Jag går en skrivarkurs nu under våren. Vi får inga uppgifter utan nu ska vi ha kommit så långt att vi själva ger oss uppgifter. Vi förväntas ha ett projekt på gång. Jojo, det är ju inte så att jag inte vetat om det här. Så jag har gått runt i tillvaron och inväntat den gudomliga inspirationen, när allting bara vecklar ut sig, ämnet är glasklart, handlingen logisk och spänningen är olidlig. Jag märkte att jag umgicks mer med prestationsångesten än tangentbordet och pennan. Men så kom jag till första kurstillfället och där i rummet fanns Graalen. I gruppen, i det gemensamma modet och i den gemensamma överenskommelsen att ta varandras ord på allvar.
Jag har flera områden jag vill skriva om, men en del av dem är så smärtsamma eller bara skitjobbiga, så de tar jag itu med senare. Däremot finner jag arbetslivet intressant och bara lagom farligt. Så jag har börjat luska. Inåt och utåt.
Jag har lyssnat på två arbetslivskildringar: ”Sista ordet” av Annika Bergson och Gertrud Dahlberg (än så länge bara utgiven som e-ljudbok, bara det är väldigt intressant) som handlar om en modetidningsredaktion under en period av förödande digital utveckling och ”Truck stop” av David Ericsson som är en novellsamling där många av berättelserna utgår från lastbilschaufförens horisont.
Och jag tänker på begreppet ”arbetarlitteratur”. Vad handlar det begreppet egentligen om? Är det maktlösheten som är det centrala, görandet av människan till ren utförare? I sådana fall är det dags att skriva kodslavarnas, kundtjänstpapegojornas och handläggarrobotarnas berättelser. För vilka är arbetare längre? Jag sökte förgäves efter statistik som visar fördelningen mellan tjänstemän och arbetare över tid. Det kanske var litet korkat eftersom begreppen verkat ha förlorat sin mening – jag läste att numera bör lägre tjänstemän betraktas som arbetare.
Så. Det jag kommer att skriva om blir nog mer tjänstemannaprosa än arbetarlitteratur. Jag hoppas knöa in massor av möten, värdeord, bullshit-bingo, härskartekniker, förvirring, omorganisationer, konsulter, generationskrockar, ledsna, rädda, glada och besjälade människor. Vi får se.
Den första text jag skickat in för att vi ska samtala om i gruppen skrev jag redan för sex år sedan, när jag tog mig igenom skrivarkursens första etapp. ”Melitta”. Läs och tyck, kära läsare. Läs och tyck.