samtiden - Issadissas blogg

Tranorna väckte mig

Det blev en vacker rubrik även om den inte är helt sann. Jo, tranorna slungade ur sig sina längtande långa ljud samtidigt som Frodo (katt) kammade mig med utspärrade klor. Vilket djur vars väckande var mest effektivt är inte helt klarlagt.

Jag har skrivit mina ”morning pages”, druckit mina två koppar kaffe och ätit mina smörgåsar bredda på Albin Karlssons grova från Urshultsbagaren. Jag har fyllt på torrfoder till katterna, satt på GPS:en och knäppt halsbanden, öppnat dörren och sett dem springa ut. Idag har jag inga jobb jag kan söka. Jag har tidrapporterat till a-kassan och inväntar deras beslut. Vore skönt att få in litet på kontot.

Men livet är billigt på landet. För mig. Jag önskar inte så mycket. Jag vill ha varma kläder som sitter skönt. Skor som inte läcker. Mat så att jag håller mig ohungrig. En dator att skriva på. Mat till katterna. Värme i huset. Bensin till bilen så att jag kan handla mat. Abonnemang till telefonen så att jag höra av mig och bli kontaktad. Pennor och papper att skriva på.

Frihet. Är det att inte ha begär? Är det också att slippa andras förväntningar? Men just nu är det att slippa oro och ångest. Det är den sanna friheten. Hur gick det till att jag just idag slipper oron? Jag läste ju rubrikerna och en del i DN. Det var inte lugnande, tvärtom. Det var krigsmuller och de numera vanliga men inte desto mindre förfärande rapporterna från USA.

Var det tranornas längtansfyllda läten som talade direkt in till själen och sa något bortom orden? Läten som gav resonans, som påminde om att varje andetag är en njutning och en gåva.

Jag har blivit intervjuad av en robot!

Har jag nu bidragit till att maskinerna snart kommer starta krig mot människan?

Nej, n ska jag sluta larva mig och försöka hålla en saklig och informativ ton. Host host. Snart börjar jag.

Jag söker jobb. Det har jag gjort en del under mitt arbetsliv. Det är roligt, tidskrävande och ibland stressande. I perioder har jag blivit väldigt trött på att svara ungefär samma saker på ungefär samma frågor.

Nu hände det sig så att jag blev screenad av en avatar i rosa jumper, kortklippt hår och glasögon. Ni ser avataren härovanför. Medelljus röst. Påtagligt animerad som synes, inte i närheten av vissa moderna spels verklighetstrogna animationer.

Och vet ni en sak, det var just ingen skillnad på att bli intervjuad av en avatar och att bli intervjuad av en människa. Det här måste skrivas i större bokstäver:

Det var just ingen skillnad. Avatar – riktig HR-person 1-1.

Det handlade om en screeningintervju. Kom ihåg det. En sån intervju som görs med ett första, ganska stort urval kandidater för att säkerställa kompetens och erfarenhet. (Usch, jag gillar inte att behöva använda ordet ”säkerställa”. Men jag har lyssnat litet för mycket på politikerintervjuer i radio så de där mediatränade orden står som soldater i mitt ordförråd, redo att kasta sig på papperet.)

OK. Dags för plus och minus.

Avataren leder här:

Jag behövde inte lyssna efter underströmmar av leda, avoghet, lögnaktighet. Avataren var bara förprogrammerat uppmuntrande.
Avataren berättade vad som skulle komma att hända. Inga överraskningar.
Jag behövde inte tänka på mitt utseende eller om webbkameran eller ljuset var dålig(t).
Det var omväxlande. Ibland skulle jag svara genom flervalsfråga, ibland skulle jag skriva i fritext och vid några tillfällen skulle jag prata.
Jag behövde inte lyssna till en massa flufford och undra om jag skulle svara med samma typ av vokabulär. Avataren använde sig av mer hederlig svenska där orden faktiskt har en innebörd.

Den mänskliga HR-personen leder här:

Jag kan få oväntade reaktioner på mina svar och de har hittills ofta varit positiva.
Jag kan ställa frågor.

För att summera det hela. Att bli intervjuad av en avatar som var smart programmerad var en positiv upplevelse. Jag kan tänka mig att den här AI-tjänsten verkligen underlättar för HR-avdelningarna. De kan ju intervjua många fler i den första gallringen och sedan kan de lägga tid, energi och omtanke på de kandidater de vill lära känna bättre.

Ps För den som vill fördjupa sig mer i robotens bakgrund finns en hemsida: tengai.io

Make Internet great again

Jag vet inte vart Facebook är på väg, men jag tror inte att jag vill vara med på resan. Det sägs att de som modererat har fått sparken och då antar jag att det är fritt fram för alla möjliga troll och konspirationsteoretiker och framförallt en massa lögnaktigt och hetsande innehåll.

Det blir en ledsam process. Jag har haft så kul på Facebook. Jag har förstått styrkan i alla människor jag haft i mitt nätverk som vuxit till sig med åren. All kunskap, alla nyheter, alla tips, all inspiration, alla tankar, alla samtal, all omtanke. Jag har känt mig rik. Jag har kunnat sitta i självvald ensamhet med spännande samtal som jag bara kunnat kroka in i.

Jag har ju haft Facebook som verktyg i mitt arbete som kommunikatör och marknadsförare. I början var det jättekul. Sedan har det blivit mindre kul och ganska dyrt. Men ändå. Ett bra verktyg. Samtidigt har de flesta chefer och beställare haft en överdriven tro på verktyget i sig och på sitt eget materials förmåga att skapa intresse.

Eftersom jag tror att min tid som avlönad kommunikatör är på väg att ta slut, behöver jag tänka mycket personligt hur jag ska ersätta Facebook. Vad har jag fått från Facebook? Vad är det viktigaste jag vill fortsätta med?

Och. Vad har människor i mitt nätverk fått ut av mig?

Det är väl bara att inse att det först och främst är katterna. Jag avslutar denna dags skrivning med en bild på de gyllene tvillingarna. (Denna dag som är internationella tvillingdagen för övrigt, den andra i den andra månaden.)

Only a Sith deals in absolutes eller varför Antikrundan bara har rätt just nu

Vilka av de här tre böckerna tror du är mest värd nu?
Vilken har varit mest värd under sin livstid?

Den lilla spinkiga pocketboken är mest värd nu. Den vackra volymen från 1926 har sämst värde. Just nu. Och Harry Potter fortsätter att ha högt andrahandsvärde, ungefär som en Toyota. Nja, bättre.

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo, att tanken att det finns ett absolut värde i någonting gäller i princip aldrig. Inte när det gäller prylar i alla fall. En gammal bok kan vara värd miljoner eller ingenting. En nyutkommen bok kan vara värd tusentals kronor eller ingenting. Ett IKEA-tyg från början av 2000-talet kan vara värt en hel del. Eller inte.

Min konklusion just nu: samla inte på något i hopp om att sakerna ska betinga ett värde i framtiden. Det framtida värdet har du ingen aning om (om det inte gäller guld, där verkar framtiden säkrad genom vårt enorma behov av batterier och kretskort).

Jag undrar om jag skrev det här inlägget bara för att jag någon gång vill använda Star Wars-citatet. Jag drog djupt efter andan när jag hörde det på bioduken 2005 och det är ju inte konstigt att det blivit ett meme. Det är helt enkelt bra.

När rösten blev tunn

När jag för ett tag sedan bestämde mig för att bidra till en bättre värld genom att agera litet folkbildare i den trånga krets jag befinner mig i, så tänkte jag att ”det ska väl kunna gå”. ”Jag har ju ett nätverk, jag kan kommunikation hyfsat.”

Jag visste att det var lika bra att börja med något positivt, så jag skrev och bildsatte det första inlägget i en hoppfull ton. Jag kom med folkbildande länkar och tog några enkla klimatpåverkande råd som inte gör stora ingrepp i livsstilen som exempel på vad vi var och en kan bidra med.

Var jag tråkig? Kanske.

Gav själva innehållet så mycket ångest att de som vanligtvis läser mina inlägg struntade i det? Eventuellt.

Det jag kan ha lärt mig av att rösten blev tunn och svag (mycket få läsare) är att klimatångesten är en stark kraft. Vi vill i gemen inte veta hur det faktiskt ligger till. Vi känner oss maktlösa. Vi vet inte var vi ska börja. Det vi kämpat för att uppnå kan vara ifrågasatt (bilar, boende, resor, konsumtion) och vad har vi då att förhålla oss till?

I min folkbildande ambition skriver jag ändå det här och hoppas att varje ord ändå kan påverka litet, litet. Jag kan erkänna att jag fortfarande inte tagit plasten av Al Gore-DVD:n ”An Incovenient Truth” som jag fick i julklapp för många år sedan. Jag fick en stor klump i magen bara av att titta på fodralet, maktlösheten fick mig att andas ytligt, jag la DVD:n längst ner i en hög.

Men hörni, det finns människor som vill hjälpa oss att förstå de här känslorna. Ångesten, struts-mentaliteten, lägga-längst-ner-i-högen-reaktionen. Titta på den här föreläsningen så kanske du känner dig litet lättare, du kan tycka bättre om dig själv och du kan känna att du kan och vill påverka. Det är en föreläsning om klimatpsykologi. DEN kan jag titta på igen utan att få andnöd. Vem vet, endera dagen kanske jag kan ta mig an Al Gore?

En utarbetad gnällspiks lördagstankar

Det var någon i flödet på Facebook som skrev att den var trött på nutidens Sommarpratare. Den här personen sa sig inte orka med ännu en livsberättelse om en drivkraft, litet motgångar och så målgången. Inlindad i en massiv självgodhet.

Ja, jag känner samma trötthet. Men inte bara inför sommarpratarna. Utan inför allt detta GÖRANDE som folk hela tiden beskriver.

Och jag känner ett starkt behov av de sammanhållande berättelserna. Analyserna. Det reflekterande och inåtblickande. Men detta:

ATT någon springer varje dag.

ATT någon badar varje dag.

ATT någon äter nyttig mat.

ATT någon dricker en färgglad drink.

ATT någon reser till ett varmt ställe.

ATT någon äter mat med någon annan.

Egentligen helt ointressant.

Jag vill veta VARFÖR någon springer varje dag, varför någon badar, varför någon reser och VAD DEN KÄNNER? Detta rastlösa görande och rapporteringen om det hetsiga görandet, är inte det nästan under vår värdighet som tänkande varelser?

Men det är klart, för många år sedan frågade Facebook vad vi tänker på, nu frågar Facebook vad vi gör. Vi kanske bara svarar på Facebooks fråga?

Jag har ett litet för roligt liv

Och det tror jag inte jag är ensam om.

Av mina kontakter på Facebook och LinkedIn så stimuleras jag ständigt. Människor delar med sig av musik, berättelser, åsikter, debatter, nyheter och känslostormar. Både mitt professionella och mitt personliga jag är djupt tacksamma över den drös av inspiration, kärlek och kunskap jag sköljs över av dagligen.

Jag bor i en storstad med ett nästan obegränsat utbud av kultur och nöjen. Även om jag är över 50 kan jag ha hur roligt som helst, bara jag hittar rätt ställen och människor.

När jag bara vill hem och umgås med soffan kan jag enkelt välja att underhållas, uppröras, roas eller får tankarna väckta av filmklassiker, fantastiska serier där jag kan titta på avsnitt efter avsnitt tills jag somnar, debattprogram, dokumentärer, dum-TV, Oscarsvinnare och Oscarsförlorare.

Om hungern och aptiten infinner sig har jag tillgång till världens mat i min närmaste Ica och till stans restauranger via Foodora. Och då behöver jag varken handla, laga mat eller gå utanför dörren.

Vill jag träna finns alla möjligheter, bastu-yoga, bergsklättring, tyngdlyftning, kampsport, balett, Crossfit, löpning, power walks, medelgympa, intensivgympa, core, flex, flex soft – ja, ni vet, som ett smörgåsbord.

Börjar jag bli rastlös kan jag ju alltid göra ett Sudoku på mobilen. Eller dra igång ett parti Wordfeud.

Så. Min absolut största utmaning är att stänga av. Inte skärmarna i första hand, utan huvudet. Inte låta någon rolig tanke dra igång ett resonemang som jag måste lufta på Facebook för att få reaktioner och inspel på så att jag kan tänka vidare. Inte förtjusas över någon snygg lösning i en Wordfeud-match som genast måste få respons. Inte skicka iväg mejl eller dra igång konversationer på Messenger bara för att en fråga eller ett infall flög in i skallen.

Är det alltså tråkigt jag måste ha?

Jag vet att när jag mediterar eller gör yoga varje dag, så händer något i mig. Känslorna bottnar istället för att flaxa omkring. Jag kan fokusera.

Behövde jag skriva det här bara för att påminnas om att det är dags för dagliga rutiner som inkluderar en stunds stillhet. Bara det. En stunds stillhet där jag sjunker inåt.

Arbetarlitteratur och tjänstemannaprosa

Jag går en skrivarkurs nu under våren. Vi får inga uppgifter utan nu ska vi ha kommit så långt att vi själva ger oss uppgifter. Vi förväntas ha ett projekt på gång. Jojo, det är ju inte så att jag inte vetat om det här. Så jag har gått runt i tillvaron och inväntat den gudomliga inspirationen, när allting bara vecklar ut sig, ämnet är glasklart, handlingen logisk och spänningen är olidlig. Jag märkte att jag umgicks mer med prestationsångesten än tangentbordet och pennan. Men så kom jag till första kurstillfället och där i rummet fanns Graalen. I gruppen, i det gemensamma modet och i den gemensamma överenskommelsen att ta varandras ord på allvar.

Jag har flera områden jag vill skriva om, men en del av dem är så smärtsamma eller bara skitjobbiga, så de tar jag itu med senare. Däremot finner jag arbetslivet intressant och bara lagom farligt. Så jag har börjat luska. Inåt och utåt.

Jag har lyssnat på två arbetslivskildringar: ”Sista ordet” av Annika Bergson och Gertrud Dahlberg (än så länge bara utgiven som e-ljudbok, bara det är väldigt intressant) som handlar om en modetidningsredaktion under en period av förödande digital utveckling och ”Truck stop” av David Ericsson som är en novellsamling där många av berättelserna utgår från lastbilschaufförens horisont.

Och jag tänker på begreppet ”arbetarlitteratur”. Vad handlar det begreppet egentligen om? Är det maktlösheten som är det centrala, görandet av människan till ren utförare? I sådana fall är det dags att skriva kodslavarnas, kundtjänstpapegojornas och handläggarrobotarnas berättelser. För vilka är arbetare längre? Jag sökte förgäves efter statistik som visar fördelningen mellan tjänstemän och arbetare över tid. Det kanske var litet korkat eftersom begreppen verkat ha förlorat sin mening – jag läste att numera bör lägre tjänstemän betraktas som arbetare.

Så. Det jag kommer att skriva om blir nog mer tjänstemannaprosa än arbetarlitteratur. Jag hoppas knöa in massor av möten, värdeord, bullshit-bingo, härskartekniker, förvirring, omorganisationer, konsulter, generationskrockar, ledsna, rädda, glada och besjälade människor. Vi får se.

Den första text jag skickat in för att vi ska samtala om i gruppen skrev jag redan för sex år sedan, när jag tog mig igenom skrivarkursens första etapp. ”Melitta”. Läs och tyck, kära läsare. Läs och tyck.

Gamers, Luke Rheinhart och existentialismen

När jag var några år över tjugo kände jag ett stort behov av att frigöra mig från bilden av mig själv. Jag var type-castad som duktig, ordentlig, eftertänksam, tyst, planerande. Jag bar omgivningens bild av mig som en tvångströja.

Så. I lönndom planerade jag att ge mig ut på en resa alldeles på egen hand. Jag frigjorde tid genom att skriva färdigt uppsatser och hemskrivningar och så gav jag mig iväg ut i ett höstigt Europa med Luke Rheinhart i tankarna. Nu tog jag inte med mig några tärningar, men plan för resan, det hade jag verkligen inte.

Men nog om resan just nu. Egentligen är det Luke Rheinhart, öde, val och existentialism jag skulle skriva om. Kort om Rheinhart; han skrev en roman som heter ”Tärningsspelaren” som handlar om en man som låter tärningen bestämma sina livsval. Han låter varje tärningssida stå för en möjlig handling och så slår han tärningen. Han gör, utan att tveka, det som tärningen bestämmer.

Vad jag var ute efter då, där i tjugoårsåldern, var väl att se om någon annan skrivit planen för mitt liv, om jag själv kunde påverka eller om det bara är slumpen som styr? Återigen vill jag hänvisa till mina tidigare inlägg om ”checklistan för livet” som ju är ett vanligt sätt att hantera den existentiella ångesten. En tar den heterosexuella tvåsamhetsnormen och konsumismen och sätter ihop i ett prydligt paket, en får massor av gillningar på sociala medier och familjen och släkten är lyckliga.

Men. När jag häromveckan tittade på ”Black Mirror: Bandersnatch” med familjens främsta gamer slog det mig att åtminstone de som spelar mycket äventyrsspel umgås med existentialismen hela tiden, på ett helt annat sätt än jag själv gjorde för några decennier sedan. (Ni som har FIFA-spelande gamers hemma behöver inte oroas, ni kan nog fortfarande se fram emot unga vuxna som uppfyller normerna.)

OK. Kort bakgrund: ”Black Mirror” är en brittisk serie som finns på Netflix. Den har fristående avsnitt som berättar avslutade historier. Den kommenterar på ett underhållande och, ofta väldigt oroande sätt samtiden. Ett exempel är avsnitt 1, säsong 3, ”Nosedive” där allt i tillvaron handlar om att få och ge betyg i sociala medier. Det handlar om att antingen uppehålla och omfatta tanken om att höga betyg är det vi alla vill ha eller att ge upp och falla djupt.

Så kom då ”Black Mirror: Bandersnatch” i julhelgen 2018. Förväntan var stor, det här avsnittet skulle vara innebära något nytt, något vi inte tidigare sett eller varit med om. Inom familjen pågick en konflikt, kunde vi enas att se den eller inte? Tillslut blev det alltså jag och Pojken som såg den. Såg och såg. GJORDE den.

Bandersnatch bör ses på en uppdaterad Smart-TV eller genom en spelkonsol eftersom du måste ha möjlighet att reagera på det du ser. För du spelar Gud, det är du som väljer. Jag tittade alltså tillsammans med Pojken, den erfarna gamern, som stadigt höll i kontrollen.

”Vad ska vi välja nu?”

Frostflingor eller Kalaspuffar? Redan där började valen som påverkade historien. För egen del kändes det som om jag befann mig i en labyrint och jag slumpartat valde höger eller vänster. Men för Pojken byggdes en karta upp, ett träd. Jag förstod på hur han resonerade att han kunde följa våra val tillbaka till utgångspunkten för att sedan veta var han skulle välja på ett annat sätt för att få historien att ta en ny vändning.

När vi hade tagit oss igenom historien på ett par-tre olika sätt var jag slut i huvudet och behövde gå och lägga mig. Pojken, för vilken allt det här var easy-peasy satt i soffan tre-fyra timmar till och hittade tillslut alla möjliga ”endings”. För honom är det en självklarhet att val får konsekvenser. Och att konsekvenserna kan vara långtgående.

Har jag alltså närt en sann existentialist vid min barm?

Hur ser jag själv på tillvaron?

Sådana frågor det kan grunnas på när populärkulturen sätter myror i huvudet på en.

(Jag inser att det här inlägget spretar åt många fler håll än jag tänkte från början. Men jag trycker på publicera-knappen och så får jag återkomma till en del av spåren. Vi får väl se vilka reaktioner och kommentarer jag får, här, i sociala medier eller i köttvärlden, vilka samtal som spinns vidare.)

Vår fåniga samtid

Någon som trodde att ”shabby chic” och bohemisk inredningsstil skulle få leva för alltid? Nejnej. Nu är det en trend som möjligen är intressant i Värmland och i vissa delar av Norrland.

Jag vill inte hänga ut er som tyckte att det här var (och är?) en förtjusande stil som ni egentligen alltid bekänt er till utan jag vill bara resonera litet kring moden kring möbler, hus och inredning. Tanken började bubbla i huvudet när jag i kön till skärgårdsbåten började samtala med en kvinna i min ålder som det visade sig att jag budat emot för sju år sedan om en sommarstuga. Hon berättade om hur de gjort om och redan innan hon öppnade munnen tänkte jag: mängder med trädäck, öppet till nock, slå ut väggarna, stora glasskjutdörrar. Javisst, jag hade rätt på alla punkter.

Inte för att jag är synsk på något vis utan för att det är så folk med hyfsat med pengar gör nu på 10-talet när de har köpt ett ställe i skärgården. Alla gör likadant. Så är det bara.

Och då började jag fundera på hur moden kommer att åldras? Avlutade möbler – kommer ni ihåg 70- och 80-talets hajp? Möbler inköpta på auktion eller hittade hos äldre släktingar skulle lutas av, berövas på all individualitet och proveniens. Och back-lashen som sedan kom – allt hån från kännare som grät krokodiltårar över den skatt i form av allmogemålningar som gått förlorad.

Hur många lever fortfarande med badrum från sena 80-talet och tidiga 90-talet? I aprikos eller lätt turkos, med struktur i kaklet, med bård, såklart, med bubbelbadkar. Någon som inom närmaste tiden kommer att minnas sådana med en positiv känsla av nostalgi. Nja, snarare med lätt skam, eller hur?

Jag har rantat på om köksrenoveringar förut. Och ja, jag tycker att det är ungefär det töntigaste en kan ägna sig åt. Det tär på jordens resurser, sätter familjelivet på outhärdliga prov, skapar UMS (utmattningssyndrom) och håller folk borta från riktigt skapande och reell personlig utveckling.

Samtidigt vet jag av erfarenhet att genuint god arkitektur är en viktig ingrediens i ett gott liv och i ett gott samhälle. Så jag är inne och tassar på minerat område här. Fast vad jag egentligen skulle vilja diskutera är hållbarhet, arkitektur och konsumismen. Men just nu får det här räcka som inlägg för idag. Jag hoppas jag skapat litet oro, några frågor, några invändningar. Och att du, som är som jag, nöjt tittar dig omkring och tänker: vad skön sängen är och soffan med! Med betoning på skön som i bekväm och hållbar, inte som i snygg att se på.