Månad: oktober 2013 (sida 1 av 2)

oktober 31, 2013 / 2 kommentarer

Kan tjugo minuter om dagen rädda liv?

CD-fodralet. Det absolut märkligaste och osköna och minst säljande jag sett. MEN. Innehållet är helt överordnat ytan.

Jag vet, det här blir inte vetenskapligt. Jag kan inte hålla koll på de andra omständigheterna – vädret, barnens humör, vad som kommer i brevlådan, vem som ringer, vem som mejlar. Men jag tar ändå ett beslut och kommer från och med idag att ändra mina dagliga rutiner på så sätt att jag adderar den korta yoga nidran. Jag tar inte bort kaffet, jag jobbar varken mer eller mindre, jag ändrar inte min kost. Jag går varken upp eller ner i skärmtid.

Kommer 20 minuter yoga nidra dagligen att hjälpa?

Idag är dag 1.

(Yoga nidra betyder ”fysisk sömn”, det vill säga att vid fullt medvetande uppleva att den fysiska kroppen sover. Denna djupavspänning sker med hjälp av instruktioner antingen från en närvarande person eller genom att lyssna på en cd, kassett, etc. Källa: Wikipedia)

oktober 30, 2013 / 1 kommentar

Gotland, jakten på stranden och några deckare

Kunde platsa i vilken broschyr som helst. Om Gotland, mindfulness eller demens.

Jag var på Gotland för första gången i hela mitt långa liv i somras. Jojo, det var ju vackert. Och javisst fanns där raukar, men inte så många. Saffranspannkakan var riktigt, riktigt smarrig och sylten till – mums! MEN

Visby var det närmaste Benidorm jag varit i på många år. Trångt, turistigt, lättklädda människor på jakt efter ragg, doft av frityrolja.

Det var riktigt svårt att hitta bra badställen. Jag trodde att det var som i Stockholms skärgård där man kan hoppa i från vilken klippa som helst men med den skillnaden att här skulle det vara STRÄNDER. Men jag fick tillochmed blåmärken under hålfoten, så litet ville Gotland att jag skulle bada där.

Och stockholmare överallt. Med designhus och dyra bilar eller med shabby chic-charmiga hus och skrotbilar. Gärna med stråhatt och utanpåskjorta.

När jag kom hem ville jag ge mig ut i det gotländska landskapet igen. Så jag började läsa deckare som utspelar sig där. Jag läste ”Den farliga leken” av Mari Jungstedt till att börja med och det var ju inte så mycket att hänga i julgranen. Det karga Fårö var kargt. Modevärlden är kall och hemsk och kan få unga flickor att dö. Kort sagt, Mari Jungstedt fick bara en chans.

Men så hittade jag Anna Jansson. ”Först när givaren är död” och ”Pojke försvunnen” läste jag först. Jag blev glad över alla bifigurer som var så fint tecknade och som levde alldeles egna liv. Efter det tog jag mig an ”Främmande fågel” och ”När skönheten kom till Bro” och då var polisen Maria Wern alldeles för närvarande. För hur kul är hon?

Gotland – Stockholms skärgård 0 – 1

Mari Jungstedt – Anna Jansson 0 – 1

oktober 21, 2013 / 2 kommentarer

Bakslag och framsteg.

Vem bryr sig om skärpan? Det är tanken som räknas.

Nu är jag på jobbet. Det är skönt. E, R och P frågar hur jag haft det under helgen. Då får jag tänka efter och inse att det varit litet för mycket. Men vi skämtar om helger och om barn och erkänner att det är fint väder och är glada för att vi ses och att vi har något gemensamt att prata om.

Jag gör iordning te i fikarummet och pratar med en annan kollega om vädret och frosthalkan och det känns varmt och välkomnande. På bänken står en äppelkaka, på en lapp står det ”Varsågoda /S”. Tack, S!

Jag har några arbetsuppgifter att utföra, men det är ingen ”bäst-före-datum” på dem utan jag kan göra dem i min egen takt. Nästan det bästa med dem är att det finns någon som kommer att bli väldigt, väldigt lättad när de är gjorda. För de här arbetsuppgifterna har hängt över honom sedan i våras. Det är inga hitta-på-uppgifter. Jag behövs faktiskt. Trots mina svagheter och min oförmåga.

Jag var väldigt svårstartad imorse. Jag brottades länge med den svåra frågan om jag skulle orka cykla 12.7 km eller om jag hellre skulle må illa på bussen. Cykeln vann. Hela jag vann på det.

I fredags var jag hänvisad till bussen. Mådde illa och fick ett stresspåslag från helvetet när den buss jag skulle åkt med ställt sig bakom hållplatsen som om den väntade in en avgångstid för att först då åka fram till skylten. Och sedan bara åkte iväg. Utan mig. Som stod snällt vid skylten.

oktober 19, 2013 / Inga kommentarer

When you work……. Om gemensamma absurditeter. Reviderad upplaga.

En väl använd giff.

För en dryg månad sedan dök de första länkarna upp på Facebook. De kom från ”When you work as a statlig tjänsteman”. Orsakade många fniss och ett och annat opassande gapskratt i kontorslandskapen runt om i landet. Både på statliga myndigheter, konsultföretag, i organisationer och i det privata näringslivet. Många, många kände igen sig.

Och så kom en tumblr för webbredaktörer, en för gymnasielärare, en för folk som jobbar som tjänstemän i den ideella sektorn, en för språkkonsulter, en för småföretagare, en för folk i regeringskansliet. en för kommunikatörer och en för frilansjournalister.

Började allt med den amerikanska sidan för ”oss som jobbar i den icke-vinstdrivande sektorn”?

Men vad handlar då alla dessa fniss och gapskratt om? Varför sprids de som maskrosfrön för vinden?

De handlar helt enkelt om kontorspolitik, om missförstånd och konflikter mellan avdelningar och discipliner och den ständigt pågående konflikten mellan makten/pengarna/Powerpoint-världen och ”vi som gör jobbet”.
De sprids väl för att de innehåller rejäla doser igenkänning parad med mycket underdoghumor. Det skapar vi-känsla i att inte vara ensam om de där mindre upplyftande delarna av arbetslivet.

För vi lever ju i en märklig tid av stora förändringar, där vi fortfarande lever med en massa föreställningar om ”hur livet är” som är hämtade från industrialismen. Vi går till jobb och utför dem men är osäkra på vem vi egentligen jobbar för. Och om det verkligen är nyttor vi producerar. Vi är med på seminarier och kurser för att ta fram gemensamma mål och värderingar för det våra företag och organisationer producerar är ibland så abstrakt att det skapar osäkerhet om vad vi gör och varför. Inte konstigt att det uppstår missförstånd och ibland tillochmed konflikter mellan avdelningar och maktnivåer. Som kan belysas och illustreras så att vi i alla fall kan skratta.

Och när kejsaren väl är naken kanske det går litet bättre att prata klarspråk? Vi kan väl hoppas.

Har du några fler tumblrs att bidra med?

oktober 13, 2013 / 2 kommentarer

Eat hearts to regain health

Ergonomisk arbetsställning?

Väldigt nöjd med rubriken.

Bilden avslöjar var jag hämtat textsnutten ifrån. Jag lär mig mycket från 10-årige P och 14-åriga S, deras digitala verklighet är intressant. För att vara litet mer precis så är textraden hämtad från spelet ”The Darkness 2”. Som spelare är man huvudpersonen (alltså ett FPS-spel) och man ser genom huvudpersonens ögon. I det här fallet har man begåvats med utväxter på kroppen i form av vidriga odjur, ormliknande, hydraliknande, Medusahårsliknande. De är en del av huvudpersonens vapenarsenal och de behöver alltså hjärtan för att må bra.

Men det här var egentligen en parentes eftersom vad jag syftade på med rubriken var frågan om hur man återfår hälsan efter att ha klappat ihop i utmattningssyndrom. Just nu skulle jag vilja skriva de goda råden så här:

Sluta skämmas. Du delar eländet med många, både mer eller mindre imponerande människor.
Sov. Sov. Sov.
Titta på TV. Sticka. Gå promenader. Krama dina egna eller andras barn (om de tillåter det). Gör det som du mår bra av och ha inte dåligt samvete för det.
Ställ undan Bag-in-Boxen.
Försök äta hyfsat bra mat.
Sluta skämmas!!!

Det här är råden i det akuta skedet. Jag återkommer i frågan.

oktober 12, 2013 / 2 kommentarer

Det finns mycket att vara tacksam för

Luften var hög och klar, färgerna lyste dämpat, det var tyst.

Gårdagskvällens promenad var full av magi. Skogen mörknade medan jag gick min runda. Trollen och skogsfrun höll sig precis utom synhåll och glädjande få lycraklädda människor flåsade förbi. Det doftade höstkväll, färgerna var både dämpade och överdådiga, jag var lugn.

En liten lista över företeelser som jag är tacksam för. Den är absolut inte komplett – det är litet härifrån och litet därifrån:

barnen
mina vänner och min familj och släkt
att jag bor där jag bor
mitt jobb som är så roligt (även om det måste justeras en smula)
att jag lärde mig älska Stockholms skärgård
att jag fick bli scout
att jag lever just nu i en så spännande tid
Internet
yoga
disk- och tvättmaskiner samt frys och kylskåp. Jag tror att dammsugare platsar här också. Underbara ting! Spisfläktar är inte så dumma de heller.

Det får räcka.

Dessutom är jag tacksam för att det finns så många kloka människor. Här är en artikel om den kvinna som satte utmattningssyndrom på forskningskartan. Läs artikeln, både för innehållet och för att den är så bra skriven. Här kommer ett par citat:

För forskningen visar att utmattningssyndrom kan förebyggas effektivt om arbetet anpassas till människors förutsättningar. Problemet är bara att samhällsutvecklingen går i motsatt riktning.

Det bästa sättet som Marie Åsberg har hittat för att förebygga utmattningssyndrom är enkelt. En person på jobbet snabbutbildas i att leda en samtalsgrupp, som får träffas regelbundet.

Sorgligt nog är det just de egenskaper som uppmuntras i samhället som får människor att gå in i väggen. Det är ambitiösa, duktiga och driftiga människor som drabbas. Och människor med känsligt samvete.

Citatet i mitten tycker jag är särskilt intressant. Våga prata om det, helt enkelt. Våga ta stressobehaget på allvar och prata om det. Sitt inte ensam på din kammare och skäms – då blir det bara värre.

(Eftersom jag jobbar med webb och sociala medier och allt runtomkring tyckte jag det var dags att kolla upp var jag hamnar i Googlesöket när man söker på ”utmattningssyndrom”. Idag hamnade bloggen längst ner på sidan tre. Det ska jag jobba litet på.
Tillbaka i SEO-träsket. Kanske snart tillbaka på jobbet ordentligt? )

oktober 11, 2013 / 12 kommentarer

Å, vad jag har yogat!

Från Wanås Slottspark. Antony Gormleys skulptur ”Together and Apart”.

Ni som ogillar att låta det privata bli politiskt – sluta läsa här! Annars blir ni bara arga. För här kommer jag med bestämdhet att hävda att den som intar positionen att primärt se stressjuka som ett individproblem använder sig av den härskarteknik som kallas ”dubbelbestraffning”.

Litet punkter att ha i minnet:

Jag ogillar i högsta grad offerrollen
Jag är lösningsorienterad
”Jag har aldrig träffat en lat person som blivit utbränd” sa min stressterapeut
Jag jobbar inom ett område där ingen kan allt och där alla måste söka information och insikter hela tiden för att ha tillräcklig koll – digital kommunikation (webb och sociala medier)

När jag kände att mina stressymptom började accelerera tog jag till ännu mer av det jag redan använde mig av för att hålla stressen på en hanterbar nivå:

försökte få in ett litet yogapass varje dag
la in 10 minuter mindfulness under eftermiddagen på jobbet (satte mig i en stol, blundade, kände in kroppen, koncentrerade mig helt på andningen)
anhöll om att tillfälligtvis få ha eget rum på jobbet istället för att sitta kvar i kontorslandskapet
försökte komma ihåg att starta programmet ”MiniPaus” på datorn varje morgon – då påminns man litet då och då under dagen om att göra ett mycket kort rörelseprogram för att få igång blodcirkulationen i stela kontorsmuskler
cyklade fram och tillbaka till jobbet varje dag (25 km per dag)
sprang en liten fin runda 2-3 gånger i veckan (3.5 km)
hade en speciell vickande pall som ”aktiverar”

Ni ser vilken duktig flicka jag var! Lösningsorienterad. Förändringsbenägen. Ansvarstagande. Definitivt o-lat.

Och varje dag blev jag tröttare och tröttare. Jag började tappa ord när jag pratade. Jag kände att tankarna hoppade okontrollerat i huvudet, jag fick svårare och svårare att koncentrera mig. Jag kände mig skamsnare och skamsnare. Och för att jag skämdes så in i Norden så försökte jag än mer med alla självhjälpsaktiviteter: yoga, mindfulness, motion, glädje i närvaro med nära och kära (litet svårt när det ska forceras).

Skammen gjorde också att jag inte kunde säga ”nej” till någonting. Såklart att jag skulle titta igenom 50 olika kundbrev för att komma med bra idéer om hur språket, tonen och dispositionen ska förändras, såklart att jag skulle skriva och illustrera 10 artiklar till intranätet, såklart att jag skulle ta kort så att alla kom ihåg det bästa från det där evenemanget. Förutom det jag huvudsakligen skulle ägna mig åt.

Jag var stressad så att det gjorde ont. Jag tog till de medel jag själv hade till förfogande för att förändra situationen. Men det blev inte bättre.

Skammen är ett effektivt sätt att kontrollera människor, att hålla dem i schack. Naturligtvis borde jag bett om hjälp att reda ut situationen mycket tidigare. Men jag skämdes ju. Tänkte att om jag bara var en litet duktigare och mer ansvarstagande kontorsarbetare som tog tag i min egen livssituation så skulle jag kurera mig. Skammen gjorde att jag inte vågade ifrågasätta ramarna för mitt arbete, för min tjänst.

När jag väl kraschade så har jag fått så mycket snälla kommentarer och klappar på axlarna och trevliga tillrop. Människor har ”förstått” och sagt ”krya på dig” och ”du klarar det här”. Jag ska ”låta det ta tid” och ”gå ut och gå i skogen och bara vara”. Jag är jätteglad över all medkänsla. Men vad jag egentligen hade behov av var i det akuta skedet att någon handlade åt mig och att någon kunde göra något kul med mina barn så jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag sabbade deras sommarlov, Och i ett senare skede var behovet bra diskussionspartners som kunde hjälpa mig att komma vidare. Inte slentrianmässiga råd levererade med en ”lilla-gumman”-attityd. Jag är för i h-e expert på det här nu. Jag har yogat, jag har gått i skogen, jag har andats. Allt detta gjorde jag redan innan jag sprang in i väggen. Kom med något nytt! Som gör att jag inte hamnar in i väggen igen.

Förutom yoga/motion/andnings-paketet är det som hjälpt mig mest samtalen med andra utbrända, som är där eller har varit där. Inte en enda av dessa är lata bakåtsträvare som häckar på sina kontorsstolar. Det handlar om engagerade, nyfikna människor som skapar värde. Det har varit väldigt välgörande att dela erfarenheter med en sådan intressant och imponerande skara människor.

För att komma tillbaka till härskartekniken ”dubbelbestraffning”. Jag har drabbats av utmattningssyndrom, det är ett straff. Ska jag också känna att det bara är mitt fel (individperspektivet) trots att jag har gjort allt man ska göra för att mota stressen i grind, då handlar det om dubbelbestraffning.

Anledningen till att jag vill panorera ut både från mig själv och min arbetsplats och ha ett vidare perspektiv (samhällsperspektivet) är att då kan min väg ut ur eländet bli en hjälp för andra. För ”gå ut i skogen”, ”carpe diem”, ”använd alla sinnen”, det räcker bara en liten, liten bit.

Tidigare inlägg om min stressjuka: Ett Två Tre Fyra Fem Sex Sju Åtta Nio Tio Elva Tolv Tretton Fjorton Femton

oktober 10, 2013 / 5 kommentarer

Det är inte mig det är synd om, det är världen

Jag har för avsikt att få ta emot sådana här paket

”Det här med stressjuka är inte ett individproblem, det är ett samhällsproblem” sa min stressterapeut när jag senast träffade honom.

Ja, tänk, jag har haft det på känn. Vissa kanske tycker att jag nu försöker göra mig av med min egen skuld, att skjuta över ansvaret på någon annan. Men, det vill jag fermt och absolut avvisa. Hade jag varit bättre på att lägga skulden på någon annan eller hitta ansvar hos någon annan hade jag kanske inte hamnat där jag hamnade – pang in i väggen. Då kanske jag hade försökt identifiera och förändra de strukturer som fick mig att smacka in i väggen. Javisst, privatlivet har inte varit någon krattad manege, men jag vill med bestämdhet hävda att det övergripande problemet inte ligger där.

Och jag har stöd i det jag påstår. Unionen har gjort en väldigt bra rapport som handlar om det gränslösa arbetslivet och vilka faror det innebär. Rapporten handlar om individansvar, om arbetsgivarens ansvar och om samhällets ansvar. Den handlar om glädjen och möjligheterna i det nya gränslösa arbetslivet men också om farorna.

Ett tänkvärt citat från rapporten:

Man kan bli sjuk av sitt arbete, men ett gott arbete är också något man blir frisk av.

Nu ska jag se till att det arbete jag kommer tillbaka till är ett gott arbete. Och det har det alla förutsättningar att vara.

oktober 9, 2013 / 5 kommentarer

Jag ska komma ur det här smartare

Nemi har koll på tillvaron.

”Det som inte dödar dig gör dig starkare” brukar det väl heta. Kanske det. Men i mitt fall och just nu hoppas jag i alla fall att jag kommer ur det här eländet/krisen litet smartare.

När jag bloggat färdigt igår hade några tips till mig själv fötts.

1. Kom ihåg att efter varje AKTIVITET så behöver du en stunds passivitet, återhämtning. Ingen aktivitet utan påföljande vila.

2. Skärmförbud måste införas. Uppkopplingsförbud är ett alternativt angreppssätt.

3. Även om allt är roligt så går det inte att ta emot allt som är roligt och inspirerande. Det blir överbelastning. Dra ner på stimuli, välkomna det som till en början känns tråkigt.

I praktiken innebar det här att jag i går kväll gjorde följande:

1. Tog en promenad i kvällningen. I skogen. (4.34 km enligt RunKeeper. :-))

2. Yogade väldigt långsamt och snällt i 20 minuter eller så (så långt från Ashtanga och Poweryoga man bara kan komma). Avslutade med några minuter eller en timme (tiden försvann) i ”corpse position” (ligger på rygg, benen och armarna skönt utsträckta).

3. Skärmförbud. Förutom en timme med TV1, GW Persson och Camilla Qvartoft. Lugnt och fint. Inga reklamavbrott. Två vuxna människor som inte skriker eller skrattar högt, utan som samtalar om (i och för sig) hemska händelser och analyserar.

Men. Det inser jag ju. Så här långa, lugna kvällar kommer jag inte alltid att ha. Hur ska jag ta med mig det jag lärde mig igår in i en normal verklighet med familjen och heltidsarbete? Återkommer om det.

oktober 8, 2013 / 4 kommentarer

Insikterna kommer droppande

Springa ifatt eller ta ett andetag och vänta?

Det har blivit mycket googlande på ”utmattningssyndrom”, ”stress”, ”åtgärdsprogram” de senaste veckorna. Jag hittar ganska litet, tycker jag. Det är litet luftiga, goda råd, till intet förpliktigande. Inte konstigt att det finns en hel bransch som skor sig på folk som inte mår riktigt bra och som inte får bra hjälp inom vanliga vården. ”Terapeut” kan ju vem som helst vara.

Jag har skickat ut frågan i mina nätverk om de bästa råden mina kompisar fått när de varit stressjuka och/eller vad de märkt funkat i just deras fall (anbefalld behandling eller självmedicinering). Det intressanta är att jag inte fått några svar av typen ”Det här funkade verkligen för mig:….” . De flesta svar handlar om tiden: Tiden läker alla sår. Se tiden an. Allt har sin tid.

Jojo. Men sedan ska man ju tillbaka till det liv som gjorde en sjuk. Hur ska jag veta att livet inte kommer att göra mig sjuk igen?

Jag insåg att jag måste inventera livet: vad är det som tar energi och vad är det som ger energi?

MEN. Det mesta i mitt liv BÅDE ger och tar energi. Alltså samma människor, samma aktiviteter både ger och tar energi. Jag känner starkt att det är ordet LAGOM som är själva nyckelordet. Mer än någonsin skulle jag vilja ha det kvantifierat.

Annars var jag hos Försäkringskassan idag och träffade en väldigt vettig handläggare. Jag blev inte ifrågasatt, hon var empatisk utan att bli kladdig, hon var konstruktiv och berättade om Försäkringskassans regler och om de vägar som fanns att gå framåt. Att min arbetsbeskrivning skulle kunna användas för att beskriva en hel avdelnings ansvarsområden tyckte hon var bekymmersamt. Där såg hon en möjlighet att förändra livet så att jag inte blir sjuk igen. Det kändes hoppfullt. Då är det kanske inte bara jag som måste definiera LAGOM.

Se tidigare inlägg om min stressjuka Första Andra Tredje Fjärde Femte Sjätte Sjunde Åttonde Nionde Tionde Elfte Tolfte