Sjaskigheten.

Läser ”Den motvillige monarken” långt efter att alla har läst den. Men vilken påfallande dålig bok!

När kungens uppväxt och uppfostran beskrivs är det ett ganska bra jobb de gjort. Men sedan kommer mittendelen där man bli alldeles bortkollrad av alla flickor A, B, C, D, E, F, G och alla gangstrar vars namn slutar på -vic och alla källare under krogar med bubbelbadkar och annat. Huga, vad illa skrivet och dåligt redigerat. Det är som om några personer lekt den där leken när någon skriver några rader på ett papper och sedan viker undan det skrivna och så är det dags för nästa person att skriva. Och så vidare. Och så blir det en tokrolig historia i slutändan som sällskapet kan skratta åt.

Och så helt plötsligt dyker ”kurtisanen” Henemark upp och språket ändrar helt tonalitet. Det blir Amelia-ton över det hela. ”Henemark säger….” och ”Henemark säger…”. Att hon sedan har kommit ut med SIN bok och sedan sitter hos Skavlan och i mars ska vara med i Melodifestivalen med Army of Lovers känns ju medialogiskt. Är det någon som kommer ihåg att hon för bara ett par år sedan dök upp i medierna efter år av frånvaro, enbart för att berätta sin lidandes historia om depression, utslussningsboende och hemlöshet. Var inte den historien tillräckligt bra?

Men hela historien i boken är ju fasansfull och intressant, trots alla stilistiska brister och all skandalönskan. En riktigt ordentlig analys av makt vore på sin plats. Ett nästa steg för någon.