Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Två kapitel till

Gröna Lund 

Jag och Karin sitter bredvid varandra på gräsmattan vid mormors och morfars kolonistuga i Skarpnäck. Jag sitter på knä och Karin sitter med benen i kors, vi tittar i Aftonbladet. Vi har läst serierna och nu tittar vi på nöjesannonserna. Gröna Lund skriver att de har öppet idag. Mamma och pappa har halvt lovat att vi skulle få gå på Gröna Lund någon gång under tiden vi är i Stockholm. Det pirrar i magen, ja, i hela kroppen vid tanken att vi kommer att få gå dit. Jag knuffar litet på Karin och vet att hon tänker och känner samma sak. 

Pappa spelar schack med morbror Björn De tävlar på riktigt. Det verkar viktigt att vinna. De sitter utomhus vid det lilla bordet, det stora bordet står vid hammocken där mamma och mormor sitter. Å, hammocken är så fin! Den är randig i glassfärger, i gult, rosa och ljusblått. 

Morfar kommer gående. Hans tunga, långsamma steg hörs i gruset på vägen utanför. Han syns inte eftersom häcken är så hög och tät. Dt är därför det går att kissa på den lilla gräsplätten mellan huset och vägen, det är ingen som kan se en när man sitter där. Det är skönt att kunna kissa där annrs får man gå långt till de mörka, illaluktande dasshusen med många torrdass på rad. 

Nu gnisslar grinden och morfar går på den stenlagda gången fram till Karin och mig, där vi sitter på gräsmattan och hoppas på ett tivolibesök. I handen har han en glasspåse, en sådan randig i papper med GB-märket. Randig i blått, rosa och orange. Han ger oss påsen: 

 Vill ni ha glass, flickor? 

Vi tar tag i påsen och tittar ned i det mörkbruna innandömet. Besvikelsen rullar in som en monstervåg: å, nej! Han har köpt Igloo med cocacola-smak! Hur kan han ha gjort det?! Vi hatar ju Igloo med cocacola-smak. Vi älskar apelsin-Igloo och hallon-Igloo och de tvåfärgade dubbelisglassarna från Trollhätteglass. Men cocacola-Igloo! 

Vi går till mamma i hammocken med glasspåsen i handen. Det blir en stund av stora känslor. ilska över att morfar köpt fel (känner han oss inte?!), skam över att göra honom ledsen, skam över att vara till besvär, besvikelse över att den glada överraskningen bara blev fel.  

 Men gå och byt glassarna då! 

Vi får glasspåsen och förstår att vi måste skynda oss innan glassarna smälter. Vi traskar iväg i våra sandaler på grusvägen. Efter några välskötta häckar och grindar svänger vi till höger in på en annan grusväg och snart är vi framme vid kiosken. Vi står där bredvid varandra och tittar upp mot flickan i luckan.  

 Vad söta ni är! Säger hon. Är ni tvillingar?  

Just den här dagen har vi likadana klänningar och likadana sandaler som är ungefär lika slitna. Men annars är vi faktiskt inte så lika. Karins hår är tunnare och tovigare, jag har rundare kinder och tjockare ben. Klänningen sitter litet bättre på mig eftersom Karin är spinkig. 

När vi väl lyckas få fram vad vi vill, vi är generade, både över vårt ärende och över att hon tycker att vi är söta, så är det inget svårt alls att få byta glassarna. Vi tar varsin apelsin-Igloo. 

Mamma och pappa sitter i hammocken när vi kommer tillbaka (jag vet inte hur schackpartiet har gått) och de ser hemlighetsfulla och glada ut. 

 Vill ni ha en överraskning? 

 Ja! Karin studsar litet på stället. Upp och ner. Upp och ner. 

Mamma och pappa drar ut på det. Karin blir otålig och bankar på pappas ben. 

 Men säg då! 

 Ska vi åka till Gröna Lund efter middagen? 

Det exploderar inom mig av lycka och jag vet att det känns likadant hos Karin. 

 Kan vi inte åka NU? Säger Karin 

 Nej, vi ska äta mat först. 

 Men jag är inte hugrig. Vi kan väl åka NU! 

Den stora lycksaligheten som fyllde mig alldeles nyss blir grå i kanterna och krymper när mammas och pappas leenden blir mindre ju mer Karin tjatar om att vi ska åka NU till Gröna Lund. Vi skulle ha ätit klockan fem men mormor är sen med maten, som alltid. Vi får pannbiff och potatis Jag dricker mjölk, Karin får läsk. Jag dricker inte läsk och förstår inte hur andra kan tycka om det. De hårda bubblorna sticker och gör ont i munnen, den goda lukt som jag känna räcker inte fram till smaken. 

Morfar äter en jättestor portion, massor av potatisar. Han brer tjockt, tjockt med margarin på sitt Wasa Husman som är brutna bitar av stora kvadratiska kakor. Morfar är den tjockaste människa jag vet. Han har en stor rund mage som han stoppar i grå kostymbyxor med hängslen. Eller så har han blåställ. Linne eller skjorta. Han har en vit krans av hår och stora elefantöron. Han säger inte så mycket. Han somnar ofta vid bordet. 

Karin är först färdig med maten. Hon äter och dricker snabbt och otåligt, med tankarna på annat håll, tror jag.  

 Nu är jag färdig! Ska vi åka nu? 

 Du får faktiskt vänta tills vi har ätit färdigt också, säger pappa med litet sträng ton.  

 Ja, du måste lära dig att visa litet hänsyn! Säger mamma. 

Karin sitter kvar vid bordet för att dwet är så vi ska göra. Hon petar runt på tallriken med besticken så att det klirrar och slamrar. 

 Men sluta! Ryter pappa litet halvhögt. 

 Flickorna kan gå från bordet om de vill, säger mormor.  

 Ni kan gå och plocka litet hallon, fortsätter hon. 

Vi går in i spaljén, som köket kallas för. Det är ett uterum med gult, korrugerat plasttak, där finns en spis, en diskbänk, en snickarbänk, verktyg och köksredskap. Litet huller om buller som det är runt mormor och morfar. Vi tar en tillbringare och några muggar och går till hallonbuskarna som växer längs tomten. Man kan plocka från gräsmattesidan men man kan också gå in på en smal gång som är precis på gränsen mellan mormors och morfars kolonilott och de omgivande lotterna.  

 Kom ihåg att bara plocka från våra hallonbuskar! Ropar mormor.  

Att hon säger så där gör det litet farligt att gå in i gången bakom buskarna. Tänk om vi glömmer bort oss och plockar från fel buskar! När vi plockat en mugg var ropar mamma på oss. Karins mugg är mindre full än min, hon har kanske ätit många eller så har hon lekt med sina låtsasbarn. 

 Nu ska vi åka! 

Äntligen.  

Och sedan blir kvällen en lång räcka hisnande färder där Karin och jag är huvudpersonerna när vi springer från den ena karusellen till den andra. Sommarkvällen sveper sig runt oss, lamporna är kulörta och magiska, minuterna är långa som timmar. Tillslut är vi alldeles mätta allihop på ljuvligheter. Vi åker hem till mormors och morfars lägenhet i Hammarby. Karin och jag somnar innan vi ens vet om det. En i var säng i det rum som kallas ”tjejrummet”. 

 

Tvillinglandet 

Jag har gått in i tvillinglandet och jag vill stanna där. I tvillinglandet finns självklar kommunikation och förståelse. I tvillinglandet finns acceptans utan ansträngning. I tvillinglandet finns uppskattning utan beundran. I tvillinglandet finns samtal i tystnad. I tvillinglandet finns kärlek utan begär. I tvillinglandet finns lojalitet utan baktanke.  

Världen utanför tvillinglandet är jobbig.  Att leva utanför tvillinglandet tar på krafterna. Att hela tiden försöka förstå, att hela tiden ta sig förbi människors taffliga försök till kommunikation och försöka fatta vad de egentligen är ute efter. En massa energi och åtbörder till ingen nytta. Det finns inget att hämta, det är tomt, kommer aldrig att bli förståelse. 

Återvänder till de självklara relationerna där jag kan komma i närheten av tvillinglandet. Barnen. De har jag burit inom mig sedan de beslöt sig för att stanna där och börja växa. Redan innan de kommit ut i världen hade jag en relation till dem, precis som det var med min tvilling, en relation som fanns innan födelsen. 

Men det är klart. Jag måste ut. Jag har alltid måst komma ut. Tvillinglandet var så litet. Så länge vi levde där i harmoni och synkronicitet, så var livet enkelt och självklart och det som hände utanför tvillinglandet tjänade bara till att stötta det som hände i tvillinglandet. Vi fick god mat, pannkakstårta med blåbärssylt och vispgrädde bredvid, vi hade kläder, rutiga galonbyxor när det var slaskigt och finklänningar från Amerika till kalasen, vi blev fotograferade och insatta i album så att det fanns en historia om oss.  

Vi hade Astrid i Uppsala, Marita i lekskolan i Örebro, Anna i trappen och Anna-Lisa i lågstadiet. En tredje. Eller en andra. Någon som förband oss med den yttre världen, den tillvaro som rörde sig där utanför.  

Men är det först nu, när jag sitter här, när jag snart levt lika länge utan min tvilling som jag levde med henne, som jag börja förstå vad det har inneburit för alla andra relationer att jag är en tvilling. Jag tror att det skulle vara banalt och alldeles för enkelt att skriva att jag föddes i den perfekta relationen och att jag därför jämfört alla andra mellanmänskliga åtbörder och närmanden med den. Men jag kan i alla fall nu säga till mig själv att det hade varit smart att inse att jag hade med mig en erfarenhet som skulle komma att utgöra en klangbotten, en jämförelsebas för alla relationer, alla människor.  

Varför trodde jag att det inte betydde något, det där att vi var tvillingar? Naivitet, icke-intellektualism, missriktad Jante-lag. Vi var inte särskilda. Vi var inte utvalda. Vi var inget speciellt. Vi var som alla andra. Det som stod i KP var sant och gällde alla barn och ungdomar. 

Och ändå. Känslan av att alltid vara ”on the outsidelooking in”. Kanske dags att ta med i beräkningen att den kan ha att göra med tvillingskapet. Det där som berättades inifrån eller om en normal ungdom kändes alltid som på en annan sida av en smutsig glasskiva. Jag kände igen det, men det var som en halvsanning, en dålig berättelse, en slött påkommen beskrivning.. 

Så. Vi går tillbaka in i tvillinglandet. Jag tar dig i hand och du följer med in. Vad finns i tvillinglandet? En förväntan om att alltid bli förstådd. En förväntan om att alltid kunna bli lyssnad på. En rätt att få svar. En rätt att få uppmärksamhet. En självklar kroppslig närvaro. Jag kunde alltid, hur vuxna vi än blev sätta mig nära Karin och veta att hon skulle hålla om mig, ta min hand eller klappa mig på kinden.  

Vänta! Är det en av de sakerna jag saknar allra mest – den kroppsliga närvaron? Närheten som trygghet, närheten utan krav. Värmen från en annan människa. Den fysiska närheten som ger lugn, gemenskap, välbefinnande, mening. 

Vi sov i samma säng i långa perioder. När vi väl kom hem från sjukhuset, vi föddes fem veckor för tidigt, lades vi i samma spjälsäng. Vi fick egna sängar när vi var litet större, sängar som följde med oss länge. Jag vet att vi sov i samma säng ett tag när vi gick i lågstadiet eftersom det finns ett fotografi på oss när vi ligger bredvid varandra, med varsin docka och sover djupt. Så kommer jag ihåg skammen över att vi sov i samma säng en period under mellanstadiet – när det kom hem kompisar ville jag skyla över att underslafen i våningssängen bara hade överkast men inget täcke och ingen kudde.  

Verifierad av MonsterInsights