Jag skrev i min lista över kommande blogginlägg att den ena av de här två böckerna var bra och antydde att jag inte tyckte detsamma om den andra. Men då hade jag inte läst klart någon av dem. Utan lagt den ena ifrån mig till förmån för den andra. Nu när jag läst båda kan jag bara säga att jag hade fel. Båda är mycket läsvärda. Men av helt olika skäl.
Jag har skrivit om en annan av John Ajvide Lindqvists böcker tidigare, så återkommande läsare vet att jag tycker att hans sätt att blanda verklighet och övernaturligheter är fullkomligt lysande. Han når så långt in i mänskligheten med det greppet. Vad är det då han rör sig kring i ”Människohamn”? Livslång kärlek, stora förluster, hemlighållande som urholkar mänsklig samvaro och gemenskap, föräldraskap. Så är han ju expert på ungdomsårens hemskheter och de kommer med även i den här berättelsen. Skärgården dominerar hela boken. Det är inte finskärgården med alla trädäck och vitmålade inredningar, det är människors utsatthet i gränsen mellan land och hav och där havet som kraft alltid bestämmer. Det är den fulskärgård som jag sett här och där, mest påtagligt på Husarö. Glesbygdsskärgården där bara resterna finns kvar. Av produktion, av människor, av sammanhang.
Så var det då boken som jag först läste 80 sidor i. Snabbt, hungrigt. Och sedan la ifrån mig, lätt äcklad. Grunge chick-lit. Litet snuskigare sex, litet stökigare privatliv än i vanlig chick-lit. Jag har bara läst en bok av Unni Drougge tidigare – ”Andra sidan Alex”. Några delar name-dropping, några delar nyckelroman (VEM är det?), några delar explicita sexscener och lättläst. Lättläst, jag bara rann igenom boken. ”Boven i mitt drama kallas kärlek” läste jag på samma sätt, när jag nu tog upp den igen. Det är en förfärlig historia Unni Drougge berättar om sig själv. Hon är skoningslös både mot sig själv och den Niclas hon hänger ut. Vilket hon gör med all den rätt varje människa har att berätta sin egen historia. Det handlar om psykisk och fysisk misshandel i ett sjuårigt förhållande som hon till slut tar sig ur. Hon överlever med nöd och näppe.
På Instagram skrev jag ”Två böcker som har något gemensamt”. Och det gemensamma är beskrivningen av en gest – en mans/pojkes hand över en kvinnas/flickas nyckelben. Gesten, beröringen är viktig i båda böckerna. Men har mycket olika betydelse.
