Det går inte fortare under hot
Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.
MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.
Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?
Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.
Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?
Freja säger:
Jamen, eller hur? Jag lider fortfarande av att jag blev sjuk av stress för tio år sedan, att jag brakade igen var en direkt följd av att de åtgärder jag ändå gjort inte alls var tillräckligt, utan jag balanserade hela tiden på gränsen till vad jag orkade. Min mammas dödsfall tippade mig över kanten. Och det tar sån TID att bli bättre. Jag är trött, har värk, huvudvärk, ont i bröstet, tungt att andas, och ska ändå försöka med alla dessa rehabåtgärder som läggs på mig. Det går bara inte! Och om bara några veckor ska jag så smått börja jobba igen, det säger sig självt att jag kommer hamna i samma situation igen, att balansera på gränsen, ska mitt liv se ut så hädanefter? Ska jag orka jobbet men inget mer? Jag måste hitta ett annat jobb, det får bli som det blir med lönen, men problemet är ju att alla jobb kräver mer än vad jag orkar…
september 17, 2014 — 8:26 e m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Att det ska behöva bli så! Att man måste ompröva ALLT. Det orkar man ju inte ens när man är frisk.
Jag hyser ett svagt hopp, ungefär var tredje dag att jag återhämta mig från min stressjuka. Men nu handlar det mycket om att ta en dag i taget och inte försöka gripas av panik när jag känner mig sämre.
Stor kram till dig och tack för all kommentarer! Det är ju ett helt samtal vi har igång.
september 18, 2014 — 6:25 e m
omniundrar säger:
Det är klart att den har existensberättigande men jag tror jag förstår precis vad du menar, det handlar ju om en människotyp som våra gamla jag inte skulle umgåtts med, som vi skulle rynkat på näsan åt- och vill vi vara sådana?
Jag vill på något sätt tro att jag ska kunna hitta nya tankesätt som ger mig en balans men inte förändrar mitt innersta. Jag VILL vara en engagerad, intresserad, vetgirig och nyfiken människa som utvecklas tillsammans med andra människor, jag vill inte bli en världsfrånvänd, introvert person och inte ta ansvar. Jag vill bara ha möjlighet att vara jag med måtta, kanske stryka bort det mest drivande, gå hem i tid från jobbet med en ok känsla i magen, hitta sätt som gör att jag kan slippa planera ihjäl mig och ta på mig för mycket. Kanske innebär det att vissa vänner försvinner och en del aktiviteter får strykas men jag hoppas att det finns kvar något som fortfarande känns glädjefyllt och energigivande. Nu blev den här kommentaren en ventil för mina tankar, ta dem för vad de är – du sätter igång många tankar med dina ord, tack för det!
september 18, 2014 — 8:11 f m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Tänk att det jag skriver (för att jag måste) kan vara en igångsättare för tankar för andra. Då är det värt allt. Idag är jag litet trött och diskmaskinen slamrar och det är Simpsons på TV:n, så tankarna är splittrade och långsamma. Men stort tack för din kommentar!
september 18, 2014 — 6:29 e m
kimmkimselius säger:
Många kloka, eftertänksamma ord. Det är många som inte lever här och nu utan ständigt jagar mot nya mål. Det är så lätt gjort. Jag försöker förankra mig i nuet och leva för stunden, för det är nu, just nu som är det viktiga. Både på gott och ont. Önskar dig allt gott.
Kram Kim 🙂
september 18, 2014 — 1:15 e m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Kram tillbaka. Blev väldigt, väldigt glad över dina ord. 🙂
september 18, 2014 — 6:30 e m