När jag kom ut i arbetslivet som nationalekonom var programmerare manliga personer som satt nära Gud. De pratade nästan direkt med maskinerna. De kodade i Fortran och APL. Ju kortare koden var desta snajsigare var programmeraren. Att ingen annan kunde läsa koden var bara bra. Då fick programmeraren guldstjärnor i IT-himlen.

Inte konstigt att jag hyst en viss rädsla och förundran inför IT-människor sedan dess.

Med åren har jag bytt professionell sfär och brukar numera titulera mig kommunikatör, fortfarande samhällsintresserad. Ju mer digitala vi har (tvingats?) blivit, vi kommunikatörer, desto mer har vi kommit att behöva prata med IT-människor. Numera jobbar vi på hemsidor och på intranät. Våra texter, bilder och filmer ska samsas med inloggade system och webbapplikationer. Vårt huvudansvar är (ofta) att användaren ska förstå något, hitta svar på något, bli medlem/köpa något – ja, reagera och konvertera.

Vi kommunikatörer och IT-människorna borde ju vara bästa kompisar. Vi borde förstå varandra som om vi vore i ett lyckligt äktenskap. Men så är det inte alltid. Och det är en av anledningarna till att jag börjat lära mig programmering. Jag vill kunna ha meningsfulla och konstruktiva samarbeten som präglas av ömsesidig respekt. Både med interna IT-avdelningar, med digitala leverantörer och i branschnätverk.

Och nu kan jag säga:

  1. programmering nu för tiden är inte svårt. Var och en som kan följa en stickbeskrivning eller ett recept kan lära sig om programmering.
  2. att lära sig om programmering handlar om två saker; problemlösning och språk
  3. problemlösning håller de flesta på med. Antingen i sitt yrkesliv, sitt hemmaliv eller i sin hobby. Det handlar om använda en metod (vilket vi ofta gör utan att tänka på det); att dela upp problemet i hanterbara bitar som man löser en i taget och i en ordning som är logisk. Kommunikatörer gör det ofta genom projektledning eller genom att få/ta en uppgift av typen ”marknadsför produkten/tjänsten X” eller ”få våra kunder/medlemmar att börja använda det här systemet/betalningssättet”. Och som sagt, de flesta av oss jobbar dagligen med problemlösning – stopp i avloppet, laga mat av resterna i kylen, göra familjeschemat för veckan, få igång skrivaren, snygga upp teakbordet.
  4. språk. Som med andra språk och överhuvudtaget metoder gäller det att lära känna sina verktyg. Med språk så handlar det om grammatik. Och vi lär oss på olika sätt. Jag lär mig bäst genom att använda språket – läsa, läsa, läsa, höra. Andra gillar den mer teoretiska vägen. Men vi kan alla något annat språk, vi har lärt oss det på något sätt. Och på samma sätt är det med programmeringsspråken. Det handlar om syntax, om vilka beståndsdelar språket består av och hur de används och sätts ihop.
  5. det finns inget hokus-pokus med programmering. Du behöver inte gå igenom någon initiationsrit för att förstå, det går med några timmar framför datorn (Bob Tabor som syns på bilden härovan är en begåvad pedagog som gör programmering till något lustfyllt och möjligt för de flesta). Jag själv trodde länge att jag saknade programmeringsmöjligheten i hjärnan, så som jag länge trodde att jag saknade franska-möjligheten. Men det handlade om självbedrägeri. I båda fallen.
  6. att gilla eller i alla fall respektera logik är bra. Att vara relativist kan vara bra i antropologiska sammanhang men lägg den benägenheten åt sidan när du vill prata med en dator. Den är värre än en nyexad jurist – antingen är det si eller så är det så. Det finns inga gråskalor, inget utrymme för diskussion. Gå med på det och umgänget med datorerna blir lättare. Och logik här handlar mest om; väljs ”a” så händer ”b”, väljs ”c” så händer ”d”.

Nästa gång jag bloggar om programmering blir det kanske kortare. Jag tänker ge källor där du kan börja för att utan smärta ge dig in i programmeringens värld. Så att du lättare kan prata med IT-människorna.