Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: ungdomen (sida 1 av 4)

Snart inleds säsongen av sanktionerat övervåld

image

Personerna på bilden har ingenting med texten att göra. Och tack till Wanås skulpturpark och Per Kirkeby för att ni inspirerar den tänkande allmänheten.

Eller det som tjockhudingarna kallar det – nollningar. Jag kom ihåg redan när jag i högstadiet hörde om att det på tekniska gymnasiet i den lilla staden där jag växte upp förekom aktiviteter där den enskilde helt plötsligt beordrades göra saker. Klättra på stegar, äta konstiga saker, överhuvudtaget synas och bedömas.

Och jag var så oändligt glad att jag bara skulle glida in någonslags reserverad gemenskap med andra mer eller mindre självmedvetna och obekväma flickor i en hum-klass. Det fanns inte med i min tankevärld att det skulle förekomma några initiationsriter där.

Många försvarar nollningarna, säger att ”det har ju alltid förekommit” (och, typ, ingen har ju dött än…..) och det är ett sätt att få nykomlingar att ”känna sig välkomna”. Hur obehagligt människor än har upplevt sina egna nollningar så är det märkligt många som senare försvarar företeelsen och som dessutom verkar se fram emot att själva utsätta andra för förödmjukelser, obehagligheter och ibland även fysiskt våld. För obehagligheter och förödmjukelser ser jag absolut som våld också, bara det att det är psykiskt och inte lämnar fysiska spår.

Så till slut är det dags att ställa frågan – vem ska bestämma om det är roligt med nollningar? Tjockhudingarna eller vi med tunn hud och sköra själar? Överallt annars i samhället skulle svaret vara självklart. Men nollningarna verkar vara heliga. Någon som förstår varför?

På väg #blogg100 dag 100/1

PICT0461

Götgatan i Stockholm

Den här bilden är tagen på den tiden det inte var så spännande att bo på Söder i Stockholm. Den är tagen på den tiden det fortfarande fanns tanter med kappa och förnuftiga skor (som inte var neonfärgade).  Den är tagen på den tiden alla fasader i Stockholm innerstad inte var putsade till tänderna.

Var det en bättre tid? Något att längta tillbaka till?

Samtidigt var jag och min tvilling ilskna på det faktum att vi var födda fyra-fem år för sent. Hade vi varit litet äldre hade vi faktiskt kunnat se David Bowie när han var Ziggy Stardust. Vi hade kunnat se Roxy Music med Brian Eno. Vi hade kunnat se Rolling Stones när Mick Jagger var som snyggast – 1972.  Nu fick vi hålla till godo med Roxy Music på Konserthuset 1976 och Rolling Stones på Knebworth samma år. Så vi tyckte DÅ inte att vi levde i den bästa av världar.

Vad menade jag med ”På väg”? Jo. Att det bara är 19 inlägg kvar till det hundrade. För energin fattas mig. Men inte idéerna, som tur är.

 

På 80-talet gjorde de inte bara axelvaddar #blogg100 dag 92/2

No matter what anybody tells you, words and ideas can change the world.

Så är det. Glöm aldrig det. Lär dina barn det.

Citatet är hämtat från ”Döda poeters sällskap”, en film som kanske mest är ihågkommen för att den satte uttrycket ”carpe diem” i vårt kollektiva medvetande. Och som det uttrycket har blivit bespottat. Bland annat av mig själv. Men filmen är bra, väldigt bra. En sådan film som alla i unga, sårbara och påverkbara åldrar bör se.

Det finns ett blogginlägg som jag snubblade över för några veckor sedan där en snart 40-årig amerikansk mamma listat 10 filmer från 80-talet som hon vill dela med sig av till sina barn. Hon har tagit ut scener (giffar) för att illustrera och sedan motiverat sina val. Jag lånar en av giffarna ( från ”Pretty in Pink”) och lägger sedan till en egen film som du och dina barn måste se.

 

prettyinpinkgif570

 

Se ”War games”. Den har precis kommit ut på Netflix. Den är spännande. Fortfarande. Den handlar om den tid då vi faktiskt levde med tanken att hela världen kunde smälla därför att någon ”tryckte på knappen” och satte igång en kedjereaktion som inte gick att stoppa. Den tid då världen var full med kärnvapenspetsar som var extremt redo att skickas iväg till mycket väl definierade mål. Kommer ni ihåg ord och begrepp som Fulda-gapet, terrorbalans, SALT-avtalen? För att inte tala om MAD – Mutual Assured Destruction.

Och nu har de gjort ett snyggt konstcentrum vid en av raketstationerna i Ruhr-området. Jag har litet snygga bilder därifrån. Får återkomma till det.

Lära för livet? #blogg100 dag 86

Ett annat tema som sysselsatt mig under åren är lärande och skolan. De två sakerna hänger inte alltid ihop. Tyvärr. De borde göra det, eller hur? Temat är inte bara lärande, inte bara skolan utan de digitala infödingar våra barn är. Hur påverkar det skolan, lärandet, förhållandet vuxna/barn?

Redo?

Då kör vi!

När jag nu började fundera mer kring kunskap så dök Sir Ken Robinson upp.

Om nu skolan ska lära oss för livet, vet vi vilket liv den ska lära oss för?

Litet tydligare, om nu skolan ska förbereda oss för framtiden, vet vi hur den framtiden ser ut?

Om inte, hur kan skolan förbereda oss (våra barn) att hantera livet i en framtid som vi inte alls vet hur den kommer att se ut?

Sir Ken Robinson tar de här frågorna till en högre nivå:

 

Dags för de tio böckerna. Del 1. #blogg100 dag 72/1

kvinnorummet

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

 

Jag kommer aldrig ur slukaråldern #blogg100 dag 66/2

mitt_bultande_hjärta

Omslaget till ”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo

”För slukaråldern” kan det stå om vissa böcker. Det är en ålder i de tidiga ungdomsåren då många läser maniskt. Vissa kommer ut ur den perioden levande, andra blir kvar där.

Jag tänker att min läslust borde smitta av sig på mina barn, precis som snuva och kräksjuka gör. Men, ack nej. De älskar förvisso bra berättelser. I data- och TV-spel, i TV-serier, i filmer, men böcker och tryckta bokstäver är inte magiska för dem. Bara om jag läser högt.

När jag var i den normala slukaråldern på 70-talet plöjde jag Lotta-böcker, Susanne- och Sprakfåleserierna och naturligtvis Hans-Erik Hellberg, Kerstin Thorvall, Stig Malmberg och Sven Wernström. ”Trälarna”, ”Vart ska du gå? Ut!”, Maria-böckerna, ”Puss”, ”Kram”, ”Klass IIB” och ”Upproret”. Ungdomarna var förtryckta av skola och av föräldragenerationen. Ungdomskärlek var vacker och sann. Det var allmänt rätt att göra uppror.

Nuförtiden är det inte föräldrarna och skolan i sig som är motståndarna. Det är den egna kroppen och det inre kaoset. Och ibland skolans överklass – de lyckade.

Just sjukdom och död finns på ett helt annat sätt närvarande nu i ungdomsböckerna än när jag var tonåring. Då var ”Love Story” den enda bok som handlade om sjukdom och död och det var ju förresten en vuxenbok och egentligen mest romantisk.

Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo är en i gruppen ”ungdomsböcker som handlar om sjukdom och död”. En annan är ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green. Ytterligare en är ”Jag går dit du går” av Nina Lacour. Medfödda hjärtproblem, dödlig cancer och självmord. Men också vänskap och kärlek. Gemensamt för de här böckerna är också att de är bra skrivna. Bättre skrivna än många av 70-talsböckerna, faktiskt. Personteckningen var ofta ganska yxig, om jag inte missminner mig.

Men varför död och sjukdom nu?

Tankar om framtiden #blogg100 dag 64/2

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

IMG_9975

Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

Var finns din hembygd? #blogg100 dag 60/1

hembygd

Om att känna sig hemma, på både gott och ont

”My home is where my heart is” sjunger Erasure i en låt. ”Wherever I lay my hat, that’s my home” sjöng den sammetsögde Paul Young på 80-talet.

Hemma är inte alltid hembygd. Vi rör på oss, vi flyttar, vi flyr, vi söker nya omständigheter.
Hembygd. En slags botten. Något som definierar den man är.  Är hembygd en längtan? Är hembygd alltid en plats?

När jag läste ”Hembygd. Någonstans i Sverige” av Annica Carlsson Bergdahl som är en samling texter och bilder, unga människors egna berättelser om hembygden, så satte naturligtvis mina egna tankar igång. Vilken är min hembygd?

Uppvuxen i studentområden först i Uppsala och senare i Örebro där ingen annan släkt bodde. Längtade kollektivt bort därifrån hela högstadiet. Kom till villaområde i södra Stockholm. Flyttade runt i andrahandslägenheter i innerstan under många år. Blev bofast först i Midsommarkransen och sedan på Lidingö.  Trots allt är Örebro en viktig plats. Jag har inte varit tillbaka där på 20 år, men jag kan fortfarande gatunamnen och i minnet kan jag gå runt i stan. Örebro är ristat i mig, vare sig jag vill eller inte. Längtan bort därifrån är en viktig del av mig.

Lidingö. Min egen småstad. Hälften så stort som Örebro, inga slott men många dyra hus, inga torg men skridskoisar och cykelbanor vid vatten. Jag känner många människor, jag har slagit rot där eftersom mina barn är födda där. Jag är både väldigt hemma och riktigt obekväm där.

Vad får mig att längta? Vad får mitt inre att brusa högt? Lukten av insjö en tidig morgon. Ensamheten på en klippa i skärgården. Innesluten i skogen. Stockholm, för att jag känner gatorna och busslinjerna i innerstan, för soplukten på morgnarna, för alla minnen som finns lagrade i hus och på gator. Hembygden har utvidgats. Den är inte statisk. Men i mitt fall är hembygden svensk så att det skvätter om det. Det inser jag.

”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson. Miira bor först i Gårdsten och sedan i Bergsjön, båda är förorter till Göteborg. Hon har hamnat där eftersom hon är barn. Hennes föräldrar flyttade från Finland, bär med sig Finland och längtar till Finland. Miira går i hemspråksklass och lär sig inte den svenska hon vill kunna. Hon ser tydligt det osynliga taket ovanför sitt och sina kompisars huvuden. Hon tilltalas nedlåtande ”Einstein” av sin lärare för att hon ibland visar att hon kan. Hon är fånge i Gårdsten men främmande överallt annars. Hon är arg. På att hennes mamma måste ha ont i ryggen, på att hennes pappa framhärdar i att vara finne, på att ingen väntar sig något av henne, på snobbarna, på lärarna som inte vill undervisa i hennes klass.

Skulle Eija Hetekivi Olsson benämna Gårdsten hembygd?

”Snöängel” av Anna-Karin Palm #blogg100 dag 57/2

Ibland kommer böcker till en som gåvor. När jag fick Anna-Karin Palms senaste roman av en nära och viktig vän var det inte bara en present jag fick utan en GÅVA.

Ur boken steg mitt 80-tal upp och svepte in mig i minnena. På samma sätt som en av personerna i boken förflyttas i tiden så gjorde boken samma sak med mig. När jag igår morse klev ut i gränderna i Gamla Stan promenerade jag rakt in i de snötyngda gränderna kring julen 1986. Tystnaden, det gula ljuset från gatlyktorna som sken genom snömössorna, förväntan inför julen då jag och Karin skulle fylla tjugofem och tröttheten efter alla månader av mammas sjukdom.

När jag promenerade från Östermalmstorg till Slottsbacken imorse efter att just ha läst ut boken så kände jag att jag fått Staden tillbaka. Anna-Karin Palm låter Stockholm vara en av huvudpersonerna i boken. Hon beskriver hur våra minnen ligger lagrade i gathörnen och stadsljuden, i lukterna och i portarna. ”Snöängeln” blev en nyckel till Min stad. Efter att förvirrat ha letat efter kassorna på ”nya” Hemköp (gamla Åhléns) vid Östermalmstorg (jag fick nästan panik) gick jag förbi partyt i januari 1983 på Örtagården, ”Natural Born Killers” på Astoria medan stambytet pågick, Nybrogrillens köer efter Café Operas stängning och mina tunna kraghandskar som krävde uppkavlade kavajärmar medan vi väntade på kortegen efter Olof Palmes begravning.

Är det generellt sett en ”bra bok”? Ja, jag tror det. Det står ju så på omslaget. Men jag är helt oförmögen att bedöma det. För det känns som om det nästan är min historia hon har berättat. Lägenheterna på Sibyllegatan med festerna.  Huset vid Åsöparken som det andra navet. Café Opera, Operabaren och alla oväntade möten och märkliga sammanträffanden. Två systrar utan föräldrar där den ena dör.

Imorgon ger jag mig ut igen i staden. Kommer det att lukta blodpudding om jag går från Medborgarplatsen mot Slussen? Kommer jag att få det där panget i bröstet när staden öppnar sig nere vid Slussen, då måsarna börjar skrika och vattnet börjar lukta?

Jag har det i alla fall bättre än Madicken

1. Jag har inte hjärnskakning.

2. Jag har Netflix.

Men jag ligger i sängen eller soffan och har så gjort i tre dagar. Tråkigt? Nejnej. Tråkigt har jag inte haft sedan barn- och ungdomen. När jag väl slapp skolan och påtvingade teaterföreställningar och karaktärsbyggande biobesök så har jag inte haft tråkigt en sekund. Jag har haft det hemskt ibland, ledsamt ibland, men aldrig tråkigt.

Och nu för tiden har jag inte ens möjlighet att ha det tråkigt. Ett par klick på fjärrkontrollen och så glider jag in i de mest spännande. mest raffinerade, mest teatraliska, mest fantastiska historier. Som ger, om inte annat, näring åt tankar och skriverier. Jag skippar tablå-TV helt, orkar inte med tramset och utfyllnaden som Skavlan, Luuk och de andra levererar. För att inte prata om eländet på de andra kanalerna. Och reklamen, den ser jag på Youtube om jag vill se den, vem som blev nya Ica-Stig till exempel. Som Generation G gör, helt enkelt.

Varför jag tillfälligtvis härbärgerar soffa och säng? En mansförkylning. En sådan där som tar rejält, som lämnar en som en ynkande trasa, ropande efter Värme, Vätska, Vila och Vänlighet.

Verifierad av MonsterInsights