Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

De två första kapitlen

Jag börjar

I år kommer jag att ha levt lika länge utan Karin, min tvilling, som jag levde med henne. I 29 år fanns det ett påtagligt vi, i 29 år efter det har vi:et varit påtagligt bara för mig.

Karin dog. Det yttre vi:et dog. Jag var kvar och var tvingad att leva vidare som ett vi ingen relaterade till mer än jag.

Denna halva människa, denna vandrande jude, detta spöke har jag försökt gömma i halva mitt liv. Jag har täckt över, iklätt mig roller, förnekat, förminskat. Och försökt förstå.

Jag förstår fortfarande inte ordentligt, men genom att jag försöker väva berättelsen om tvillingskapet så kanske jag kan få någon ordning. Vi får se. Jag vill berätta. Jag hoppas ni vill följa med. Och vem vet, kanske berättar jag mer än historien om just Karin och mig, om just vårt tvillingskap. Kanske berättar jag något universellt om tvillingskap.

Det är ju så konstigt. Jag vet bara vad det är att vara tvilling. Och tvillinglös tvilling. Men jag har ingen aning om hur det är att vara enling. Att vara född som ett jag, ett unikum, en enhet, det kan jag ju inte förstå. Jag är inlåst i min tvillingvärld.

När all psykologi utgår ifrån enlingar blir ju vi, tvillingar (och trillingar och fyrlingar och….) UFO:n. Det finns inga förklaringsmodeller som passar oss särskilt bra. Vi får försöka tvinga in oss i teorierna som gäller enlingar. Går ungefär lika bra som när människan jämställs med mannen, då blir att vara en kvinna en avvikelse, en abnormitet.

Men nog med teoretiserandet nu.

Karin dog. Det yttre vi:et dog. Jag blev en halv människa. Men det förstod varken jag eller världen omkring mig.

Vad är det att vara tvilling? Vad är det en tvillinglös tvilling har förlorat?

Jag både dog och inte dog den dagen Karin dog. Mer precis än så kan jag inte vara. Världen klövs i två. Tiden klövs i två. Verkligheten klövs i två.

Tiden före. Tiden efter.

Världen där vi var tvillingar. Världen där jag var ensam.

Verkligheten med Karin, den sanna. Verkligheten där Karin inte finns, lögnen.

Konstigt? Flummigt?  Ja, ibland blir den här berättelsen sådan. För med ordens hjälp hittar jag beskrivningen. Beskrivningen av något jag själv inte fått berättat för mig. Med hjälp av orden konstruerar jag verkligheten så som den känns inuti mig. För att få den att bli verklig för dig som läser. Så att du kan känna den, se den.

Den här berättelsen innehåller starka känslor, liv och död, lögner och sanningar, rusdrycker och sex, svek och lojalitet. En del förnumstigheter. Kärlek, hat och förlamande sorg. Och så jävla många frågor.

Nu är det dags att börja.

 

 

En början

Vi drack mjölk och åt smörgåsar – hembakt bröd med ost till frukost. Som vanligt hemma hos farmor. Karin och jag satt ensamma i köket och åt. Brödet smakade kryddor och osten litet saltsyrlig, den smakade farmor. Det var tur att mjölken var kall, annars kunde jag inte dricka den. Ibland när vi var hos farbror Rune kunde man få ljummen mjölk. Då mådde jag illa precis som jag gjorde av fett på steken eller rödbetsbitarna i Biff à la Lindström. Men idag var den kall och jag drack två glas.

Solen sken utanför. Vi gick ut. Gruset knastrade. I bersån var gräset mjukt under fötterna och det var nästan kallt i skuggan. Vi lekte affär medan solen sakta värmde upp dagen. Maskrosbladen var tior, småstenarna var enkronor.

Vi drog upp varsin morot ur morotsraden i grönsakslandet. Vattenkranen var litet trög att få upp, men så skvalade det ur den när vi sköljde av morötterna. Vi slängde blasten och åt. De små håren var lena mot tungan innan tänderna bet av den första saftiga biten.

-Flickor! ropade farmor från sin balkong. Kan ni gå och handla? Kom upp så får ni pengar.

Det ekade litet i hallen när vi gick uppför trappan till farmors lägenhet. Utanför hennes ytterdörr stod den stora flaskan med svagdricka och det lilla spensliga hallbordet med en virkad duk på.

Farmor satt vid köksbordet. Hon hade redan börjat förbereda lunchen, potatisen var skalad och hon hade dukat bordet för oss tre.

-Det behövs grädde till kaffet, sa farmor.

Hon gav oss pengar. Vi sprang nerför trappan, knastrade iväg över gruset och hoppsade ut på trottoaren. Ut mot den stora världen som fanns utanför farmors tomt. Tomten som låg i ett hörn, på gränsen mellan stad och skog. Affären låg bara några minuters hoppsande från grinden. Den låg i en villa, vi gick upp några trappsteg och en pingla klingade när vi öppnade dörren.

-God förmiddag, mina unga damer, sa farbrorn bakom disken.

Karin och jag blev förlägna av uppmärksamheten och skyndade oss att hämta kaffegrädden i kyldisken. Vi gick fram till kassadisken och hoppades att han inte skulle prata något mer.

-Får jag bjuda de söta på något sött? sa farbrorn och höll fram en burk med fyrkantiga kolor i olikfärgat papper.

-Nej, viskade jag till Karin som snabbt nappat åt sig en röd hallonkola, vi ska ju inte äta godis i veckorna.

Vi hoppsade tillbaka till farmors hus. När vi kommit till grinden ville Karin att vi skulle ta det långsamt över gruset och in i huset eftersom hon behövde tugga i sig det sista av kolan. Jag hade inte tagit någon.

Det luktade fläskkorv redan i trappan. Jag hoppades att farmor höll på att göra potatismos till. Lunchen var färdig när vi kom in i köket. Farmor satte in grädden i kylen och så var det dags för mat. Hon tittade på Karin och mig, vi visste att nu var det dags att bli stilla och knäppa händerna.

-Tack gode Gud för maten.

Farmor bad den korta bordsbönen. Sedan åt vi fläskkorv med senap och potatismos. Vi drack mjölk till. Som vanligt, om den var kall, drack jag två glas medan Karin fick tvinga i sig sitt enda. Hon sparade mjölken till sist och klunkade i sig hela glaset så fort, så fort.

-Ta det lugnt, flicka lilla, sa farmor.

-Går ni ut och leker medan jag vilar litet på maten?

Vi tog på oss sandalerna och sprang nerför trapporna.

-Ta det lugnt, flickor! Spring inte i trappan!

Vi gick bakom huset. Det var varmt nu. Vi satt på huk i skuggan och lät gruset sila mellan fingrarna medan vi försökte tänka ut vad vi skulle hitta på. Tiden och värmen stod stilla. Jag pillade på en sårskorpa på mitt knä, Karin reste sig och gick runt hörnet på huset. Jag hörde henne mumla som om hon pratade med någon.

-Vad gör du?

-Jag vill leka med mina låtsasbarn ifred.

Jag satte mig på kanten till gräsmattan och ritade i gruset. Det blev fult. Jag reste mig och plockade några krusbär. Jag tyckte bäst om de gröna, de med hårt skal som är alldeles syrliga. Fast jag tog några av de röda också, även om jag tyckte att de var så jolmiga att jag nästan mådde illa av smaken.

Karin kom tillbaka till mig och vi började leka tillsammans igen. Vi lekte att vi skulle ha kafferep i bersån. Vi började planera vad vi skulle baka, hur vi skulle servera och vilka som var inbjudna. Ett rabarberblad blev ett bra tårtfat, daggkåpeblad fick bli Uppåkrakakor, maskrosblad blev Strassburgare, grobladen var Brysselkex. Vi bakade tårtan i den lilla sandlådan.

-Flickor! Dags för saft och kakor!

Men vi hade ju allting färdigt, vi skulle precis börja med kafferepet. Fast vi visste att det var bäst att komma när farmor ropade. Annars blev hon tung i rörelserna och kunde börja prata om farfar. Och då visste vi att hon skulle börja gråta. Det fick bara ske när pappa var där, då kunde han trösta. Karin och jag blev bara stela och generade.

I köket var saft och kakfat framdukade. Farmor hade hällt upp röd saft i de randiga glasen. Vi fick varsin vaniljbulle och när vi ätit upp den fick vi ta från kakfatet där fem sorter låg uppdukade; Finska pinnar med mandel, de möra Strassburgarna, Bondkakor, vikta Uppåkrakakor och rågkakor med ett utstansat hål.

-Ska du inte ta några Bondkakor? frågade farmor mig. Strängt.

Jag tyckte att det var konstigt att Karin kunde äta Bondkakor och dricka den röda saften till. Smakerna skar sig i min mun, men hon åt helt obekymrat, som om det var njutbart.

-Jag är mätt, ljög jag.

-Jaså, de smakade inte, sa farmor. Hennes röst lät både arg och gråtfärdig.

-Jo, skyndade jag mig att säga. De är jättegoda.

Jag tog en Bondkaka och önskade att jag haft ett glas mjölk istället.