Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: juni 2014 (sida 1 av 2)

Virala tanter och småbrudar

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=O4QzHeUE-CM&w=560&h=315]

 

Och så förra veckans virala succé. Som Veckorevyn omtalade som tampongreklam. Vad var poängen med den rubriksättningen?
 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=XjJQBjWYDTs&w=560&h=315]
  
De här två klippen är mer politik än summan av alla delar av PR-jippot i Almedalen.

Pinsamheters pinsamhet

Går det att visa sig på stan när man medverkat i något sånt här?
Hur fattig och desperat kan man bli?

Han bor ju bort i krokarna, Niclas. Jag kanske ska cykla förbi och fråga?

 
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=MNZrBYsDAXM&w=560&h=315]
  

Nu ger jag upp! #bloggswe

änklappahjärtan

Nej, det går inte längre. Nu måste jag sluta. Det blir nog inte bättre.

Vilken ytlig soppa! Vilket dravel!
Jag som trodde att hon hade något att komma med, Helena von Zweigbergk. Jag är riktigt, riktigt besviken. Men jag kommer inte förbi sida 132. Nu drar jag ut bokmärket och förpassar boken till den gemensamma hyllan i trappuppgången. Någon annan kanske kan uppskatta eländet.

För javisst, jag vet att borgerskapets diskreta charm gömmer familjehemligheter, trauman och trasiga själar. Inne i de vitmålade köken både skälls det och dånar av isande tystnader. Bakom de putsade fasaderna begås det självmord och äktenskapsbrott. ”In every dreamhome a heartache” sjöng Bryan Ferry redan på det tidiga sjuttitalet och jag i min brådmogenhet tänkte att han har säkert rätt. Menmen, med åren har jag lärt mig att det kanske finns helt igenom lyckliga familjer även i tjusiga hem. Kanske.

Tillbaka till boken:

Jag tycker helt enkelt att de här människorna och konflikterna förtjänar att beskrivas antingen elakare och vassare eller också med mer empati och analys. ”Än klappar hjärtan” är en trist, cynisk och ospännande historia. Jag som alltid tyckt att Helena von Zweigbergk varit rolig och verkat intelligent på ett bra sätt. Och så är det ju alla översvallande citat ur fina recensioner:  ”Gedigna psykologiska gestaltningar”, ”relationsproffset H v S:s fingertoppskänsla”, ”Här fångas med lätt hand livet”.  Jag känner mig som om jag inte är medbjuden på kalaset, som jag inte förstår jargongen. Den här boken gör att det ska mycket till innan jag försöker mig på någon av hennes andra romaner. Läs. Inte.

Jag minns mina yogainstruktörer och hur de pratade med mig

orkide

Varför illustreras yoga ofta med orkidéer?

Vilken yoga är bäst?

Vilken yoga är riktigast?

Vilken yoga har svaret på alla frågor?

Vilken yoga är mest effektiv mot stress?

Vilken yoga blir man snyggast av?

Vilken yoga gör Madonna?

Vilken yoga är mest LCHF?

Jaja, ni fattar. Det blir konstigare och konstigare. Och lättare och lättare för dem som tycker att yoga är larvigt att verkligen sluta bry sig över huvudtaget. När yoga egentligen är något som de allra flesta skulle må så bra av. Utan att behöva lägga fötterna bakom nacken eller tarmskölja sig eller utföra yogan i bikiniliknande kläder i 37-gradig värme. Därför vill jag berätta om mina yogaupplevelser som har varit vardagliga, öldoftande och samtidigt livsomkastande.

Yoga med stor mage

Den första yogainstruktören jag träffade på när jag för sexton år sedan gick på gravidyoga var Elisabeth Serrander. Vi sågs på fredagarna i en källare på Humlegårdsgatan i Stockholm, femton gravida kvinnor och Elisabeth. Vi satt och låg länge i positionerna, vi andades. Rörelserna hade inte konstiga namn, nej, inga namn överhuvudtaget. Min kropp blev varm och jag kände att jag trots min stora mage var rörlig och smidig. Vi andades tillsammans, vi gravida, Elisabeth och barnen i oss. Jag kom ut på nedre Östermalm på fredagskvällarna omtumlad, avslappnad och på något sätt ny.

Yoga med djupavslappning

Barnet kom ut, det var en flicka (Aktivisten). Hon växte och började vilja röra på sig. Hon och jag hittade ner till en lekpark där vi upptäckte att villaförorten var full av andra nyblivna föräldrar med barn. En av de nyblivna mammorna var dans- och yogalärare. När min dotter tillslut kunde gå med på att släppa iväg mig om kvällarna var det dags för nästa yogainstruktör, Anne-Lie. En och halv timme en gång i veckan med eftertänksamma rörelser, sniff på Solhälsningen och 45 minuter djupavslappning. Och den där djupavslappningen!!!

Yoga med öldoft

Så gick det några år. Jag använde en del av rörelserna för att stretcha och sträcka ut kroppen, men tänkte inte på det som yoga. Jag började plugga på IHR på Stockholms Universitet med föreläsningar och gruppövningar hela dagarna men med en timmes lunchrast varje dag. Vid något tillfälle såg jag en lapp om lunchyoga. Jag testade. I Rotundan, i Allhuset där jag för tjugo år sedan sett Imperiet och Eldkvarn och dansat tryckare till ”Purple Rain” låg jag nu på billiga liggunderlag bland ölspillet (ibland hade de inte hunnit städa) och yogade. Johan, som yogainstruktören hette tror jag kom från Stockholms Yoga Centrum. Det var i alla fall yoga utan prestation, samma rörelser som jag lärt mig tidigare men Solhälsningen litet oftare. Avslappningen var kort och inte särskilt djup.

Yoga med plankor

Med två barn (Aktivisten och Pojken a.k.a. Möpen) fanns det inte mycket tid till träning. Men jag jobbade i ett hus där det fanns ett gym med korta lunchpass. Från mina arbetskamrater fick jag höra att det fanns ett Poweryoga-pass som hette duga. Klart att jag testade det. Jag har för mig att det passet bara var på en halvtimme och jovisst, det var mycket Solhälsningen med plankan som mellanled och javisst, det kändes verkligen som jag byggde styrka och rörlighet. Men yoga?!? Fast på grund av ledaren, jag tror hon hette Sara så blev det ändå pass att minnas. Men avslappning – när skulle man hunnit med det på ett 30-minterspass?

Yoga på amerikanska

Jag kom till Danscenter på Åsögatan för att jag jobbade i närheten. Jag började gå på deras lunchpass och det var Maria Isefält som hade lunchyogan på fredagar då. ”Klassisk yoga” var det vi praktiserade. Och, inser jag nu, mindfulness. Efter varje övning lade vi oss i savasana, det vill säga avslappnat platt på rygg  för att känna efter hur övningen påverkat kroppen – varmare här? mindre spänd där? skillnad på höger och vänster sida? Långsam och mycket medveten träning för både kropp och själ. När jag efter några år började stanna kvar på djupavslappningen också då blev förälskelsen till en passion. Fortfarande kan jag höra Jackie Kleefields (som tog över efter Maria) röst och bara minnet av den får mig att slappna av: ”In your mind’s eye, you see the room…..”

Yoga som mode

Livet förändrades och det fanns inte längre möjlighet att gå på lunchyogan på Åsögatan. Hittade lunchyoga hos My Yoga i Gamla Stan. Det bästa i de klasserna var när jag låg i savasana (avslappningsposition) på slutet och Malin (My?) tog sina händer om mitt huvud och la ett finger på pannan (tredje ögat?). Men vägen dit var för jobbig. Jag hade svårt att hitta närvaron i kroppen. Det är lika bra jag säger det – nej, jag är tveksam till Ashtangayoga. Det är för många olika Solhälsningar och Krigare, för mycket hjärna och koordination för mina behov. Samtidigt kan jag ju se vilken kroppskontroll, styrka och smidighet Ashtanga-fansen har. Skulle jag också vilja uppnå. Men jag orkar inte, hinner inte. Jag vill ha närvaro, smidighet, avslappning, kroppskännedom i min yoga.

Bikram-yoga då? Går fetbort. Särskilt efter att Maria Sveland skrev om den som fascist-yoga. Fast, för att vara ärlig, mest handlar det om att jag inte vill visa mig så avklädd.

 

 

Kroppen är inte min fiende

Kroppen sa till mig att jag måste vila.

Nej, vänta. Jag skriver om det:

Min kropp sa till mitt medvetande att det var dags att vila.

För:
Kroppen är inte något annat än jag.
Min kropp är en del av det som är jag. Det är dags att fatta det.

Inte behandla min kropp som något som jag släpar runt på och som ska tuktas på olika sätt.
Som jag blir arg på när den är sugen på godis, fet mat och vin.
Som jag blir irriterad på den när den är trött.
Som jag kör över när den helst vill vila.
Som jag tittar på med kritiska ögon och bara ser det som är ”fel”.
Som jag inte visar respekt, omtänksamhet och tacksamhet.

Om jag skriver det här på bloggen så skriver jag det också till mig själv. Och för varje dag lär jag mig kanske litet, litet mer.

DSC_0080_red

När kroppen, knoppen och själen fortfarande satt ihop. Och alltihop var jag och mitt.

 

Kroppen, knoppen och andra krångligheter

yogi

Här är jag. Just nu.

Att komma ihåg:

  • jag gick in i väggen för ett år sedan
  • jag är kvinna, inte man
  • jag är 52 år, inte 25, inte 38, inte 15

De här omständigheterna betyder att jag har erfarenheter och en hel del bagage.

Att jag håller på att komma ur utmattningsstadiet innebär att jag måste lyssna extra noga på kroppens signaler för att inte hamna i utmattning igen.

Att jag är kvinna innebär att jag har väldigt lätt att se min kropp utifrån istället för att uppleva den inifrån.

Att jag är 52 år gammal betyder att jag har har en organism som reagerar på en massa automatiska sätt. Sätt som inte alltid är bra. Spänningar har en tendens att sätta sig i kroppen. Tankarna snurrar gärna på i loopar. Jag kompenserar för ömheter i kroppen med att röra mig fel.

Men nu har jag tänkt att jag långsiktigt ska få ordning på mig. Uppnå balans. Hitta vardagsrutiner. Överleva och leva. Om jag dessutom skriver om det här i bloggen så finns ju du, bästa läsare som vittne och virtuell påminnare.

Jag såg ”Vetenskapens värld”, det inslag som handlade om Mindfulness. Intressant, tyckte jag och började googla för att få reda på mer. Tillslut kom jag fram till själva ursprunget och insåg att Mindfulness är en metod som består av flera delar – meditation på olika sätt, yoga-övningar och kroppsskanning. I en formel som verkade litet hemlig. Och då blev jag sur – måste jag köpa in mig på en kurs eller på en Internet-utbildning eller en packe cd-skivor för att få tillgång till det här? Som tur var träffade jag två som kunde mycket på en middag häromdagen. De kunde klä av kejsaren en smula och vi pratade om vad som egentligen var kärnan i Mindfulness. Målet är medveten närvaro men vägen dit är sammansatt. Och behöver inte gås enligt Jon Kabat-Zinns formel.

Jag tror att jag ska göra så här:

  1. meditera varannan dag (20 minuter)
  2. köra den korta yoga nidra som jag har som ljudspår i mobilen varannan dag (20 minuter)
  3. ett kort yoga-program för rörligheten, ett par dagar i veckan (15 minuter)
  4. cykla/simma/promenera för hjärtat och energin
  5. se om jag kan få med mig några av de enklaste övningarna från min PT, nu under sommaren

Min förhoppning och min strävan är att börja uppleva mer inifrån kroppen, att försöka frikoppla mig från både prestation och tankarna på utseende och att vara vaksam på när jag går upp i energinivå så att jag spinner loss och förlorar förankringen i kroppen och knoppen. Flummigt? Inte det minsta. Att ge sig ut i elljusspåret med löparskorna på när man håller på att gå under av stress – det är däremot riktigt flummigt.

 

Jag är inte köpt

Knit4u

Strumporna som behövs för mina inte så kalla fötter

Det är lika bra att skriva det redan i rubriken. Och så kan jag fortsätta att skriva det här i själva bloggposten: jag är inte köpt. Inte sponsrad heller.

Likafullt vill jag dela med mig av tre företeelser och på samma gång pusha för företeelser som jag tycker förtjänar uppmärksamhet: enormt humörhöjande strumpor, träningen som gör så att jag får växtvärk och en rolig app.

Strumporna

En kompis till mig som jobbar med design och mönster har en mission. Hon vill få fler att sticka. Och att upptäcka kvaliteten i de handstickade plaggen. Hon väljer garner noggrant och gör egna modeller. Man kan köpa garner, färdiga stick-kit och färdigstickade plagg på hennes hemsida Knit4u. I veckan träffade jag henne och en av hennes stickerskor (i vanliga fall civilingenjör med projektering som specialitet) och jag fick se några strumpor som jag föll handlöst för. De är egentligen gjorda för att ha i gummistövlar av Hunter-typ. I mitt tycke är det väldigt synd på extremt rara ärtor, för det här är strumpor som bör synas. Så mycket som möjligt.
När jag dessutom fick höra att garnet har en 10-årig garanti så blev jag helkär. Utan mina raggsockor är jag (kanske inte längre dock – läs om min träning längre ner) en fotkall människa som ständigt längtar efter nästa kopp te, men med varma sockor fungerar jag utmärkt. MEN. Raggsockor slits. Hål på hälen är inte kul. Tänk. Kan jag nu få ha toppsnygga, glada strumpor hemma som dessutom håller!!?? Strumpor som jag dessutom kommer att bära utomhus och glädja resten av världen med eftersom jag kommer att bära dem till lågskor och möjligen kängor. Man aldrig, jag upprepar ALDRIG med Hunterstövlar.

Träningen

Ja. Jag har fått veta att det kommer att hända mycket med kroppen när jag nu börjat träna hos PT Erling på Westnine Fitness. Jag går dit och tränar en timme varannan vecka. Förutom att jag värmer upp på en vanlig träningscykel så utför jag få rörelser. Eller de är i alla fall mycket små. Koncentration och kroppsnärvaro. Typ sju övningar hinner jag med på en timme.

OK.
Varannan vecka.
En timme.
Sju övningar.
Vad kan det möjligtvis göra?
Jag känner av stora effekter. Dels direkta i form av trötthet, törst som en kamel, illamående på grund av jättehunger och dels långsiktiga i form av varmare fötter och händer, en känsla av att kroppen hänger ihop, från fötterna (hela foten) genom benen, muskelkorsettens stöd, axlarnas position och upp till huvudet samt en grundad känsla av styrka.

Eftersom jag får växtvärk istället för träningsvärk när jag tränat hos Erling behövde jag fråga honom vad som pågår. Han svarade så här: ”Det är förmodligen växtvärk. Tillväxt nu handlar om densitet. Att du får fylligare ben med mera uttalade muskler. Därav trötthet och hunger, det behovs mer råmaterial.”

Jag läste litet mer på Westnine Fitness hemsida. Där de skriver om träning för chefs- och ledarpersoner står det: ”Fysisk träning innebär för de flesta en möjlighet att inse hur det känns när stressen bryts. En mer balanserad tillvaro karakteriseras av fokus på den egna förmågan att sätta gränser och för de flesta, ett större behov av vila.(…) vår uppgift som tränare är att se individen bakom chefen. Vår uppgift är att klämma på bilden av chefen och ta fram människan bakom denna bild. (….) Den vanligaste formen av träning till chefer och ledare är den traditionella presterande träningen. För de flesta så är det inte prestationsproblemet som är det svåra utan att finna en träning som hjälper till att reducera konsekvenserna av att producera prestationer hela tiden.”

Jag är varken chef eller ledare men jag har (haft?) klara problem med prestationsproduktionen. Och lever ju med sviterna av det, utmattningssyndrom som jag är på väg att tillfriskna från. ”…ett större behov av vila..” – jojo, det håller jag på att lära om mig kring. Den senaste månadens helger har helt gått åt till att öva på att vila. Det är inte lätt, men det går. Och vila och återhämtning har jag ju redan utlovat en bloggpost kring.

Appen

När jag inte bloggar går jag till mitt jobb som webbredaktör och kommunikatör på Dina Försäkringars kommunikations- och webbavdelning. I veckan som gick lanserade vi en app. Den kan man använda till att kolla om semestern verkligen gör sitt jobb – det vill säga om man verkligen slappnar av som man bör.

Numera går det att avläsa pulsen genom telefonens kamera, små färgskiftningar i ansiktet gör att pulsen mäts. Och, har jag nu förstått, vilopulsen är ett mått på avslappning och välmående. Så ju lägre vilopuls, desto bättre. Som alltid är ju utgångsvärdet individuellt. Men det är förändringen som är det intressanta. I vår app är pulsmätningen kombinerad med att man tar en selfie. Fotografierna samt mätningen sparas i en logg och i takt med att stressrynkorna slätas ut och solbrännan djupnar (blir rödare….) så sjunker vilopulsen. Om allt går som det ska. För att det ska bli extra roligt blir loggen en animerad gif som man kan dela med sig av. Du kan hämta appen här.

Långsam varumärkesdöd och engagerade medarbetare

Det började så här:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=9RC-QKpb8ac]

 

Och nu ser det ut så här:

 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=3dPf2Q5rLCk]

 

Carin Fredlund har bloggat om det hela och om hur en stor marknads- och mediabudget kan användas till att döda ett varumärke. Hon skriver bland annat:

För detta är ren varumärkesmisshandel.

Grov misshandel. Kanske till och med vållande till varumärkes död.

Jag ska inte lägga lök på laxen utan låta det här sjunka in hos alla som är intresserade av marknadsföring och varumärken. Samtidigt vill jag skicka in ett glädjepiller som spridits i sociala medier senaste veckan och som visar på värdet av engagerade medarbetare och ”living the brand”. (Ha tålamod i 30 sekunder så kommer utdelningen sedan.)

 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=jvBr-qPAGwI&w=560&h=315]

 

Apropå vad jag läste i Göran Adléns sammanfattning av sin senaste trendspaning:

Och vi måste få folk att gilla sina jobb. För tänk på att allt kan kopieras utom den äkta passionen och då är det inte bra som en undersökning från gallup visar, att 70 procent hatar eller är oengagerade i sitt jobb.

Tvåsamheter

DSC_0645

Tvillingar. 1975. Petrejusvägen 5, Hammarby.

Jag försov mig imorse. När hände det senast? Det kommer jag inte ens ihåg, så längesedan är det. Det senaste året har jag antingen varit sjukskriven (och fått sova) eller sovit dåligt och vaknat mest hela tiden. Men imorse försov jag mig. Stängde av klockan, fast jag sedan inte kom ihåg det och vaknade helt oförstående en timme sent.

Trots att jag hade litet bråttom måste jag ändå äta frukost/få i mig litet bränsle eftersom jag cyklar till jobbet. Kaffe och macka. På med datorn. Igång med ”Homeland” på Netflix – fem minuter tar det ändå att få ner frukosten. Så kom jag åt något reglage på datorn så att Spotify satte igång. I lurarna kom ”Miracle of Love” med Eurythmics. Och Carrie, Brody, nationens säkerhet och terroristceller fadade ut i ingenting medan jag flyttades tillbaka till 1986.

1986. Jag satt i den vitmålade korridoren mellan vardagsrummet och köket i den stora lägenhet på Sibyllegatan där jag just då bodde med några andra. Den vitmålade korridoren där lägenhetens enda telefon stod och där man antingen pratade inför alla som tillfälligtvis var hemma eller på besök eller så stängde man in sig och blockerade vägen till köket. Min tvilling sa i telefonen:

–          F har precis köpt Eurythmics nya. Jag måste få spela en låt!

Hon la ner telefonluren i den stora lägenheten på Hornsgatan hon just då delade med några andra och gick bort till skivspelaren. Jag hörde hur det skrapade när hon satte ner stiftet. Och så (burkigt) kom ”Miracle of Love”.

Min tvilling och jag satt och andades i varsin ände av telefonlinjen. Och lyssnade. Jag vet inte vilken kärlek hon tänkte på. Själv kände jag längtan efter den stora känslan som jag inte visste säkert om jag delat med någon mer än min tvilling men som jag ändå hoppades få dela med någon i en ”vanlig” relation. Vad vi än tänkte på så delade hon och jag just då en visshet.

Jag tror att hon bröt förtrollningen genom att med ömhet säga:

–          Den gillade du väl, Eva. Du gillar ju sentimentala saker.

Tillbaka till 2014 så påmindes jag i veckan om kraften i att vara två som har samma mål. Som tillsammans, enade blir en stor kraft som få står emot. Och då kom jag ihåg när det var som häftigast att vara tvilling – när vi stod enade mot en motståndare, när vi skulle övertyga någon, när hon och jag dansade. Då vi tillsammans hade superkrafter.

Inte konstigt att jag känt mig försvagad så länge.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=yOGD1WkJJok&w=420&h=315]

Verifierad av MonsterInsights