broarna, många sandkorn har trillat ner i timglaset. Alltsedan jag skrev något här på bloggen. Ack ja.

Naturligtvis finns det anledningar. En av de bättre är att jag hittat formen för mitt större skrivprojekt. Som jag först definierade efter viss vedermöda. Jag tänkte att jag skulle skriva om det samtida arbetslivet, som ju alltför ofta har en del absurda inslag, men berättelsen om Karin och mig trängde sig emellan. Så det är där jag är just nu. Jag skriver om tvillingskapet, om att vara tvillinglös tvilling men mest inifrån det som var ”Karin och jag”. Endera dagen kommer jag också att anamma Kerstin Ekmans (jag tror det var hon) devis ”Inte en dag utan ett streck”.

För att göra denna ordrika historia kort- jag skriver på annat, alltså får bloggen stå tillbaka.

Men så satt jag på trappen och tittade ut på midsommartrafiken i Furusundsleden med en sovande pojke i huset, gräset som växer men ingen lie, blekt skinn som inte tål sol något vidare och med samtal igång i huvudet med de personer jag brukar samtala med där och så kände jag en lust att få ned orden i skrift för att se vad som händer då.

Samvaro och samtal. Två aktiviteter som kan sammanfalla om en har tur. Det hade jag häromveckan när jag satt och tittade ut över samma vatten med en vän. Vi såg hur solen höll sig precis under horisonten och målade horisonten i undersköna färger. Färgerna speglade sig i vattnet. Ibland kom en bris och vattrade ytan och det vi såg blev än mer bländande vackert. Medan naturen höll på att göra sig till på detta sätt så vindlade vårt samtal sig in mot insikter. Utan ansträngning, men i en trygghet som borde omgärda varje terapeutisk session.

Jag vet att alla samtal inte kan ha den här kvaliteten och det begär jag inte heller. När jag är allmänt stressad och full av intryck och krav, då blir jag krävande när det gäller samvaro och samtal och tänker att jag vill FÅ något, inte bara ”ha det litet trevligt”. Inte bara avrapportera senaste månaden och få detsamma tillbaka eller utbyta litet FAQs om kärleken, livet, familjen och arbetet. Ibland, när livet trängt sig på alldeles för mycket, är jag helt enkelt urusel på att bara njuta av att vara tillsammans med människor jag tycker mer eller mindre om, människor jag av någon anledning sitter ihop med och vill fortsätta sitta ihop med.

Så. Jag ska nog försöka särskilja mina krav på samtal och mitt behov av social interaktion, aka samvaro. Samtal kan uppstå på så oväntade ställen, i en chatt, på fikarasten, på en fest en gick på utan förväntningar. Ibland är samvaron det viktiga, inte det som sägs. Ibland kan det till och med vara bättre att inte prata, utan att bara idka samvaro (det här går att tolka långt, men jag menar här inte specifikt kroppsligt). Dricka det hyfsat goda kaffet, titta på samma tavla, gå tillsammans på bio och uppleva samma film samtidigt, dricka cocktails på en stimmig bar och iaktta människorna omkring.

Det är mycket möjligt att jag med mina ord idag har slagit in vidöppna dörrar och att ni, kära läsare redan hade stenkoll på det här, men för egen del behövde jag få ner det i skrift. Samt meddela resten av världen mina synpunkter.

Därmed har jag låtit denna dag bli en dag med flera streck. Och jag kan kanske ta mig an röjsågen som står och ser farlig ut i boden. Grässtrån och fästingar – expect no mercy!