Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: skrivande (sida 1 av 4)

Tabu, en essä

Vad är ett tabu?

Vad är ett tabu för mig?

Vad får vi inte prata om på kafferasten?

Vad får vi inte prata om inom familjen?

Vilka handlingar kan vi bli socialt straffade för?

Är ett tabu en konstant eller ett variabelt begrepp?

Texten får ta avstamp i frågorna även om jag inte är säker på att jag kommer att behandla dem alla. Och med stor säkerhet kan jag dessutom lova att jag inte kommer att leverera uttömmande svar.

Tabu enligt Wikipedia: ”Tabu är ett religiöst eller socialt motiverat förbud mot något. Det kan handla om en aktivitet eller att ens nämna ordet för begreppet. I traditionella, utomeuropeiska kulturer är det som är tabu något heligt eller farligt. I det moderna, sekulariserade (och västerländska) samhället handlar det i regel om företeelser som när de nämns väcker blygsel eller andra starka känslomässiga reaktioner.” ”Det som är tabu anses orent.”

Tabu är spännande. Tabu är kittlande. Tabu är farligt. Tabu är uppror. Tabu är äckligt. Jag tar den här klossen TABU och vänder och vrider på den. När jag tittar på den från ett håll ser jag några egenskaper som sedan helt förändras när jag vänder på klossen.

För några decennier sedan fanns det en porrklubb i Stockholm som hette Tabu. Den blev känd för hela svenska folket när det uppdagades att TCO-ordföranden Björn Rosengren varit där. Att den politiska toppersonen just valde en porrklubb med namnet Tabu för sitt, i mångas ögon, mycket opassande besök är nästan komiskt.

Från detta hugskott i närtid och närhet vill jag lyfta blicken och förstå mig på tabu-begreppet på en övergripande nivå. Vad är egentligen något som är tabu?

”Det som är tabu anses orent” står det alltså i Wikipedia-artikeln. Men det orena beror på det kulturella sammanhanget och på situationen. Ett par leriga stövlar är helt på sin plats i skogen medan de skapar upprörda känslor om de placeras på matbordet. Att visa underlivet är självklart hos gynekologen men skulle vara grund för uppsägning om det gjordes på kontoret.

Tabun handlar om ”företeelser som när de nämns väcker blygsel eller andra starka känslomässiga reaktioner”, står det också i Wikipedia. Jag tolkar det som om det finns tabun som mer handlar om individen, det mer personliga.

”En god grund att stå på (..,) ger de teorier om tabuföreställningar och rituell orenhet, som lanserats inom modern brittisk antropologi” läser jag i ”Den kultiverade människan” av Jonas Frykman och Orvar Löfgren. ”Enligt forskare som Edmund Leach och Mary Douglas handlar begrepp som tabu och orenhet om allmänmänskliga sätt att tänka och se på världen. (…) Vi gör ständigt distinktioner mellan rätt/fel, bra/dåligt, acceptabelt/motbjudande. Det vi tar avstånd ifrån tillskriver vi egenskaper som smutsigt, äckligt och orent.”

Äckligt och orent verkar bilda ett viktigt begreppspar när jag fortsätter att betrakta Tabu-klossen. Ett annat viktigt begreppspar är blygsel och skam. När vi tänker på det äckliga och orena, avser vi då den kulturella aspekten av tabu och när vi tänker på skam och blygsel så är det den personliga aspekten vi avser?

När jag funderade kring en skönlitterär text som skulle handla om tabu, då blev jag varse skillnaden mellan det samhälleliga, kulturella tabut och mina egna känslor av skam och blygsel. Det visade sig att de beteenden jag uppvisat eller de sammanhang jag befunnit mig i som skulle kunna beskrivas som kulturellt tabubelagda inte var något jag skämdes särskilt mycket över. Även om det inte var något jag tänkte breda ut mig kring på fikarasterna. När jag däremot närmade mig beteenden och sammanhang som för mig är förknippade med skam, då fick jag direkt fysiska reaktioner när jag höll på att skriva. Andnöd, rastlöshet, tryck över bröstet. En stark vilja att lämna datorn och aldrig mer återse den.

Skam och blygsel är hemska känslor. Jag tar mig friheten att parkera dem för att borra mig ännu djupare in i vad som är tabu i dagens samhälle.

”Jag har närt en kom-mu-nist vid min barm”, utropar Karl-Bertil Jonssons fader på julafton. I den dåtid och i den samhällsklass som skildras i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons jul” är att vara kommunist ett absolut tabu. På 70-talet i Sverige var det i många kretsar oproblematiskt och till och med eftersträvansvärt att vara kommunist. I den nyliberala tid vi lever nu är det återigen tabu att vara kommunist. Inser jag nu.

I många kretsar var det under 70- och början av 80-talet inte OK att skryta om eller med sina tillhörigheter. Nu lever vi i en period där det är helt normalt och till och med önskvärt att fotografera den mat vi äter på dyra restauranger, de skiftande outfits vi klär oss i (OOTD, en vanlig hashtag vilket betyder Outfit Of The Day) och lägga ut bilderna på sociala medier. Vyerna från semestern visas inte längre upp för en trång krets framför projektorduken eller i albumet vid släktträffen utan för hela bekantskapskretsen på Instagram och Facebook. Ju fler infinty-pooler och glas med bubbel desto bättre.

Jag hittar följande citat på svt.se: ”Sex, ekonomiska svårigheter och löner toppar de ämnen vi helst inte talar om på sociala medier.” Det här är ett citat med några år på nacken. Jag funderar om den lågkonjunktur vi är på väg in i kommer att förändra vad vi pratar om på sociala medier.

Eftersom tabu-begreppet ofta är både kulturellt och situationsbetingat är det intressant att leka med.

Inför att jag skulle ge mig på de olika uppgifterna kring tabu slängde jag in frågan om begreppet i en del samtal. Det intressanta var att de flesta jag pratade med direkt gjorde en koppling till sex. När jag själv sedan närmade mig den skönlitterära uppgiften tänkte jag först också kring sexorienterade områden men insåg när jag läste uppgiften ordentligt att meningen med uppgiften var att vi skulle närma oss en personlig smärtpunkt. Då blev sexaspekten ganska oviktig för mig.

När jag nu försöker ta mig an hela klossen TABU och jag vänder mig till antropologi och kulturanalys för att förstå mig på tabu på ett djupare plan tappar jag min egen smärtpunkt. Det jag skäms över så smärtsamt kan jag inte riktigt få ihop med tabubegreppet. Eller är det jag som är blind för de regler jag själv lever enligt.

Tankarna går vidare till internalisering av tabu. Den mekanism, det fenomen som gör att jag som samhällsvarelse inte ens överväger att bryta mot ett tabu. Jag tänker särskilt på tabut mot fetma i synnerhet och den kvinnliga kroppen i allmänhet som gör att många kvinnor upplever ett starkt äckel inför sin egen kropp om den inte är ytterst tämjd och tuktad. Det här är ingen färdigformulerad idé, jag får utveckla resonemanget vid en senare tidpunkt, i en essä som har en annan form.

Jag slutar här. Mitt i en tanke. Öppet blickande mot en horisont jag ännu inte känner. På vägen har jag lärt mig en del, någon fråga har fått ett hyfsat svar men färden har givit upphov till fler frågor än jag hade från början. Jag tar en paus och går vidare imorgon.

 

 

Bortbytingen, en omtolkning

Nämen, fan, nu måste hon ge sig! Den där fula ungen måste ju bara bort från vårt hem! Vad ska jag göra, jag orkar inte längre se på henne, hur hon lyssnar på ungens gnällande och tjut. Alltid. Jag bleknar som ett lakan i solen. Jag finns inte för henne längre.

Jag är så arg. Jag vill slå. Både ungen och henne. Jag pressar mig ytterligare en kilometer i spåret istället. Kommer hem urlakad och tom, dricker vatten och somnar bort från allt.

Hur hamnade vi i det här? Allt var ju som vi planerade, som jag tänkt att det borde vara. Vi möttes när vi pluggade, hon var snygg, jag var snygg, vi var ihop och gjorde slut några gånger innan vi beslutade oss för att det var vi. Förlovning och stort bröllop. Före bröllopet sålde vi våra små bostadsrätter och köpte en större.

Parmiddagar med andra snygga, välutbildade par som var några år in i sina karriärer. Tjejerna började sacka efter litet, de klagade på det ibland när de fått i sig ett fjärde glas vin. Snart var det en av dem som inte drack på parmiddagen och vi skålade allihop för dem som skulle få barn. Allt eftersom fick alla våra vänner sina första barn. Men inte vi. Det var märkligt, allt annat hade ju gått som det borde, som jag trott, som jag planerat.

Efter ett halvår av termometrar och temperaturer och tester från Apoteket och sex som styrdes av ett Excel-ark så bokade vi tid på en klinik. Det visade sig att felet låg hos mig. Min kära mor hade glömt bort att berätta för mig att jag haft påssjuka som mycket liten och att det då alltså fanns en risk att jag var steril. Vilket jag alltså är. Hade varit bra att veta, det var trista månader med sex enligt Excel.

VI blev goda kunder hos fertilitetskliniken. Jag insåg att jag hade en idé om hur bebin skulle se ut, ungefär som jag när jag var liten. Blont hår, runda kinder, blå ögon, knubbiga ben och armar. En pojke ville jag helst ha. Men det här sa jag inte, jag hade hamnat i en position där hon kunde förinta mig med ett ord eller en blick.

– Påssjuka.

Och en kall blick mot mitt underliv.

Om vi hade ett gräl om något litet, smulor på köksbordet eller vem som hade rätt till fjärrkontrollen, så urartade det ofta. Jag åkte på råsop efter råsop med anklagelser om att jag förstört hennes liv, hennes planer, hennes framtid. Hennes lycka.

Men så fort hon kom ut från toaletten med de två strecken som visade att hon var gravid så ändrades hela hennes attityd. Mot mig. Mot allt. Det var som om hela hennes väsen vände sig inåt. Och det som var utåt var mjukt och utan motstånd. Hon brydde sig bara om det som växte i henne. För att få hennes uppmärksamhet försökte jag ibland skämta eller irritera, ja, till och med starta bråk, men hon tittade bara litet milt och ointresserat på mig.

Förlossningen gick långsamt framåt, barnet visade tecken på stress och det beslutades om kejsarsnitt. Jag satt på en pall med munskydd, prassligt hårskydd och en flaxande rock när barnet togs upp ur hennes mage.

– Det är en flicka! sa barnmorskan triumferande. Kom här så får du klippa navelsträngen.

Men jag kunde inte resa mig. Det var en flicka! Med svart hår och bruna ögon. Jag kunde inte se något av mig i henne. Barnmorskan skrattade godmodigt:

– Det är många män som reagerar som du. Sitt och ta det lugnt, det här är det mest omskakande du kommer att ha varit med om. Vi vill inte ha några avsvimmade pappor i operationssalen när vi håller på att sy ihop mammorna och tar hand om de nyfödda.

Efter några dagar på BB åkte vi hem alla tre. Det ”vi” som varit hon och jag var nu hon och barnet. Jag hade reducerats till en satellit, ett tjänstehjon, en försörjare. Jag började jobba så snart jag kunde.

Den fula ungen skrek jämt. Hon ville bli ammad hela tiden. Hon höll sig fast i min fru så fort hon kunde börja greppa. Försökte jag bära henne skrek hon än högre, det var så att fönstren skallrade och jag hörde inom mig hur grannarna började förakta oss för att vi inte kunde hålla ungen tyst.

Ungen blev inte sötare. Hennes hår växte ut strävt och mörkt. Ögonen var bruna som leriga gölar. Hon stirrade bara. Log aldrig så att jag såg det. Hon växte snabbt på längden, all den där amningen gjorde henne bara utdragen, inte så där knubbig som jag längtat efter. Jag försökte få min fru att sluta amma och börja ge ungen välling istället. Jag sa att det var för att jag skulle kunna vara med och ta hand om ungen (ja, jag sa ju inte ”ungen” till min fru), det var ju för att jag ville se om jag kunde känna kärlek om knubbigheten kom med vällingdrickandet. Men min fru slöt sig ännu mer inåt och ammade än ihärdigare.

Det var då jag började jobba längre på kontoret om dagarna och när jag inte var där var jag i spåret eller ute på racercykeln. Vreden hade flyttat in i mig permanent. Jag hatade ungen, jag hatade min fru, jag hatade att jag blivit berövad livet jag planerat.

Den där ungen var verkligen inte min. Det fanns ingenting i flickan som påminde om mig som liten. Hon var någon annans. Hon hade kommit in i vårt liv och sått söndring, hon hade ockuperat min fru, tagit henne ifrån mig.

Jag satsade allt på jobbet, tog mig upp i hierarkin, började träna hårdare med Stockholm och Boston Marathon i sikte. Lönen och bonusarna flöt in allt stridare. Min fru var fortfarande snygg men ungen kunde jag inte se på utan att rycka till. Numera dolde jag reaktionen väl men jag kände ett klart obehag varje jag gång tittade på henne.

En morgon när jag precis var på väg ut genom ytterdörren ropade min fru med stress i rösten:

– Du får gå med Nora till förskolan idag. Jag måste åka till jobbet NU!

Som tur var hade ungen redan på sig overall och mössa. Hon satt på hallgolvet och tog på sig stövlarna själv. Kan hon det, tänkte jag, den fula lilla ömkliga ungen. Vi gick tigande nerför trapporna, ungen höll i ledstången och tog ett steg i taget. Jag började känna en viss respekt för den lilla ungen som trots att hon var så ful rörde sig med självförtroende och målmedvetenhet.

Jag öppnade porten åt oss båda och hon sprang ut. För att se till att porten gick igen innan någon obehörig hunnit smita in väntade jag några sekunder med ögonen på dörren. Då hörde jag skrikande bromsar och en duns bakom mig. Jag vände mig, en bil stod på snedden, en kvinna var på väg ut genom framdörren och framför bilen låg Nora alldeles stilla.

Tiden stängdes av. Eller om den vevades extra snabbt. Plötsligt satt jag på gatan med Nora i knät, vätan från gatan trängde upp genom mina kostymbyxor. Det droppade på Noras panna. Jag insåg att det var mina tårar. Hon slog upp ögonen och tittade rakt in i mig.

– Pappa, det är ingen fara.

Just där, just då blev jag hennes pappa.

 

 

 

 

Kärlek i kolerans tid och andra samtidsromaner

Vilken kommer att bli den första romanen som har Corona som huvudkaraktär?

Vilken kommer at bli den första Stora Romanen om Corona-tiden?

Nej, det är klart, det kan väl ingen sia om just nu. Men visst är det spännande att gissa.

Vad kommer det att vara för typ av roman?

Kommer det att vara en kollektivroman från en arbetsplats där allting ställs på huvudet när mötesstrukturen ändras, när den som är bäst på att göra snajsiga Powerpointar får på skallen av den som först fattade hur man tog kommandot i ett Teams-möte? När den hierarkiska strukturen blir helt åsidosatt när den kontrollerande chefen inte kan kontrollera längre, när det visar sig att dem hen misstrodde och kontrollerade mest, levererar punktligt och kvalitativt hela tiden medan korridorsnackarna som hen trott var hens strukturella maktkapital faller ihop som trasiga ballonger när det inte finns idéer att stjäla i korridorerna.

Eller kommer det att vara berättelsen om hur det inre livet tar över i några människors liv genom en ekande känsla av ensamhet över till skapande och omdaning.

Eller är det den stora romanen om sönderfallande familjer i en på ytan trevlig villaförort. Misshandel som eskalerar, missbruk som går överstyr, konflikter som kokar torrt bredvid sous-viderna och entrecoterna från AG, dörrar som både smälls igen och sprängs, barn och föräldrar som för första gången SER varandra i sin ömklighet. Kan kanske sluta med försoningar om den som skriver romanen är på det humöret.

Eller är det den stora ångest-romanen där kallbad ställs bredvid vinboxar, evighetslånga löparrundor ställs bredvid Stesolid, yoga on-line bredvid Porn Hub, eremit-veckor i sommarstugor bredvid ett Netflix-knarkande utan dess like. Där storstadsluften luktar rädsla och framkallar åskväder och snöstormar.

Eller blir det en underbar livsbejakande roman där det lagas doftande middagar, delas recept och skålas via Skype. Där det stickas, virkas, broderas, planteras, beskärs, klappas katter och hundar, bryggs naturvin, skrivs långa handskrivna brev och snickras vaggor. Och det allmänt levs på hoppet om en bättre framtid.

Ja. Jag vet inte. Men det ska bli intressant.

Samtal och samvaro, inte alltid samma sak

Mycket vatten har flutit under broarna, många sandkorn har trillat ner i timglaset. Alltsedan jag skrev något här på bloggen. Ack ja.

Naturligtvis finns det anledningar. En av de bättre är att jag hittat formen för mitt större skrivprojekt. Som jag först definierade efter viss vedermöda. Jag tänkte att jag skulle skriva om det samtida arbetslivet, som ju alltför ofta har en del absurda inslag, men berättelsen om Karin och mig trängde sig emellan. Så det är där jag är just nu. Jag skriver om tvillingskapet, om att vara tvillinglös tvilling men mest inifrån det som var ”Karin och jag”. Endera dagen kommer jag också att anamma Kerstin Ekmans (jag tror det var hon) devis ”Inte en dag utan ett streck”.

För att göra denna ordrika historia kort- jag skriver på annat, alltså får bloggen stå tillbaka.

Men så satt jag på trappen och tittade ut på midsommartrafiken i Furusundsleden med en sovande pojke i huset, gräset som växer men ingen lie, blekt skinn som inte tål sol något vidare och med samtal igång i huvudet med de personer jag brukar samtala med där och så kände jag en lust att få ned orden i skrift för att se vad som händer då.

Samvaro och samtal. Två aktiviteter som kan sammanfalla om en har tur. Det hade jag häromveckan när jag satt och tittade ut över samma vatten med en vän. Vi såg hur solen höll sig precis under horisonten och målade horisonten i undersköna färger. Färgerna speglade sig i vattnet. Ibland kom en bris och vattrade ytan och det vi såg blev än mer bländande vackert. Medan naturen höll på att göra sig till på detta sätt så vindlade vårt samtal sig in mot insikter. Utan ansträngning, men i en trygghet som borde omgärda varje terapeutisk session.

Jag vet att alla samtal inte kan ha den här kvaliteten och det begär jag inte heller. När jag är allmänt stressad och full av intryck och krav, då blir jag krävande när det gäller samvaro och samtal och tänker att jag vill FÅ något, inte bara ”ha det litet trevligt”. Inte bara avrapportera senaste månaden och få detsamma tillbaka eller utbyta litet FAQs om kärleken, livet, familjen och arbetet. Ibland, när livet trängt sig på alldeles för mycket, är jag helt enkelt urusel på att bara njuta av att vara tillsammans med människor jag tycker mer eller mindre om, människor jag av någon anledning sitter ihop med och vill fortsätta sitta ihop med.

Så. Jag ska nog försöka särskilja mina krav på samtal och mitt behov av social interaktion, aka samvaro. Samtal kan uppstå på så oväntade ställen, i en chatt, på fikarasten, på en fest en gick på utan förväntningar. Ibland är samvaron det viktiga, inte det som sägs. Ibland kan det till och med vara bättre att inte prata, utan att bara idka samvaro (det här går att tolka långt, men jag menar här inte specifikt kroppsligt). Dricka det hyfsat goda kaffet, titta på samma tavla, gå tillsammans på bio och uppleva samma film samtidigt, dricka cocktails på en stimmig bar och iaktta människorna omkring.

Det är mycket möjligt att jag med mina ord idag har slagit in vidöppna dörrar och att ni, kära läsare redan hade stenkoll på det här, men för egen del behövde jag få ner det i skrift. Samt meddela resten av världen mina synpunkter.

Därmed har jag låtit denna dag bli en dag med flera streck. Och jag kan kanske ta mig an röjsågen som står och ser farlig ut i boden. Grässtrån och fästingar – expect no mercy!

Efterlysning!

Nej, det är faktiskt inte sommaren jag efterlyser ännu. Jag är helnöjd med att det är vår även om jag är något besviken på det ganska fula disiga ljuset i skärgården idag. Jag hade hoppats på knallblå himmel med små vita tottmoln. Men det kanske bör vara litet småfult, långfredag som det är. Och här skulle jag kunna hänga på något resonemang kring vår ambivalent religiösa uppväxt. Vi = Karin och jag, min tvilling och jag. Vi:et som kom före jaget. Det ambivalent religiösa kommer jag att återkomma till nu när jag äntligen börjat skriva tvillingboken.

Och det är nu jag efterlyser. Allt som har med tvillingar att göra. Myter, berättelser, minnen av mig och Karin eller av helt andra tvillingar. Just för någon halvtimme sedan läste jag klart ”Lazarus” av Kepler och hoppla! så fanns Castor och Pollux där som välberättad myt. Dessutom finns ett tvillingtema i hela boken som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till, men det är en annan historia.

Så.
Efterlysning.
Tvillingberättelser.
Tvillingmyter.
Tvillingsanningar och tvillinglögner.

I kommentarer, mejl eller på Facebook. Tja, LinkedIn går faktiskt också bra.

(Såklart att jag inte har badat idag. Även om det skulle fått fart på adrenalinet eller endorfinerna eller whatever. )

Arbetarlitteratur och tjänstemannaprosa

Jag går en skrivarkurs nu under våren. Vi får inga uppgifter utan nu ska vi ha kommit så långt att vi själva ger oss uppgifter. Vi förväntas ha ett projekt på gång. Jojo, det är ju inte så att jag inte vetat om det här. Så jag har gått runt i tillvaron och inväntat den gudomliga inspirationen, när allting bara vecklar ut sig, ämnet är glasklart, handlingen logisk och spänningen är olidlig. Jag märkte att jag umgicks mer med prestationsångesten än tangentbordet och pennan.  Men så kom jag till första kurstillfället och där i rummet fanns Graalen. I gruppen, i det gemensamma modet och i den gemensamma överenskommelsen att ta varandras ord på allvar.

Jag har flera områden jag vill skriva om, men en del av dem är så smärtsamma eller bara skitjobbiga, så de tar jag itu med senare. Däremot finner jag arbetslivet intressant och bara lagom farligt. Så jag har börjat luska. Inåt och utåt.

Jag har lyssnat på två arbetslivskildringar: ”Sista ordet” av Annika Bergson och Gertrud Dahlberg (än så länge bara utgiven som e-ljudbok, bara det är väldigt intressant) som handlar om en modetidningsredaktion under en period av förödande digital utveckling och ”Truck stop” av David Ericsson som är en novellsamling där många av berättelserna utgår från lastbilschaufförens horisont.

Och jag tänker på begreppet ”arbetarlitteratur”. Vad handlar det begreppet egentligen om? Är det maktlösheten som är det centrala, görandet av människan till ren utförare? I sådana fall är det dags att skriva kodslavarnas, kundtjänstpapegojornas och handläggarrobotarnas berättelser. För vilka är arbetare längre? Jag sökte förgäves efter statistik som visar fördelningen mellan tjänstemän och arbetare över tid. Det kanske var litet korkat eftersom begreppen verkat ha förlorat sin mening – jag läste att numera bör lägre tjänstemän betraktas som arbetare.

Så. Det jag kommer att skriva om blir nog mer tjänstemannaprosa än arbetarlitteratur. Jag hoppas knöa in massor av möten, värdeord, bullshit-bingo, härskartekniker, förvirring, omorganisationer, konsulter, generationskrockar, ledsna, rädda, glada och besjälade människor. Vi får se.

Den första text jag skickat in för att vi ska samtala om i gruppen skrev jag redan för sex år sedan, när jag tog mig igenom skrivarkursens första etapp. ”Melitta”. Läs och tyck, kära läsare. Läs och tyck.

Strävan vi delar

Samtidigt är jag helt fast i flera berättelser; i Elena Ferrantes berättelse om sitt och Lilas liv, i Twin Peaks, i berättelsen om Bålberget, i ”Stranger Things” och i avdelning Q. Några de här berättarna jobbar med symboler och annat som triggar igång det undermedvetna, men det återkommer jag till. Just nu är det viktiga berättelserna i sig.

Berättelser = sammanhang = förståelse. Håller du med? Är det inte så att när vi läser en bra berättelse eller ser en engagerande film eller tv-serie så förstår vi något om en helhet? Jag känner och tror att de flesta av oss har ett stort behov av berättelser. Och att det verkligen inte bara handlar om förströelse och underhållning. Som sagt, helhet, förståelse, mönster, mening.

Är det så att när vi blir engagerade i en berättelse så får vi för en stund känsla av mening? Är det också därför vi berättar om oss själva på sociala medier, för att vi då väver berättelsen om oss själva, berättelsen som vi själva skriver och regisserar, berättelsen som ger form till och mening åt våra liv?

 

Vad döljer sig i det mörka därunder?

Jag vet att där finns träd och vatten, även om de inte syns

Idag gör jag ett avsteg från den rutin jag hållit mig till de senaste tio dagarna (hur många dagar är det man ska hålla sig till en ny rutin för att det ska bli en vana?). Rutinen har inneburit att jag har mediterat 20 minuter och sedan skrivit mina ”morning pages” (tre sidor handskrivet som inte blivit skrivna på morgonen, dock). Resultatet var inte avsiktligt men blev extremt intressant.

Tankarna som flyter upp och drar förbi i meditationen har den senaste veckan bestått av nycklar. In i förståelsen av mig själv och omvärlden. Som jag sedan utvecklat i det ganska omedvetna skrivandet. Eftersom ”morning pages”-tanken är att få igång flödet, det handlar inte om att producera något av värde, jag bara skriver och låter pennan löpa samtidigt med tankarna.

En fascinerande effekt av meditationen (20 minuter av den sort jag lärde hos Zen-buddisterna på Erstagatan – sitt rakt med korsade ben, titta in i väggen, räkna andetagen till tio, om och om igen) är att rastlösheten försvinner och därmed också diverse begär. Effekten är relativt kortlivad, har jag insett, så daglig meditation är verkligen en bra vana. För fokus, för balansen, för de mellanmänskliga relationerna, för perspektivet på livet och tillvaron.

Imorgon (eller någon dag här framåt) kommer jag nog att utveckla ett av tankespåren som väcktes under en meditation och som jag utvecklade i det kravlösa morning pages-skrivandet. Spåret handlar om berättelser och vårt universella behov av mening.

Uppvaknanden

Autentisk bild från insjö i Värmland förra helgen

”Vad har du på hjärtat?” frågar WordPress när jag loggar in. En trevligt ställd fråga, tycker jag som inbjuder till förtroenden.

Jag delar därför av  mig av åtminstone ett tillkortakommande – jag har varit en usel människa i sociala medier de senaste månaderna. Jag har gratulerat människor slumpartat, inte systematiskt eller efter min relation till dem. Jag ber om ursäkt för det. Så har jag inte kommenterat sådant som förtjänar genomtänkt respons utan, på samma slumpartade sätt tryckt på gilla-knappen litet här och där. Har jag tryckt på den när jag suttit vid en dator har jag lyckats nyansera mitt känslouttryck via emojis men har jag scrollat på mobilen har det ju bara blivit en tumme upp, oavsett inläggets känslomässiga karaktär.  Jag ber om ursäkt för det med.

Ja, usch. Dessutom har jag bara lagt ut bilder på solnedgångar och soluppgångar. Jag har inte taggat en enda människa, det är som jag varit ensam och von oben. Har jag skrutit eller har jag delat med mig av något storslaget vackert – fan vet. En ursäkt är kanske på sin plats här också. Jag är inte helt säker eftersom jag inte riktigt har koll på min avsikt med det jag publicerat.

Och då hamnar vi där jag eventuellt skulle landa. I reflektionen. För nu, efter en turbulent vår på alla kanter så har jag:

  1. börjat sova. Och då menar jag att jag satsar på att sova. Vi pratar 11 timmar samt middagslur när jag är ledig. Det var inte så att jag inte sov förut men nu vältrar jag mig i sovandet, jag briljerar i sovandet, jag sätter guldstjärna i min egen bok när jag dragit mig länge och somnat om flera gånger på morgonen.
  2. börjat mata mig med ”Twin Peaks” och annan fantastik för att göda det undermedvetna. Så att drömmarna kommer igång och berättar saker för mig som jag nästan vetat men tryckt undan.
  3. börjat bada igen. I sjön Gapern i Värmland var det så varmt att det gick att simma länge förra helgen men i Stockholms skärgård är det fortfarande alltför friskt. Men när jag badar händer något inombords, med förhållandet till min egen kropp och jag kan leva med att vara jag, så jag hoppas på att vattnet i skärgården skärper sig och bjuder in mig till bad snarast.

Reflektionen kommer jag att återkomma till. Och sovandet. Och fantastiken. För nu nosar jag på en period i tillvaron då eftertanken kommer att regera, då jag går från görande till varande, från robot till närvarande.

Men tusan, vad jag varit effektiv!

Mer om Felicia #blogg100 dag 62/2

Jag lade upp en bild på pocketböckerna jag köpt och någon mätt kommentar om vad mysigt det skulle bli att läsa allt det där. Och det är klart att det blev.

En del av böckerna har jag skrivit om, men en av dem har vållat mig en del huvudbry. ”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Av två anledningar har jag haft problem att skriva om den.

1. Min högsta chef skrev att hon tyckte att det skulle bli spännande att se vad jag tyckte. Då fick jag helt plötsligt tanke- och skrivstopp. Prestationsdjävulen klev in med myndiga steg.

2. Vad är det för en bok egentligen? Biografi, skönlitteratur, debattbok?

Nåja. Lika bra att ta tjuren vid hornen.

Den var lättläst.
Det mesta kändes som om jag redan läst eftersom jag läst debatten.
På några timmar var den utläst, den var ju effektivt berättad – korta, kondenserade kapitel som frös viktiga ögonblick.

Jag undrar hur det hade varit att läsa den utan all uppståndelse? Och utan att veta något om Anna Wahlgren? Det kommer jag aldrig att kunna veta.

Min egen skepsis mot Anna Wahlgren gjorde väl att jag direkt ställde mig på Felicias sida. Jag läste ”Barnaboken”, eller delar av den när mitt första barn var litet och jag kände mig ifrågasatt av boken och dessutom som en dålig kvinna och mor. Jag ställde inte ut barnvagnen på tidningspapper på altanen och lugnt satte mig vid köksbordet och skrev texter. Jag hade inte tankar på att inskränka middagarna till att bara bestå av kyckling, tomatsås och ris i små portioner. Anna Wahlgrens sätt att prata om barn att de ska in i flocken var inte i linje med mina mindre dogmatiska idéer om en bra uppväxt.

Så. Kontentan?
En intressant replik. Ett behövligt inlägg.
Läs den. Läs ”Barnaboken”, litet här och där.
Tänk själv.

Verifierad av MonsterInsights