Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: mars 2017 (sida 1 av 1)

Stora ambitioner

Klockan 07.15 27 mars 2017

Fast det känner väl de flesta – klockan luras. Det är mer svinotta än den visar. Punkt slut.

De stora ambitionerna? Jo, jag tänkte utröna hur det går till att tjäna pengar på sitt bloggande. En del av det visade sig gå emot tanken på min egen trovärdighet och en del annat har fått mig in i html-träsket. Åter annat gav mig in i det stora mainstreambloggandet där alla bloggar är kloner av varandra. Påminner om vad en av mina Airb’n’b-gäster sa om att åka spårvagn här på Lidingö:

”I thought the young girls were clones. They all look alike.”

Gästen ifråga var en amerikansk konstnär så jag betvivlar inte hennes iakttagelseförmåga.

Men nu ska det vara slut med cynismer för denna dag. Eller i alla fall morgon. Jag har faktiskt fått i mig kaffe och tittat på ett halvt avsnitt ”Brooklyn Nine-Nine” så jag borde vara snäll. Tänk om en kunde vakna med samma känsla som en har efter en kopp kaffe. Varför är en inte disponerad så? Då kunde jag yoga direkt på morgonen, som en egentligen ska. Då kunde jag…..en massa saker.

Ser bilden litet ny och annorlunda ut? Jo. Träden börjar knoppas. Jag lovar.

Jag lovar.

Godbitar som Netflix gömmer

Idag blir det kort och direkt användbart.

Du ligger i soffan med fjärrkontrollen i handen och flippar runt på Netflix efter någon serie du tror finns där. Nästa ”Breaking Bad”, ” Stranger Things” eller ”Sherlock”. Allt du ser är samma gamla serier du redan tittat på eller hört någon säga något negativt om eller så ser vinjettbilden ful och tråkig ut och Netflix skribenter har fått ihop något som gör att du direkt känner att ”Nej, det här är inget för mig. Och antagligen inte för någon annan heller. Att de ens orkar visa upp sånt elände som ändå ingen vill ha.”

MEN. STOPP!!!

För det är precis två av de fulaste vinjettbilderna och den menlösaste texten som döljer två riktiga pärlor. Och den cocktail av känslor som de här två serierna väcker om du håller tittandet igång samtidigt, det är en finfin mix av de mest basala känslorna med ett lager av de mer depraverade nyanserna.

  1. ”Brooklyn Nine-Nine”. Å, så roligt! Så otroligt roligt! Så snällt och mänskligt utan att vara jolmigt nånstans. Tydliga karaktärer som utvecklas. Inga förinspelade skratt. Korta, snärtiga avsnitt (tjugo minuter) som kan avnjutas i portioner om 4-5 stycken i taget. Om du tar ett par avsnitt till frukost blir hela dagen bättre, du kommer att fnissa hela vägen till jobbet och se på dina arbetskamrater med litet mildare ögon. För är inte den fyrkantiga chefen litet lik Captain Holt och hon, den koleriska, är det inte Rosa egentligen?
  2. ”Penny Dreadful”. Precis som jag älskar serier och filmer som visar människors goda sidor så älskar jag också London och särskilt det viktorianska slum-London. I ”Penny Dreadful” möts vackra miljöer, slum, monster som suger blod, häxor, horor, Dorian Gray, Timothy Dalton, Frankenstein och hans skapelser, Varulven och medier. Det är blodigt, sexuellt på hur många plan som helst, makalöst vacker, välspelat, välberättat. Absolut beroendeframkallande! Två säsonger finns på Netflix, tre säsonger (samtliga) finns på HBO.

Misslyckanden

Utsikt från balkong med träd utan löv

Sol. Sol! Ingen snö!

Vad är det vissa säger? Typ att misslyckanden inte är något annat än utbildning och utveckling. Kanske är det så. Och kanske är det precis det jag skriva om. Någon annan gång. För idag är det lördag, jag har sovit i underbara nio-och-en-halv-timmar, solen skiner, jag har druckit massor av gott kaffe och eftersom jag vaknade hälsosamt hungrig så åt jag tre skivor av Bröd&Salts goda nötbröd, det är lugnt i lägenheten eftersom barnen sover och jag har tittat på två avsnitt av ”Brooklyn nine-nine”. Kort sagt, jag har tillfälligtvis lagt all oro åt sidan, allt från klimatångest till mindre orosmoln som handlar om min privatekonomi och liknande.

Jo, men kanske att jag ska skriva något om misslyckanden. För min satsning på att bli en annan typ av bloggare, eller i alla fall hitta en ny arena och bredda publiken en smula, den satsningen går långsamt. Och då ser jag det, i min svartvita och otåliga värld som ett misslyckande. (Säg inte det här till mina barn, jag försöker lära dem tålamod och uthållighet.)

Jag bloggar alltså nu på tre arenor – här, Stockholmsguide-bloggen (mer som en hemsida) och så alltså på Nouw. Och det är Nouw-bloggandet som är en riktig utmaning. För jag måste använda all min kommunikatörskunskap för att avkoda vilka olika målgrupper som finns där, hur de kommunicerar, både när de bloggar och när och hur de kommenterar, hur de använder bilder, vad de fotograferar och på vilket sätt.

Min första stora insikt är i alla fall denna:

använd effects-inställningen på kameran. Välj ”high key”. Helt plötsligt ser livet ut som…..i en blogg. Eller i ett inredningsreportage.

Så. Nu ska jag använda kameran med just den inställningen. Och så lägger jag upp några sådana bilder på min Nouw-blogg och så inväntar jag resultatet. (För, det är klart att jag älskar statistik också. Jag kan både analysera den och trixa med den. Som vilken karriärist som helst.)

Mello, mainstream och den långa svansen

Jo, en försvarlig andel av mitt Facebookflöde handlade igår om Melodifestivalen. Fast jag tittade först i flödet imorse. Och det som slog mig då var att Dressmann som varumärke fått en rejäl puff samt att ingen egentligen verkade särskilt intresserad av varken låtarna eller artisterna. Det var liksom mer Mellon i sig. Och Dressmann (det hade något med byxlängden att göra).

Ni som följt mig ett tag vet att jag har glömt bort hur en gör när en tittar på tablå-TV. Utom förra fredagen då jag tittade på ”På spåret” och spelade med genom Duo-appen. Det var ju kul eftersom det var så lätt att få sjukt mycket poäng. Alla som spelar via Duo-appen måste ju känna sig som nästa års vinnare allra minst.

Men som kommunikatör är jag besatt av mediekonsumtion. Inte bara av min egen utan hur andra gör, hur ”alla” gör. Naturligtvis har jag läst ”The Long Tail” av Chris Anderson och jag vet att framtiden (som är nu, han skrev den 2006) handlar om att sälja mindre av mer. Alltså mindre kvantiteter av många, många, många fler produkter/tjänster. Att det inte längre finns samma tryck på att hitta nästa hit, nästa blockbuster, nästa Justin Bieber. För livslängden är så mycket längre för låtarna, texterna, filmerna. Nu. Och framåt.

Hur ska jag knyta ihop detta nu då utan att det här blir för långt? Jo. Mellon är ju en ”lägereld”. Precis som Hylands Hörna var en megalägereld på sin tid. Då såg i princip hela Sverige samma TV-program samtidigt. Vi, som folk, satt vid samma lägereld. Men nu sitter vi vid hur många lägereldar som helst. Ibland är de nationella, som Mellon. Men oftare är de globala. Åtminstone för millennials och en del av oss i andra generationer som alltid haft dragning till kulturyttringar utanför mainstream (jovisst, jag hade en intensiv period med Sweet när jag var 12-13-årsåldern).

Så. Uttryck som är bra att komma ihåg: the Long Tail, lägereld samt fandom. Den hängivna delen av Mello-publiken utgör en fandom. Precis som de som älskar Deadpool, Stan Lee och resten av Marvel-universumet. Eller de över hela jorden som är helt upptagna och koreansk populärmusik, k-pop. Eller de som följer podden ”Welcome to Nightvale” och kan hela staden och dess invånare.

Jag avslutar med Longtail-exempel från populärmusikens område:

Pojken tittade på trailern för CoD, Black Ops 3 och vad dök upp där om inte ”Paint it Black” med Rolling Stones. Perfekt musiksatt tyckte både Pojken och jag.

Och Sweet fortsätter att dyka upp på märkliga ställen. ”Ballroom Blitz” har ju kommit att bli en megaklassiker, men i slutet av hösten 2016 kom deras efterföljande hit ”Fox on the Run” att bli en viktig del av ”Guardians of the Galaxy Vol.2”. Så fyrtio år efter att de var ett bespottat pojkband som jag avgudade så går mina barn och nynnar på deras hittar. Long tail, som sagt, long tail.

Det här är en byggarbetsplats

Välkomna till Issadissas alldeles egna blogg. Nästan allt material har kommit med från issadissa.wordpress.com
Issadissa har blivit litet snyggare med det nya temat, tycker jag. Litet mer lättläst, litet ljusare och fräschare.

Nu har jag en del småfix att göra. Importera bilder, fixa länkar och Youtubeklipp.

Så. Hav tålamod. Jag ska försöka ha det.

Om hundra dagar kommer allt att se annorlunda ut

dsc_1027

Morgonens utsikt från balkongen

Just nu, just här är det första mars, det är ungefär nollgradigt, litet snö ligger kvar, det blåser några sekundmeter då och då, solen verkar vilja skina idag. Det är sportlov och det är första dagen av #blogg100

Om hundra dagar, någon vecka in i juni, kommer utsikten att se helt annorlunda ut från min balkong. Jag kommer att ha skrivit många ord, uttryckt åsikter, publicerat bilder, tänkt många tankar. Hoppas jag. Vi får se. Men idag börjar jag och många andra med 100-dagars-bloggandet.

 

blogg100-logotype-300x256

Verifierad av MonsterInsights