Så står det i mejl jag får varannan, var tredje dag.
Men ingenting kunde vara längre från sanningen. Det går uruselt för mig på LinkedIn. Om en kort liten stund är det dags för mig att säga adjö.
— LinkedIn, vill jag säga, vi har aldrig haft ett särskilt nära, roligt eller intressant förhållande. Du har satt tonen och det där LinkedIn-lingot har jag aldrig lyckats lära mig. Där gödslas det med peppiga begrepp och engagerade flöjtningar och inte ett ord är sant. Inte helt lögn heller, i alla fall inte hela tiden. Men orden används som om de inte har en överenskommen betydelse, utan det går nog alltid att blåsa in litet helium för att få orden att bli större och flyga högre.
Alla i LinkedIn är ”stjärnor”. Ända tills de inte är det och då blir det alldeles tyst och ett vacuum bildas.
”Dags för nya utmaningar”. Är det någon enda som inte fattat att det betyder att personen fått sparken på ett eller annat sätt? Även om det nu för tiden inte är förenat med skam och nesa att bli uppsagd. Att kalla en spade för en spade, det gör man bara inte på LinkedIn.
Egentligen har den här bloggposten absolut ingenting med min mormor att göra. Men jag ville gärna använda den här bilden. För när jag ser den ser jag mig själv. Jag tror att det är så jag börjar se ut. Just i den här bilden gillar jag mormors blick. Den är allvarlig, rakt på och det är som om hon vill berätta något.
Men jag kände aldrig henne, skulle jag vilja säga. Hon fanns där på Petrejusvägen 5 i Hammarby och i kolonistugan i Skarpnäck. Hon lagade mat och kokade kaffe i en röd, emaljerad, ganska hög kaffekanna. Utom när det var till fint, då bryggde hon kaffe i en San Pedro. Den där vingliga glasbryggaren där vattnet vandrade uppåt. Hennes äppelkaka med mandelmassa var makalöst god och hennes kanelbullar var stora, utan bullformar och rejäla, både i smak och format. Men ändå kände jag inte henne. Hon var mormor. Punkt slut. ”Hoppalanta” sa hon när hon skulle ta emot när jag skulle ned från köksbänk. Minnesflisor av händelser.
Då är det annorlunda med relationen mellan Elsa och mormor i Fredrik Backmans ”Mormor hälsar och säger förlåt”, uppföljaren till ”En man som heter Ove”. Mormor är Elsas bästa vän. Hon är Elsas vapendragare och den som alltid står på hennes sida, vad som än händer. Men så dör mormor. Och Elsa får en massa uppdrag i arv.
Är det en bra bok? Ja. Särskilt är den fantastisk att dela med andra, som högläsningsbok. Den handlar om förlåtelse, om förståelse, om tolerans, om människors val, om att acceptera olikheter. Och om kärlek som kan ta sig så olika uttryck. Dessutom är den, som Ove-boken, väldigt, väldigt rolig.
Läs den högt för någon eller några du vill visa kärlek.
Det var en trevlig frukost men egentligen en hiskelig läsupplevelse
Jag har läst ”Flyg fula fluga” av Patricia Cornwell. Utgiven på Norstedts förlag. Översatt av Manni Kössler.
Jag borde inte ha läst den. Jag blev så upprörd.
Frågor:
När översättaren ställs inför allmänt uselt språk, ska hen då förbättra det?
När översättaren ställs inför typiska amerikanska företeelser, ska då hen försöka hitta svenska motsvarigheter eller låta sammanhanget bli alldeles oförståeligt?
Exempel på meningar och stycken som är kryptiska och/eller helt oförståeliga och/eller helt oläsbara med avseende på rytm, flöde och ordval:
”Den där sista gubben fick verkligen en huvudvärk med glass”. Jag antar att det är ordet brainfreeze som ställt till det.
”Lucy avslutar aldrig det hon sällan påbörjar”. Förlåt, vad menas?
”…betraktar [..] Marino som packar en stor islåda med öl, kallskuret….” Vad är en islåda? Jag vet vad en kylbox är, men inte en islåda. Rättstavningsprogrammet har heller inte hört talas om ordet. Kanske ska testa det på Wordfeud?
”…väggarna var av gips som behandlats för att se äldre ut..” I min värld är gipsväggar något som är praktiskt för de är lätta att tapetsera eller måla och det är lätt att borra i dem. Jag tror inte att det ens i USA är fashionabelt med det vi i Sverige associerar med gipsväggar.
”Den pojken älskar isstrutar mer än någon annan Nic hört talas om…..” Isstrutar?! Någon som vet vad isstrutar är?
Ja, det fortsätter så där.
Jag kunde skriva av hela kapitel från boken. Det känns som om översättaren har vaknat till då och då och skärpt sig för att sedan, något kapitel senare låta Google Translate göra största delen av jobbet. Å andra sidan verkar det som om ms Cornwell skrivit på rutin. Hon slutar mitt i mening, känns det som. När hon skrev de sista kapitlen hade hon redan nästa bok i serien framför ögonen och kunde inte hålla kvar intresset för slutet. Snipp, snapp så dog en massa människor bara genom att någon berättade att de hade dött. Som läsare var man inte ens närvarande.
Tacka vet jag Arne Dahl och Jussi Adler-Olsen. Och Mons Kallentoft och Andrew Vachss. Där har vi killar (typiskt!) som kan snickra ihop spännande historier och låta språket leva.
Egentligen har den här bloggposten absolut ingenting med min mormor att göra. Men jag ville gärna använda den här bilden. För när jag ser den ser jag mig själv. Jag tror att det är så jag börjar se ut. Just i den här bilden gillar jag mormors blick. Den är allvarlig, rakt på och det är som om hon vill berätta något.
Men jag kände aldrig henne, skulle jag vilja säga. Hon fanns där på Petrejusvägen 5 i Hammarby och i kolonistugan i Skarpnäck. Hon lagade mat och kokade kaffe i en röd, emaljerad, ganska hög kaffekanna. Utom när det var till fint, då bryggde hon kaffe i en San Pedro. Den där vingliga glasbryggaren där vattnet vandrade uppåt. Hennes äppelkaka med mandelmassa var makalöst god och hennes kanelbullar var stora, utan bullformar och rejäla, både i smak och format. Men ändå kände jag inte henne. Hon var mormor. Punkt slut. ”Hoppalanta” sa hon när hon skulle ta emot när jag skulle ned från köksbänk. Minnesflisor av händelser.
Då är det annorlunda med relationen mellan Elsa och mormor i Fredrik Backmans ”Mormor hälsar och säger förlåt”, uppföljaren till ”En man som heter Ove”. Mormor är Elsas bästa vän. Hon är Elsas vapendragare och den som alltid står på hennes sida, vad som än händer. Men så dör mormor. Och Elsa får en massa uppdrag i arv.
Är det en bra bok? Ja. Särskilt är den fantastisk att dela med andra, som högläsningsbok. Den handlar om förlåtelse, om förståelse, om tolerans, om människors val, om att acceptera olikheter. Och om kärlek som kan ta sig så olika uttryck. Dessutom är den, som Ove-boken, väldigt, väldigt rolig.
Läs den högt för någon eller några du vill visa kärlek.
Ja, det var ju faktiskt både och. Vi är ju tanter, om nu sådana är medelålders kvinnor. Och vi nätverkade ju. Två marknadsförare, två entreprenörer, en projektledare i infrastrukturprojekt, en konsult inom mjukvarutestning, en antropolog/storyteller.
Tantkollo eller nätverkande?
Vilket tyckte du läst bäst?
Vilket imponerade mest?
Allting går att beskriva på många olika sätt. Kom ihåg det.
Och jag får komma ihåg att ironi inte funkar överallt.
Jag tycker om att skriva. Men jag har inte vetat om jag lyckas kommunicera. Dessutom får jag gärna skrivkramp och idétorka när jag tänker att jag ska skriva något mer berättande. Så jag gick en skrivarkurs. Det var förlösande att få uppgifter. Då blev det alldeles lätt att skriva och berätta.
En av mina bästa texter handlade om Filippa Reinfeldt. Inifrån Filippa Reinfeldt. Den har jag publicerat tidigare.
En annan favorit är hämtad från arbetslivet. Postade jag också förra året.
Jag verkligen älskar nyordslistor. Och när jag får höra begrepp som jag inte tidigare har hört men som sammanfattar eller sätter ord på företeelser som behöver lyftas. Senaste veckorna har jag träffat på följande:
MÖP = Militärt överintresserad person
Viagrakock = De nya alfahannarna i köket – hårda, svettiga, intensiva. Enligt Ann Lagerström som samlat ihop en massa bra nyord.
HTML-midja = Fettring som tillkommit genom för mycket dataspel, programmering och Jolt Cola (också från Ann Lagerström)
Möp är inget nyord, det är ett vedertaget uttryck har jag förstått. Liksom dess brorsa Pöpen (Polisiärt Överintresserad Person).
Det var en trevlig frukost men egentligen en hiskelig läsupplevelse
Jag har läst ”Flyg fula fluga” av Patricia Cornwell. Utgiven på Norstedts förlag. Översatt av Manni Kössler.
Jag borde inte ha läst den. Jag blev så upprörd.
Frågor:
När översättaren ställs inför allmänt uselt språk, ska hen då förbättra det?
När översättaren ställs inför typiska amerikanska företeelser, ska då hen försöka hitta svenska motsvarigheter eller låta sammanhanget bli alldeles oförståeligt?
Exempel på meningar och stycken som är kryptiska och/eller helt oförståeliga och/eller helt oläsbara med avseende på rytm, flöde och ordval:
”Den där sista gubben fick verkligen en huvudvärk med glass”. Jag antar att det är ordet brainfreeze som ställt till det.
”Lucy avslutar aldrig det hon sällan påbörjar”. Förlåt, vad menas?
”…betraktar [..] Marino som packar en stor islåda med öl, kallskuret….” Vad är en islåda? Jag vet vad en kylbox är, men inte en islåda. Rättstavningsprogrammet har heller inte hört talas om ordet. Kanske ska testa det på Wordfeud?
”…väggarna var av gips som behandlats för att se äldre ut..” I min värld är gipsväggar något som är praktiskt för de är lätta att tapetsera eller måla och det är lätt att borra i dem. Jag tror inte att det ens i USA är fashionabelt med det vi i Sverige associerar med gipsväggar.
”Den pojken älskar isstrutar mer än någon annan Nic hört talas om…..” Isstrutar?! Någon som vet vad isstrutar är?
Ja, det fortsätter så där.
Jag kunde skriva av hela kapitel från boken. Det känns som om översättaren har vaknat till då och då och skärpt sig för att sedan, något kapitel senare låta Google Translate göra största delen av jobbet. Å andra sidan verkar det som om ms Cornwell skrivit på rutin. Hon slutar mitt i mening, känns det som. När hon skrev de sista kapitlen hade hon redan nästa bok i serien framför ögonen och kunde inte hålla kvar intresset för slutet. Snipp, snapp så dog en massa människor bara genom att någon berättade att de hade dött. Som läsare var man inte ens närvarande.
Tacka vet jag Arne Dahl och Jussi Adler-Olsen. Och Mons Kallentoft och Andrew Vachss. Där har vi killar (typiskt!) som kan snickra ihop spännande historier och låta språket leva.
