Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: april 2016 (sida 1 av 9)

Dags för en lista #blogg100 dag 61/2

Idag blir det en lista från mina tonår. Jag och min förlorade tvilling brukade lista tjocka och mycket läsvärda böcker. Det var viktigt att de var tjocka för det innebar en förlängd njutning.

1. ”Bara en mor” av Ivar Lo-Johansson

2. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

3. ”Scruples” av Judith Krantz

4. ”Mästaren och Margarita” av Michail A. Bulgakov

5. ”Kvinnorummet” av Margaret French

”Å, forna tider kvinnor!”. Parat med riktigt präktigt tantsnusk om den rundhyllta Wilhelmina Winthrop som blir den slanka tjusiga Billy Ikehorn som får ligga. Bredvid Rya-Rya vars inåtpekande tår hade gjort sig bättre på en spröd överklassdam men som nu badade naken och därmed beseglade sitt öde för all framtid. Medan Mira lever Mad Men-fruliv och gör uppror mot det. Och över Moskva och resten av världen svävar trickstern djävulen. Är det inte han som skipar rättvisa?

Obs! Listan är ingen topplista. Se böckerna som sinsemellan likvärdiga. I vår tonåriga värld var de det.

 

Sälja sin själ eller ett enkelt utbyte. #blogg100 dag 61/1

5779c292747711e2b2dc22000a9f14bd_7

”Blodsmagi” av Tessa Gratton

Dag 9.

När den litterära PR-verksamheten Booked satte igång hängde jag på direkt. Att få en alldeles nyutkommen bok (en inbunden!) att ta i och lukta på och läsa och sedan bli tillfrågad om vad jag tycker.  Vilket utbyte! Jag tyckte att jag bara kom ut som en vinnare.

Efter några böcker började jag bli tveksam: känner jag mig köpt eller tycker jag på riktigt om böckerna? Då hade jag läst ”Tivoli” av Kim Kolliander (pseudonym för Erik Wijk ), lyssnat på ”Ön” av Lotta Lundberg, hetsläst ”Rör mig inte” av Tahereh Mafi och fnissat mig igenom ”Blått blod” av Lars Ragnar Forssberg. Som tur var anslöt sig fler och fler till Booked som hugade läsare, så jag blev utan böcker i några månader.

Men så fick jag turen att läsa ”Blodsmagi” eftersom jag för en gångs skull var snabb att kolla mejlen och därför kobrasnabb att trycka på ”jag vill ha”-knappen. Jag har nog inte lämnat tonåren när det gäller läsningen, jag hetsläser och blir gärna förförd av en bra historia. Vampyrer har jag just inget för, jag läste aldrig Ann Rices böcker, har inte sett Twilight-filmerna och gäspade mig igenom några avsnitt av ”True blood” men magi är jag svag för. Har jag förstått med åren. Den inre kraften och det goda mot det onda. Ja, ni vet.

Jag vet inte om den lämnar några djupare spår, men ”Blodsmagi” är ett fint hantverk. Just inga lösa trådar, kärlek, syskonskap, ren ondska och den oupptäckta kraften som kommer till liv. Att upptäcka sanningen om sin egen familj och sin egen historia. Det är spännande hela vägen.

Nu ska jag lämna boken vidare till trettonåringen. Ska bli spännande att höra om den griper tag i henne.

Har jag sålt min själ? Så tusan jag har. Det här går jämnt upp.

Varför litteratur behövs. #blogg100 dag 60/2

Aase Berg skrev om E L James storsäljande böcker en lördag i Dagens Nyheter (130209). Bland annat skrev hon:

”För det finns ingen oskyldig litteratur. Den som publicerar en text har alltid ett ansvar för hur denna text påverkar samhället. Masskultur och underhållning har ingen frisedel som neutral, även om den, och även konsumenterna av den, gärna vill saluföra den tanken. Verklighetsflykt är också ett sätt att forma vår gemensamma verklighet.
Den ogestaltade litteraturen banaliserar och avförtrollar subversiva drömmar. Den fråntar oss förmågan att läsa och reagera på undertexter, även samhällets. Till slut tror vi att det på riktigt är viktigt att köpa piskor på fnissiga homepartyn, spela golf, odla bin på balkongen och, som kronan på verket, iscensätta parmiddagstrivsel med fasader om spännande och lyckade – inte lyckliga – äktenskap.”

Javisst. Om vi bara läser E L James och tittar på Hollywood-fruar och låter våra parmiddagar blir excesser i renoveringsprat och lever som om vi inte har några inre behov, då blir vi kanske zombies tillslut. Levande i kroppen, men själsligt alldeles tomma.

Läs ”Korparna” av Tomas Bannerhed om du orkar. Eller ”Yarden” av Kristian Lundberg. Eller ”Konsten att vara kvinna” av Caitlin Moran som är så arg, så arg men så vansinnigt rolig. Eller om du vill ha en romantisk och nationalromantisk klassiker; ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf.

Var finns din hembygd? #blogg100 dag 60/1

hembygd

Om att känna sig hemma, på både gott och ont

”My home is where my heart is” sjunger Erasure i en låt. ”Wherever I lay my hat, that’s my home” sjöng den sammetsögde Paul Young på 80-talet.

Hemma är inte alltid hembygd. Vi rör på oss, vi flyttar, vi flyr, vi söker nya omständigheter.
Hembygd. En slags botten. Något som definierar den man är.  Är hembygd en längtan? Är hembygd alltid en plats?

När jag läste ”Hembygd. Någonstans i Sverige” av Annica Carlsson Bergdahl som är en samling texter och bilder, unga människors egna berättelser om hembygden, så satte naturligtvis mina egna tankar igång. Vilken är min hembygd?

Uppvuxen i studentområden först i Uppsala och senare i Örebro där ingen annan släkt bodde. Längtade kollektivt bort därifrån hela högstadiet. Kom till villaområde i södra Stockholm. Flyttade runt i andrahandslägenheter i innerstan under många år. Blev bofast först i Midsommarkransen och sedan på Lidingö.  Trots allt är Örebro en viktig plats. Jag har inte varit tillbaka där på 20 år, men jag kan fortfarande gatunamnen och i minnet kan jag gå runt i stan. Örebro är ristat i mig, vare sig jag vill eller inte. Längtan bort därifrån är en viktig del av mig.

Lidingö. Min egen småstad. Hälften så stort som Örebro, inga slott men många dyra hus, inga torg men skridskoisar och cykelbanor vid vatten. Jag känner många människor, jag har slagit rot där eftersom mina barn är födda där. Jag är både väldigt hemma och riktigt obekväm där.

Vad får mig att längta? Vad får mitt inre att brusa högt? Lukten av insjö en tidig morgon. Ensamheten på en klippa i skärgården. Innesluten i skogen. Stockholm, för att jag känner gatorna och busslinjerna i innerstan, för soplukten på morgnarna, för alla minnen som finns lagrade i hus och på gator. Hembygden har utvidgats. Den är inte statisk. Men i mitt fall är hembygden svensk så att det skvätter om det. Det inser jag.

”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson. Miira bor först i Gårdsten och sedan i Bergsjön, båda är förorter till Göteborg. Hon har hamnat där eftersom hon är barn. Hennes föräldrar flyttade från Finland, bär med sig Finland och längtar till Finland. Miira går i hemspråksklass och lär sig inte den svenska hon vill kunna. Hon ser tydligt det osynliga taket ovanför sitt och sina kompisars huvuden. Hon tilltalas nedlåtande ”Einstein” av sin lärare för att hon ibland visar att hon kan. Hon är fånge i Gårdsten men främmande överallt annars. Hon är arg. På att hennes mamma måste ha ont i ryggen, på att hennes pappa framhärdar i att vara finne, på att ingen väntar sig något av henne, på snobbarna, på lärarna som inte vill undervisa i hennes klass.

Skulle Eija Hetekivi Olsson benämna Gårdsten hembygd?

Förpubertalt eller uppbyggande? #blogg100 dag 59/2

DSC_0174

Vad är det som är verkligt? Det som pågår utanför eller innanför?

Någon av mina kompisar på Facebook skrev att den som gillar fantasy efter puberteten har allvarliga problem.

Ibland är det bra att folk tycker, för då får man tycka annorlunda och dessutom (det är det extrafina) känns det angeläget att formulera (åtminstone för sig själv) varför man tycker på ett annat sätt.

Förutom att jag känner mig personligt påhoppad (fast det kan jag ta) så tycker jag verkligen helt tvärtemot. Jag tror att de som gillar fantasy efter att de nått vuxen ålder är de som verkligen förstår vad livet handlar om.  De som däremot tycker att fantasy är barnsligt och löjligt är pretentiösa typer som bara vill göra sig märkvärdiga och som inte egentligen förstår de stora, djupt mänskliga känslorna.

Äsch. Nu drog jag ner mig själv på den där larviga pajkastningsnivån och det var ju inte alls meningen. Jag skulle ju faktiskt försöka formulera varför det är nödvändigt och angeläget att läsa fantasy i vilken ålder man än befinner sig.

Jag lånar Sara Bergmark Elfgrens resonemang om att fantasy kan betraktas som super-realistiska berättelser. Genom att förhålla sig lättsinnigt till ”verkligheten” (mellanmjölk, betong, Nytorget, bakfylla, VAB, krånglande kopiatorer och RUT-avdrag) som fantasyförfattare gör kan berättelserna röra vid det riktigt sanna. Det riktigt sanna som ”verkligheten” egentligen inte består av fast det är så lätt att fastna i tron att det riktiga livet handlar om bolåneräntor.

Nu känner jag att jag börjar förlora mig i någon metafysisk sfär. Som om jag snart skulle hälla upp ett glas Vino Tinto och börja prata om Livet, Kärleken och Döden. För att sedan somna i någon annans soffa med en basker alldeles för snett på skulten. Och det hennafärgade håret i en trasslig tova i bakhuvudet.

Fantasy. Super-realism. Ondskan finns. Godheten och kärleken finns. Det gäller, som i sagorna att bestämma sig för att inte vända tillbaka, utan precis som Frodo fortsätta med sitt uppdrag. Att våga tro att det finns goda saker och hedervärda människor att strida för, att det finns ondska att kämpa mot, om det så är i form av girighet, våld, maktfullkomlighet eller bara det allmänna slappa tänkandet.

Fantasy behövs för att påminna oss om att det som gör oss mänskliga inte är nyrenoverade kök, slentriangnäll eller Jimmy Choo-skor.

Jag återkommer med tankar om fantasy, om varför jag läser Övärlden-böckerna (Ursula K LeGuin) om och om igen och om varför jag fortsätter att försvinna in i andra tider och världar med mina barn när vi läser högt.

Akta dig för Lars Kepler! #blogg100 dag 59/1

I’ve been played.

Så känns det.

Efter att ha läst ”Hypnotisören”.

Vilket cyniskt hopkok av två skickliga hantverkare. Inte ett uns av hjärta och passion eller en tro på något. Flera lösa trådar än i en väl använd ryamatta. Men, som sagt, mycket skickligt, mycket manipulerande, mycket föraktfullt mot oss slöläsare av spänningsromaner. Känns som en hämnd för att vi inte läser deras ”riktiga” romaner.

Intressant på min ära!

Bästa högläsningsböckerna för alla åldrar #blogg100 dag 58/2

jellicoe_road

En lista över tänkbara julklappsböcker. Till vem som helst. Mormödrar, pappor, tonåringar, barn. Ensamstående – kan man dejta genom att läsa högt? Annars är det här njutbara böcker att även läsa i all tysthet.

”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. Liknar ingenting annat. En bok om tonåringar eller en bok om livet självt och om allt som är viktigt. Om band mellan människor som knyts och som påverkar alla runtomkring. Om lojalitet, kärlek och död. Om misstag som får förödande konsekvenser. Om livets turer. Mitt ibland de stora frågorna finns både humor och ytlighet.

”Smaragdernas bok” av John Stephens. Tidsresor,  tre utvalda syskon som tror sig vara helt vanliga, den yttersta ondskan, den största godhet och solidariteten.

”Arra, legender från Lavora” av Maria Turtschaninoff. Makalöst vacker, både i språk och i det som berättas. Legenderna är som en skör väv som skimrar i magiska nyanser. Arra är en stark flicka med en alldeles speciell begåvning.

”Våffelhjärtat” av Maria Parr. Vill ni skratta högt tillsammans – läs den här boken. Alldeles underbar. Den norska naturen är påtagligt närvarande men absolut inte påträngande om man inte är lagd åt det naturintresserade hållet.

”Skuggan från norr” av Philip Pullman. Väldigt rolig att läsa, mycket dialog att försöka dramatisera, härliga miljöer och mycket, mycket spännande. Romantik, ondska, kärlek, svek, lojalitet, magi – ja, här finns allt. Sekelskifts-London. Mörka gränder, Sherlock Holmes och Jack the Ripper-känsla. Utan alltför mycket ”titta-oroligt-över-axeln”.

”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs. Ursäkta att jag upprepar mig – men den här boken liknar inte heller någonting annat. Det är intressant att både ”Miss Peregrines…” och ”Jellicoe Road” har speciella omslag. Matt papper. Stumfilmskrusiduller. Omslag som väcker stark nyfikenhet på historierna inuti.

Jag önskar SÅÅÅ att jag kunde få med de fem böckerna om Övärlden av Ursula K. LeGuin på den här listan. Men jag har testat att högläsa de tre första delarna på mina barn och de lyssnade tålmodigt enbart för att de visste att de böckerna är bland de viktigaste i mitt liv. Jag tror att de var ganska glada när vi hade läst ut ”Den yttersta stranden” och vi gav oss på något mer färgstarkt. Men,men, testa själva och rapportera! Det borde finnas barn och unga som lyssnar med glitter i blick.

Jag glömde! Den ganska trista machonorsken Jo Nesbös snåriga deckare om den osympatiske Harry Hole får inte mig att vilja läsa något han har skrivit. Men så råkade vi få hem hans första bok om Doktor Proktor från Barnens Bokklubb och sedan skrattade vi så trillade ur sängen. Och köpte naturligtvis bok nummer två också.

Den motvillige monarken av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer #blogg100 dag 58/1

Sjaskigheten.

Läser ”Den motvillige monarken” långt efter att alla har läst den. Men vilken påfallande dålig bok!

När kungens uppväxt och uppfostran beskrivs är det ett ganska bra jobb de gjort. Men sedan kommer mittendelen där man bli alldeles bortkollrad av alla flickor A, B, C, D, E, F, G och alla gangstrar vars namn slutar på -vic och alla källare under krogar med bubbelbadkar och annat. Huga, vad illa skrivet och dåligt redigerat. Det är som om några personer lekt den där leken när någon skriver några rader på ett papper och sedan viker undan det skrivna och så är det dags för nästa person att skriva. Och så vidare. Och så blir det en tokrolig historia i slutändan som sällskapet kan skratta åt.

Och så helt plötsligt dyker ”kurtisanen” Henemark upp och språket ändrar helt tonalitet. Det blir Amelia-ton över det hela. ”Henemark säger….” och ”Henemark säger…”. Att hon sedan har kommit ut med SIN bok och sedan sitter hos Skavlan och i mars ska vara med i Melodifestivalen med Army of Lovers känns ju medialogiskt. Är det någon som kommer ihåg att hon för bara ett par år sedan dök upp i medierna efter år av frånvaro, enbart för att berätta sin lidandes historia om depression, utslussningsboende och hemlöshet. Var inte den historien tillräckligt bra?

Men hela historien i boken är ju fasansfull och intressant, trots alla stilistiska brister och all skandalönskan. En riktigt ordentlig analys av makt vore på sin plats. Ett nästa steg för någon.

”Snöängel” av Anna-Karin Palm #blogg100 dag 57/2

Ibland kommer böcker till en som gåvor. När jag fick Anna-Karin Palms senaste roman av en nära och viktig vän var det inte bara en present jag fick utan en GÅVA.

Ur boken steg mitt 80-tal upp och svepte in mig i minnena. På samma sätt som en av personerna i boken förflyttas i tiden så gjorde boken samma sak med mig. När jag igår morse klev ut i gränderna i Gamla Stan promenerade jag rakt in i de snötyngda gränderna kring julen 1986. Tystnaden, det gula ljuset från gatlyktorna som sken genom snömössorna, förväntan inför julen då jag och Karin skulle fylla tjugofem och tröttheten efter alla månader av mammas sjukdom.

När jag promenerade från Östermalmstorg till Slottsbacken imorse efter att just ha läst ut boken så kände jag att jag fått Staden tillbaka. Anna-Karin Palm låter Stockholm vara en av huvudpersonerna i boken. Hon beskriver hur våra minnen ligger lagrade i gathörnen och stadsljuden, i lukterna och i portarna. ”Snöängeln” blev en nyckel till Min stad. Efter att förvirrat ha letat efter kassorna på ”nya” Hemköp (gamla Åhléns) vid Östermalmstorg (jag fick nästan panik) gick jag förbi partyt i januari 1983 på Örtagården, ”Natural Born Killers” på Astoria medan stambytet pågick, Nybrogrillens köer efter Café Operas stängning och mina tunna kraghandskar som krävde uppkavlade kavajärmar medan vi väntade på kortegen efter Olof Palmes begravning.

Är det generellt sett en ”bra bok”? Ja, jag tror det. Det står ju så på omslaget. Men jag är helt oförmögen att bedöma det. För det känns som om det nästan är min historia hon har berättat. Lägenheterna på Sibyllegatan med festerna.  Huset vid Åsöparken som det andra navet. Café Opera, Operabaren och alla oväntade möten och märkliga sammanträffanden. Två systrar utan föräldrar där den ena dör.

Imorgon ger jag mig ut igen i staden. Kommer det att lukta blodpudding om jag går från Medborgarplatsen mot Slussen? Kommer jag att få det där panget i bröstet när staden öppnar sig nere vid Slussen, då måsarna börjar skrika och vattnet börjar lukta?

En lista över böcker som nödvändigtvis måste läsas, särskilt om du är kvinna eller håller på att växa upp till en #blogg100 dag 57/1

(Det är dags att återanvända andra inlägg. Nu kommer Issadissa-bloggen att helt domineras av böcker i litet drygt två veckor. =

En boklista för de flesta kvinnor, skulle jag vilja säga. För jag skriver helt under på det som Caitlin Moran och Simone de Beauvoir säger: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”.

Kvinnligheten är en märklig konstruktion av olika föreställningar. Det finns knappast något sådant som en absolut kvinnlighet. Vi, både män och kvinnor förhåller oss till det som för tillfället och i den miljö vi rör oss i är det rådande idealet. Vi strävar efter idealet eller förkastar det eller gör uppror mot det. Få går igenom livet och är oberörda av det.

I värsta fall går vi under av det. Ätstörningar, förstörda kroppar av plastikoperationer, depression och andra psykiska besvär, träningsmani och andra beroendetillstånd, nedbrytande relationer till det motsatta könet.

I bästa fall har vi öppna ögon och ser vad som pågår. Sådär som man kan se på världssvälten, klimathoten och oroligheterna i Mellanöstern. På så sätt att man inte lägger skuld och skam på sig för att man inte är tillräckligt smal, tillräckligt snygg, tillräckligt sminkad, tillräckligt ljuvlig, tillräckligt följsam, tillräckligt väldoftande, tillräckligt omhändertagande.

Boklistan

För att komma ihåg att hålla ögonen öppna behövs följande böcker:

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran (förutom helikoptersynen på saken som kallas kvinnlighet så får du skratta en massa. Verkligen en hel massa!)

Det andra könet av Simone de Beauvoir

Bitterfittan av Maria Sveland

Under det rosa täcket av Nina Björk

Pippi Långstrump av Astrid Lindgren

Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr

Tehanu och The Other Wind av Ursula K LeGuin

 

Att vara kvinna är bara intressant för blivande transsexuella. För kvinnor är det en ursäkt för att slippa spela fotboll. Fran Lebovitz

 

Verifierad av MonsterInsights