Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: februari 2019 (sida 1 av 1)

Arbetarlitteratur och tjänstemannaprosa

Jag går en skrivarkurs nu under våren. Vi får inga uppgifter utan nu ska vi ha kommit så långt att vi själva ger oss uppgifter. Vi förväntas ha ett projekt på gång. Jojo, det är ju inte så att jag inte vetat om det här. Så jag har gått runt i tillvaron och inväntat den gudomliga inspirationen, när allting bara vecklar ut sig, ämnet är glasklart, handlingen logisk och spänningen är olidlig. Jag märkte att jag umgicks mer med prestationsångesten än tangentbordet och pennan.  Men så kom jag till första kurstillfället och där i rummet fanns Graalen. I gruppen, i det gemensamma modet och i den gemensamma överenskommelsen att ta varandras ord på allvar.

Jag har flera områden jag vill skriva om, men en del av dem är så smärtsamma eller bara skitjobbiga, så de tar jag itu med senare. Däremot finner jag arbetslivet intressant och bara lagom farligt. Så jag har börjat luska. Inåt och utåt.

Jag har lyssnat på två arbetslivskildringar: ”Sista ordet” av Annika Bergson och Gertrud Dahlberg (än så länge bara utgiven som e-ljudbok, bara det är väldigt intressant) som handlar om en modetidningsredaktion under en period av förödande digital utveckling och ”Truck stop” av David Ericsson som är en novellsamling där många av berättelserna utgår från lastbilschaufförens horisont.

Och jag tänker på begreppet ”arbetarlitteratur”. Vad handlar det begreppet egentligen om? Är det maktlösheten som är det centrala, görandet av människan till ren utförare? I sådana fall är det dags att skriva kodslavarnas, kundtjänstpapegojornas och handläggarrobotarnas berättelser. För vilka är arbetare längre? Jag sökte förgäves efter statistik som visar fördelningen mellan tjänstemän och arbetare över tid. Det kanske var litet korkat eftersom begreppen verkat ha förlorat sin mening – jag läste att numera bör lägre tjänstemän betraktas som arbetare.

Så. Det jag kommer att skriva om blir nog mer tjänstemannaprosa än arbetarlitteratur. Jag hoppas knöa in massor av möten, värdeord, bullshit-bingo, härskartekniker, förvirring, omorganisationer, konsulter, generationskrockar, ledsna, rädda, glada och besjälade människor. Vi får se.

Den första text jag skickat in för att vi ska samtala om i gruppen skrev jag redan för sex år sedan, när jag tog mig igenom skrivarkursens första etapp. ”Melitta”. Läs och tyck, kära läsare. Läs och tyck.

Livsmotton

Denna februaridag då solen skiner och jag vet att lönen kommer in på kontot imorgon, en massa lakan är tvättade och manglade, hungern suger men maten är nästan klar, så tänkte jag på Laurie Andersons och Lou Reeds livsmotton:

  1. Var inte rädd för någon
  2. Skaffa dig en riktigt stor bullshit-detektor
  3. Var riktigt, riktigt ömsint

Jag citerar från ett tal Laurie Anderson höll, så kan du läsa om tankarna på rätt språk och i absolut rätt sammanhang:

I’m reminded also of the three rules we came up with, rules to live by. And I’m just going to tell you what they are because they come in really handy. Because things happen so fast, it’s always good to have a few, like, watchwords to fall back on.

And the first one is: One. Don’t be afraid of anyone. Now, can you imagine living your life afraid of no one? Two. Get a really good bullshit detector. And three. Three is be really, really tender. And with those three things, you don’t need anything else.

Det är inte första gången jag citerar de här klokheterna, men det finns alltid anledning att påminna mig själv om dem. När jag ändå gick tillbaka i bloggen hittade jag litet mer livsvisdom. Den här gången är det Dalai Lama som delar med sig.

De tre dygderna att bygga sitt liv på och att ständigt sträva efter:

  • tolerans
  • tålamod
  • medkänsla

Så.
OK.
Jag ska göra mitt bästa.
Jag ska göra vad jag förmår.
Jag lovar mig själv det.

Gamers, Luke Rheinhart och existentialismen

När jag var några år över tjugo kände jag ett stort behov av att frigöra mig från bilden av mig själv. Jag var type-castad som duktig, ordentlig, eftertänksam, tyst, planerande. Jag bar omgivningens bild av mig som en tvångströja.

Så. I lönndom planerade jag att ge mig ut på en resa alldeles på egen hand. Jag frigjorde tid genom att skriva färdigt uppsatser och hemskrivningar och så gav jag mig iväg ut i ett höstigt Europa med Luke Rheinhart i tankarna. Nu tog jag inte med mig några tärningar, men plan för resan, det hade jag verkligen inte.

Men nog om resan just nu. Egentligen är det Luke Rheinhart, öde, val och existentialism jag skulle skriva om. Kort om Rheinhart; han skrev en roman som heter ”Tärningsspelaren” som handlar om en man som låter tärningen bestämma sina livsval. Han låter varje tärningssida stå för en möjlig handling och så slår han tärningen. Han gör, utan att tveka, det som tärningen bestämmer.

Vad jag var ute efter då, där i tjugoårsåldern, var väl att se om någon annan skrivit planen för mitt liv, om jag själv kunde påverka eller om det bara är slumpen som styr? Återigen vill jag hänvisa till mina tidigare inlägg om ”checklistan för livet” som ju är ett vanligt sätt att hantera den existentiella ångesten. En tar den heterosexuella tvåsamhetsnormen och konsumismen och sätter ihop i ett prydligt paket, en får massor av gillningar på sociala medier och familjen och släkten är lyckliga.

Men. När jag häromveckan tittade på ”Black Mirror: Bandersnatch” med familjens främsta gamer slog det mig att åtminstone de som spelar mycket äventyrsspel umgås med existentialismen hela tiden, på ett helt annat sätt än jag själv gjorde för några decennier sedan. (Ni som har FIFA-spelande gamers hemma behöver inte oroas, ni kan nog fortfarande se fram emot unga vuxna som uppfyller normerna.)

OK. Kort bakgrund: ”Black Mirror” är en brittisk serie som finns på Netflix. Den har fristående avsnitt som berättar avslutade historier. Den kommenterar på ett underhållande och, ofta väldigt oroande sätt samtiden. Ett exempel är avsnitt 1, säsong 3, ”Nosedive” där allt i tillvaron handlar om att få och ge betyg i sociala medier. Det handlar om att antingen uppehålla och omfatta tanken om att höga betyg är det vi alla vill ha eller att ge upp och falla djupt.

Så kom då ”Black Mirror: Bandersnatch” i julhelgen 2018. Förväntan var stor, det här avsnittet skulle vara innebära något nytt, något vi inte tidigare sett eller varit med om. Inom familjen pågick en konflikt, kunde vi enas att se den eller inte? Tillslut blev det alltså jag och Pojken som såg  den. Såg och såg. GJORDE den.

Bandersnatch bör ses på en uppdaterad Smart-TV eller genom en spelkonsol eftersom du måste ha möjlighet att reagera på det du ser. För du spelar Gud, det är du som väljer. Jag tittade alltså tillsammans med Pojken, den erfarna gamern, som stadigt höll i kontrollen.

”Vad ska vi välja nu?”

Frostflingor eller Kalaspuffar? Redan där började valen som påverkade historien. För egen del kändes det som om jag befann mig i en labyrint och jag slumpartat valde höger eller vänster. Men för Pojken byggdes en karta upp, ett träd. Jag förstod på hur han resonerade att han kunde följa våra val tillbaka till utgångspunkten för att sedan veta var han skulle välja på ett annat sätt för att få historien att ta en ny vändning.

När vi hade tagit oss igenom historien på ett par-tre olika sätt var jag slut i huvudet och behövde gå och lägga mig. Pojken, för vilken allt det här var easy-peasy satt i soffan tre-fyra timmar till och hittade tillslut alla möjliga ”endings”. För honom är det en självklarhet att val får konsekvenser. Och att konsekvenserna kan vara långtgående.

Har jag alltså närt en sann existentialist vid min barm?

Hur ser jag själv på tillvaron?

Sådana frågor det kan grunnas på när populärkulturen sätter myror i huvudet på en.

(Jag inser att det här inlägget spretar åt många fler håll än jag tänkte från början. Men jag trycker på publicera-knappen och så får jag återkomma till en del av spåren. Vi får väl se vilka reaktioner och kommentarer jag får, här, i sociala medier eller i köttvärlden, vilka samtal som spinns vidare.)

Verifierad av MonsterInsights