Det är en märklig känsla att inte behöva marknadsföra sig själv längre. Även när jag har haft jobb känns det som om jag behövt bevisa att jag kan det jag är satt att göra. Det kanske bara är jag. På samma sätt är det bara jag som nu deklarerar att jag mäste börja öva på min engelska. På den tiden jag var ute och tågluffade och träffade halvbildade amerikaner tyckte de alltid att jag pratade så bra engelska och att jag hade ett så rikt ordförråd. Jag tror att jag tänkt att så är det.
Men usch, vad jag numera stakar mig och inte hittar flytet och orden. Jag hör hur pinsam jag låter. Precis som jag alltid tyckte att mina föräldrar lät när de pratade engelska. Eller ”försökte”.
Under en hel del av kursen jag går på nu (Community organising) kommunicerar vi på engelska. Jag förstår ju allt, men när jag ska prata – ockockock. Det här gör att jag nu känner mig som drottning Silvia när hon pratar svenska. Någon gång redan på slutet av 80-talet diagnosticerades hon med att vara fossiliserad när det gällde hennes förhållande till det svenska språket.
Jag vill inte hamna i fossilstadiet. Vilket gör att jag sedan igår pratar engelska med katterna. De verkar ju ändå förstå precis det som de själva vill förstå och sedan ge blanka fanken i resten. Jag kunde prata spanska, elvish eller hindi, det kvittar lika när det gäller dem, bara de får mat och rent allmänt att jag gör som de vill.
Jag behöver inte marknadsföra mig. Jag kan istället blotta alla mina tillkortakommanden. Det är ganska mysigt. Jag kan inte följa instruktioner, jag vill kunna allt på en gång, annars blir jag rastlös. Förutom att jag just nu är en pinsam gammalmänniska när jag pratar engelska så är jag hopplös på att städa och jag är absolut bäst på hemmablindhet, särskilt när det gälller skavanker och ofärdigheter.
Igår var jag alltså på cirkelgympan i närmaste tätorten, Rävemåla. Jag fick flera ansikten och namn samtidigt som jag blev varm och genomjobbad. Enorm och välutrustad sporthall. Kom ihåg, det här är en tätort med 300 invånare. Utan bygemenskapen hade hallen inte funnits, Inte skolan, heller. Jag vill tanka av kraften och bidra till den. Jag undrar vad vi som bor i storstäder ofta går miste om? Och hur vi kan skolas in i att tänka lokalt?
Tillbaka till det tramsiga. Jag hade litet svårt att sova efter den roliga timmen med Rävemålas svettande kvinnor och man, så jag hörde samma sak som katterna hörde – små steg och krafsande. På vinden och i väggen. Jag somnade ifrån det besvärliga ljudet tillslut. Men uppenbarligen hade någonslags krigföring pågått under småtimmarna, för när jag beordrades upp ur sängen av Frodo vid halv fyra-tiden för att fylla på matskålarna, då låg det en död husmus i nedervåningen.
Nu är det fredag. Det är kallt och ogästvänligt utomhus. Kallt och blåsigt. Inomhus är det varmt. Vi väntar på ”På spåret”. Over and out (kollakolla! Det kunde jag i alla fall få ur mig.)
