Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: mars 2013 (sida 2 av 4)

Kapitel 1 #blogg100

Dag 36

Det luktade starkt av urin, avföring och förruttnelse när Erik och hans chef, Anna öppnade dörren till källaren. Kroppen hängde från en krok i taket. Överkroppen var bar och täckt av blånader. Jeansen var fläckiga. Huvudet var täckt av en svart plastpåse som satt åt runt halsen med hjälp av silvertejp. Fötterna dinglade vita och bara.

Tio minuter tidigare hade de druckit sin första kopp kaffe tillsammans. Erik hade jobbat ett år på avdelningen och nu hade precis Anna efterträtt Landström som fått pensionera sig i förtid. De hade just satt sig i sittgruppen i Annas rum när telefonen ringde.

–          Vi måste ner till bilen på en gång! var allt Anna sa innan hon tog jackan och försvann ut i korridoren.

Erik stannade till vid sitt rum och hämtade jacka och mössa, det hade varit en kall morgon, innan han skyndade efter. Anna höll upp hissdörren. Hon började prata så fort han satt foten inne i hissen.

–          Vi ska till Adolfsberg. Någon har sett en döing genom ett källarfönster. En radiobil väntar på oss där.

Hon pekade på en bil i garaget:

–          Kör du. Så hinner vi lära känna varann.

Anna pratade hela vägen ut till villaområdet. Hon berättade om sig själv och om hur det kom sig att hon sökt jobbet som kommissarie i Örebro.

–          Förresten, har du sett en döing förut?

Det var just det Erik suttit och tänkt på. Han ansträngde sig att köra både fort och snyggt. Samtidigt brände den halva koppen kaffe i hans tomma mage vid tanken på att få se en död människa. Rädsla, förväntan, illamående. Men han får inte kräkas!

–          Tar du fram skoskydd och handskar, beordrade Anna.

–          Jag hittar de bara inte, sa Erik efter att ha letat igenom backluckan på kombi-Volvon. Det var lätt gjort eftersom utrymmet var på det hela taget tomt.

–          Faan. Då får vi vänta på teknikerna. De borde vara på väg. Kan du ringa och kolla?

Erik och Anna hade stannat i dörren. Det var uppenbart att de inte kunde rädda mannen som hängde i taket. Nu stod de och väntade på kriminalteknikerna utanför en av källaringångarna till en gigantisk 70-talsvilla i hugget, vitt tegel. De uniformerade poliserna som kommit först till huset stod några meter bort, de verkade litet försagda. En av de närmade sig:

–          Vi har gått runt huset. Det verkar helt tomt, utflyttat.

Erik tänkte på att trädgården var så välskött. Gräsmattan var nyklippt. Alla barrväxter var formklippta. De röda lönnarna lyste mot den gröna väggen av tujor och idegranar.

–          Vem var det som ringde in till Larmcentralen?

–          En kvinna. Hon vägrade att säga sitt namn eller var hon ringde ifrån.

–          Vad sa hon då?

–          Att hon fått veta att det fanns en död man i det vita huset vid ängen på Örtenlundsvägen. Det var allt. Sedan la hon på.

Den blanka, svarta Audin som kriminalteknikerna Peter och Patrik kom i bromsade mjukt in alldeles för nära Eriks ben.

–          Och var har vi brottet? log Peter med sina blekta tänder. Patrik hade redan börjat dra på sig den vita engångsoverallen, munskydd och handskar.

När alla klätt på sig skyddskläderna gick de in. Rummet i källaren var kalt, väggarna var målade i någonslags turkos färg, golvet var av betong. Den råa ytan rev i skoskydden. Genom de två källarfönstren lyste morgonsolen på den tunga kroppen.

–          Inget blod.

Det var Anna som konstaterade det.

–          Han har fått ta mycket stryk, sa Patrik.

Erik tittade runt i rummet, han försökte undvika att se på kroppen. Lukten trängde sig på ändå, men kunde han slippa synen kände han sig litet bättre. En gammal köksstol av stålrör med sliten, röd galonklädsel låg vält. Innanför i hörnet låg en hög. Erik gick försiktigt bort mot hörnet.

–          Appappapp!! Hojtade Peter. Inte gå omkring mer än du måste. Och rör absolut ingenting!

Erik hade träffat på Peter och Patrik tidigare. Men mest hade han hört om dem. Peters fåfänga, hans fejkade solbränna och blekta tänder, Patriks renlighetsmani. Deras arroganta attityd som de flesta stod ut med eftersom de var så skickliga tekniker.

Högen bestod av små jutesäckar fyllda med något. Var det sand som sipprade ur ett hål?

–          Vi kan ta ner honom nu. Har gråa vanen kommit?

”Gråa vanen” var den bil som användes när kroppar skulle forslas. När livet för längesedan försvunnit och bara lämnat köttet kvar. Peter skar av repet och kroppen togs emot av ”transportörerna” som det välbyggda paret som körde den grå bilen kallades.

–          Å, vad heter den här parfymen då? Sa tjejen. Är det eau de toalett? Svarade hon sig själv och både hon och hennes partner fnissade.

De var rågblonda och hade kortärmade skjortor trots att det var en kall höstmorgon. Svarta handskar som varsamt la kroppen på båren.

Att ha ett uppdrag #blogg100

instagram

Screen_Kulturhuset när jag ägt kanalen

Dag 35

Det finns väl ingen som jobbar med sociala medier eller digital kommunikation som har missat kampanjen Curators of Sweden, där de myndigheter som samarbetar om Sverige-bilden lånar ut sitt Twitter-konto till en vanlig, twittrande svensk varje vecka. Den twittrande svensken ska vara sig själv och samtidigt vara ambassadör för Sverige under en vecka. Det har blåst kring en del av de som twittrat, men mest är det en väldigt uppskattad kampanj. Eller pågående aktivitet. Sverige ses som ett ytterst modigt land som ger frispråkiga medborgare chansen att tala fritt.

Kulturhuset i Stockholm var kanske inspirerade av Curators of Sweden när de bjöd in vanliga Instagrammande människor att använda Screen_Kulturhusets Instagramkonto två veckor i taget. Från i måndags och ytterligare 10 dagar är det jag som äger kanalen. Självklart drabbades jag av prestationsångest när jag skulle skriva ihop en programförklaring. Vad ska jag berätta om? Vem är intresserad av vad jag har att visa upp? Men jag skrev något som tillåter mig att vara hyggligt fri i valet av de ögonblick jag förevigar.

Och det är så roligt, så jättejättekul. Jag vet att det finns mottagare. Vilka de är har jag ingen aning om, men en del reagerar. Hittills bara positivt. Jag fortsätter att beskriva vad jag ser för dem.

Apropå #bästaBeatrice #blogg100

Dag 33

Jodå, klart jag delade den makalösa texten som Jonas Hassen Khemiri skrivit. Vi var ganska många som gjorde det i onsdags. Jag delade den faktiskt vid två tillfällen och den andra gången var det tillsammans med Dagens Retoriktips (finns på Facebook) som mycket träffande samma dag citerade Jonas Gardell:

Den som inte äger ett språk, har inte en chans mot dem som har makten.

Ibland känner jag mig alldeles uråldrig. Just idag är en sådan dag. Och då vill jag vara den kloka gumman som ger visa råd. Mitt råd till alla, unga som gamla:

Skaffa dig ett språk. Slipa på ditt eget språk. Försök hitta det som uttrycker just det du vill säga. Det behöver inte vara det skrivna språket, inte heller det talade språket, det kan vara bild, det kan vara musik. Men skaffa dig ett språk.

Detta får räcka för idag. Bara en sista grej: Skaffa dig ett språk. Kom ihåg det. Skaffa dig ett språk.

Travel often #blogg100

the_holstee_manifesto

The Holstee manifesto

Dag 33

Var på några seminarier på en mässa om Online marketing och e-handel i Kista. Deeped Niclas Strand och Sarah Larsson Bernhardt sa åt oss att våga. Utan kreativitet kommer ingen att lyssna. Utan kreativitet kommer ingen att komma ihåg oss eller våra budskap.

Det som är på bilden är the Holstee Manifesto. Litet carpe diem-varning men ändå – jag blir upplivad och vill köpa deras halvrosa (ingen färg jag tror att jag passar i) t-shirt bara för att det står litet snyggt ”Always ask why” och för att det är Holstee som har gjort den. Och jag ska nog slå mig lös på den svarta lilla plånboken också. Den är gjord av återanvända plastpåsar. Tillverkad i Indien.

Travel often. Getting lost will help you find yourself.

Mer om visuella föroreningar #blogg100

Dag 32

Att dag ut och dag in se dålig reklam och bilder som är lika uppseendeväckande som ett sandkorn på en sandstrand gör oss trötta och blasé. Och vet ni – det går att reagera innan ledan fullständigt tagit över. Det går att säga ”Stopp och belägg!”, ”Vi vill inte ha det så här!”.

Invånarna i storstaden Sao Paolo i Brasilien gjorde precis det. Och när OS ska gå i Rio de Janeiro ska den staden vara lika ren. Läs om den reklamfria staden i United Minds blogg.

Bilen behöver inte stå parkerad #blogg100

Dag 30

FlexiDrive

Tryck, så kommer du rätt.

 

Jag hade inte mer än andats frågan om varför bilar mest står stilla så tipsade min kollega mig om Flexidrive. En webbtjänst där bilägare som vill tjäna miljön och litet pengar möter folk som behöver hyra bil. Just nu fanns det bara två bilar att hyra i min lilla småstad, jag hoppas att jag kan vara med och påverka så att det blir fler.

Tänk att nätet har möjliggjort en återgång till den perfekta marknaden, där samspelet mellan många små aktörer skapar det ”sanna” priset på en vara eller tjänst. Där ingen stor aktör kan utnyttja sitt informationsövertag eller sin makt för att påverka priset. Där det ”sanna” priset är en återspegling av tillgång och efterfrågan. De mest inbitna mikroekonomerna borde vara saliga av hänförelse över denna nya värld.  Jag är litet mer försiktigt glad, jag tillhörde aldrig de mest exalterade mikroekonomerna under min ”karriär” som nationalekonom. Vad jag mest gläder mig åt är att vi kan spara resurser och att vi kan DELA på det som finns.

Borrmaskinens 13 minuter i strålkastarskenet #blogg100

Dag 29

I föredraget från TED som handlade om ”collaborative consumption” jag publicerade här på bloggen för några dagar sedan talade Rachel Botsman om borrmaskiner. Hon sa att medel-borrmaskinen körs 12-13 minuter under hela sin livslängd.  Och ändå är det bara hålet i väggen vi är ute efter, som hon så klokt sa. Borrmaskinen i sig är ju inte intressant.

Varför ska varje hushåll ha en egen borrmaskin? Hur stor är risken att den behövs samtidigt när den ändå bara ska bevisa sitt värde 13 minuter i sitt liv? Varför har vi inte verktygsbibliotek? Eller bokningsbara verkstäder bredvid tvättstugorna i våra bostadsområden?

Varför står de flesta bilar parkerade större delen av sin livstid?

Verifierad av MonsterInsights