Eftersom jag nu verkar må bra av att skriva. Och att skriva hyfsat självutlämnande, så fortsätter jag med det. Så här i slutet av det arbetsliv som ersätts med lön och som bedöms av en överordnad så har jag inga större hämningar kvar. Mina framtida chanser att bli anställd skjuts nog inte i sank av att jag berättar om mina svårigheter att leva harmoniskt. Och dem jag kanske kan hjälpa genom att vara uppriktig uppväger gott och väl de mycket otroliga obehag de här skriverierna kan orsaka mig.
Det är ett nederlag att själsligt gå ner i split. Sånt ska jag strunta i nu och framåt. Jag kan tillfälligtvis vara följsam, i ett samtal, i ett möte med en annan människa, men då ska jag vara det för min egen skull. Mina inre självbilder är gubben Pettson och Jackson Lamb (”Slow horses”). Samt, som alltid Chrissie Hynde och Patti Smith. But that goes without saying, som de säger på annat språk.
Imorse vaknade jag till av en del av ett avsnitt (säsong två) av ”Slow horses”. Jackson Lamb tittade på filmer från övervakningskameror i Soho. ”Men, utbrast han, var är alla prostituerade och knarkare?” Hans kollegor förklarade att det var nya tider nu och att Londons stadsdelar förändrats. När jag kom tillbaka till London tjugo år efter en intensiv period av Londonvistelser i övre tonåren höll jag på att kräkas. Staden hade utvecklats till en plats för rika turister. Punkt. Det fanns ingen själ kvar. Jag är hemskt gubbig på den punkten. Jag vet inte var Slough House ligger nånstans (kontoret för de degraderade spionerna som jobbar under Lambs dysfunktionella ledning) men den delen av London kan jag tänka mig att hänga i. Om jag tar tåget någon gång. (Jag flyger ju inte, om det är någon som missat det. Av princip. Och för att göra mitt klimatavtryck så litet som möjligt.)
Här i Estamåla försöker jag alltså trappa ner min antideppmedicin och på samma sätt som Johan Cedersjö i podden ”Det sista pillret” så undrar jag om jag verkligen behövt medicinen hela den här tiden. Om jag behövt den alls, undrar jag också. Det kanske är helt fel behandling för det jag har besvär med. Vem kommer jag att bli om jag kommer att klara livet utan SSRI-piller? Kommer jag att känna känslor mer? Kommer jag att kunna längta igen? Kommer jag att kunna känna riktig glädje igen, mer än när jag får ett euforiskt rus av bokskogens skira grönska mot den ljusblå himlen med puffiga moln?
Och vad är utsättningsproblem, adaptionsknepigheter när det gäller att inte lönearbeta längre och vad kan hänga ihop med den ADHD som jag är diagnosticerad med? Jag går och lägger mig och har fina föresatser om nästa dag. När jag vaknar är det enda jag förmår att tänka ”KAFFE! men katterna först” och jag glömmer allt jag tänkt kvällen och dagarna och månaderna innan. Det är som jag varje dag vaknar och under natten glömt hur man lever. En evig omstart. Kaffevanan/koffeinkicken har dock ristat så djupa spår i mig att jag omöjligt kan glömma den. Men att jag mår bra av att sätta på musik och dansa, det glömmer jag bort. Att jag kommer igång och känner lugn av att skriva mina ”morning pages” (tre sidor flödesskrivning), det är som bortblåst. Hur stora lappar ska jag behöva skriva? Och var ska jag sätta dem? På katterna? På kaffebryggaren?
