Kategori: samtiden

Står det något meningsfullt däruppe eller är det bara tre slumpartat hopsatta bokstäver?

Ibland blir jag alldeles trött på människor som använder orden som om de vore absoluta. (”Only the Siths deal in absolutes” sägs det i någon Star Wars-film. Vilket betyder att det bara är de onda som struntar i gråskalor. De vill ha det enkelt: rätt eller fel. Bra eller dålig.) Ännu värre är med människor som använder orden som om det är någon annan som sagt åt dem vad orden betyder och att de måste hålla sig till deras order.

Det här verkar helknepigt, eller hur? Jag behöver ge exempel för att det här ska bli ett meningsfullt inlägg, eller hur?

Vi vet väl alla vad ”corporate bullshit” innebär. De där flosklerna som ledningsgrupper använder och som pressas på de underlydande. Flosklerna skiljer sig åt mellan branscher och verksamheter, men de finns där. Nästan alltid.

Jag tror att vad jag är ute efter är min frustration över människor som hanterar språket som om det är något som andra bestämmer över. Som om det inte är ett levande material som blir till när man hanterar det lekfullt, undersökande, respektfullt och utforskande. Då blir språket lånat, stelt, opersonligt, ointressant. Och jag letar då hela tiden efter undermeningen, det som är gömt bakom de stolpiga orden. Då har orden i sin klumpighet blivit hårda, kompakta och byggts till en mur. Jag hoppas alltid att det finns något bakom muren, att där finns den vattenklara SANNINGEN. Men ibland är det bara tomt. Kanske en liten simmig tanke utan egenvärde.

Min nya tillvaro i den relativa glesbygden får med sig annan typ av tidsfördriv och förströelse än i storstaden. Till exempel åkte jag några mil för att fira 1:a maj med Socialdemokraterna. Jag och mitt sällskap fick en smakligt grillad tjockkorv för besväret.

Skämt åsido. Det var inget besvär. Det var upplyftande, inte bara att sjunga Internationalen med höjda, sammanflätade händer utan att få lyssna på talarna. De fick prata till punkt! De fick ge hela bilden! De fick agitera!

Imorse, när jag öppnade DN i telefonen stod det om partiledardebatten i SVT igår. Jag är ytterligt glad att jag inte ödslade en timme och en massa psykisk energi på att lyssna och se. Det verkade vara den vanliga pajkastningen och ansvarsundvikandet. ”Du gjorde så!” ”Nähä, gjorde jag inte! Kolla på hen istället!”

Jag följer några amerikanska konton på Facebook som är kritiska mot nuvarande styret. En grupp initierades av anställda inom nationalparkerna som var några av de offentliga organisationer som drabbades av de första nedskärningarna. Det är ett konto där jag verkligen kunnat få insiktsfull information. Jag följer också några konton som är litet mer åsiktspåverkade men som ger insyn i specifika händelser och förlopp, inte minst när Trump och hans medarbetare möter media. Sedan finns ett konto som är ganska översiktligt modererat och där avsky över Trump och anhang sprids med varierande finess. Ibland är det roligt, ibland nästan lika plumpt som Trump själv.

Tillbaka till Sverige och första maj. Jag insåg att det var flera år sedan jag hörde en politiker berätta om sitt partis syn på nuläget, sätta in nuläget i ett historiskt sammanhang och blicka framåt med förslag på åtgärder. Ekonomi, resursfördelning mellan grupper, skatter.

I ett självkritiskt ögonblick funderar jag över om det är jag själv som blivit så påverkad av snuttifieringen inom media och nyhetsrapportering att jag inte orkar med längre resonemang. Och ännu mer självkritiskt, att jag tycker att det är lagom med de korta snärtiga resonemangen jag får i sociala medier. MEN. Då borde jag ju inte blivit så glad och upplyft som jag blev av de ganska långa talen på första maj. Alltså: jag har inte låtit mig förstöras av sociala medier. Inte när det gäller politik. (Paus för klapp på axeln.)

Dags för självrannsakan – är detta inlägg början på en rad inlägg (jag har ju annonserat innehåll som ännu inte blivit verklighet. Ett antal gånger) eller är detta ett inlägg i raden av goda föresatser och tappad fokus?

Den som lever får se.

Obs! Nu pratar vi om Sverige. Den brunkrämsförsedde bebisen på andra sidan Atlanten är en historia för sig.

Vet du varför du högaktningsfullt ska skita i klimatförnekarna? Den där vid fikabordet eller i ditt Facebook-flöde eller den där politikern? Jo, för att de är i minoritet. De skriker högt men fåfängt.

Vi som oroar oss för klimatförändringarna är i majoritet. Vi är två tredjedelar av Sveriges befolkning. Det betyder att de flesta du möter tycker som du. Det betyder att du inte behöver vara rädd för att uttrycka din oro för klimatet och prata om den med andra.

Klimatförnekarna är en liten, okunnig, rädd minoritet. Men oj, vad de skriker. Det är väl så man gör när man är riktigt, riktigt skräckslagen. För det är ju nästan ofattbart, det vi gör med vår planet och klimatet. Det är inte konstigt att de skriker. Men det betyder inte att de är många, det betyder inte att de har rätt, det betyder inte att de ska lyssnas på. Om vi orkar kan vi krama om dem, klappa dem på huvudet och säga ”såja, såja”. Men vi ska inte lyssna, inte gå in i diskussion, inte leta motargument. Den tiden och energin är bortslösade.

Fast egentligen skulle det stå:

Man flyger inte. Man gör det bara inte. Om man inte måste.

Förra helgen var jag på Klimatriksdagen. En samling för att sprida kunskap och inspiration om klimatfrågan. I gruppen på 400 personer var det en självklarhet, det där med flygning. Man gör det inte, helt enkelt.

Det som är så enkelt med flygning är att det inte är svårt att välja bort. Du behöver inte ändra dina matvanor. Det är inget som påverkar om du kan komma till jobbet eller inte. Du behöver inte flytta, du behöver inte sälja eller byta bostad, du behöver inte dra på dig dubbla sockor och koftor när du är hemma.

Och ändå gör det stor skillnad. Mycket stor skillnad.

Jag öppnade ett fönster på övervåningen för att släppa ut en vimsig fluga. Efter en grå morgon hade solen kommit fram och dånade på det där viset den kan göra de första vårdagarna. Solen hade tagit över både element och luftvärmepumparnas arbete. Det var varmt.

Huden på händerna drog ihop sig av njutning. Kroppen gick in i avslappning. Alla popcorntankar försvann i ett huj. Värmen. Luften. Och då! DÅ!! Fick jag syn på tranorna, vår tranfamilj, som betade på andra sidan vägen, framför grannarnas ladugård.

En stund då livet var fullkomligt.

Dagen fortsatte i samma godhet. På secondhandaffären i Emmaboda som hänger ihop med Återvinningscentralen hittade jag två böcker som är mycket eftersökta. Nu kan jag se till att de hittar hem till två personer som verkligen vill ha dem. Tänk att de böckerna var ett kärl ifrån att hamna i brännugnen.

Köpte potatis på Ica i Emmaboda. Ja, jag vet att det är dags att bojkotta de stora livsmedelskedjorna. Men jag behövde verkligen den där enastående potatisen från den biodynamiska gården Solmarka. Jag antar att den lokala Ica-handlaren tar in den här potatisen på eget initiativ.

På vägen hem lyssnade jag på ”Klotet”. Jag rekommenderar verkligen dagens program som naturligtvis finns på SRplay. Idag handlade det om klimathotet, beredskap, upprustning, resiliens. Diskussioner mellan kunniga och engagerade människor. Ingen polarisering utan analys och kunskap. Margot Wallström, en nationalekonom, en forskare från FOI, rektorn för Försvarshögskolan, en folkhögskolelärare. Med sådana människor behöver vi inte se mörkt på framtiden. Lyssna och kommentera gärna.

När jag körde upp mot huset stod tranfamiljen på vår åker. Tjugo meter från bilen. De blev störda och flög iväg. De gjorde en vacker båge, paret var helt synkade, det var makalöst vackert.

Och vet ni – de väger bara sju kilo de där stora fåglarna.

SEO-verktyget ger mig helt klart riktigt dåliga poäng för den rubriken. För lång, ja, jag vet. För många ord, javisst. Och dessutom, håll i er nu, den innehåller inga starkt positiva eller negativa ord.

SEO betyder sökmotoroptimering. Om man vill att vem som helst kan kunna hitta till just mitt material handlar det helt enkelt om att förstå vad människor i gemen går igång på. Eftersom jag jobbar med det här och dagligen tänker på det vet jag ganska mycket. Men just när jag bloggar är mitt fokus inte att locka människor i gemen att läsa det jag skriver. Även om jag är tacksam för varje läsare jag har.

Egentligen skulle jag skriva om något helt annat idag. Jag hade fixat en fin bild av en bok som låg så fint på ett vackert tallriksunderlägg Boken är blå och underlägget i olika gröna nyanser. Jag skulle skriva om tystnad, om reflektion, om meningslösa samtal och om alla hundratals timmar jag suttit i fruktlösa terapisamtal. Om detta en annan dag.

Rapport om musbajseländet. Jag tog tag i det i fredags. Dammsugit och därmed stört katterna. Usch, dessa bistra blickar! Jag känner mig som en skurk i flera timmar efteråt. Efter dammsugningen avtorkning såklart. Körde alla bestick och annat som fanns i lådorna i diskmaskinen. Även om jag kunde pricka av musbajseländet från min lista hejdade det mig inte från att känna mig som prokrastineringsdrottning.

Vilket naturligtvis är idiotiskt. För vad MÅSTE jag göra mer än tidrapportera till a-kassan, aktivitetsrapportera till arbetsförmedlingen, söka jobb, mata katterna och betala räkningarna? Det är ju någon som flåsar mig i nacken men när jag vänder mig om är ingen där.

Detta duktighetsok. Detta att bara ha ett värde som människa om något är utfört och bedömt. Det är klart, har man levt med oket i mer än sextio år kastar man sig inte bara av det. Jag behöver nog vara mycket snäll mot mig själv. Acceptera. Acceptera. Acceptera. Och rannsaka. Rannsaka. Rannsaka.

Mer svammel utlovas i veckan. Eller veckan efter det.

Har jag nu bidragit till att maskinerna snart kommer starta krig mot människan?

Nej, n ska jag sluta larva mig och försöka hålla en saklig och informativ ton. Host host. Snart börjar jag.

Jag söker jobb. Det har jag gjort en del under mitt arbetsliv. Det är roligt, tidskrävande och ibland stressande. I perioder har jag blivit väldigt trött på att svara ungefär samma saker på ungefär samma frågor.

Nu hände det sig så att jag blev screenad av en avatar i rosa jumper, kortklippt hår och glasögon. Ni ser avataren härovanför. Medelljus röst. Påtagligt animerad som synes, inte i närheten av vissa moderna spels verklighetstrogna animationer.

Och vet ni en sak, det var just ingen skillnad på att bli intervjuad av en avatar och att bli intervjuad av en människa. Det här måste skrivas i större bokstäver:

Det var just ingen skillnad. Avatar – riktig HR-person 1-1.

Det handlade om en screeningintervju. Kom ihåg det. En sån intervju som görs med ett första, ganska stort urval kandidater för att säkerställa kompetens och erfarenhet. (Usch, jag gillar inte att behöva använda ordet ”säkerställa”. Men jag har lyssnat litet för mycket på politikerintervjuer i radio så de där mediatränade orden står som soldater i mitt ordförråd, redo att kasta sig på papperet.)

OK. Dags för plus och minus.

Avataren leder här:

• Jag behövde inte lyssna efter underströmmar av leda, avoghet, lögnaktighet. Avataren var bara förprogrammerat uppmuntrande.
• Avataren berättade vad som skulle komma att hända. Inga överraskningar.
• Jag behövde inte tänka på mitt utseende eller om webbkameran eller ljuset var dålig(t).
• Det var omväxlande. Ibland skulle jag svara genom flervalsfråga, ibland skulle jag skriva i fritext och vid några tillfällen skulle jag prata.
• Jag behövde inte lyssna till en massa flufford och undra om jag skulle svara med samma typ av vokabulär. Avataren använde sig av mer hederlig svenska där orden faktiskt har en innebörd.

Den mänskliga HR-personen leder här:

• Jag kan få oväntade reaktioner på mina svar och de har hittills ofta varit positiva.
• Jag kan ställa frågor.

För att summera det hela. Att bli intervjuad av en avatar som var smart programmerad var en positiv upplevelse. Jag kan tänka mig att den här AI-tjänsten verkligen underlättar för HR-avdelningarna. De kan ju intervjua många fler i den första gallringen och sedan kan de lägga tid, energi och omtanke på de kandidater de vill lära känna bättre.

Ps För den som vill fördjupa sig mer i robotens bakgrund finns en hemsida: tengai.io

Jag vet inte vart Facebook är på väg, men jag tror inte att jag vill vara med på resan. Det sägs att de som modererat har fått sparken och då antar jag att det är fritt fram för alla möjliga troll och konspirationsteoretiker och framförallt en massa lögnaktigt och hetsande innehåll.

Det blir en ledsam process. Jag har haft så kul på Facebook. Jag har förstått styrkan i alla människor jag haft i mitt nätverk som vuxit till sig med åren. All kunskap, alla nyheter, alla tips, all inspiration, alla tankar, alla samtal, all omtanke. Jag har känt mig rik. Jag har kunnat sitta i självvald ensamhet med spännande samtal som jag bara kunnat kroka in i.

Jag har ju haft Facebook som verktyg i mitt arbete som kommunikatör och marknadsförare. I början var det jättekul. Sedan har det blivit mindre kul och ganska dyrt. Men ändå. Ett bra verktyg. Samtidigt har de flesta chefer och beställare haft en överdriven tro på verktyget i sig och på sitt eget materials förmåga att skapa intresse.

Eftersom jag tror att min tid som avlönad kommunikatör är på väg att ta slut, behöver jag tänka mycket personligt hur jag ska ersätta Facebook. Vad har jag fått från Facebook? Vad är det viktigaste jag vill fortsätta med?

Och. Vad har människor i mitt nätverk fått ut av mig?

Det är väl bara att inse att det först och främst är katterna. Jag avslutar denna dags skrivning med en bild på de gyllene tvillingarna. (Denna dag som är internationella tvillingdagen för övrigt, den andra i den andra månaden.)