Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: gamification (sida 1 av 1)

Att blogga en lördagkväll. Är det detsamma som nederlag?

Jag råkar vara utan den här lördagkvällen.

Utan mina barn.

Utan min hyrda sommarstuga.

Utan specifika planer.

Utan Airb’n’b-gäster i hemmet.

Jag råkar vara MED den här lördagkvällen.

Med Netflix som hade en många filmer som gav intressanta idéer.

Med Airb’n’b-gäster som just nu är på premiären av ”Don Giovanni” på Drottningholmsteatern eftersom en dotter sjunger i en viktig roll.

Med Pokemon Go som fått mig att skratta med en jämnårig, lika välutbildad vän som blivit lika upptagen som jag. Hon är på level 18, jag på 15 (mina barn är på 13 och 14…..).

Med mängder av idéer att skriva om de närmaste veckorna.
Om jag får tid.
För nu händer det nästan för mycket.

  1. Yoga.
  2. Mat.
  3. Tiden och kroppar. 90-tal vs nu. Synliga senor vid munnen – då, ett tecken på bulimi (kräkts för mycket….), nu, ett tecken på att vara vältränad och ha pli på ätandet.
  4. ”Long tail”. Ojojoj, vad det finns att skriva utifrån den. Nischkultur kontra masskultur.
  5. Jag måste återkomma till referenser, cameos, easter eggs. I den nischkultur mina barn återfinns (som inte är så nischad) är referenserna hälften av filmerna. Jag börjar se filmer och TV-serier på samma sätt. Njuter av att se ”Alien” och ”E.T.” i ”Stranger Things” och att höra både Grace Slick och 80-talet i samma serie. Det binder ihop oss – vi som var där och som visste vad som pågick, inte bara hängde och lät oss översköljas.
  6. Och så alla böcker jag läst och lyssnat på i sommar. Nånting vettigt har jag väl att förmedla, hoppas jag.

Och om det tar tid att återkomma så är det för att bra saker händer.

 

The summer of ’16 – the summer of Pokemon Go?

Två veckor sedan Sverige släpptes in i Pokemon Go-gemenskapen. Två veckor av en del larm men mest av milda glädjetjut från föräldrar som sett sina ibland alltför innesittande barn ge sig ut i grannskapet. Och i större och större cirklar utanför det. På sina jakter träffar de andra som är ute på samma sorts jakt och i ett svep blir barnen synligt mer sociala (för när de sitter inne i synbar ensamhet är de ju ofta väldigt sociala, men vi avkodar inte deras aktiviteter som sociala eftersom vi vuxna ofta sätter likhetstecken mellan social samvaro och relativ fysisk närhet. Det verkar som många vuxna tror att barnen umgås med själva mobilen eller datorn eftersom det är så det ser ut) .

Men det är ju inte bara de yngre som kommit ut. Det handlar ju om att hela familjer fått något att samlas kring. Där alla är lika intresserade av att ge sig ut och ge sig in. Det behövs inga stora planer, bokningar och köp av utrustningar för att tillsammans komma ut i naturen. Det behövs bara varsin smartphone och surf kvar den här månaden.

Jag kommer att återkomma till att vi inte har Hylands Hörna längre som binder oss samman som folk. Jag har skrivit om det tidigare också, men det fenomenet förtjänar än mer resonemang, ännu flera ord. Men den här sommaren har vi en gång till förenats kring något gemensamt. Det blev inte allsången på Skansen, det höll på att bli Emil Jensens sommarprogram men det blev en app som använder GPS:en i mobilen och som skapar ett lager ovanpå vår ”vanliga” verklighet.

Och ja, anledningen till att jag sitter och skriver istället för att vara ute på Pokemon-jakt är att jag har slut på Poke-bollar. På ön där jag semestrar finns det Pokemons att fånga, men det finns inga Poke-stops att ladda hem flera bollar på. Vilket gör att vi imorgon måste åka till Vaxholm. DÄR finns det Poke-stops.

Samla poäng och jaga utmärkelser!

Jag och Pojken tävlar om att få mest poäng på Khanacademy. Han pluggar matte på sin nivå och jag på min. Vi har kommit förbi 50 000 poäng båda två och har en massa utmärkelser. När han hade nått 25 000 hade vi kommit överens om att han skulle få köpa ett Star Wars-spel till Xbox360-konsolen. Det var ett spel där vi äntligen fick användning för Kinect-mojängen. Det här får jag berätta mer om, men det var ju inte det som huvudpoängen idag.

Huvudpoängerna är matte, gamification och pedagogik på riktigt. Att sitta och leka (ja, det känns så även om huvudet ibland kokar) matte med Khanacademy är som att sitta med en privatlärare.

– Jaha. Hm. Nu kan du det här. Då är det bäst att du går vidare med det här området.

– Men ojdå, det var visst litet svårt. Använd ledtrådarna här och sedan kan du titta på en video som tar dig igenom hur du ska attackera den här typen av problem.

-Testa först själv, annars finns jag här och hjälper dig.

– Men ska du verkligen öva på det där igen. Du har redan gjort det så mycket och du kan det verkligen som ett rinnande vatten. Nu är det dags att bli utmanad!

Nej. Jag förstår faktiskt inte varför vi ska fösa ihop 30 elever som först ska landa i klassrummet, sedan fås att hålla tyst, sedan försöka förklara något som en del av dem redan har fattat för längesedan och några andra inte är i närheten av att förstå, för att sedan ge dem läxor där de ska sitta hemma och plugga utan vägledning. När matteundervisningen via typ Khanacademy skulle kunna vara skräddarsydd för var och en.

Det är inte alls omöjligt att jag drar alldeles för stora växlar här. Men för egen del skulle jag kunnat göra en massa bättre saker än att ledas ihjäl i tolv år i skolan. För fy tusan, vad jag hade tråkigt! Och vad litet jag fick med mig av värdefulla kunskaper. Och vilken tur att jag lever och är nyfiken i den här spännande tiden, så jag får fortsätta lära mig. På ett roligt sätt. När och hur det passar mig.

Återuppstånden

matte

Nu slutar jag med Sudoku.

Jag slutar också med patiens på mobilen.

Korsorden ligger risigt till.

Och att jag aldrig mer ska ladda upp Candy Crush-appen, det är jag absolut på det klara med.

Varför spela bort tiden när jag med samma kickar och belöningar kan komma ihåg och lära mig mer matte?

Jag skaffade mig ett konto på Khanacademy.org för att få hjälp att väcka barnens mattefascination, men jag var den första som trillade dit. Så nu jagar jag poäng och utmärkelser i mattevärlden. Även om jag fick bra betyg i matte när jag gick i skolan kände jag alltid att jag inte tillhörde den invigda kretsen, den där som innehöll de få lyckliga för vilka matematiken sjöng. Jag kunde lära mig ett verktyg i taget, men jag fick aldrig sammanhang. Och, måste jag säga nu, det var väl inte så jävla konstigt, för de där som skrev och skriver matteläromedel verkar heller inte tillhöra dem för vilka matematiken sjunger. I alla fall är de väldigt dåliga på att förmedla det. Jag tittar i mina barns matteböcker och får akut tråkslag.

Vad är det då som gör Khanacademy.org så särskilt bra på att lära ut matte?

  1. det är roligt som ett spel
  2. jag fastnar aldrig för det finns alltid ledtrådar att ta till eller videos som förklarar
  3. jag får sammanhang genom videosnuttarna som alltid finns till hands eftersom den som visar och förklarar alltid ger mer än bara det, han resonerar och drar paralleller

Och vad är det så som är så roligt med matte för mig och just nu:

  1. jag känner att jag kan tänka ordentligt igen, jag drar upp nya, kristallklara tankefåror. Som motorvägar i hjärnan, känns det.
  2. med all den erfarenhet och alla de studier jag bedrivit så har matten blivit meningsfull, det är inte bara tomma övningar för övningarnas skull
  3. jag börjar förstå att matte är många saker: den är olika typer av verktyg för att hantera problem, den är också ett sätt att abstrahera för att kunna attackera problem på ett ekonomiskt (för hjärnan) sätt och den är ett sätt att tänka. När jag gick i skolan kändes det som om allt var en enda röra av siffror, funktioner, statistik och procenträkning. Kvittosummor blandat med skarpslipade tankeverktyg.

Nu kommer den stora utmaningen som ju egentligen var det jag började med – att få barnen att tycka matte är roligt. Men jag kanske smittar? Hoppas det.

Såklart att jag tycker det är sanslöst märkligt att det pratas så mycket Pisa och att Sverige måste ha bättre matteundervisning, men att ingen verkar göra något på riktigt. För matteundervisningen är lika tråkig som när jag var liten, matteböckerna är lika irrelevanta som då och den nya tekniken utnyttjas inte alls. Det är sorgligt. Det är som att de som bestämmer kring det här är lika rädda för matte nu som när de var små och att de inte vågar erkänna det. Istället pratar de om mer piska, mer pluttifikationstabell, mer Pisa, mer hotbild.

Jag återkommer kring matten. Jag gick visst igång på det här. 🙂

Ps. Tyvärr är Khanacademy inte vidare bra i mobilen, kanske måste börja ha med mig surfplattan på tunnelbanan.

Verifierad av MonsterInsights