Det är måndag idag, så mycket vet jag. Eftersom det var söndag igår och då var jag ute och demonstrerade. Men varken jag eller katterna börjar jobba eller har en skoltermin att förhålla oss till, så det är både måndag, torsdag och söndag (med mera) hela veckan. Den där känslan av att sparka igång något när måndagen kommer blir man ju rejält snuvad på som inte längre lönearbetande. Mina bokbeställningar kommer ju in alla tider på dygnet och alla dagar i veckan.
Den stora klimatdemonstrationen
När jag tillsammans med tre vänner närmade mig Odenplan igår kände jag en viss besvikelse. Jovisst var det människor där, men det var glest och energilöst. Men så fort vi försökte svänga runt hörnet på Dalagatan insåg vi att det inte skulle fungera. Där var det människor i en trögrörlig ström. Så vi tog en annan tvärgata till Odengatan och kom in på Dalagatan litet längre ner mot Norra Bantorget. Och så fylldes det på. Det kom fler och fler och fler och fler. Och fler och fler och fler och fler. Människor gick förbi och fyllde på tåget bakifrån medan vi väntade på att få GÅ i demonstrationståget istället för att STÅ i det.
Vi stod i grön sektion och fick vänta två (TVÅ!) timmar innan vi äntligen kunde börja gå. Då hade vi den blå och den mycket stora violetta sektionen bakom oss. När det väl var dags för oss att röra oss upp mot Odengatan var täten redan framme vid demonstrationens slutpunkt, Gustav Adolfs torg. Vi fyllde alltså hela vägen från Norra Bantorget upp till Odengatan, från Odenplan till Sveavägen och sedan till Sergels torg där vi nästan omringade fontänen, nerför Hamngatan, längs med Kungsträdgården, ner till vattnet och fram till Gustav Adolfs torg. Vi var som en mänsklig propp i stadens hetsiga blodomlopp! Inte dödlig, bara som en påminnelse, en uppmaning att stanna upp och reflektera.
Det var stort. Vi var så många i olika åldrar, inte bara skolungdomar och pensionärer utan också alla däremellan. Det var en sådan lättnad att se att vi inte är en rännil längre. Vi är en flod, en älv. En officiell siffra är 50 000. Men jag har också hört/sett 63 000.
Dags att sätta igång med nästa fas
Nu vet vi att vi är många.
Nu vet vi att vi är många som orkar ge oss ut och visa vad vi står för.
Med den vetskapen och den känslan ska vi bygga en rörelse tillsammans som inte bara protesterar utan som konstruerar planen för det nya samhälle som behövs och som kommer att behövas ännu mer när klimatförändringarna och artdöden blir än mer påtaglig.
Vi behöver planera transporter, livsmedelsförsörjning, övergång från fossilbilar till elbilar, energisystem, andra typer av samhällsplanering och byggande, ett skogsbruk där kalhuggning och monokultur inte är normen, ett utbildningssystem där alla lär sig odla och kan använda händerna till att reparera och skapa.
Det här med samhällsbygge och -planering stod politikerna till stor del förr. Men det gör de verkligen inte längre. Vi står helt enkelt själva med stafettpinnen och måste börja springa.
Hur många fler kan vi bli nästa gång?
Jag tror att alla vi som gick i demonstrationen åtminstone har en person som inte vågade sig ut men som vill se en förändring. Någon som nu när den såg hur många och hur olika människor som var med självklart kommer med nästa gång. Det betyder att vi kommer att bli över 100 000 demonstranter nästa gång. För de flesta av oss har säkert fler än en som stod och vägde men inte kom sig för.
