Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: september 2014 (sida 1 av 2)

Heminredning, "vitt och fräscht" och "Orka torka"

spooky

Från min WalkInCloset

Vi har ju alla Walk-In Closets, eller hur? I våra drömmar, i alla fall. Annars kan de ju gå under namn som ”förrådet” eller ”klädkammaren”. Eftersom jag skäms så ohyggligt (bloggandet om eländet är ren terapi) så låter jag mitt alter ego bli huvudperson istället.

Issadissa har ett förråd i sin lägenhet. Där trängs:

  • alla tomma Linas Matkasse-kassar. Eftersom Issadissa får de flesta matvaror levererade den vägen behöver hon väldigt få kassar. Och absolut inte några storhandlingskassar! (Nu får Issadissa se till att mejla en idé om pant/bytessystem med kassarna till Linas Matkasse)
  • den trasiga, men hyfsat habilt lagade dramaten från IKEA (det prickiga ni ser) med nytvättade lakan som ska ut till landet (platsen där Issadissa återhämtar sig och hittar den rena lyckan)
  • tidningarna till tidningsinsamlingen
  • pantflaskorna som av någon anledning alltid är för många i förhållande till kassens storlek. Oberoende av kassens storlek.
  • dammsugarpåsar, rengöringsmedel, tvättmedel, tvättpåsar för de urdyra BH-arna från Gustaf Mellbin (där Issadissa vid hög ålder äntligen fick veta sin sanna BH-storlek) som Inte Får Gå Sönder, aceton, toarent samt borsten till dammsugaren (HA! det är DÄR den är!)

Som tur var fick Issadissa en anledning att städa litet bättre i lägenheten i helgen. Några högar är attackerade och destruerade. Men så långt som till den famösa Walk-In closeten kom hon aldrig. Så bilden ovan visar sanningen. Fortfarande.

Vilket osökt för mig (nu vågar jag prata i jag-form igen) in på boken ”Orka Torka” av Lotta Sjöberg. Som innehåller bilder från Facebook-gruppen ”Family Living – the true story”. Där vi som inte känner igen våra hem när vi tittar i inredningstidningarnas reportage och/eller i mäklarnas annonser. För så ser det minsann inte ut hos oss! Och det skämdes vi för. Ända tills vi fick se varandras vardag och sanna bilder. Förutom att Facebook-gruppen har 25 000 gillare så gick den alldeles nyutkomna boken rakt upp på Bokus-toppen i helgen. Så här skriver Galago i sin reklamtext för boken:

Dess bilder har också visat sig fungera som en gratis KBT-terapi i en
tid då vi, trots den största tidsbristen någonsin, förväntas ägna våra
liv åt att konsumera oss till fulländning och lycka.

Veckans vinnare i kriget om mest länkat och lajkat!

Jag gör inga som helst anspråk på att vara vetenskaplig. Heller inte på att det jag skriver om är statistiskt säkerställt. Jag utgår helt oförblommerat från det som händer i mitt Facebook-flöde. Och drar stora växlar på det. Utan att skämmas.

Så (trumvirvel) – veckans vinnare i Issadissas kringskurna sociala medier-värld är (trumvirvel samt trumpetstötar) – EMMA WATSON!!! Allas vår Hermione som talar om feminism och jämställdhet i Förenta Nationerna. Inte ett öga torrt, inte ett hjärta oberört.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=Q0Dg226G2Z8&w=420&h=315]

 

Hatarna kunde ju inte bara låta henne vara, så de satte igång. Varför? Vad går de igång på? Varför kan vi inte bara enas om att vissa saker är bra, vissa människor är goda?

Vilket för mig ganska sömlöst över till andra plats där en som utsatts för mobbning och kommit vidare ger en korkad, inbilsk och glömsk mobbare svar på tal – Karin Adelsköld. Läs mer om det.

Skärmdump från Karin Adelskölds Facebook-sida.

 

Så till de mera stillsamma länkningarna. De där som folk gör men inte ordar så mycket om. Men som ändå dyker upp, plopp här, plopp där, så att det inte går att bortse ifrån att här, här, här är det något som berör många. Den ena handlar om ballongsamhället och den andra om de rädda organisationerna. Väldigt tänkvärda inlägg kring samhället, oviljan att ta ansvar och den allmänna titelsjukan i medelklassen. Bland annat. Som uppenbart har skapat igenkänning hos många. Det intressanta är att de båda debattartiklarna är skrivna av en och samma person, Mats Alvesson. Han forskar kring området ”funktionell dumhet” och kom förra året ut med en bok med titeln ”The Triumph of Emptiness”. Och tomhet, kära läsare, har jag tänkt mycket på. Så det återkommer jag till.

Mina mörkaste hemligheter #bloggswe

bild(2)

Till och med telefonkameran skäms

Som jag skrivit om tidigare är jag med i några slutna grupper på Facebook vars medlemmar identifierar sig som utmattade/utbrända/vidbrända eller som på väg därifrån. Det är mycket värme, stöd och kunskap som finns i grupperna. Och så mycken oro och stress.

Försäkringskassan ställer till det för en del. Behövande anhöriga suger energi och kraft. Barnen behöver kärlek, intresse och mat. Tankarna på jobbet tar upp plats. Den kroppsliga skörheten och oförmågan sätter käppar i hjulet hela tiden.

MEN. Något som VERKLIGEN tar plats är ordningen hemma. För även om man är helt körd i botten av långvarig stress, så nog fan ska det vara städat hemma. För usch, annars är ju världen på väg käpprätt åt helskotta. Om inte hemmen kan hållas dammråttefria och hyfsat nybakade. Då är världen på väg mot Domedagsklyftan fortare än Gandalf säger ”hokus pokus”. Civilisationen står och balanserar vid den yttersta randen när de svenska hemmen inte kan hållas i protestantisk ordning. Att ha ett hem i upplösningstillstånd skulle jag vilja säga är mer stigmatiserande än att gå med otvättat, okammat hår och lukta svett.

Stressen inför detta är monumental. Och problematiseras sällan.

Så nu är det med yttersta vånda och starka panikkänslor som jag publicerar bilden inifrån mitt lägenhetsförråd. Jag rodnar djupt och tänker inte titta på det här inlägget igen. Som ni ser är det inte bara jag som skäms, kameran i telefonen vägrade att ens ställa in skärpan, så obehaglig tyckte den att åsynen var.

Men jag gör detta i mänsklighetens namn. På samma sätt som en mängd andra gör i Facebokgruppen ”Family living – the true story”. Det gör ont, det svider, vi vet att vi imorgon kanske inte hälsas på, men vi drar en lans för en stökigare, dammigare, snällare och mindre stressig vardag.

(Jag inser att jag, i mitt affekterade tillstånd helt lämnat analysen därhän. Jag får återkomma i frågan eftersom jag tycker det är sjukt intressant att hemmet, som borde vara vår varma filt att gömma sig i, vår fristad i en hjärtlös värld istället är en stressfaktor av magnitud.)

Friday on my mind #bloggswe

IMG_0347

Från andra konserten jag var medföljande på. Kägelbanan 2012.

Aktivisten visste redan vid tio års ålder att Markus Krunegård var en artist att räkna med. Vilket har medfört att jag nu varit på tre konserter med honom under loppet av fem år. Som medföljande mamma. Nu senast i fredags, som alltså var en dag fylld till bristningsgränsen av intryck, insikter och berättelser.

När jag satt med Aktivisten i skymningen på Gröna Lund och såg hur de kulörta ljusen blev allt kulörtare ju mörkare den blå kvällen blev, då svepte magin in. Aktivisten ställde sig vid Stora Scenen med de andra i hennes ålder med svart, grönt, blått och rosa hår, med svarta kläder och tygväskor som det stod ”Broder Daniel Forever” på och jag gick bort till Classic Café vid Dansbanan. Satte mig vid ett bord på detta märkliga ställe som skulle kännas ödsligt även om det var fullt. Plastigt, bortglömt, som en billig restaurang i en avfolkningsbygd där det går en bleknad och tilltufsad blondin till servitris och torkar repiga bord med en lätt unket luktande trasa. Men jag var ju var insvept i en magisk dimma, så det jag såg var vackert. De dansande paren på dansbanan, intensivt koncentrerade i tangon. Musiken kom från en ganska dålig anläggning. Ansiktena var allvarliga, strama, absolut o-ironiska. De kunde dansa! Inget flams och tjafs. Inga ursäkter och sarkasmer. Blodigt allvar.

En halvtimme in på konserten gick jag till Stora Scenen. Och jag blev 15 och 24 år igen. Alla vi som någonsin haft tjocka glasögon och tunn hud har en av våra uttolkare i Markus Krunegård (Jarvis Cocker är naturligtvis den andra). Jag har inga illusioner om att skriva Recensionen eftersom jag, som sagt, blev 15 igen. Jag förhöll mig hyfsat vuxen på utsidan, litet skam i kroppen har jag ändå, men till slut sjöng jag med i ”Stjärnfallet” som jag tidigare inte kunde texten på och nästan grät några tårar.

Ps. Allt det andra som hände den här fredagen blir det en separat post om. Det var för mycket magi den kvällen. Särskilt för att blanda med mearbetarengagemang och internkommunikation. Ds

Jaja, men ikväll får jag dra täcket över huvudet igen….. #bloggswe

Dagen har knappt gått halvvägs och jag brukar inte vara så privat men jag kan väl säga så mycket som att den här dagen inte började helt lyckat. Jag spillde kaffe i sängen. Så nu har jag bokat tvättstugan till klockan två eftersom de nyinflyttade i trappuppgången som inte ens använder de stipulerade låscylindrarna till bokningstavlan utan ihoprullade pappersark och dessutom ibland lämnar ludd i torktumlaren (jag tror att det är de) hade sett till att använda tvättstugan.

Så nu ska jag tvätta täcke, lakan och madrasskydd. Som för övrigt inte gjorde sitt jobb eller som jag i alla fall inte är helt nöjd med.

Men först skulle jag ju titta på tvättanvisningen för IKEA-täcket Mysa. Som köptes förra året. Eftersom täcket Mysa i kollektionen +365 tydligen gått ur modet finns inga tvättanvisningar att hämta på IKEAs hemsida. Eftersom den virtuella kundtjänstmedarbetaren Anna är ganska okunnig och dessutom lätt otrevlig i sin okunskap fick jag tillslut kalla henne ”Korkskalle” vilket hon inte alls förstod.

En sådan dag alltså. Trots att solen skiner och jag sov som ett barn. Men dagen igår var packad med upplevelser och insikter, så det är väl det jag lever i sviterna av.

Nu till tvättstugan. Och jag lovar att ta bort allt ludd i tumlaren och dessutom sopa golvet. Efter det ska jag börja fundera på om den som ville spela Wordfeud med mig är någon jag känner från den riktiga världen eller om det är någon som försöker flörta med mig genom att vara trevlig och ställa frågor. Jag skulle ju vilja utse Wordfeud till flörtfritt område. Tycker att det vore utmärkt om man när man gör sig en profil får samtycka till följande villkor: ”Wordfeud är ingen datingsajt. All mellanmänsklig kommunikation som inte skulle passa vid kyrkkaffet hör inte hit. Här spelar vi korsordsspel och låtsas som om vi är pensionärer allihop. Utan några drifter förutom småkakesuget.”

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #bloggswe

blandat20102011 105

Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

Vägrar att gå upp ur sängen #bloggswe

huset

Kommentarer överflödiga. Skämmer bara. Ja, ni ser!

Det är så perfekt under täcket. Lagom varmt för både fötter och mage. Huvudet har behagligt svalt omkring sig. Klockan är nästan ett på dagen och det är lördag. Solen skiner.

Det är en dag som gjord för svampplockning, sista-doppet-för-året, dammsugning, vedhuggning, litet yoga i solskenet.

Men – nej, tack. Det går inte. Eller – jo, det skulle nog gå men jag vet att på lång sikt så mår jag allra bäst av att fortsätta ligga eller sitta i sängen. Läsa en krönika till i Caitlin Morans ”morantologi” och skratta, ha kontakt med omvärlden via Facebook och Instagram, låta tankarna flyta runt – jag har en massa spännande input som vill vridas och vändas på samt titta ut på den vidunderliga naturen jag har utanför sovrumsfönstren.

Så, även om jag ofta tänker på Ingmar Bergmans ord; ”Demonerna tycker inte om frisk luft. De vill hellre att man ligger kvar i sängen med kalla fötter.”, så vet jag med bestämdhet att demonerna just idag bor långt, långt härifrån och att mina fötter inte är det minsta kalla. Och svischandet i huvudet och brännkänslan innanför pannhuden är tydliga tecken på att jag inte är frisk ännu och att jag kanske måste justera en del saker. DET kan jag också tänka på. Medan jag ligger här, perfekt tempererad med den vidunderliga utsikten ett ögonkast bort.

Jag länkar till en debattartikel i Aftonbladet som handlar om den Kafka-artade tillvaro en svårt sjuk men samtidigt arbetande människa kan hamna i på grund av socialförsäkringssystemet som det ser ut just nu. Skäms politiker och tjänstemän som skapat detta märkliga system, som fortsätter reproducera det och som dessutom försvarar det, både i tal och handling. Vem köpte upp allt civilkurage?

(Jag vet att jag är sanslöst priviligierad som har den här utsikten till mitt förfogande just nu. Jag är djupt tacksam för att jag fått möjligheten att få komma tillbaka till detta hus, till denna plats. Även här spelade Internet och sociala medier sin roll. Halleluja Internet!)

Kärlek, kärlek, kärlek #bloggswe

lämna en bok

Så här såg det ut i den boken jag lämnade på Waxholmsbåten i måndags eftermiddag.

Haha. Nu hoppades ni få läsa något smaskigt och avslöjande, eller hur? Tyvärr. Jag har inget skvaller, varken om mig själv eller någon annan.

Nej, jag tänkte skriva om samverkanskonsumtion och då hamnar jag i Internetkärleken. Som kan vara så stor, så stor.

I den nya. sköna världen är ägande överskattat. I den nya, sköna världen är tillgång ledordet, ägandet är helt underordnat. Jag har skrivit en del om det här, om bokhyllan i min trappuppgång, om bilpooler där privatpersoner hyr ut sin bil när den inte används, om att tiden den genomsnittliga borrmaskinen används under hela sin livstid är en dryg kvart. Om att jag hyr det hus där jag varit och är som lyckligast. Tillgången till huset är helt överordnat, ägandet skulle just nu bara tynga.

OK. Så det är den sista skälvande veckan av valrörelsen. Men det är också veckan för Lämna/glöm en bok någonstans (Facebookgruppen hittar du här), som är en svensk del av ett världsomspännande projekt. Som handlar om att du tar en eller flera av dina lästa böcker och lämnar vidare. Och roligast är ju att lämna boken som om du glömde den,  i väntrummet/på bussätet/i spagettihyllan/på toan. För någon att hitta en oväntad läsupplevelse. Som en gåva.

I veckan har jag också bokat min debut som couch-surfare. Via Airb’n’b. Jag ska till Göteborg och fira att en av mina platsbrorsor disputerar. Middag och party betyder översovning. Så nu är jag bokad hos Malin som bor i Majorna. Hon har fått många fina rekommendationer och vi har utväxlat trevliga meddelanden, så det här känns bara spännande.

Gul eller blå? En sexa eller etta?

disc

Det här kan vara ett resultat av DISC (DISA)

Vad pratar människan om nu?

Jo. Det är ju det här med personligheten. Det som gör att vi är olika. Det som gör att vi inte reagerar likadant på samma situationer. Det som gör att vissa blir stressade i vissa skeenden och andra blir stressade vid helt andra tillfällen. Det som gör att vissa bara älskar förändringar och andra helst smälter ihop med väggen när det rör på sig för mycket.

Jag har varit med ett tag. Jag har varit med på några chefsutvecklingskurser och omställningsprocesser och teambuildingsvängar och anställningsförfaranden. Så jag är genomtestad på många olika sätt. Litet har jag lärt mig varje gång. Har jag inte lärt mig om mig själv, så har jag i alla fall lärt mig något om den lukrativa konsultbranschen i ”utvecklingssvängen”. Som när vi som arbetsgrupp på ett ställe fick genomgå ett mycket kortfattat test som utdömde oss alla som introverta och då vi sedan fick veta hur vi skulle hantera kunder utifrån vår sorgesamma introverta disposition. Trots att ingen av oss kände igen oss i resultatet av testet och att vi också påpekade det.

Tillbaka till huvudspåret: Men när jag testats litet mer ingående har jag fått insikter som till exempel hjälpt mig att hantera mig själv i förhållande till kollegor (och andra) som varit av helt annan personlighetstyp. Insikter om mig själv som kompletterat den sorgligt endimensionella bild av mig själv som jag är uppvuxen med. Och som var så FEL.

Fast jag glömmer bort det här. Jag tänker att jag ska förstå andra utifrån mig själv. Jag tänker att om jag bara försöker vara rak i min kommunikation så kommer andra att förstå vad jag vill säga. Men ack nej. Och så får jag komma ihåg att jag är gul-och-röd snarare än blå-och-grön. Och att jag nog är en sexa i enneagrammet. Och att jag under min utmattning förstått mig som en HSP. Vad Myers-Briggs-testet sa kommer jag inte riktigt ihåg för det var så komplext. Fast jag lärde mig saker om mig själv då också.

Här kan du läsa mer om färgerna som beskriver personligheten: tidningen Kollega och i Wikipedia om DISC (som heter DISA på svenska).
Enneagram-kunniga säger att jag är en sexa. Läs mer om den personlighetstypen här.
Och i Svenska Dagbladet läste jag en intressant artikel om  HSP.

Nu ska jag bara komma ihåg det här under resten av livet, när jag engagerar mig i föreningar, när jag sitter i projektgrupper, när jag ska få Pojken att läsa läxor, när jag vill förstå min egen utmattning. Och – note to self – det behövs olika människor annars händer väldigt litet eller väldigt fel!

 

Att inte vara frisk men inte få vara sjuk

väg och ljus

Enligt Försäkringskassan så får jag inte vara sjuk längre. Det är ju väldigt märkligt. Så nu fungerar jag hyfsat normalt de veckorna Aktivisten och Pojken har sitt hem tillsammans med mig (varannan-veckas-mamma är jag alltså) för att sedan gå in i arbeta-och-vila-mood varannan vecka. Jobba, vila, återhämta mig, sova, vila litet till – det är det jag gör. Träffa folk är överkurs. Träna är överkurs. Laga ordentlig mat är överkurs (jag har matlådor kvar efter Linas Matkasse som jag kör i barnveckorna). Läsa går inte just nu. Jo, jag kan läsa högt tillsammans med barnen, det funkar. Men så är det ju i de veckorna då jag tömmer mig på energi.

Det är märkligt det här. Jag får ingen rätsida på det. Jag brukar tänka och analysera, men eftersom jag just nu har inlett en arbeta-och-vila-vecka så fungerar huvudet knackigt efter klockan fem. Jag är litet lågintensivt arg på både det ena och det andra men har svårt att hitta de skarpa formuleringarna. Jag har skrivit om det här förut. Läs här och här. Bland annat.

Verifierad av MonsterInsights