Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: utmattningssyndrom (sida 1 av 24)

Utmattningen, nio år senare

En del av er som ibland läst bloggen har väl noterat att jag en gång hamnade i utmattning och blev kvar där ett tag. Det var nio år sedan ganska exakt som jag bara inte kom upp ur sängen. Det fanns ingen anledning att gå upp och jag hade heller ingen kraft att göra det. Utmattningen var både mental och fysisk. De första timmarna var det bara skönt att ge upp. Det var skönt att ge efter för den enorma tröttheten. Det var befriande att bara vända sig om mot alla måsten.

Men sedan kom insikten att tillståndet inte var valbart. Tillståndet var (just då) permanent. Tillståndet var som en tvångströja, en fängelsecell.

Jag är nu ute ur den akuta fasen sedan ett tag. Men jag vet inte hur mycket som fortfarande finns kvar. Eller om det är åldern som gör sitt. Eller om det faktiskt är så att jag lärde mig en massa saker av utmattningen vilket gör att jag känner mig själv och mina reaktioner på ett helt annat sätt nu.

Om någon hade berättat för mig hur lång tid det skulle ta att ta sig ur tillståndet kanske jag gett upp på en gång. Av leda och otålighet. Vägen tillbaka har varit lång, krokig och med många backar. Månaderna på Stressmottagningen var avgörande för tillfrisknandet. Det absolut viktigaste jag fick med mig därifrån:

  • Du är inte ensam även om det känns så
  • dina problem är inte i första hand individuella, de är strukturella och samhälleliga
  • du behöver en armé bakom dig för att bli frisk

 

Att du som individ hamnar i utmattning säger inte så mycket om dig utan mer om de omständigheter du befinner dig i. I arbetslivet, i privatlivet, hur starkt ditt sociala nät är. Skam och skuld är dina värsta fiender, bjud inte in dem. Ta emot all god hjälp du kan få, men välj hjälpen med omsorg. Misstro initialt arbetsgivarens HR-personer, de är inte där för att gosa med trasig personal, de är där för att se till att rätt folk rekryteras och att rätt beteende uppmuntras. (Och med ”rätt” avser  arbetsgivarens definition av ”rätt”).  Ta kontakt med ditt fackförbund, gärna på central nivå. Vänta dig inte förståelse, varken av din arbetsgivare, dina familj eller dina vänner. Genom att du nu inte orkar och inte kan har utmattningen våldfört sig på ett antal sociala kontrakt, kontrakt som du antagligen hittills överlevererat på.

Du behöver använda den lilla energi du har väldigt smart. Slösa den inte på meningslösa konflikter. Slösa den inte på välmenande människor som inte kan men som vill ge dig råd om allt från träning till LCHF-kost, från trädgårdsodling, stickning och kallbad till individuella terapier. Sök hjälp där det finns expertis.

Jag har lärt mig att jag behöver vila ordentligt när jag varit aktiv några dagar. Jag har fortfarande svårt att bara vila, men jag har lärt mig att säga ”nej” till sociala sammanhang och aktiviteter med hänvisning till behovet att vila. Jag har i alla fall lärt mig att skapa plats för vilan.

Jag har lärt mig att det finns ett värde i att jobba i en grupp som hjälper, stöttar och inspirerar varandra istället för att vara ensamt ansvarig. Jag har lärt mig att ett jobb sällan kan ge utrymme för all den kompetens och utvecklingslusta som vi har. Jag har lärt mig att värdera snällhet högre än lön och förmåner.

Jag håller fortfarande på att lära mig lyssna på kroppen. Det har varit den svåraste läxan. När jag efter ett tag kände mig litet friskare ville jag träna igen, jag ville cykla och gymma som förut, jag ville fortsätta lära mig springa längre och längre. Men nej. Då svarade kroppen omedelbart med sjukdomskänsla. Medan samhället fortsatte skrika ”Träning är bra! Träning är alltid bra!” Nu tränar jag måttligt och lider fortfarande av dåligt samvete för att jag inte pressar mig hårdare. Det här är fortfarande svårt.

Vill du läsa mer om min utmattning finns det massor här i bloggen. Du kan börja här. (Snart kommer du att kunna söka på termerna stress och utmattningssyndrom också).

Jag är fortfarande rädd

Och idag är jag så långt bort från skrytet (se gårdagens inlägg för sådant) jag bara kan vara. För idag handlar det om att jag häromdagen drabbades av insikten att jag innerst inne tror att utmattningen kan slå till när som helst igen. Och att jag därför inte vill planera roligheter. För tänk om jag helt plötsligt förlorar energin och fotfästet igen.

När jag fick syn på rädslan och benämnde den, kunde jag titta på den och se hur irrationell den är. Nu har jag ju varit frisk i ett par år. Jag har lärt mig hur mycket som helst om hur jag ska parera all slags stress. Jag vet vikten av balans, sömn och mat. Jag har alltid meditationen att ta till. Jag känner igen signalerna långt innan situationerna går över styr. Kort sagt – jag har kontroll. Ändå ligger fulrädslan inne i det mörka undermedvetna och spökar, gör tillvaron till något den inte är. Men som med spöken och troll – tas de ut i ljuset spricker de och försvinner. Sagt och gjort.

Så nu ska jag börja planera roligheter igen och faktiskt tro på att jag kommer att genomföra dem.

(Och för dig som blev intresserad av utmattningen – den har jag skrivit hur mycket som helst om. Börja här.)

Hur blev jag frisk? #blogg100 dag 56/2

DSC_0536ros

Blommor till mig!

Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.

Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.

Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”

Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:

  1. Vila. Jag borde vilat längre i början. Och jag borde ha lärt mig att vila i vardagen mycket, mycket tidigare. Nu fattade jag det först när jag kom till Stressmottagningen (se inlägget om randiga dagar).  Men numera kan jag vila, jag kan gå ifrån, jag kan göra en kort Yoga Nidra. Jag ska bara fortsätta minnas att det här är bra för alla, utmattade såväl som friska, att vila och återhämta sig. Det är inte bara bra, det är absolut nödvändigt.
  2. Att jag varit ensamstående. Och haft barnen hos mig varannan vecka. Så varannan vecka har jag kunnat pusta ut. Det där med ensamstående – det är klart, hade jag levt med någon som verkligen förstått och varit väldigt omtänksam, då hade det nog varit bättre att leva med den personen än att leva ensam. Men nu har jag inte behövt övertyga någon om att jag behöver stöd och hjälp och förståelse, trots att jag ser frisk ut. Jag har kunnat rasa i soffan och låta dammråttorna växa som om de var genmodifierade. Och sluppit känna dåligt samvete.
  3. Stressmottagningens program. Jag kan inte nog prisa den. De olika delarna av programmet som bildar en enhet: sömndelen, gruppdynamikdelen, medveten närvaro-övningarna, kroppskännedomsövningarna, att få smaka på olika typer av kroppsterapier. Jag dansade igen!
  4. Westninefitness och PT Erling Åkesson. Där har jag, dock plågsamt långsamt börjat återfå kopplingen mellan kropp och själ. Jaja, kroppen halkar lätt tillbaka i försvar. Andningen blir ytlig, musklerna spänns. Men för varje gång jag tränar där blir jag litet mer medveten. Samtidigt har jag förstått intellektuellt att jag i framtiden kommer att kunna ha en kropp som fungerar, där rätt muskler gör rätt saker. Och att jag någon gång kan börja jobba på att bli stark. För det vill jag.
  5. Det största genombrottet skedde i höstas när jag insåg, med stöd från Stressmottagningen att jag hade rätt till min egen berättelse. Att det inte finns en sanning därute som någon annan sitter inne med och det enda jag ska göra är att felsöka inom mig själv. Det har verkligen varit en återvändsgränd, särskilt det senaste året, att felsöka inom mig själv.
  6. Kommunikationen med andra människor som är eller varit i samma situation. Dels för känslan av att jag inte varit ensam, dels för all nyfikenhet, engagemang, erfarenhet och vilja att dela med sig som finns i grupperna. Kommunikationen och mötena har uppstått i Facebooks slutna grupper, efter att jag bloggat och då fått kontakt och så på Stressmottagningen där jag fått som en ny familj i den grupp jag träffat varje vecka.
  7. Motkraften. I mitt fall genom att blogga och att vara Airb’n’b-värd. Den förtärande känslan av att vara misslyckad, en tärande person, en simulant, en bakåtsträvare har balanserats av det gensvar jag fått av människor på nätet och i riktiga livet som läser mina inlägg och berörs och av alla de gäster jag haft från hela världen som varit nyfikna, intresserade, intressanta, vänliga, öppna och som sedan skrivit fina omdömen om mig som person.
  8. Punkterna 5,6 och 7 kan sammanfattas i en: att jag återfick tilliten. För så länge den var sargad, obefintlig, då kunde jag inte bli frisk.

Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.

barney

 

Jag är nog frisk #blogg100 dag 56/1

vindalsö_höst 002

Från mina scoutår

Jag hörde någon gång att när man är frisk har man förmågan att arbeta och att älska. Och ja, båda funkar. Så. Vi kör väl på den hypotesen – jag är frisk.

Det började med att jag vaknade en helg för en tid sedan och kände igen mig själv. Jag behövde inte locka upp mig själv ur sängen med hjälp av tanken på en stor kopp kaffe med skummad mjölk och ett avsnitt av ”Blacklist”. Jag kände att helgen var ett stort, vitt ark som kunde fyllas med allt möjligt och att jag dessutom faktiskt kände lust att göra något. Där jag låg i sängen kunde jag tänka ut flera saker som verkade lockande. Både små och stora saker. Mer eller mindre aktiva.

Lite städning för att få ordning.

En promenad för att få känna kroppen bli varm och känna solen värma litet försiktigt.

Träffa en kompis för att prata Airb’n’b och annat.

Äta frukost i all evighet.

Ringa mamma.

Tänka på min parallellblogg – Issadissa’s Guide to Stockholm.

Sova.

 

Inte i den ordningen nödvändigtvis. Idéerna kom och födde varandra.

Nu i veckan var jag på en slags utvärderingsträff på Stressmottagningen. Det var jag, en psykolog, en läkare, en praktikant och en fysioterapeut. De bekräftade hypotesen – att jag nog är frisk.

Så jag tar mina första stapplande steg ut i friskheten. Och imorgon tänker jag skriva om vilka faktorer som varit viktigast för att jag tillslut kommit hit.

(Snart är jag i nutid.)

Frisk eller frisk #blogg100 dag 55/3

IMG_2943

Krasch och aj. Samt en reservdel senare.

Det är klart att det gjorde ont att bryta handleden.
Det är klart att det gjorde ont efter operationen.

Men ändå var allt det här så futtigt jämfört med utmattningen.

Futtigt och otroligt intressant.

För oj, vad sjukvården tycker om den här typen av skador. Då går allt på räls.
Det finns broschyrer. Informationen om vart en ska gå och vad som kommer att hända om en timme och att det finns risk för att en får vänta i fem timmar fungerar utmärkt.
Brev dimper ned med morgontidningsutbärningen för att det absolut ska vara säkert att en får kallelserna. Till operation, till efterkontroll, till arbetsterapi och till avgipsning.

Bedöva, dra rätt, gipsa, skicka hem, förse med smärtstillande, bedöva, söva, operera in en reservdel, väcka, förse med fika och macka, klappa om och skicka hem. Funkar så utmärkt.

Jag var hos arbetsterapeuten för några dagar sedan. Hon berömde min rörlighet, som nu drygt två veckor efter operationen nästan är normal. Så frågade hon om jag ville ingå i en studie om just handledsbrutna människor. För det är tydligen så att den skillnad i läkningstid som finns mellan olika patienter inte kan förklaras med svårigheten på fraktur eller mängden arbetsterapisessioner. Eller annat som sjukvården vanligtvis mäter. Vad jag förstår så handlar studien om att försöka se om andra faktorer spelar in, som tilltro till vården och behandlingen. Väldigt intressant.

Jag tror att min upplevelse av vården som utmattningspatient har gjort att när vården av mitt handledsbrott nu verkligen gick på räls, så kopplade jag av fullständigt och jag känner mig helt förvissad om att jag kommer att bli bra. För er som inte följt mina turer i utmattningssfären så kan jag meddela att den vården varit nyckfull, utan struktur och ansvar samt varit helt upp till mig själv. Så nu, när ortopederna fick dra, bedöva, banka, skära och sätta in reservdelar, då kände jag att de var helt bekväma med behandlingen och jag kunde bara lämna över mig. Och den tilliten gör så att jag tillfrisknar i rekordfart.

Och bristen på tillit kanske är en viktig faktor i de låååååånga sjukskrivningarna på grund av utmattning. Det är inte många utmattningssjuka som fått bra, konsekvent, kontinuerlig, kommunikativ vård. Verkligen inte.

Tillit, var ordet. Sa Bull. Tillit.

(Japp. Jag har tillfrisknat i rekordfart. Tolv veckor efter operationen har jag full rörlighet. Styrkan är fortfarande något nedsatt, men nu får jag ta i som vanligt. Och jag gör det.)

 

Långsiktiga effekter av Yoga Nidra #blogg100 dag 55/2

vinteryogi

Tyst

Det funkar. (Konstaterade jag när snön fortfarande låg på träden. Nu, några månader senare fortsätter jag. Om än med ojämna mellanrum.)

Det funkar med Yoga Nidra.

På många sätt.

Det är som de har sagt till oss på Stressmottagningen att medveten närvaro inte är en insikt som en dag drabbar en, utan det är en färdighet som går att träna upp och som dessutom blir bättre varje gång en praktiserar den.

Jo, det är klart att det här långa jullovet har varit otroligt välgörande för mig. Jag har gått ner i varv, upplever bekymmerslöshet och välmående, har hittat och praktiserat goda vanor, haft roligt och totalmysigt med Aktivistvalkyrian och Pojken. Men jag tror inte bara att det är jullovet, jag tror att djupavslappningen som vana har fått mig att komma vidare i att vara medvetet närvarande och accepterande. Även när jag sitter och skriver och nya avsnitt av ”Clone Wars” väsnas från TV:n så blir jag inte uppvarvad, irriterad, okoncentrerad. När jag lägger mig för att sova kan det låta utomhus av helikoptrar, sladdande mopeder eller hundar på nattpromenad, men jag hör det bara. Jag registrerar men fastnar inte i ljudet, låter det inte komma in i tankarna eller gnaga på själen. Jag kan tillochmed yoga hyfsat koncentrerat med Welcome to Night Vale-avsnitt spelande från central plats i lägenheten, så att alla kan höra, oberoende om en sitter vid symaskinen eller vid köksbordet. Eller yogar i vardagsrummet.

En riktig pluspoäng med Yoga Nidra är att jag nu vet vilket verktyg jag ska ta till när Pojken ska vända tillbaka dygnet efter ett långt jullov. Han kommer ner med Yoga Nidra och somnar.

Jag lägger upp två Yoga Nidra-klipp. Det första kör jag nästan dagligen. Tyvärr är det någon som lagt upp klippet som uppenbarligen bara är ute efter annonspengar, men jag hittar inte ”original”-klippet, så håll till godo. Det andra är ett klipp där den ledda avslappningen syftar till insomning.

Friskvård på riktigt? #blogg100 dag 55/1

DSC_0465

Eller avslappning?

Sedan igår är jag inne på det här med nyårslöften och föresatser. Jag kommer att återkomma till metakommunikation igen, för det är så ohyggligt spännande. Särskilt med tanke på att jag fick en kommentar från Dr Spinn som handlade om meta-inlärning och då fick jag ihop två olika spår som jag ska fortsätta utveckla.

Men nu tillbaka, i viss mån, till det här med utmattning och stress i arbetslivet. Det är väl ingen som missat att sjukskrivningstalen på grund av stressrelaterad ohälsa bara skjuter iväg. Jag hoppas verkligen att det pågår mycket utrednings- och forskningsarbete om det här. Annars är det vi som drabbas och drabbats som får sätta doktorer, politiker och arbetsgivare på rätt spår.

Jag har funderat en del på det här med friskvård. Numera har en stor del av dem som har en anställning möjlighet att få bidrag till friskvård. Ett par tusenlappar eller mer per år för att gå på gym, simma eller få massage. En del av oss har gym på våra arbetsplatser och kanske har vi också träningspass som vi kan gå på. MEN.

Hur ofta är det de som mest är i behov av rörelse som går på passen eller kilar till gymmet på lunchen? och

Motverkar den träning som erbjuds stress eller kan den tillochmed förvärra den? Här tänker jag att de som redan är på väg mot utmattning ibland tränar extra hårt för att få bort tröttheten och känna sig som ”bra” prestationsmänniskor och därmed drar sig ännu närmare kanten mot stupet. Och att prestationspräglad träning skrämmer bort dem som ”bara vill röra på sig”.

Jag tror att folkrörelsetanken skulle må bra av att dammas av här. Alltså tanken om att det som erbjuds påverkar ALLAS hälsa. Det här är mina förslag:

  • Uppmuntra promenerande möten – upp till tre personer kommunicerar mycket bättre i friska luften. i dagsljus och i rörelse än i inpyrda mötesrum. Dessutom sover alla bättre och blir därmed friskare, gladare och mindre stressade.
  • Uppmuntra till mikropauser med rörelse, särskilt för kontorsarbetare som sitter vid datorn större delen av sin arbetstid. Finns appar för sådant och program att ladda ner i datorn.
  • Uppmuntra att stå upp då och då vid skrivbordet.
  • Uppmuntra färdigheten att slappna av djupt genom att erbjuda det som lunchaktivitet – ett pass Yoga Nidra ett par gånger i veckan i ett större mötesrum. Eller varför inte uppmuntra till att byta ut fikarasten mot en kortare meditation eller Yoga Nidra.
  • Uppmuntra tanken på vila och återhämtning såväl som tanken på rörelse och motion.

Vad tror du?

Vila. Vila? Vila! #blogg100 dag 54/3

IMG_2838

Gubben bara sover. Det är ingen ex-snögubbe.

(Den här bloggposten måste jag komma ihåg att läsa själv litet då och då. Och reflektera kring – vad är vila just NU för MIG? Och javisst, inlägget är skrivet på jullovet 2015/2016 – vi närmar oss nutid.)

Andra veckan av jullov. Jo, jag var inne en dag på jobbet, men det blev bara som en kort visit. Kollade olika mejllådor, åtgärdade några saker, fixade om med autosvaren, tittade på planerna för våren. Ingenting brådskande, inga problem att lösa. Jag tog en promenad på lunchen och gjorde en kort Yoga Nidra istället för att ta kafferast. Så inåkningen i jullovsvila fortsatte relativt ostört.

Jag känner att kroppen och huvudet är avslappnade. Inte sövda. Inte bedövade. ”Awake and alert” som rösten säger i den Yoga Nidran jag oftast kör nu. Jag är nog utvilad. Jag har lärt mig att vila. Men nej, jag är inte fullärd. Och jag vet att när vardagslivet drar igång igen, då måste jag ha full koll på hur just jag vilar bäst.

På Stressmottagningen har vi pratat mycket, mycket om vila. Om att vila ska bädda in aktiviteterna. Vi har pratat mycket om ”randiga” dagar, där aktivitet och vila blandas till en harmonisk enhet. Det är bra så långt. Men då kommer den frågan som först verkar alldeles fånigt enkel att svara på:

Vad är aktivitet och vad är vila?

Jo, det är klart. Att springa ett maratonlopp är nog alltid en aktivitet. Men att springa en lugn runda i kortaste spåret i skogen en ljum försommardag, det kan nog både vara aktivitet och vila.

Men att sova är jag inte helt säker på att det alltid är vila. Inte när tankarna springer och drömmarna bara är fasor och stress och uppvaknandena stör. Däremot är jag absolut säker på att när Yoga Nidra funkar så är det vila. Absolut.

Allt däremellan då?

Jag tror inte att det finns en och samma lista över vila som funkar för alla. Hemläxa, alltså! Jag ska försöka berätta om mina egna upptäckter så här långt. Med det vill jag påminna mig själv om att listan kommer att revideras. Helt klart. Och det hoppas jag verkligen på. Eftersom vissa saker som jag nu upplever som aktiviteter och därför måste bäddas om av vila hoppas jag kunna uppleva som vilsamma i framtiden.

  1. Saker, händelser, umgänge där sinnena är engagerade är för mig just nu aktiviteter. Med några undantag.
  2. Samtal med andra människor tar ofta än så länge mer än de ger. Utom med några få med vilka alla ord är sanna. ”Fatisk” kommunikation, det vill säga sådana samtal som handlar om att bara bekräfta varandra och relationen, de behöver omges av vila.
  3. Skogen är ibland vila, ibland inte. Det beror på promenadtakt, tankarna, sällskap och väglag. Långsam takt är bättre. Mer närvaro är mer vila, rusande tankar gör promenaden till aktivitet. Sällskap är våghalsigt. Fast och lätt fjädrande underlag är bäst, halka gör gåendet till arbete.
  4. Arbete kan vara vila. Insåg jag häromdagen. Vissa perioder i mitt liv har arbetet varit den vilsamma delen. Då har jag vetat vad jag ska göra, jag har kunnat styra och kontrollera, jag har kunnat utveckla och problemlösa och sett fram emot resultat. Medan hemlivet har präglats av osäkerhet och ständiga avbrott. ”Småbarnstiden” kallas den perioden.
  5. Att se en dålig film som jag inte valt själv att se är INTE vila. Medan att plugga matte är vila för mig. Just nu. När jag fortfarande fattar. Jag återkommer kring matten.

Det gäller att göra sin egen lista. Ingen annan kan göra den åt dig.

Rutiner, vanor och jullov #blogg100 dag 54/2

utegår

Utsikt från min dagliga runda

(Under det långa jullovet 2015/2016 kunde jag befästa rutinerna och vanorna. Jag hade lärt mig massor under hösten på Stressmottagningen och jag praktiserade lärdomarna. )

Jag vet inte om någon märkte det. Men jag hoppade av utmaningen Blogg24. En dag var det inte roligt längre. Det var skönt att bara ge upp utan att tänka vidare på det. Mitt liv stod inte och föll med det. Min självkänsla inte heller. För min del var det en större seger att kunna ge upp den utmaningen än om jag skulle ha genomfört den.

Så började det närma sig julen och även om jag handlat de flesta klapparna till Aktivistvalkyrian och Pojken på nätet och julmaten kom i en kasse från Middagsfrid komplett med instruktioner för fyra dagar, så kände jag av julstressen. Det blev julafton och det blev juldag/födelsedag och jag kände mig lätt anfrätt om än rejält julad.

För att kunna njuta av det jullov jag kommer ha tillsammans med barnen, så tänkte jag på det jag lärt mig på Stressmottagningen och bestämde mig för att börja praktisera en del av det. Igen. För att komma ihåg, lära in och stadfästa vanorna så att de blir lika naturliga som att äta frukost (för det har jag alltid gjort. Med njutning).

  1. sova lagom – åtta till nio timmar
  2. promenad i skogen varje dag. Runt fyra kilometer. I dagsljus.
  3. kort Yoga Nidra (jag kör ett klipp från Youtube som är på en kvart)
  4. göra något utvecklande och roligt varje dag (det här återkommer jag till)
  5. varva aktivitet och vila

Och, javisst. Jag fick ny energi. Har inte bara legat i soffan och tittat på ”Blacklist”. Har känt stor nyfikenhet och glädje över att få vara tillsammans med barnen. Orkar och vill blogga. Känns finfint, helt enkelt.

De här vanorna/rutinerna borde jag kunna ta med in i vardagen som jag ser där bakom hörnet om några veckor. Istället för fikarast borde jag kunna lägga mig i något rum med dörr och praktisera Yoga Nidra. Efter att jag ätit min matlåda borde jag kunna ta en halvtimmes promenad. Och sova ska jag ju ändå. En kvarts skrivande eller räknande (mer om det!) är ju ingen stor bit att gapa över. Och jag ska lära mig att ta mikropauser, så att jag kan vila mellan arbetsuppgifterna. Kort sagt – det borde kunna gå.

Och bloggandet då? Jo. Det får bli ibland. Vad jag tänker att jag ska skriva om:

  • matte. Just det. Matematik.
  • fick jag ordning på sovandet?
  • ångbåtsterapi
  • och en massa mer som bara försvunnit just nu.

Glömde bort sömnrutinerna. Ingen bra idé! #blogg100 dag 54/1

(Som sagt – jag har snabbspolat hela min utmattningsprocess och nu, december 2015 är jag nästan färdig med gruppträffarna/sessionerna på Stressmottagningen och det börjar närma sig heltidsarbete igen)

Jag har börjat dricka svart te igen på kvällarna. Det funkade ett tag. Antagligen eftersom jag fortsatt med mina övriga sovrutiner (som jag skrivit om här och här):

  1. jobbat på att få till ”sömntrycket” genom att inte sova för länge, inte ens på helgerna
  2. regelbundna säng- och uppstigningstider
  3. promenad varje dag i dagsljus
  4. avslappning i form av Yoga Nidra varje dag (allt mellan 15 och 50 minuter)
  5. sängen används bara till sömn, inte till att ligga och mysa i eller läsa och absolut inte till att titta på något intressant på någon skärm

Men uppenbarligen är min sömn just nu i ett något sårbart läge. Några orosmoment i tillvaron och vips så gjorde den där doftande, heta koppen med Ceylon-te att sömnen vägrade infinna sig. Första natten som jag riktigt kände av det var igår och tillslut var det bara att gå upp och ta en insomningstablett.

Så nu ska jag göra som Kerstin Jeding (sömnexperten på Stressmottagningen) sa om sig själv:

”När jag känner att sömnen börjar bli dålig blir jag striktare med sömnrutinerna. Och då blir det ordning igen.”

Vad jag plussar på nu är:

  • prioritera nedvarvningstid på kvällen, tänk nattning via kvällsbad och välling fast i vuxenversion
  • ingen skärm efter halv nio
  • inget svart te!!!!

Återkommer med uppföljningsrapport.

 

Verifierad av MonsterInsights