När jag för ett tag sedan bestämde mig för att bidra till en bättre värld genom att agera litet folkbildare i den trånga krets jag befinner mig i, så tänkte jag att ”det ska väl kunna gå”. ”Jag har ju ett nätverk, jag kan kommunikation hyfsat.”
Jag visste att det var lika bra att börja med något positivt, så jag skrev och bildsatte det första inlägget i en hoppfull ton. Jag kom med folkbildande länkar och tog några enkla klimatpåverkande råd som inte gör stora ingrepp i livsstilen som exempel på vad vi var och en kan bidra med.
Var jag tråkig? Kanske.
Gav själva innehållet så mycket ångest att de som vanligtvis läser mina inlägg struntade i det? Eventuellt.
Det jag kan ha lärt mig av att rösten blev tunn och svag (mycket få läsare) är att klimatångesten är en stark kraft. Vi vill i gemen inte veta hur det faktiskt ligger till. Vi känner oss maktlösa. Vi vet inte var vi ska börja. Det vi kämpat för att uppnå kan vara ifrågasatt (bilar, boende, resor, konsumtion) och vad har vi då att förhålla oss till?
I min folkbildande ambition skriver jag ändå det här och hoppas att varje ord ändå kan påverka litet, litet. Jag kan erkänna att jag fortfarande inte tagit plasten av Al Gore-DVD:n ”An Incovenient Truth” som jag fick i julklapp för många år sedan. Jag fick en stor klump i magen bara av att titta på fodralet, maktlösheten fick mig att andas ytligt, jag la DVD:n längst ner i en hög.
Men hörni, det finns människor som vill hjälpa oss att förstå de här känslorna. Ångesten, struts-mentaliteten, lägga-längst-ner-i-högen-reaktionen. Titta på den här föreläsningen så kanske du känner dig litet lättare, du kan tycka bättre om dig själv och du kan känna att du kan och vill påverka. Det är en föreläsning om klimatpsykologi. DEN kan jag titta på igen utan att få andnöd. Vem vet, endera dagen kanske jag kan ta mig an Al Gore?
