psykisk ohälsa - Issadissas blogg

James Joyce, fast på riktigt

Välkommen in i mitt huvud. Jag har som plan att skriva hur det kan vara inuti mig. Jag undrar ju om jag bara är en misslyckad normal individ eller om jag faktiskt brottas (och har brottats) med svårigheter. Därför tänkte jag helt enkelt att jag gör ett test. Jag skriver ner hur tankarna går och så får ni gärna kommentera om det här är så hos er också.

OK. Då kör vi. Välkommen in i mitt huvud!

Jag behöver gå på toa. Jag tar den på övervåningen. (går i trappan) Just det, jag fick ju en bokbeställning, var kan jag ha den boken, bäst att kolla. (jag går in i bokrummet som ligger bredvid badrummet). Hm, är det en liten bilderbok eller en stor? Liten, då borde den vara här. Men kolla! Jag har ju faktiskt tre exemplar av den här rara boken. Jag sätter dem bredvid varandra i hyllan. (väldigt kissnödig) Just det, toan. (börjar scrolla på telefonen medan jag sitter på toan, kollar saldot på banken, katternas GPS, Facebookflödet, mejlen) Fasiken så litet pengar. Men där är ju Sam. Hej gubben! Hm, får inte glömma att vaccinera katterna när vi kommer till Stockholm nästa gång. Eller är det bättre att åka till Nybro med dem? Eller i vilken ort fanns den där trevliga veterinärmottagningen? (Börjar googla på ”tassar” och ”veterinärmottagning”) Ja, just det, boken. Skulle kolla den. (spolar, tvättar händerna) Ja, idag ser jag ju ganska pigg ut. Bra gjort att tvätta håret! Behöver handla ny kräm för ansiktet. När ska jag till apoteket nästa gång? Behöver jag åka till Emmaboda med bokbeställningarna imorgon? Ånej, jag behöver hitta på mer middagar, jag ska ju äta mer grönsaker. Just det! Diskhandskar ska jag skriva upp så att jag kan plocka nässlor. Nässelrisotto läste jag om i flödet på Instagram, det verkar gott. (går ner till undervåningen där jag har anteckningsblocket) Boken! (jag går upp till bokrummet och hämtar boken som betällts. Jag lyckas går nerför trappan med boken i handen) Frodo, hej gubben! Ja, nu ser jag att du vill ha mat. Men varför har jag inte fyllt på i burken, måste jag öppna säcken och hälla upp därifrån. Hur länge kommer det här att räcka, var handlade jag det här specialfodret sist? Inte Börjes, väl. Kanske djuraffären i Tingsryd, den som inte var öppen på vilken klämdag det nu var. Eller långfredag. Jaha, Frodo, här får du mat. Börjar han bli tjock? Behöver jag börja väga hans mat? Jag orkar inte, verkar så jobbigt, hur ska jag få katterna att inte ta varandras mat?

SLUT.

Tio minuter i huvudet på mig. Ett ständigt tjatter. Utom när jag får hyperfokus. Då försvinner jag in i det jag gör. Tyvärr är de saker jag hyperfokuserar på inte de saker som i längden gagnar mig eller som jag får långvarigt nöje av.

FUNDERING.

Jag möter skepsis när det gäller min ADHD-diagnos. Ibland känns det som om de enda som verkligen tror mig är psykologen som utredde mig och mina barn. Alla andra ser till ytan och tycker att jag hanterar och har hanterat mitt liv bra och att jag ser normal ut och har snygga gångkläder. Typ. Att jag åmar mig och vill ha en diagnos som är på modet. Tro mig, skulle jag vilja säga till dem, ni skulle inte vilja vara i mitt huvud, ni skulle inte vilja utkämpa de strider jag ställs och har ställts inför.

Är det ett nederlag att gå ner i split?

Eftersom jag nu verkar må bra av att skriva. Och att skriva hyfsat självutlämnande, så fortsätter jag med det. Så här i slutet av det arbetsliv som ersätts med lön och som bedöms av en överordnad så har jag inga större hämningar kvar. Mina framtida chanser att bli anställd skjuts nog inte i sank av att jag berättar om mina svårigheter att leva harmoniskt. Och dem jag kanske kan hjälpa genom att vara uppriktig uppväger gott och väl de mycket otroliga obehag de här skriverierna kan orsaka mig.

Det är ett nederlag att själsligt gå ner i split. Sånt ska jag strunta i nu och framåt. Jag kan tillfälligtvis vara följsam, i ett samtal, i ett möte med en annan människa, men då ska jag vara det för min egen skull. Mina inre självbilder är gubben Pettson och Jackson Lamb (”Slow horses”). Samt, som alltid Chrissie Hynde och Patti Smith. But that goes without saying, som de säger på annat språk.

Imorse vaknade jag till av en del av ett avsnitt (säsong två) av ”Slow horses”. Jackson Lamb tittade på filmer från övervakningskameror i Soho. ”Men, utbrast han, var är alla prostituerade och knarkare?” Hans kollegor förklarade att det var nya tider nu och att Londons stadsdelar förändrats. När jag kom tillbaka till London tjugo år efter en intensiv period av Londonvistelser i övre tonåren höll jag på att kräkas. Staden hade utvecklats till en plats för rika turister. Punkt. Det fanns ingen själ kvar. Jag är hemskt gubbig på den punkten. Jag vet inte var Slough House ligger nånstans (kontoret för de degraderade spionerna som jobbar under Lambs dysfunktionella ledning) men den delen av London kan jag tänka mig att hänga i. Om jag tar tåget någon gång. (Jag flyger ju inte, om det är någon som missat det. Av princip. Och för att göra mitt klimatavtryck så litet som möjligt.)

Här i Estamåla försöker jag alltså trappa ner min antideppmedicin och på samma sätt som Johan Cedersjö i podden ”Det sista pillret” så undrar jag om jag verkligen behövt medicinen hela den här tiden. Om jag behövt den alls, undrar jag också. Det kanske är helt fel behandling för det jag har besvär med. Vem kommer jag att bli om jag kommer att klara livet utan SSRI-piller? Kommer jag att känna känslor mer? Kommer jag att kunna längta igen? Kommer jag att kunna känna riktig glädje igen, mer än när jag får ett euforiskt rus av bokskogens skira grönska mot den ljusblå himlen med puffiga moln?

Och vad är utsättningsproblem, adaptionsknepigheter när det gäller att inte lönearbeta längre och vad kan hänga ihop med den ADHD som jag är diagnosticerad med? Jag går och lägger mig och har fina föresatser om nästa dag. När jag vaknar är det enda jag förmår att tänka ”KAFFE! men katterna först” och jag glömmer allt jag tänkt kvällen och dagarna och månaderna innan. Det är som jag varje dag vaknar och under natten glömt hur man lever. En evig omstart. Kaffevanan/koffeinkicken har dock ristat så djupa spår i mig att jag omöjligt kan glömma den. Men att jag mår bra av att sätta på musik och dansa, det glömmer jag bort. Att jag kommer igång och känner lugn av att skriva mina ”morning pages” (tre sidor flödesskrivning), det är som bortblåst. Hur stora lappar ska jag behöva skriva? Och var ska jag sätta dem? På katterna? På kaffebryggaren?

Alla kan gå ner i split

Jag erkänner, rubriken är skriven för att få in dig, kära läsare. Men när jag skrivit orden och sagt dem halvhögt för mig själv började jag skratta. För jag såg hur ironisk rubriken är. Med tanke på att jag skulle skriva om min psykiska ohälsa.

För javisst! Jag har hela livet försökt gå ner i split. Större delen av mitt liv har bestått av ansträngningar för att göra mig själv till en normal människa. Men det har jag inte problematiserat eftersom jag trott att alla har det så.

Jag hade en period då ätstörningar regerade. Jag har haft svårt med kärleksrelationer. Jag har brottats med extrem dålig självkänsla. Men jag har trott att alla har det så. Mer eller mindre. Sedan kom livssmällarna. Mamma fick en allvarlig hjärnblödning. Min tvillingsyster blev dödad. Då var det inte längre konstigt att jag inte var i psykisk toppform. Men ändå. Det fanns ingen hjälp att få, då på 90-talet. Mer än sjukskrivning i några veckor för ”psykisk insufficiens”. Bara bita ihop och inombords gå sönder allt mer.

I släkten och vänskapskretsen var vi helt inne på freudiansk psykologi med en dos tidiga störningar som eventuell förklaringsmodell. Vi tänkte att om vi bara kunde få lägga oss på analyssoffan så skulle vi kunna segla genom livet sedan. Hela och rena och härligt normala.

Jag spelade normal i ett par decennier och för knappt tjugo år sedan började jag med SSRI-medicin. Jag gick till husläkaren och sa: ”Jag orkar inte må så här. Ge mig piller.” Hon skrev ut utan särskilt många frågor.

Nu håller jag på att fasa ut dem. För tredje gången. Jag håller till på landet mest. Jag umgås med katterna, grannar, vänner, barn och den ljuvliga ensamheten. Jag inväntar pensionen genom att vara arbetssökande. Jag börjar se det makalösa i att odla. Jag har snart lyssnat klart på poddserien ”Det sista pillret” som handlar om en persons nedtrappning och utfasning av samma medicin som jag har stått på men också om SSRI-preparatens historia. Om propaganda åt olika håll, om läkemedelsbolagen skrattande hela vägen till banken, om oklara effekter och bieffekter.

Jag är nu framme vid att jag införskaffat en tablettdelare. Jag ska försöka gå ner på en kvarts tablett. Psykiskt tror jag det går utmärkt, men den där tablettdelaren ställer till problem. Måste jag skaffa en knarkvåg?

Botten i dig är botten i mig

Jag fick ett meddelande igår. Det var vackert i sin enkelhet och sin värme. Det skrivna hade sitt ursprung i vad jag skriver här i bloggen. Det är stort att bli läst. Det är ännu större att bli förstådd. Och störst av allt är dialogen.

”Du vill väl inte bli sån där utmattad kvinna” sa en doktor till en bekant för många år sedan då livet med heltidskarriär och tre barn tillfälligtvis tog ut sin rätt. Den bekanta stagade upp sig och hoppade över känslan av utmattning. För hon ville inte bli en sån där utmattad kvinna.

Tänk om det alltid var så lätt. Att en doktor sa åt en att man inte vill vara sjuk eller vara litet annorlunda ihopskruvad och man bara fortsatte som om ingenting hade hänt.

Själv har jag ju försökt att staga upp mig mest hela livet. Jag har haft ett exoskelett av måsten, borden och kroppsliga spänningar. Jag har intalat mig själv att jag har noshörningsskinn när jag egentligen har hud som är tunnare än rispapper. Det är väl därför jag känner mig bekväm med katterna och ensligheten. Katterna pratar inte sönder mig. De trycker inte på mig åsikter, tyckanden eller teorier. Jag behöver inte konversera artigt och meningslöst med dem. Vi kan leva tillsammans i tystnad och ömsinthet.

Men jag behöver ju lufta mina åsikter, tyckande och teorier. Därför bloggar jag. Och om någon läsare känner sig berörd, upprörd, inspirerad blir jag väldigt glad för respons. Med tillägget att om det är upprörd du blivit, var varsam med mig. Jag går lätt sönder. Och det ifrågasättande eller insinuanta gnager länge. I dessa tider behöver vi sprida små tomtebloss av värme.

Det är dags att lägga till två punkter på listan över vad jag kommer att skriva om.

Skogen. Runt byn där jag bor är det produktionsskog. I väldigt stora cirklar. Det är helt enkelt mycket, mycket svårt att hitta ens måttligt blandad skog. Det är monokultur överallt. Både när det gäller trädsorter men också när det gäller ålder. Det är ledsamt. Läs ”Skogslandet” av Lisa Röstlund. Gråt och agera!
Hur jag började misstänka, utforska och tillslut blev diagnosticerad med ADHD.

Idag avslutar jag med ett utdrag av ”Jag tror på den ensamma människan” av Gunnar Ekelöf.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Ps. SEO-bedömaren gav tummen ner för rubriken idag med. Ds

En svart dag för handelsman Flink, en grön dag för planeten

Idag ska vi inte handla någonting, varken katterna eller jag. Som sagt, igår handlade jag i Emmaboda så att vi har mat för ett antal dagar framåt. Jag hittade biodynamiska ägg, antagligen från samma gård eller organisation som den fantastiska biodynamiska potatisen kommer ifrån. Lokalt producerat. Ekologiskt. Enligt rekommendationerna för den köpfria dagen hade jag kunnat köpa ägg och potatis från den lokala producenten eftersom en del av blackouten riktar sig mot de enorma företag som styr vår konsumtion till mångt och mycket.

Har jag städat ur besticklådan? NEJ. Absolut inte. Däremot har jag hittat musbajs i flera kökslådor, vilket fick mig att se musbajseländet som ett ENORMT och OÖVERSTIGLIGT problem. Ett sådant som stor, ingrodd och långdragen prokrastinering är gjord av.

Om jag nu är en människa med NPF-diagnos(er) och tillhörande psykisk ohälsa kan jag väl äntligen få erkänna mina igångssättningsproblem utan skuld, utan ursäkter. Jag har skylt över dem i så många år att jag är alldeles trött. Jag har lagt så enormt mycket energi på att vara normal. Låtsas normal. Spela normal. Göra mig normal. För det är ju jag som varit fel. Och det kan ju bara jag ändra på, eller hur?

Så. Ja. Musbajsproblemet kvarstår.

Däremot har jag inte prokrastinerat bort min omsorg om katterna. Jag har inte prokrastinerat bort mina tre morning pages. Som idag dessutom bjöd på en viktig insikt om mig själv. Se, en av anledningarna till att skriva morning pages. När flödesskrivningen är igång dyker saker upp från det mer fördolda medvetandet och dessa saker blir till insikter som uttrycks i ord. Läs mer om morning pages här.

Tranorna fortsätter låta. Det bor ett par på en åker inte så långt från min gård. De har bott där flera år, har jag fått veta. Och nu vet jag också, via Wikipedia att det är samma hona och samma hane. De är monogama, de där tranorna. Till skillnad från flugsnapparen. Särskilt hanen är tydligen värre än vissa mormoner.

Nu återstår för mig att annonsera vad jag ska skriva om de kommande månaderna:

Övergrepp. Jag läste AK Selbergs bok ”Utsidans klass”, Jenny Jägerfelds ”Hämndprojektet”, tittade på ”Under the banner of heaven” och rent allmänt tittade mig runt.
Konjunkturer, vinstkrav, tillväxt, nationalekonomi. På det sätt som det påverkar oss. Reflektioner om hur vi kan göra oss mindre sårbara.
Kan jag odla potatis? Kan dessa händer ägna sig åt annat än skrivande och gosande med katter?
Deckare. Järnspikar vad jag har plöjt deckare. Och vad jag har synpunkter! En hel del som jag kan rekommendera. Nu när Lotta Olsson inte längre gör sådant kan ni väl låta mig vara det snabbläsande oraklet.
Kaninhålet jag varit i som består av 80- och 90-talet, trender inom psykologin, Thomas Quick, massmedia, styckmordet, sektbeteende och egen skam för att jag gick på, ”köpte narrativet” som nutiden skulle uttrycka sig.
Konsumtion. Särskilt onödig sådan. Både sådan som syns (Veblens ”conspicuous consumption”) och sådan som är mer styrd av leda och brist på livskvalitet.
Sam och Frodo. The Dude och the Guardian.

Tranorna väckte mig

Det blev en vacker rubrik även om den inte är helt sann. Jo, tranorna slungade ur sig sina längtande långa ljud samtidigt som Frodo (katt) kammade mig med utspärrade klor. Vilket djur vars väckande var mest effektivt är inte helt klarlagt.

Jag har skrivit mina ”morning pages”, druckit mina två koppar kaffe och ätit mina smörgåsar bredda på Albin Karlssons grova från Urshultsbagaren. Jag har fyllt på torrfoder till katterna, satt på GPS:en och knäppt halsbanden, öppnat dörren och sett dem springa ut. Idag har jag inga jobb jag kan söka. Jag har tidrapporterat till a-kassan och inväntar deras beslut. Vore skönt att få in litet på kontot.

Men livet är billigt på landet. För mig. Jag önskar inte så mycket. Jag vill ha varma kläder som sitter skönt. Skor som inte läcker. Mat så att jag håller mig ohungrig. En dator att skriva på. Mat till katterna. Värme i huset. Bensin till bilen så att jag kan handla mat. Abonnemang till telefonen så att jag höra av mig och bli kontaktad. Pennor och papper att skriva på.

Frihet. Är det att inte ha begär? Är det också att slippa andras förväntningar? Men just nu är det att slippa oro och ångest. Det är den sanna friheten. Hur gick det till att jag just idag slipper oron? Jag läste ju rubrikerna och en del i DN. Det var inte lugnande, tvärtom. Det var krigsmuller och de numera vanliga men inte desto mindre förfärande rapporterna från USA.

Var det tranornas längtansfyllda läten som talade direkt in till själen och sa något bortom orden? Läten som gav resonans, som påminde om att varje andetag är en njutning och en gåva.

Hur ska jag bli hundratio år?

Idag på förmiddagen fick jag veta att det som kännetecknar människor som blir mycket gamla är att de håller ångesten på avstånd. De har lärt sig att hantera oron så att den inte påverkar livet.

Det behöver inte alls betyda att man lever ett liv där man flyr ångesten och oron. Där man går in i missbruk, om det så är pengar, sex, substanser eller häftiga upplevelser. Nej, tvärtom, det handlar nog om att erkänna oron och att hantera den. Kanske så där som jag lärde mig i höstas.

Skriv orosdagbok. Har man väl skrivit ner vad man oroar sig för blir det lättare att sortera. Då går det att se vilka orosmoment som går att hantera omedelbart, vilka som kräver mer tid och energi och vilka som är fullständigt helknäppa. För sådana finns det ju ibland.
Oroa dig bara vid en viss tid varje dag. Eller varje vecka. Ägna dig helt åt oron då. Ge den all uppmärksamhet.
Lägg över de jobbigare men lösbara punkterna från orosdagboken i en lista/matris. Vad kan du göra nu? Sedan? Behöver du hjälp? Fråga efter den.
Lär dig skillnaden mellan lösbara och olösbara orosanledningar. Att stanna vid de olösbara är att skada sig själv.

Samtidigt lever vi i en tid som är uppseendeväckande sjuk, skev, våldsam, hotfull. Vi lever med hot om total förgörelse. Hur ska man kunna leva med de hoten utan att gå under av ångest och oro? Det är dagens och veckans och månadens och årtusendets stora fråga. Handlar det om att ta reda på vad man själv kan göra, göra det och sedan hoppas? Att odla potatis, vara aktivist vid utvalda tidpunkter, klappa katterna och varje dag meditera.

Hur tänker du?

Hur illustrerar man psykisk ohälsa?

Inte så här, i alla fall. Det här är väl ett mycket bra sätt att bildsätta harmoni och inre balans. Jo, det är klart att bryggan ser litet ankommen ut. Den måste nog åtgärdas snart. Upp på listan som inte borde finnas.

Men annars. Sol. Skog. Sjö.

Fast, det är klart. Horisonten är inte riktigt rak. Det är ju extremt irriterande. Upp på listan – redigera foto.

Annars försökte jag bildsätta förra inlägget om psykisk ohälsa. Någon som har en åsikt om försöket?

Att må bra i själen. Och inte.

”Ibland mår jag inte så bra” heter en bok av någon halvung influencer som jag inte har koll på. Som jag tror heter Therese Lindgren. Den boken verkar ha tryckts i många exemplar, getts bort, kanske lästs och sedan lämnats till välgörenhet. Kort sagt, den dyker upp på hyllorna för ”Medicin och hälsa”, ”Ungdomsböcker”, ”Själ och kropp” och liknande på de secondhand-affärer jag frekventerar. Helt klart är att det finns en annan öppenhet kring psykisk ohälsa numera. Och en annan medvetenhet.

Jag fyllde sextio för ett par år sedan. En del av min tid går åt till att förstå mig själv. Och att få ihop en berättelse om mig själv, för mig själv, som jag känner är den sanna. Så att jag kan gå in i den avslutande delen av mitt liv med viss klarhet. Jag vill inte älta, jag vill inte leva under hot av eller på flykt från gamla katastrofer och tilltrasslade upplevelser. Jag vill inte vara slav under gammalt bråte, felaktigt inlärda reaktionsmönster och (här kommer det viktigaste!) andras uppfattningar om mig.

Förr i tiden har jag setts som förnuftig, ordentlig, balanserad, duktig. Den här klädnaden har jag burit runt på och trott varit jag. Att jag ständigt varit orolig, att jag haft en tankesnurr i huvudet som bara matchats av sån där träningsgrej för astronauter och stridspiloter som är en megacentrifug, att jag haft svårt, ja, nästan omöjligt att uttrycka känslor, det har jag inte problematiserat. Jag har trott att alla haft det så.

Jag har länge undrat varför jag inte varit mer framgångsrik, jag som är så duktig och lär mig så snabbt? De chefstjänster jag sökt har jag aldrig fått. Har rekryterarna sett igenom mig och sett att jag egentligen är dålig eller har det varit för tydligt att jag inte är så bra på att rätta in mig i ledet?

Strunt samma, vi får se om jag får sniffa på arbetslivet ett tag igen eller om jag är på gång att fasa ut mig. Tillbaka till min psykiska ohälsa som jag först nu alltså fått syn på. Tidigare var det ju jag som passade dåligt in, inte ansträngde mig tillräckligt, var svag, var trött, hade dålig uthållighet (no grit!!), var slapp, inte hade disciplin, ältade, inte la saker bakom mig. Men nu håller jag på att förlåta mig själv. Jag har gjort så gott jag kunnat. Jag har inte förmått mer.

Mina diagnoser är ADHD och GAD (generaliserat ångestyndrom). Jag har lidit av PTSD och jag medicinerar med anti-depressiva som funkar. I höstas behandlades jag på distans/digitalt för oron och då fick jag upp ögonen för att det inte är normalt, det är inte OK, man måste inte oroa sig hela tiden. Det är faktiskt så att det inte MÅSTE göra ont i själen hela tiden. Man blir inte bättre världsförändrare genom att ständigt leta efter oron. TVÄRTOM.

Det här var en första text där jag skriver uttalat om min psykiska ohälsa. Det kommer fler. Men det är klart, egentligen har jag ju skrivit mycket förut. Tryck på ”Utmattningssyndrom” i menyn till vänster så kommer alla inlägg om UMS.