Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: musik (sida 1 av 2)

Jag har varit på konserter

Pang och krasch och bom och hipp hurra för Håkan Hellström och hela världen.

Men hur intressant är det egentligen? Jag ger det några försök.

Förra helgen var jag på Stockholms Stadion och ibland såg men hela tiden hörde Håkan Hellström. Eftersom det här var första gången jag upplevt honom live börjar jag fatta varför han är stor. Som kommunikatör och marknadsförare tittade jag på målgruppen – tusan vilken bred och blandad målgrupp han har. Göteborgare, stockholmare, norrlänningar, en och annan skåning, pappas pojkar med medbjudna flickor såväl som kärntruppen av känsliga tonåringar med glitter på kinderna, sjömansmässor eller svart, medelålders, nästan-pensionärer, hipsters, nördar, introverta, ensamma, stora gäng. Men inte så många bröliga. Frågan är om Håkans målgrupp ska definieras utifrån vilka som INTE ingår. Eftersom nästan alla ingår. Utom de bröliga.

Jag måste tillstå att jag inte lyssnat så mycket på texterna. Ja, inte på låtarna överhuvudtaget. Men efter helgen kände jag ett behov av att förstå allsången. För han verkar ju vara en uttolkare av många människors känslor eftersom han hade kunnat sluta sjunga och låtit publiken sköta den delen. Men det kanske är så, det är något allmänmänskligt han uttrycker, på ett sätt som gör det lätt att minnas texten och lätt att sjunga med. Som med Taube. Som satte ord på svenskens kärlek till våra olika kuster och skärgårdar och på drömmen om den svenska sommaren. Både HH och Taube sätter ord på de känslor som trycker i bröstet på oss vanliga människor, både till vardags och till fest, och kanske är det så att när orden nålas fast på känslotrycket så blir känslorna både större, vackrare, mer förståeliga och därför mer hanterbara.

Dessutom insåg jag att det verkligen är skillnad på artister som är närvarande och sådana som bara levererar. Det är en påtaglig och ömsesidig kärlek mellan HH och publiken, en kanske mycket väl planerad och orkestrerad men ändå dialog. Djupt fascinerande och något för mig som kommunikatör att ta till mig. De här orden vi kommunikatörer svänger oss med just nu – trovärdighet, autenticitet och relevans sitter som välplacerade Tetris-block när jag funderar över förra helgens intryck.

MEN. Så blev det torsdag och det var dags för Bryan Ferry på Grönan. Målgruppen var avsevärt smalare, få i publiken var under 45 år. Första gången jag såg Roxy Music var på Stockholms Konserthus i slutet av januari 1976. (Den konserten spelades in av SvT och finns på Youtube.) Då hade vi lyssnat på ”Country Life” hela jullovet, jag och min tvilling. Men nu förvirrade jag mig i minnen när det bara var ett enda jag skulle till – minnet av Bryan Ferrys rörelsemönster. Uppdragna axlar, den där typen av passgångsdansande som killarna i mellanstadiet gärna ägnade sig åt och som vissa män aldrig kommer förbi, huvudet på sned, slutna ögon, en viss osexig men ändå elegant ryckighet i höftrörelserna. Och javisst – det var samma Bryan Ferry som var på Grönans scen. Med något mindre uppdragna axlar dock. Vilken njutning! Jag återkommer alltid till Roxy Music och Bryan Ferry i mitt musiklyssnande. Jag VET hur låtarna ska låta. Och de gjorde det, där på Gröna Lund. Det var inte Andy McKay som spelade blåsinstrumenten, men det lät exakt som om han skulle ha gjort det. Det var inte tal om utsvävningar och personliga tolkningar. Underbart! När konserten var slut efter 90 minuter var Bryan Ferry och hans musiker lika trötta som vi, hans publik i övre medelåldern så när det var slut var det slut. Vi längtade hem till sängen kollektivt och asade oss snällt till färjan, spårvagnen, taxibilarna, cyklarna och bussen.

Tvåsamheter #blogg100 dag 100/2

DSC_0645

Tvillingar. 1975. Petrejusvägen 5, Hammarby.

Jag försov mig imorse. När hände det senast? Det kommer jag inte ens ihåg, så längesedan är det. Det senaste året har jag antingen varit sjukskriven (och fått sova) eller sovit dåligt och vaknat mest hela tiden. Men imorse försov jag mig. Stängde av klockan, fast jag sedan inte kom ihåg det och vaknade helt oförstående en timme sent.

Trots att jag hade litet bråttom måste jag ändå äta frukost/få i mig litet bränsle eftersom jag cyklar till jobbet. Kaffe och macka. På med datorn. Igång med ”Homeland” på Netflix – fem minuter tar det ändå att få ner frukosten. Så kom jag åt något reglage på datorn så att Spotify satte igång. I lurarna kom ”Miracle of Love” med Eurythmics. Och Carrie, Brody, nationens säkerhet och terroristceller fadade ut i ingenting medan jag flyttades tillbaka till 1986.

1986. Jag satt i den vitmålade korridoren mellan vardagsrummet och köket i den stora lägenhet på Sibyllegatan där jag just då bodde med några andra. Den vitmålade korridoren där lägenhetens enda telefon stod och där man antingen pratade inför alla som tillfälligtvis var hemma eller på besök eller så stängde man in sig och blockerade vägen till köket. Min tvilling sa i telefonen:

–          F har precis köpt Eurythmics nya. Jag måste få spela en låt!

Hon la ner telefonluren i den stora lägenheten på Hornsgatan hon just då delade med några andra och gick bort till skivspelaren. Jag hörde hur det skrapade när hon satte ner stiftet. Och så (burkigt) kom ”Miracle of Love”.

Min tvilling och jag satt och andades i varsin ände av telefonlinjen. Och lyssnade. Jag vet inte vilken kärlek hon tänkte på. Själv kände jag längtan efter den stora känslan som jag inte visste säkert om jag delat med någon mer än min tvilling men som jag ändå hoppades få dela med någon i en ”vanlig” relation. Vad vi än tänkte på så delade hon och jag just då en visshet.

Jag tror att hon bröt förtrollningen genom att med ömhet säga:

–          Den gillade du väl, Eva. Du gillar ju sentimentala saker.

Tillbaka till 2014 så påmindes jag i veckan om kraften i att vara två som har samma mål. Som tillsammans, enade blir en stor kraft som få står emot. Och då kom jag ihåg när det var som häftigast att vara tvilling – när vi stod enade mot en motståndare, när vi skulle övertyga någon, när hon och jag dansade. Då vi tillsammans hade superkrafter.

Inte konstigt att jag känt mig försvagad så länge.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=yOGD1WkJJok&w=420&h=315]

Friday on my mind #bloggswe

IMG_0347

Från andra konserten jag var medföljande på. Kägelbanan 2012.

Aktivisten visste redan vid tio års ålder att Markus Krunegård var en artist att räkna med. Vilket har medfört att jag nu varit på tre konserter med honom under loppet av fem år. Som medföljande mamma. Nu senast i fredags, som alltså var en dag fylld till bristningsgränsen av intryck, insikter och berättelser.

När jag satt med Aktivisten i skymningen på Gröna Lund och såg hur de kulörta ljusen blev allt kulörtare ju mörkare den blå kvällen blev, då svepte magin in. Aktivisten ställde sig vid Stora Scenen med de andra i hennes ålder med svart, grönt, blått och rosa hår, med svarta kläder och tygväskor som det stod ”Broder Daniel Forever” på och jag gick bort till Classic Café vid Dansbanan. Satte mig vid ett bord på detta märkliga ställe som skulle kännas ödsligt även om det var fullt. Plastigt, bortglömt, som en billig restaurang i en avfolkningsbygd där det går en bleknad och tilltufsad blondin till servitris och torkar repiga bord med en lätt unket luktande trasa. Men jag var ju var insvept i en magisk dimma, så det jag såg var vackert. De dansande paren på dansbanan, intensivt koncentrerade i tangon. Musiken kom från en ganska dålig anläggning. Ansiktena var allvarliga, strama, absolut o-ironiska. De kunde dansa! Inget flams och tjafs. Inga ursäkter och sarkasmer. Blodigt allvar.

En halvtimme in på konserten gick jag till Stora Scenen. Och jag blev 15 och 24 år igen. Alla vi som någonsin haft tjocka glasögon och tunn hud har en av våra uttolkare i Markus Krunegård (Jarvis Cocker är naturligtvis den andra). Jag har inga illusioner om att skriva Recensionen eftersom jag, som sagt, blev 15 igen. Jag förhöll mig hyfsat vuxen på utsidan, litet skam i kroppen har jag ändå, men till slut sjöng jag med i ”Stjärnfallet” som jag tidigare inte kunde texten på och nästan grät några tårar.

Ps. Allt det andra som hände den här fredagen blir det en separat post om. Det var för mycket magi den kvällen. Särskilt för att blanda med mearbetarengagemang och internkommunikation. Ds

Tvåsamheter

DSC_0645

Tvillingar. 1975. Petrejusvägen 5, Hammarby.

Jag försov mig imorse. När hände det senast? Det kommer jag inte ens ihåg, så längesedan är det. Det senaste året har jag antingen varit sjukskriven (och fått sova) eller sovit dåligt och vaknat mest hela tiden. Men imorse försov jag mig. Stängde av klockan, fast jag sedan inte kom ihåg det och vaknade helt oförstående en timme sent.

Trots att jag hade litet bråttom måste jag ändå äta frukost/få i mig litet bränsle eftersom jag cyklar till jobbet. Kaffe och macka. På med datorn. Igång med ”Homeland” på Netflix – fem minuter tar det ändå att få ner frukosten. Så kom jag åt något reglage på datorn så att Spotify satte igång. I lurarna kom ”Miracle of Love” med Eurythmics. Och Carrie, Brody, nationens säkerhet och terroristceller fadade ut i ingenting medan jag flyttades tillbaka till 1986.

1986. Jag satt i den vitmålade korridoren mellan vardagsrummet och köket i den stora lägenhet på Sibyllegatan där jag just då bodde med några andra. Den vitmålade korridoren där lägenhetens enda telefon stod och där man antingen pratade inför alla som tillfälligtvis var hemma eller på besök eller så stängde man in sig och blockerade vägen till köket. Min tvilling sa i telefonen:

–          F har precis köpt Eurythmics nya. Jag måste få spela en låt!

Hon la ner telefonluren i den stora lägenheten på Hornsgatan hon just då delade med några andra och gick bort till skivspelaren. Jag hörde hur det skrapade när hon satte ner stiftet. Och så (burkigt) kom ”Miracle of Love”.

Min tvilling och jag satt och andades i varsin ände av telefonlinjen. Och lyssnade. Jag vet inte vilken kärlek hon tänkte på. Själv kände jag längtan efter den stora känslan som jag inte visste säkert om jag delat med någon mer än min tvilling men som jag ändå hoppades få dela med någon i en ”vanlig” relation. Vad vi än tänkte på så delade hon och jag just då en visshet.

Jag tror att hon bröt förtrollningen genom att med ömhet säga:

–          Den gillade du väl, Eva. Du gillar ju sentimentala saker.

Tillbaka till 2014 så påmindes jag i veckan om kraften i att vara två som har samma mål. Som tillsammans, enade blir en stor kraft som få står emot. Och då kom jag ihåg när det var som häftigast att vara tvilling – när vi stod enade mot en motståndare, när vi skulle övertyga någon, när hon och jag dansade. Då vi tillsammans hade superkrafter.

Inte konstigt att jag känt mig försvagad så länge.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=yOGD1WkJJok&w=420&h=315]

Tidsresor är möjliga #blogg100

Dag 51

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=muMcWMKPEWQ?list=PLDE1A20C5F68E132D&w=560&h=315]

Nu behöver jag inte längre önska att jag kunnat se det där avsnittet av Top of the Pops när David Bowie och Mick Ronson sjöng ”Starman”. Jag behöver inte gräma mig över att jag var några år för ung och att jag föddes i fel land. Nu kan jag se avsnittet. Om och om igen. På Youtube.

Science fiction. Double feature.

Och nu blir det personligt #blogg100

Dag 47

Dags för en lista som jag antar blottar mig som ????? Vassego och analysera.

Listan omfattar filmer jag har sett mer än fem gånger. Frivilligt. Att jag har sett Disneys ”Robin Hood” och ”Nalle Puh” mer än fem gånger har ingenting med egen vilja att göra.

Till listan. I hullerombullerordning.

  • Apocalypse Now
  • Blade Runner
  • Dirty Dancing
  • The Rocky Horror Picture Show
  • Tommy
  • Härskarringefilmerna

Och dessa skulle jag gladeligen se igen. När som helst. Utom möjligen ”Tommy”. Inom snar framtid kommer ”The Big Lebowski” att ligga på listan. Tyvärr finns den ju inte på Netflix. Måste köpa den, helt enkelt. Känns gammalmodigt.

Ett samtal med mig själv som 14-åring

En av Jenny Holzers truismer från Wanås

Måste på en gång frankt deklarera att idén är snodd rakt av. Sara Bergmark-Elfgren ringde upp sitt 15-åriga jag  i sitt sommarprogram som sändes måndag 30 juli 2012 och det drabbade mig så att jag måste göra samma sak.

-Hej Eva! Det här är Eva som är 50 år.

-Varför ringer du?

-Jag tänkte att du kanske ville veta en del om framtiden. Och så kanske jag kan ge dig några ord på vägen.

(avbryter) -Är du tjock? Har du fortfarande glasögon?

-Inte så värst tjock och ja, jag ser perfekt på ungefär 15 centimeters avstånd men jag har kontaktlinser för det mesta och kan därför se som en normal människa.

-Pju! (andas lättad ut). …….. Bor jag kvar i Örebro?

-Nej. Jag, du, vi flyttar om ett år ungefär och kommer inte tillbaka. Bara några få gånger. De flesta du, jag, vi umgås med flyttar också därifrån – till Stockholm och utomlands. Förr eller senare.

-Skönt att höra. …….. Tänker du/jag fortfarande på mat hela tiden?

-Nej. Det tog ganska många år att sluta vara fixerad, men tillslut är livet så fullt med annat. Förresten, du kanske vill veta att jag/du jobbar med något som inte ens är påtänkt 1976.

-Vad är det då?

-Kommunikation med datorer.

-Vadå? Programmerar jag? Nänä, det där tror jag inte på.

-Det är litet svårt att förklara. 2012 har nästan alla människor datorer (-VA?) och bärbara telefoner som är små datorer (-VA!!??) och man använder de här till att prata med en massa människor, en del som man känner och en del som man träffar på under vägen och en del som man bara känner genom datorerna.

-Det här är rena rama science fiction. Hur har det gått med miljöförstöringen då?

-Den är värre än någonsin.

-Kommer jag gå NA och lära mig programmera och sånt?

-Nej. Programmeringen sköter andra. Du/jag skriver och gör annat.

-Ok. Vad var det du ville säga då?

-Du är inte lika osynlig som du tror. Våga tro att andra människor kan vara nyfikna på dig.
-Sluta skämmas över dig själv. Försök i alla fall.
-Du kommer att vara med om tragedier som nästan dödar dig, men du kommer att överleva. Det är viktigt att du är övertygad om det.

-Jaha, det där låter ju lagom kul. Jag vill inte veta mer. Men annars då – har du/jag någon kille?

-Ja. Tillslut. Barn och villa också. Men det där får vi ta litet mer i enrum.

-Men det är inte Bryan Ferry jag gifter mig med?

-Nej. Och inte Steve Priest heller. Och det ska du vara glad för. Hälften av medlemmarna i Sweet är döda och de andra två är sorgliga föredettingar. När du slutade ha dem som idoler där efter Grönan-spelningen visade du att du hade fattat.

-Blir jag helt vanlig?

-Den frågan kan jag faktiskt inte svara på. Den brottas jag med fortfarande. Men du/jag kommer att göra saker du nog inte blir helt överförtjust över: du kommer att bli scout (”VAAA??!! Blir jag frälst, skenhelig och intolerant också?!?!””Nänä, lugna dig. ”), du kommer att gilla att cykla, styrketräna och yoga, fast det tar ett bra tag att komma över gympahatet. Du kommer inte att göra någon vidare karriär, fast du kommer att jobba med en massa roliga saker.

(Lätt hånfullt) -Läser du ens fortfarande? Och musik har du väl slutat lyssna på? Du dansar väl till Streaplers och Flamingokvintetten också.

-Hallå (förnärmat). Vad jag vill ha sagt är att en del saker läggs till under livets gång och gör det rikare men aldrig i livet att jag slutar läsa och nu har jag börjat lyssna mycket på musik igen och dansa till dansband kan jag bara inte.

-Kommer du ihåg mig inuti dig?

-Varje dag, Eva. Varje dag.

Verifierad av MonsterInsights