Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

28 oktober 1991

När jag kommer till jobbet är det en vanlig måndag fast jag är litet mer uppspelt. Det var en spännande kväll i lördags, på ETCs stora fest på Kulturhuset. En del av mina nya kollegor hade också varit där, precis som en massa andra människor jag känner eller är bekant med. En sån fest där allt kan hända, vem som helst kan dyka upp. Jag och K var där, en massa av hans reklambyråkompisar, Karin och David var där. Vi hade åkt vidare sedan till mc-klubben Gorrs fest i deras lokal inne i berget på Hornsgatan.

Men nu är det måndag. Jag har varit på mitt nya jobb på Stockholms coolaste bildbyrå i två månader. Jag håller på att hitta min plats bland de andra som jobbar där. Vi arbetar i en lokal i gatuplan med högt i tak och lanterniner i det stora arkivrummet som gör att det är ljust nästan överallt. Väggarna är målade i varumärkets utvalda färger, möblerna är designade av kända arkitekter. Det mötesrum som finns är ett rum mitt i lokalen med glasväggar runtom. Vi klär oss i svart för det verkar bäst i sammanhanget.

Vi äter frukost tillsammans som vi gör varje dag. Någon går förbi Sturekatten och köper bröd och så äter vi mackor och dricker kaffe. Vi sitter i ett personalrum med ett enormt fönster ut mot Skeppargatan, ett stort, kvadratiskt bord och porträtt på fotograferna som äger företaget på väggarna.

Ibland sitter vi kvar litet efter nio, det är om telefonen inte ringer och om dörren inte plingat för någon besökare. Den här måndagen vill jag prata om festen, jag står kvar ett tag med kaffekoppen i det trånga köket. Då kommer Sofia. Hon tittar på mig med en konstig min.

– Det är en polis som frågar efter dig.

En känsla av skam. En känsla av att blivit påkommen. En känsla av att blivit blottad.

En man i 55-årsåldern kliver fram i dörröppningen. Han har jeans, jeansskjorta som är öppen i halsen, en halskedja, svart midjelång skinnjacka. Kort grått hår. Slätrakad. Han pratar med grov röst.

– Kan vi gå undan någonstans?

Jag visar in honom i mötesrummet med glasväggar. Där står ett avlångt bord med en telefon på. Jag tar med mig allas uppmärksamhet in i glasburen. Polismannen stänger dörren.

– Karin Adeen är din tvillingsyster, eller hur?

– Ja.

– Hon är död.

Och just där och då spricker världen. En av mig hör den andra skrika och tänker ”Ja, det är väl så man gör när man får veta att ens tvillingsyster är död” och den andra av mig bara skriker. Den ena av mig iakttar hur polismannen Jan W blir obehagligt berörd och utsöndrar lukt och vibrationer – ”jag vill härifrån”. Den andra av mig har seglat in i ett tomrum, ett vitt rum utan ljud, utan tid.

– Har du någon att ringa? Någon kompis?

Säger polismannen med den grova rösten.

Den ena av mig tänker ”Du tror inte att jag har någon pojkvän, någon nära familj, du säger ”kompis”, vad menar du?”. Den andra av mig är kvar i det vita, tysta rummet.

Polismannen ringer till reklambyrån där K jobbar. Jag ger honom numret – 24 90 40. Jag vill inte prata med Janet i växeln, det går inte.

– Vad heter han, frågar den grovröstade polismannen precis innan samtalet kopplats fram.

Jag svarar honom och hör den skrovliga stämman fråga efter K.

– Karin är död, säger jag när jag får luren.

En kort stund senare rusar K in. Han är röd i ansiktet och andas fort efter att ha sprungit hela vägen. Polismannen med det köttiga ansiktet och den sträva snaggen säger att Karin hittades död på söndagsmorgonen. Han släpper ifrån sig varje ord som om någon tvingar honom att tala.

Den av mig som nyss skrek rakt ut har hamnat i ett nytt läge. Jag säger:

– Men hon hade ju inte druckit så mycket.

Det enda jag kan tänka är att Karin kräkts i sömnen och att hon kvävts. Och jag skäms.

Den andra av mig har lagt sig ner i det vita mjuka och hör inte, ser inte, tiden har stillnat.

K tar mig i handen, vi hämtar min mc-jacka, han drar mig mot sig, håller mig hårt när jag stapplar bredvid honom till garaget på David Bagares gata. Fuskpälsen på kragen river mot min panna. Vi åker till mammas lägenhet.