Jag erkänner, rubriken är skriven för att få in dig, kära läsare. Men när jag skrivit orden och sagt dem halvhögt för mig själv började jag skratta. För jag såg hur ironisk rubriken är. Med tanke på att jag skulle skriva om min psykiska ohälsa.
För javisst! Jag har hela livet försökt gå ner i split. Större delen av mitt liv har bestått av ansträngningar för att göra mig själv till en normal människa. Men det har jag inte problematiserat eftersom jag trott att alla har det så.
Jag hade en period då ätstörningar regerade. Jag har haft svårt med kärleksrelationer. Jag har brottats med extrem dålig självkänsla. Men jag har trott att alla har det så. Mer eller mindre. Sedan kom livssmällarna. Mamma fick en allvarlig hjärnblödning. Min tvillingsyster blev dödad. Då var det inte längre konstigt att jag inte var i psykisk toppform. Men ändå. Det fanns ingen hjälp att få, då på 90-talet. Mer än sjukskrivning i några veckor för ”psykisk insufficiens”. Bara bita ihop och inombords gå sönder allt mer.
I släkten och vänskapskretsen var vi helt inne på freudiansk psykologi med en dos tidiga störningar som eventuell förklaringsmodell. Vi tänkte att om vi bara kunde få lägga oss på analyssoffan så skulle vi kunna segla genom livet sedan. Hela och rena och härligt normala.
Jag spelade normal i ett par decennier och för knappt tjugo år sedan började jag med SSRI-medicin. Jag gick till husläkaren och sa: ”Jag orkar inte må så här. Ge mig piller.” Hon skrev ut utan särskilt många frågor.
Nu håller jag på att fasa ut dem. För tredje gången. Jag håller till på landet mest. Jag umgås med katterna, grannar, vänner, barn och den ljuvliga ensamheten. Jag inväntar pensionen genom att vara arbetssökande. Jag börjar se det makalösa i att odla. Jag har snart lyssnat klart på poddserien ”Det sista pillret” som handlar om en persons nedtrappning och utfasning av samma medicin som jag har stått på men också om SSRI-preparatens historia. Om propaganda åt olika håll, om läkemedelsbolagen skrattande hela vägen till banken, om oklara effekter och bieffekter.
Jag är nu framme vid att jag införskaffat en tablettdelare. Jag ska försöka gå ner på en kvarts tablett. Psykiskt tror jag det går utmärkt, men den där tablettdelaren ställer till problem. Måste jag skaffa en knarkvåg?
