Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: februari 2023 (sida 1 av 1)

Lyckan

När jag såg de här gardinerna hänga bland andra donerade (bortvalda, utrangerade, icke-älskade) på Läkarmissionens secondhand i Vällingby då gick en rysning av välbehag genom kroppen. Först kom rysningen och sedan lyckan.

”JA! Jag hittade dem. De är mina.”

Det visade sig att textilformgivarens namn är Aina Hedström och att tyget är gjort av Borås Cotton på 70-talet. Se. Jag lärde mig något. Men mest föll jag handlöst. Och insåg något om mig själv som jag misstänkt ett tag – jag gillar färg. Inte på kläder, kanske, men runt omkring mig. Så här kommer nästa fynd från samma secondhand-butik (jag jobbar i huset bredvid):

Det här tyget hängdes direkt upp som en gardin. Vem som formgett tyget har jag ingen aning om, men visst är det ljuvligt?

Nu återstår bara att tänka ut vad jag ska göra med det blå tyget? Först tänkte jag på en sommarklänning i någonslags A-form. Nu funderar jag mer på en kjol. Det stora problemet är att jag inte kan sy. Men drömma är jag bra på.

Madicken och jag

Sam the Wild One

Idag har jag känt mig som Madicken när hon efter att ha velat flyga istället ådrar sig en hjärnskakning (historien inkluderar ett paraply, Lisabet och en taknock). Madicken ordineras vila och har fruktansvärt tråkigt där hon ligger i sängen och inte FÅR gå upp, knappt ens röra på sig. Hennes pappa kommer hem med tidningar och ger henne sax och klister.

Ungefär därför skriver jag nu. Huvudet funkar ju men jag är krasslig. Vila är väl bästa medicinen, antar jag. Fast det bär emot. Eller det är svårt. Jag får väldigt tråkigt. Den där sjukdomskänslan i kroppen gör att böckerna blir tråkiga, tv-serierna långsamma och filmerna ointressanta. Men det nästan värsta är att kaffe inte smakar gott.

I det rådande världsläget har jag ingenting att klaga över, det vet jag mycket väl. När jag skrev att huvudet funkar, så var det en överdrift. Det funkar inte tillräckligt för att lägga upp kommunikationsstrategier för angelägna ändamål eller skriva smarta insändare om att återställa våtmarker eller ens formulera en intresseväckande text till bra Facebook-inlägg som jag vill dela vidare.

Jag är onyttig, helt enkelt.

Det är därför jag nu försöker avhandla en av punkterna från gårdagens inlägg. Jag tror att jag ger mig i kast med CHOKLADPUDDING men att jag låter quiet quitting anstå till ett senare tillfälle.

Choklidpudding med plispgrede och Noma

Redan för flera år sedan började jag och barnen (som inte längre är barn) göra choklidpudding med plispgrede som det heter i Dartanjang-böckerna. Av den enkla anledningen att vi på somrarna befann oss på en ö utan affär. Det som togs med från fastlandet var bra om det inte var för tungt och om det höll sig en månad eller mer. Glass gick fetbort, chokladpudding på pulver seglade upp som en vinnare.

När jag nu i torsdags var på Prime Weber Shandwicks (i fortsättningen kallas byrån Prime) Showcase, ett antal föredrag om tiden, trender och kommunikation. De smarta insiktsspanarna pratade om fyra trender, en av dem kallades för Anti Ambition. Det är i det sammanhanget som chokladpuddingen dyker upp. I vispskålen, direkt på bordet, tillsammans med vinboxen, på parmiddagen. Ni fattar, inget snyggt här inte. ”Det viktiga är att vi ses”. I samma anda trumpetar den fasansfullt dyra och snofsiga restaurangen Noma i Köpenhamn att den ska lägga ner. Den livsstil som både ligger bakom (extrem hierarki i köket, dålig arbetsmiljö) och som stöttas (Veblens iögonenfallande konsumtion) känns uppenbarligen förlegad. Vi fick också höra att Nigella Lawson numera helst lagar bondmat, brun, billig och närande.

Nej. Nu är det dags att återvända till katterna. This is Issadissa, last survivor of the tant cold, signing off.

Förkyld eller bara inspirerad?

 

 

Den ser ju ganska obscen ut, nässköljaren. Men stiligt grön i middagsljuset.

När jag kvicknat till efter nattliga äventyr i drömlandet (ingen vill höra om någon annans drömmar men jag tänker ändå säga att jag var på resa och katterna hade plats i drömmen), fixat kaffe och löst Melodikrysset med delar av familjen via Messenger då insåg jag att någonting spökade i kroppen. Eller i alla fall i näsa/hals-området.

Som tidigare utbränd och allt närmare pension och död är det inte alltid lätt att tolka kroppens signaler. Ålderdom, utbrändhetssymptom, HSP-känning eller en vanlig förkylning? Jag nässköljde för säkerhets skull och till Frodos (den ena kattens) stora glädje. Han satt på handfatet och följde vattnets väg ut genom ena näsborren. Jag tror att han verkligen undrade var vattnet kom ifrån. Han tänkte nog att min näsa tillfälligtvis agerade vattenkran. (Nu sover samma katt vid mina fötter. Han blev trött av att fundera så mycket.)

Varför skulle jag då fått en släng av utbrändhet just nu? Jo, det var en torsdag full av inspiration och människor.  När jag har alldeles för roligt, träffar många intressanta människor, får möta nya, spännande tankar, då kan jag få sjukhetskänslor.  Jag mötte många tankar och människor inom insamlingsbranschen där jag numera verkar. Jag såg en vacker fotoutställning (Lena Granefelts bilder på Galleri Glas) och hörde ett spänstigt samtal om projektet mellan två vänner. Sedan blev jag alldeles uppsnurrad av inspiration och insikter på Prime Weber Shandwicks generösa eftermiddag med föredrag.

Alla de här orden syftar till att göra några utfästelser om kommande inlägg.

  1. trender i tiden. Chokladpudding på pulver och quiet quitting, tänkte jag skriva om. Kanske annat också om jag kommer ihåg.
  2. lyckan i textilier och porslin från olika decennier
  3. projektet ”skrivande och allmänt lat kattdam letar det perfekta boendet på landet för odling, kattfrihet (alltså frihet FÖR katterna, inte ifrån dem), värdigt och utvecklande liv efter lönearbetets slut, så klimatsmart som möjligt”
  4. Nigella Lawsons väldigt goda och ypperligt nyttiga vietnamesiska kycklingsallad med mynta, vitkål och morot
  5. lästips
  6. ”Sherwood”
Verifierad av MonsterInsights