Jag är berusad av berättelser.
Jag badar i sagor.
”Verkligheten är irrelevant” kommer jag ihåg ett citat. När jag upprepar det tyst för mig själv ser jag en glamorös kvinna av 70-talstyp – långt hår, stora solglasögon, lätt bortvänd, hes röst, fladdrande sjal. Carly Simon, Charlotte Rampling – ja, ni fattar genren.
Så långt skulle jag väl inte sträcka mig som att verkligheten är irrelevant, men helt klart har jag ibland roligare inombords än med den absoluta omvärlden. Och helt klart bidrar ljudböckerna till det. De där som är riktigt bra – väl inlästa och så naturligtvis att det är bra böcker.
Just nu befinner jag mig i Neapel på 60-talet. Inuti Elena Ferrantes tonåriga jag. Jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören – här pratar vi autenticitet, sanningslidelse, psykologisk insikt och glasklart språk. Upplevelserna av könsroller, det allerstädes närvarande våldet mot kvinnor, klassidentitet och klassresa – allting finns där i berättelsen utan att det blir plakatlitteratur. Det personliga är politiskt, det politiska är personligt. Utvecklingen far fram med oss och vi driver den samtidigt.
Det är en ynnest att få ta del av en annan människas liv på det sättet. Precis som vi har fått gå in i Majs liv (Kristina Sandberg). Och då påminns jag också om Kerstin Thorvalls Signe-böcker.
Men mitt i all verklighet som inte är min, blott lånad, så hänger jag mig åt min allra mest verklighetsfrånvända sida och sugs in i ”The Magicians” på HBO. Jag har läst första delen, men nu struntar jag i läsandet och bara tittar på serien. Som någon beskrivit den – Harry Potter fast med sex. Fast inte. Mera en Harry Potter utan den hjältemodiga Kristus-gestalt som Harry Potter faktiskt är. ”The Magicians” är skitigare, både närmare och längre ifrån verkligheten, karaktärerna har fler lager och tyngre botten. Jag är mycket förälskad i Harry Potter-böckerna men jag långtittar hellre på ”The Magicians” än på Potter-filmerna.
