Med min brist på igångsättningsförmåga skulle jag bli sittande framför Netflix, SvtPlay, Prime, HBO och Apple+ med ångest upp över öronen om jag inte hade böckerna och katterna. Sam och Frodo, katterna, väcker mig varje morgon och vill ha mat, även om skålarna inte är tomma. Och Bokbörsen vidarebefordrar beställningar på böcker flera gånger dagligen.
Vad vill jag ha sagt med det här? Att jag inte förstår människor som går i pension och inte har en engagerande hobby eller en egen verksamhet. Att det låter som en långsam nedstigning i helvetet. Jag vet att många ger sig ut på resor, jag vet att många ägnar sig åt restaurangbesök. Men hur många massturismställen kan man klämma på ett år, hur många måltider kan få smaklökarna att göra volter innan de blir lika mätta som den som äter?
Jag skriver till alla oss som är kontorsråttor. Som möjligtvis drabbats av onda karpaltunnlar och frusna axlar. Vi som inte slitit ut våra kroppar i vårt arbetsliv, vad som hänt med våra själar får anstå till ett senare blogginlägg. Vi har ingen anledning att vila oss igenom våra sista två-tre, i bästa fall fyra decennier.
Nu är det nog så med mig att jag är född med oro inombords. Jag behöver disciplin för att få lugn. Rutiner ger ro. Men jag har svårt att upprätthålla rutiner. Att ha gått över gränsen från lönearbete till pension är ingen lätt historia. För mig. Men jag tror inte att jag är ensam.
Tillbaka till det långsamma självmordet. Jag kan iaktta mina bekanta inom medelklass och övre medelklass och deras –
Ojdå! Nu kom katterna in i det kombinerade vardagsrummet/matrummet/TV-rummet/arbetsrummet med en sork. Den pep. Den levde. Den var skadad och gjorde blodspår på det träimiterade plastgolvet. Jag vet att jag borde berömt katterna för deras duktighet inom den ädla jaktkonsten men jag sa bara åt dem att de faktiskt måste döda också. Jag sopade upp den ganska stora sorken (skyffeln är stor) och slängde ut den. Nu tillbaka till inlägget.
– fritid som ibland ser ut som överklassliv, av typen rentiärer och dekadent Brideshead-liv. Champagne, resor, inköp, barbesök, femrättersmenyer, staycation på hotell i närheten. ”Because we’re worth it”.
Som någon sa i ett avsnitt av P1 Meny som sändes för femton år sedan (mitt minne är ibland väldigt långt och detaljerat): ”Vi äter nu som kungligheter gjorde förr i tiden”. Den sägningen har jag inte glömt. Och jag tänker fortsätta upprepa den.
Jag är inte ute efter att kritisera. Vad jag hoppas uppnå är det som den enda lilla meningen i P1 Meny betydde för mig. Ett perspektivbyte. Att, för ett ögonblick titta på sig själv och sin livsstil med andra ögon. Inte bara fortsätta göra. För att andra gör det. För att man i en tid av större brist önskade sig just detta: champagne, shopping på Harrod’s, binge-tittning på streamingkanaler.
För att pensioneringen inte ska bli ett långsamt självmord (men det är klart, i någon mån är väl pensionstiden bara en tid i väntrummet inför den slutgiltiga sortin) så vill jag helst i fortsättningen prata om vilka större rörelser vi kan vara en del av, vilken förändring vi kan stötta, vilka kunskaper vi kan överföra.
För det är väl inte direkt så att världen omkring oss saknar kriser och utmaningar? Det är liksom en back-drop till hela mitt resonemang.
Och kom ihåg. Det på bilden nedan är inte en skog. Det är en plantage, en monokultur.
