Kategori: samtiden

Det är måndag idag, så mycket vet jag. Eftersom det var söndag igår och då var jag ute och demonstrerade. Men varken jag eller katterna börjar jobba eller har en skoltermin att förhålla oss till, så det är både måndag, torsdag och söndag (med mera) hela veckan. Den där känslan av att sparka igång något när måndagen kommer blir man ju rejält snuvad på som inte längre lönearbetande. Mina bokbeställningar kommer ju in alla tider på dygnet och alla dagar i veckan.

Den stora klimatdemonstrationen

När jag tillsammans med tre vänner närmade mig Odenplan igår kände jag en viss besvikelse. Jovisst var det människor där, men det var glest och energilöst. Men så fort vi försökte svänga runt hörnet på Dalagatan insåg vi att det inte skulle fungera. Där var det människor i en trögrörlig ström. Så vi tog en annan tvärgata till Odengatan och kom in på Dalagatan litet längre ner mot Norra Bantorget. Och så fylldes det på. Det kom fler och fler och fler och fler. Och fler och fler och fler och fler. Människor gick förbi och fyllde på tåget bakifrån medan vi väntade på att få GÅ i demonstrationståget istället för att STÅ i det.

Vi stod i grön sektion och fick vänta två (TVÅ!) timmar innan vi äntligen kunde börja gå. Då hade vi den blå och den mycket stora violetta sektionen bakom oss. När det väl var dags för oss att röra oss upp mot Odengatan var täten redan framme vid demonstrationens slutpunkt, Gustav Adolfs torg. Vi fyllde alltså hela vägen från Norra Bantorget upp till Odengatan, från Odenplan till Sveavägen och sedan till Sergels torg där vi nästan omringade fontänen, nerför Hamngatan, längs med Kungsträdgården, ner till vattnet och fram till Gustav Adolfs torg. Vi var som en mänsklig propp i stadens hetsiga blodomlopp! Inte dödlig, bara som en påminnelse, en uppmaning att stanna upp och reflektera.

Det var stort. Vi var så många i olika åldrar, inte bara skolungdomar och pensionärer utan också alla däremellan. Det var en sådan lättnad att se att vi inte är en rännil längre. Vi är en flod, en älv. En officiell siffra är 50 000. Men jag har också hört/sett 63 000.

Dags att sätta igång med nästa fas

Nu vet vi att vi är många.
Nu vet vi att vi är många som orkar ge oss ut och visa vad vi står för.
Med den vetskapen och den känslan ska vi bygga en rörelse tillsammans som inte bara protesterar utan som konstruerar planen för det nya samhälle som behövs och som kommer att behövas ännu mer när klimatförändringarna och artdöden blir än mer påtaglig.

Vi behöver planera transporter, livsmedelsförsörjning, övergång från fossilbilar till elbilar, energisystem, andra typer av samhällsplanering och byggande, ett skogsbruk där kalhuggning och monokultur inte är normen, ett utbildningssystem där alla lär sig odla och kan använda händerna till att reparera och skapa.

Det här med samhällsbygge och -planering stod politikerna till stor del förr. Men det gör de verkligen inte längre. Vi står helt enkelt själva med stafettpinnen och måste börja springa.

Hur många fler kan vi bli nästa gång?

Jag tror att alla vi som gick i demonstrationen åtminstone har en person som inte vågade sig ut men som vill se en förändring. Någon som nu när den såg hur många och hur olika människor som var med självklart kommer med nästa gång. Det betyder att vi kommer att bli över 100 000 demonstranter nästa gång. För de flesta av oss har säkert fler än en som stod och vägde men inte kom sig för.

Spelar det någon roll vad jag tycker, tänker och skriver? Jo, jag måste ändå tro det. Det är dags att skärpa sig, Det är dags att sluta tramsa. Det här går inte.

Vem är den vuxna i rummet?

Den vuxna heter inte Ulf, inte Magdalena, inte Ebba, inte Simona, definitivt inte Jimmie. Det finns fler namn på inte-listan men det blir bara tjatigt, ni fattar vad jag är ute efter. Vi kan inte luta oss mot politikerna och tänka att de har en plan för det här landet och för den union vi är en del av. Vad vi upplever nu är en bedrövlig soppa av retorik på låg nivå, avsaknad av respekt för oss väljare, spagettimjuka ryggrader, systematisk ansvarsflykt och moraliska kompasser som helt förlorat sin förmåga. Det räknas medvetet fel för att styrka argument.

Det är helt enkelt ingen ände på det förakt våra politiker känner för oss. De tror oss inte om tankeförmåga och analys. De tror att vi är fiskar som hugger på färgglada flugor.

Men aldrig i livet att jag tänker ge upp.

Utkastad, omskakad och upplivad

Jag körde med dotter och katterna till Stockholm efter mer än två månader i södra Småland där dagarna och veckorna har haft en stilla lunk. Där bilarna och traktorerna som kör förbi noteras och samtalas om. Hela systemet utsätts för chock när kropp och själ landar i storstan.

En av anledningarna till att jag lämnade den rurala tillvaron var att jag ska arbeta i valet för Botkyrka kommun. Jag ska vara en av dem som tar emot förtidsröster och som också bemannar en av vallokalerna på själva valdagen. För att bli förberedd inför uppdraget behöver man gå en utbildning. En kväll i södra delen av stor-Stockholm mötte jag några av mina kollegor och arbetsledare. Jag kom hem och kände mig nybadad. Jag hade fått möta unga, engagerade, kunniga, ansvarstagande människor som vill jobba för att vårt demokratiska system ska fungera. Dessutom fick jag en uppdatering om skolbarnens usla finmotorik. Jag tänkte genast att de där virkande snowboardåkarna från 90- och 00-talen borde dammas av och bli förebilder igen.

Behöver jag tillägga att de flesta på utbildningen hade rötter i andra delar av världen än Sverige?

Rör, rör, rör dig nu. Nu är det tid att leva. Demonstrera. Demonstrera.

Äntligen har klimatrörelsen uppnått ett visst mått av momentum. Kring 200 organisationer har meddelat att de står bakom den stora klimatdemonstrationen i Stockholm på söndag. Retorikern Maria Wolrath Söderberg uppmanar sina följare att göra samma som hon – demonstrera fast det är ovant och känns obekvämt. Åtminstone ett fordon med känd DJ-uppsättning kommer att ge möjlighet till dans och festivitas i tåget.

Ps. Om du vet vilken grupp som skaldade och sjöng så vackert (se mellanrubriken), skriv en kommentar.

Är det inte dags att bli den vuxna i rummet?
Har vi inte sett och hört politikerna närma sig sandlådan alltför länge och dessutom ha parkerat sig där utan att vi sagt till dem att skärpa sig?
De är ändå våra folkvalda.
Utan oss är de bara vem som helst.

Skitsamma vems fel det är. Just nu. Självklart har jag min åsikt om vilka som är bäst i klassen på att sänka nivån på debatten, men det här är ingen tävling trots att de flesta folkvalda verkar jaga poäng i förenkling och peka finger.

Att fascismen gror fint i myllan där vi har ett enkelt svar på svåra frågor. Enkelt svar av typen: ”Det är bögarnas/invandrarnas/miljömupparnas/kvinnornas/fotbollshuliganernas/trädkramarnas/transarnas/männens (känn dig välkommen att byta ut mot valfri grupp) fel”. Vi lever i en mycket komplex värld, varför hoppas vi hela tiden på att det ska finnas enkla svar? Är det för att vi inte orkar? Är det, ve och fasa, för att vi (nu generaliserar jag och gör ”vi” till den svenska medelklassen) lever så bekväma liv? Vi vill inte att någon tar ifrån oss ”rätten” att hellre gå på vinprovning, åka på weekendresa, hetsstreama spännande serier än att förstå oss på samtiden i dess komplexitet och beroenden.

Men jag vet. Det finns inget studieförbund som erbjuder kurser i att förstå samtiden. Eller kurser i att engagera sig. Jag tänker att en kväll i veckan för oss som är bortom småbarnsåren är en rimlig dos för att göra oss till de vuxna i rummet.

Vem räcker upp handen och startar en samtalsgrupp?
Vilken studieförbund ser till att kursen startar i höst?

Står det något meningsfullt däruppe eller är det bara tre slumpartat hopsatta bokstäver?

Ibland blir jag alldeles trött på människor som använder orden som om de vore absoluta. (”Only the Siths deal in absolutes” sägs det i någon Star Wars-film. Vilket betyder att det bara är de onda som struntar i gråskalor. De vill ha det enkelt: rätt eller fel. Bra eller dålig.) Ännu värre är med människor som använder orden som om det är någon annan som sagt åt dem vad orden betyder och att de måste hålla sig till deras order.

Det här verkar helknepigt, eller hur? Jag behöver ge exempel för att det här ska bli ett meningsfullt inlägg, eller hur?

Vi vet väl alla vad ”corporate bullshit” innebär. De där flosklerna som ledningsgrupper använder och som pressas på de underlydande. Flosklerna skiljer sig åt mellan branscher och verksamheter, men de finns där. Nästan alltid.

Jag tror att vad jag är ute efter är min frustration över människor som hanterar språket som om det är något som andra bestämmer över. Som om det inte är ett levande material som blir till när man hanterar det lekfullt, undersökande, respektfullt och utforskande. Då blir språket lånat, stelt, opersonligt, ointressant. Och jag letar då hela tiden efter undermeningen, det som är gömt bakom de stolpiga orden. Då har orden i sin klumpighet blivit hårda, kompakta och byggts till en mur. Jag hoppas alltid att det finns något bakom muren, att där finns den vattenklara SANNINGEN. Men ibland är det bara tomt. Kanske en liten simmig tanke utan egenvärde.

Min nya tillvaro i den relativa glesbygden får med sig annan typ av tidsfördriv och förströelse än i storstaden. Till exempel åkte jag några mil för att fira 1:a maj med Socialdemokraterna. Jag och mitt sällskap fick en smakligt grillad tjockkorv för besväret.

Skämt åsido. Det var inget besvär. Det var upplyftande, inte bara att sjunga Internationalen med höjda, sammanflätade händer utan att få lyssna på talarna. De fick prata till punkt! De fick ge hela bilden! De fick agitera!

Imorse, när jag öppnade DN i telefonen stod det om partiledardebatten i SVT igår. Jag är ytterligt glad att jag inte ödslade en timme och en massa psykisk energi på att lyssna och se. Det verkade vara den vanliga pajkastningen och ansvarsundvikandet. ”Du gjorde så!” ”Nähä, gjorde jag inte! Kolla på hen istället!”

Jag följer några amerikanska konton på Facebook som är kritiska mot nuvarande styret. En grupp initierades av anställda inom nationalparkerna som var några av de offentliga organisationer som drabbades av de första nedskärningarna. Det är ett konto där jag verkligen kunnat få insiktsfull information. Jag följer också några konton som är litet mer åsiktspåverkade men som ger insyn i specifika händelser och förlopp, inte minst när Trump och hans medarbetare möter media. Sedan finns ett konto som är ganska översiktligt modererat och där avsky över Trump och anhang sprids med varierande finess. Ibland är det roligt, ibland nästan lika plumpt som Trump själv.

Tillbaka till Sverige och första maj. Jag insåg att det var flera år sedan jag hörde en politiker berätta om sitt partis syn på nuläget, sätta in nuläget i ett historiskt sammanhang och blicka framåt med förslag på åtgärder. Ekonomi, resursfördelning mellan grupper, skatter.

I ett självkritiskt ögonblick funderar jag över om det är jag själv som blivit så påverkad av snuttifieringen inom media och nyhetsrapportering att jag inte orkar med längre resonemang. Och ännu mer självkritiskt, att jag tycker att det är lagom med de korta snärtiga resonemangen jag får i sociala medier. MEN. Då borde jag ju inte blivit så glad och upplyft som jag blev av de ganska långa talen på första maj. Alltså: jag har inte låtit mig förstöras av sociala medier. Inte när det gäller politik. (Paus för klapp på axeln.)

Dags för självrannsakan – är detta inlägg början på en rad inlägg (jag har ju annonserat innehåll som ännu inte blivit verklighet. Ett antal gånger) eller är detta ett inlägg i raden av goda föresatser och tappad fokus?

Den som lever får se.

Obs! Nu pratar vi om Sverige. Den brunkrämsförsedde bebisen på andra sidan Atlanten är en historia för sig.

Vet du varför du högaktningsfullt ska skita i klimatförnekarna? Den där vid fikabordet eller i ditt Facebook-flöde eller den där politikern? Jo, för att de är i minoritet. De skriker högt men fåfängt.

Vi som oroar oss för klimatförändringarna är i majoritet. Vi är två tredjedelar av Sveriges befolkning. Det betyder att de flesta du möter tycker som du. Det betyder att du inte behöver vara rädd för att uttrycka din oro för klimatet och prata om den med andra.

Klimatförnekarna är en liten, okunnig, rädd minoritet. Men oj, vad de skriker. Det är väl så man gör när man är riktigt, riktigt skräckslagen. För det är ju nästan ofattbart, det vi gör med vår planet och klimatet. Det är inte konstigt att de skriker. Men det betyder inte att de är många, det betyder inte att de har rätt, det betyder inte att de ska lyssnas på. Om vi orkar kan vi krama om dem, klappa dem på huvudet och säga ”såja, såja”. Men vi ska inte lyssna, inte gå in i diskussion, inte leta motargument. Den tiden och energin är bortslösade.

Fast egentligen skulle det stå:

Man flyger inte. Man gör det bara inte. Om man inte måste.

Förra helgen var jag på Klimatriksdagen. En samling för att sprida kunskap och inspiration om klimatfrågan. I gruppen på 400 personer var det en självklarhet, det där med flygning. Man gör det inte, helt enkelt.

Det som är så enkelt med flygning är att det inte är svårt att välja bort. Du behöver inte ändra dina matvanor. Det är inget som påverkar om du kan komma till jobbet eller inte. Du behöver inte flytta, du behöver inte sälja eller byta bostad, du behöver inte dra på dig dubbla sockor och koftor när du är hemma.

Och ändå gör det stor skillnad. Mycket stor skillnad.

Jag öppnade ett fönster på övervåningen för att släppa ut en vimsig fluga. Efter en grå morgon hade solen kommit fram och dånade på det där viset den kan göra de första vårdagarna. Solen hade tagit över både element och luftvärmepumparnas arbete. Det var varmt.

Huden på händerna drog ihop sig av njutning. Kroppen gick in i avslappning. Alla popcorntankar försvann i ett huj. Värmen. Luften. Och då! DÅ!! Fick jag syn på tranorna, vår tranfamilj, som betade på andra sidan vägen, framför grannarnas ladugård.

En stund då livet var fullkomligt.

Dagen fortsatte i samma godhet. På secondhandaffären i Emmaboda som hänger ihop med Återvinningscentralen hittade jag två böcker som är mycket eftersökta. Nu kan jag se till att de hittar hem till två personer som verkligen vill ha dem. Tänk att de böckerna var ett kärl ifrån att hamna i brännugnen.

Köpte potatis på Ica i Emmaboda. Ja, jag vet att det är dags att bojkotta de stora livsmedelskedjorna. Men jag behövde verkligen den där enastående potatisen från den biodynamiska gården Solmarka. Jag antar att den lokala Ica-handlaren tar in den här potatisen på eget initiativ.

På vägen hem lyssnade jag på ”Klotet”. Jag rekommenderar verkligen dagens program som naturligtvis finns på SRplay. Idag handlade det om klimathotet, beredskap, upprustning, resiliens. Diskussioner mellan kunniga och engagerade människor. Ingen polarisering utan analys och kunskap. Margot Wallström, en nationalekonom, en forskare från FOI, rektorn för Försvarshögskolan, en folkhögskolelärare. Med sådana människor behöver vi inte se mörkt på framtiden. Lyssna och kommentera gärna.

När jag körde upp mot huset stod tranfamiljen på vår åker. Tjugo meter från bilen. De blev störda och flög iväg. De gjorde en vacker båge, paret var helt synkade, det var makalöst vackert.

Och vet ni – de väger bara sju kilo de där stora fåglarna.

SEO-verktyget ger mig helt klart riktigt dåliga poäng för den rubriken. För lång, ja, jag vet. För många ord, javisst. Och dessutom, håll i er nu, den innehåller inga starkt positiva eller negativa ord.

SEO betyder sökmotoroptimering. Om man vill att vem som helst kan kunna hitta till just mitt material handlar det helt enkelt om att förstå vad människor i gemen går igång på. Eftersom jag jobbar med det här och dagligen tänker på det vet jag ganska mycket. Men just när jag bloggar är mitt fokus inte att locka människor i gemen att läsa det jag skriver. Även om jag är tacksam för varje läsare jag har.

Egentligen skulle jag skriva om något helt annat idag. Jag hade fixat en fin bild av en bok som låg så fint på ett vackert tallriksunderlägg Boken är blå och underlägget i olika gröna nyanser. Jag skulle skriva om tystnad, om reflektion, om meningslösa samtal och om alla hundratals timmar jag suttit i fruktlösa terapisamtal. Om detta en annan dag.

Rapport om musbajseländet. Jag tog tag i det i fredags. Dammsugit och därmed stört katterna. Usch, dessa bistra blickar! Jag känner mig som en skurk i flera timmar efteråt. Efter dammsugningen avtorkning såklart. Körde alla bestick och annat som fanns i lådorna i diskmaskinen. Även om jag kunde pricka av musbajseländet från min lista hejdade det mig inte från att känna mig som prokrastineringsdrottning.

Vilket naturligtvis är idiotiskt. För vad MÅSTE jag göra mer än tidrapportera till a-kassan, aktivitetsrapportera till arbetsförmedlingen, söka jobb, mata katterna och betala räkningarna? Det är ju någon som flåsar mig i nacken men när jag vänder mig om är ingen där.

Detta duktighetsok. Detta att bara ha ett värde som människa om något är utfört och bedömt. Det är klart, har man levt med oket i mer än sextio år kastar man sig inte bara av det. Jag behöver nog vara mycket snäll mot mig själv. Acceptera. Acceptera. Acceptera. Och rannsaka. Rannsaka. Rannsaka.

Mer svammel utlovas i veckan. Eller veckan efter det.