Någon mer än jag som har attacker av klimatångest eller en ständigt gnagande sådan?

Räck upp en hand.

För mitt inre öga ser jag en skog av tveksamma händer som växer som sladdriga fingersvampar uppåt mot det allt svagare höstljuset.

Jag har insett för egen del, tillslut, att det är vår förbannade skyldighet att känna hopp. För hur ska vi annars orka göra något? Jag låter Arwens ord från Sagan om Ringen vara den affirmation som jag ständigt har i huvudet:

There is still hope

Vi tar och parar den med Aragorns ord:

There is always hope

Att ha tillit och fortsätta känna hopp är viktigt. Att agera likaså.

Det sista är svårast. Jag har hört eller själv sagt det:

  • Vi är ett så litet land. Vad vi gör här skapar ingen skillnad.
  • Men om DE (kineser, amerikaner, miljöpartister (välj det tillämpliga)) inte gör något, då behöver/kan inte jag göra något.

Jag lovar, det är mycket vi kan göra. Jag tänkte att det här skulle bli ett första inlägg i en serie som ska handla om vad vi faktiskt kan göra men som också syftar till att inge hopp och tro. Hopp om att det finns en hållbar framtid och tro på att vi kan förändra.

WWF (Världsnaturfonden) har en lista över 50 saker som du som privatperson kan göra för att förändra till det bättre. Jag tar några exempel:

  • Skippa bilen på korta sträckor
  • Låt gräsmattan växa
  • Engagera dig och påverka

Det sista har du egentligen redan gjort eftersom du läst så här långt utan att ge upp. Om du sedan delar det här inlägget eller delar WWFs lista i sociala medier så har du gjort litet till.

Vi börjar här. Det är ju faktiskt lördag. Vila är också viktigt.