Kategori: livslångt lärande (sida 1 av 1)

Låter stort och dyrt, eller hur?

I alla fall jobbigt.

Livsomvälvande. Ett stort ord. Ett enormt, överdrivet, utrerat, förmätet, extremt pretentiöst ord. Kanske det. Ändå behövs det ibland.

När något stort händer har jag föreställt mig att det finns ett före och ett efter. Att man öppnar en dörr, går över en glödande kolbädd, slåss mot en drake. Stänger dörren, kliver ut ur det heta kolet, dräper draken och torkar det svarta blodet av svärdsklingan.

För min del och för den här sommarens del handlade det om att börja närma mig, testa, känna efter, göra igen, reflektera. Mer som att jag öppnade en dörr och gick in i ett långt rum som jag inte ser slutet på, ett rum som jag vet att jag ska igenom men jag vet inte alltid hur. Kanske kommer jag aldrig att hitta rummets slut för jag vet inte nu om det ens är meningen.

Vad gjorde jag då?

I början av semestern tog jag Finlandsfärjan till Helsingfors, åkte en timme i bil och kom till Ikian Zen Hermitage där jag deltog i en zenbuddhistisk retreat-vardag under en knapp vecka. Dagarna var sig lika till strukturen, vi mediterade fem gånger per dag och två av måltiderna åts under tystnad och under ceremoniella former. Låter det strängt? Det var de vänligaste dagarna jag varit med om. Tystnaden inombords var något jag knappt trott att jag skulle kunna uppnå. (Jag har praktiserat Zazen och skrivit om det förut).

Men det var bara preludiet, skulle det visa sig. För sedan åkte jag till Gamleby några veckor senare. En folkhögskola, femton andra vuxna elever, tre besjälade lärare. Varsamt lärde vi oss att praktisera naturvakenhet. Vi övade på att använda alla våra sinnen när vi var i naturen, vi lärde oss om arter och biotoper, vi övade oss på att vara närvarande och mottagliga. Jag insåg att det jag sniffat på när jag varit på scoutläger, det jag närmat mig när jag praktiserat zenmeditation och det jag sökt efter på massagebänken och i terapirummet fanns inom Ekopsykologi.

Jag önskar att jag kunde skriva ”Jag gick ut i skogen och stannade där”. Men så finns ju vardagen, lönearbetet, katterna, storstadsboendet, åldrandet, väderkvarnsfajterna, vänfamiljen, genfamiljen, sömnen, socialamediaflödet – ja, ni fattar – det där med det livsomvälvande tar tid. Dessutom är det för mycket svamp i skogen just nu, den pockar på uppmärksamhet!

Ja, jag har semester.

Ja, jag skulle kunna titta på soluppgången, fåglarna, katternas krumbukter och solnedgången. Och göra samma lika nästa dag. Dricka litet vin, för det får man för de flesta doktorer nu för tiden. Bingea ett par, tre serier på Netflix, Amazon Prime och HBO. Bjuda ut folk, ha silluncher, bada och låta samtalen flöda ut över ön. Jojo, allt det här SKA jag göra.

Men vad jag verkligen längtade efter var att få TÄNKA, bli INSPIRERAD, bli UTMANAD. Efter att jag fått ta några ordentliga sovmorgnar och läsa den där trötta Mons Kallentoft-deckaren som jag skrev om sist.

I de tidigare tonåren när min tvilling och jag precis fått börja låna böcker på övervåningen, det vill säga vuxenavdelningen på Örebro stadsbibliotek hittade vi science fiction-hyllan. Det måste ha varit någon modern bibliotekarie som kunde sin genre och kände sitt kall, att föra ut det alternativa tänkandet till närkingarna. För det var ju när jag läste SF (science fiction kallades för det då) som jag första gången upplevde fenomenet ”Sense of Wonder”. Den där känslan som slår till när man får syn på världen på ett alldeles nytt sätt. Samma känsla upplevde jag när min tvilling berättade om vad hon läste om i socialantropologin. Det där som slår till när man plötsligt ser på det vardagliga som om det vore oförståeligt, lätt kryptiskt, okänt. Som när man säger ett ord många gånger så att man hör hur konstigt det låter.

Nu går jag en sommarkurs på universitetet (de fanns inte när jag läste första gången där – vilken smart produktutveckling!) som heter ”Etnografiska metoder i en digitaliserad värld”. Vi är en blandad skara människor, det enda som binder ihop oss är att vi har läst ett år på universitet eller högskola och att vi har anmält oss till den här kursen. Vissa är unga och tar kursen för att få studiemedel under sommaren, andra är i min ålder.

Vad vi lär oss, både av våra föreläsare och av litteraturen är det etnografiska tillvägagångssättet, att göra det kända okänt, att titta på det vardagliga, förgivettagna med ett barns, en marsmänniskas, en rumpnisses blick. ”Voffor gör de på dette viset?” Men det är inte alltid lätt att gå in i barnet, marsmänniskan, rumpnissen. Det finns ett inre motstånd mot att ifrågasätta det vi själva tar för givet, det vi gör dagligen, de måttstockar, planer och drömmar vi har. De är rotade i den kultur vi lever i, den omgivning vi befinner oss i. Det finns väldigt litet i våra liv som är universellt. ”Det vet väl alla” gäller bara i den krets vi räknar oss till.

Tänk bara på så enkla saker som hur födelsedagar uppmärksammas eller inte på arbetsplatsen. På min nuvarande arbetsplats är det självklart att det är födelsedagsbarnet som ser till att bli firad genom att ta med hembakat fika. På ett annat ställe fanns det en kollega som hade allas födelsedagar i huvudet vilket gjorde att det inte fanns någon chans att smita undan, dessutom köptes det gärna in tårtor från det anrika bageriet på torget. På båda ställena är det bara självklart att det är på det ena eller andra sättet, men det står ju inte skrivet i personalhandboken eller ingår i ”on-boardingen” för nya medarbetare. Så min 60-årsdag kom och försvann utan att någon visste om det på jobbet. Eller så tyckte alla att jag var jättekonstig som inte bakat ett par Pinocchio-tårtor.