Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: september 2016 (sida 1 av 1)

Finanskrisen? Vad pratar du om?

skarmklipp

Någon som minns Lehman Brothers?

Någon som kommer ihåg Finanskrisen 2008?

Jaja. Den var där. Jag lovar. För den finns på film. På Netflix. Alltså på riktigt.

Så, ta en helkväll. Poppa popcorn och ta fram en dunk vin. Bubblet, snittarna och chateau-vinet är för andra typer av kvällar. Ikväll handlar det om att ibland går världen rejält åt pipsvängen. Titta på:

Margin Call
The Big Short
Waffle Street

Och förresten. När du tittat färdigt på de här tre, kör ”Margin Call” en gång till. Om du pallar. Vill du sluta med ett visst hopp om mänskligheten och litet feel-good-känsla som du tar med dig in i drömlandet så stoppar du efter ”Waffle Street”.

Det här är tre helt olika filmer. ”Margin Call” blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser den. Musiken. Bilderna. Replikerna. Referenserna. (De där ”Easter Eggs” som jag lovat att återkomma till. I den här filmen refereras till ”Apocalypse Now” (helikoptrarna som blivit ikoniska) och till ”Blade Runner”.) Skådespeleriet. (Stanley Tucci – halleluja! Han förtjänar ett helt eget blogginlägg.) Jag känner mig intelligent när jag ser den. Som i motsats till manipulerad eller förförd. Som om jag bjudits in till något och fått tänka själv.

Naturligtvis är berättelsen hårresande. Eftersom det som ledde fram till Finanskrisen är hårresande. Filmen berättar om extremt cyniska människor. Onda? Nej, inte särskilt. De har iakttagit, agerat efter egen vinning och använder sin position för att komma ur de kriser de varit med och skapat så smärtfritt som möjligt. Men direkt ondskefulla? Nej. Tyvärr inte. Då vore allt så mycket enklare.

”The Big Short”. En film byggd på en bok. Jag har inte läst på om boken, men jag har en känsla av att det är en journalist som skrivit den. En journalist som nosat upp olika personer i utkanten av finansbranschen som sett bostadsbubblan formas och bolånemarknadens kollaps närma sig. De personerna får uttrycka sin frustration i filmen, men mest handlar det om ifall de ska kunna tjäna pengar på sina dystopiskt realistiska spaningar och förutsägelser. Som sagt, huvudpersonerna är marginella figurer i finansbranschen och de blir än mer marginaliserade av att de förutspår Domedagen. Deras kollegor och chefer skrattar åt dem. Fastighetsmäklare och låneförmedlare (en av dem är förresten Schmidt från ”New Girl”, komplett med bländvit tandrad och extremt överlägsen douchebag-attityd) tittar på dem med blicken som de eviga vinnarna alltid har givit de eviga förlorarna.

Det här är en mer undervisande film. Litet yxigare. Gjord med mycket goda och hedervärda avsikter. Slutet är en smula rumphugget. Men filmen passar alldeles utmärkt för den här kvällen.

Som tredje och eventuellt sista film kör du då alltså ”Waffle Street”. ”Förlåt, jag var inte med på det här på riktigft och egentligen är jag en stand-up-all-American-guy som tror på varje människas rätt (i Amerika) att skapa sin egen lycka. Det är själva kontentan i filmen.

Den är full av klyschor (kolla bara Danny Glover som  väldigt glad n…., ja, du fattar vad jag menar) men gullig. Bra om en vill kunna somna utan grubblerier och utan fara-på-taket-känslor.

MEN. Är du av den hårda skolan som inte vill dra rosa gardiner framför tillvaron – avsluta kvällen med ”Margin Call”. Strunta i de sista glasen vin, öppna fönstret för att få in litet frisk luft, håll hårt i ditt sällskap, husdjur eller snuttefilt. Tänk som Scarlett O’Hara: ”Tomorrow is another day”.

 

Vem läser Issadissa?

Ja, det vet jag ju inte. Några träffar jag. Några kommenterar. Men de flesta är anonyma.

Fast statistikverktyget gör ju att jag kan få veta en del. Till exempel hur ni hittar hit. Underbart roliga sökfraser ibland. Ofta ganska förståeliga sökord. Till helgerna står ”hamburgersås” och ”no bean chili” (isärskrivet) högt i kurs.

Här är några andra:

longhorn chili recept, affirmationer om att gilla läget, enneagram etta på jobbet, texas longhorn chili recept
hinterland season 2 netflix sverige, solförmörkelse 26 februari 2017, korvstroganoff parmesan, candy crush fungerar som ångestdämpande
jenny randborg
att få vara frisk, dissningar
maskinsång, eva adeen blogg
istället för nudlar, issa blogg, disc/disa, bok om ordning/städning
köttfärs röra serverat i salladsblad, ikea mysa 365 tvätt, sexshop klackar
hamburgersås, bodil jönsson blogg, vart ska man köpa köksaker, hunter gummistövlar
bästa högläsningsböckerna, sven wernström blogg, fler bollar från pokestops
bröllopskaos netflix, bästa högläsningsböckerna för barn, nina björk blogg

Och har du läst så här långt: TACK för att du läser min blogg. Det betyder väldigt mycket för mig.

Vems ögon är viktigast?

img_3882

Peculiar

Egentligen hade jag tänkt att skriva om resten, eller i alla fall om en del av de böcker jag ätit i sommar. Då jag haft sådan läshunger. Därför illustrerar jag dagens inlägg med en bild från ”Miss Peregrine’s home for peculiar children”. Den boken håller för övrigt på att filmatiseras av alla svartkläddas favorit-regissör, Tim Burton.  Vid köksbordet, där Aktivistvalkyrian och Pojken sitter, diskuteras det om han kommer att lyckas med filmatiseringen. Det är en märklig bok med många lager.

Men som sagt, det var inte om böcker jag skulle skriva. Mer än att de står och ligger i oordning i mina bokhyllor och dessutom finns några på köksön. Kort sagt, i vissa delar kan mitt hem betecknas som stökigt. Just idag väntar jag besök av nära släktingar på min pappas sida. Det är den sidan av min släkt där ordning och duktighet varit de allt överskuggande värdena. Jag tog på mig den släktens glasögon och jag såg travarna, högarna, det pågående och det ofärdiga. Men intressant nog konstaterade jag bara att så kan en se på det hela. Jag fick inte panik och tänkte att jag måste städa och/eller kasta in allt löst i förrådet eller upp på vinden.

För, så kan jag bara gå till mina kära Airb’n’b-gäster som skriver så vackert till mig när de vill bli gäster och så snällt när de väl varit hos mig. De skriver att de vill komma till ”your beautiful home” och att de vill bo hos mig just för att det ser ut som det gör. Vad de ser är, naturligtvis, de snygga marknadsföringsbilderna på mitt städade hem men dessutom ser de också något väldigt svenskt, något som är annorlunda mot vad de har hemma, något som de är nyfikna på. De vill till mitt hem och de vill träffa mig för att jag bloggar och är intresserad av samtiden och digital kommunikation.

Det här skreve jag inte om jag inte hade lugn och ro i själen. Och om den beror på att jag faktiskt var på ett fysiskt yogapass på Westninefitness igår eller inte, det kan jag ju inte vara säker på. Men jag tror det spelar roll. För det var inte bara kroppen som reagerade starkt på träningen (delar av Ashtanga Primary Series), eller så är det via kroppens reaktioner något händer i själen. Får återkomma till detta. Och jag vill redan nu poängtera att det inte handlar om den tillfälliga ångestlindring som kan uppnås via hård träning och som jag själv och många, många andra förlitar sig på. I mitt fall – har förlitat sig på.

Så. Jag sitter lugnt och bloggar, dricker mängder av te, läser fjärde Harry Potter, förargar mig på Aktivistvalkyrians trista mattebok (när matte egentligen är roligt!!!) och förbereder litet mat för mina släktningar. Jag vill att de ska känna sig välkomna och efterlängtade men jag hoppas att de fullständigt skiter i hur bokhyllorna ser ut.

En Lidnersk knäpp

img_3878

Allt annat än träning

Problemlösning är bland det roligaste som finns. Inte alltid när själva lösningsprocessen pågår, det kan ju tillochmed vara riktigt plågsamt, men när väl vittringen av lösningen är där, DÅ! Det märkliga är att det ofta är något sagt i en bisats eller något skrivet i en artikel som handlar om något helt annat som katalysatorn finns. Den lilla utlösande faktorn som får det att klicka till i huvudet och jag får en känsla av uppklarnande, av snar upplysning och frälsning. (För att använda ett gammalt uttryck inom sci-fi – ”sense of wonder”.)

Ett tag har jag då alltså varit upptagen av frågan kring träning. Och jag inser nu att jag ställt en för bred fråga. Jag har slarvat, jag har formulerat den alldeles för allmänt. I mitt huvud har den ungefär låtit såhär:

vilken träning kommer att frälsa Västvärlden från ohälsa?

Jojo. Det vore väl fantastiskt om jag i min blogg kunde leverera svaret på det. Då bleve bloggen en viral succé och jag själv bleve rik.

Men. Hur kom jag då lösningen på spåren?
Jo. Så här var det: Jag var ute på en dagstur i skärgården med en av mina bästa kompisar. Våra samtal är alltid intressanta. Jag försökte förklara vad jag söker när det gäller träning, men jag lyckades lika litet som tidigare.

Så hon sa: ”men gör det som känns bra.” (och la nog till i sitt still sinne ”människa!!”)

I och med att hon sa det. I och med att jag reagerade med protest inombords så föll frågan och svaren in i en struktur, i en matris och jag insåg att frågan inte bara är en fråga precis som svaret inte är ett utan många.

Jag insåg att jag är ute efter många saker:

  1. ökad mental styrka
  2. ökad fysisk styrka
  3. god sömn
  4. enkla övergångar mellan anspänning och avslappning som jag styr själv
  5. bibehållen eller ökad rörlighet
  6. ett åldrande utan alltför stora begränsningar i kroppen
  7. njutning (jag gillar ju att bli genomvarm och KÄNNA)
  8. blir jag snyggare är det ett plus

Ser ni en gemensam faktor?

Tillslut, tillslut såg jag den. Jag är ute efter förändring. Efter stor förändring. Jag vill till ett annat läge. För mig behövdes det skrivas i neonbokstäver framför ögonen för att jag skulle fatta det.

Varför är det då så viktigt med förändring för min del när det gäller träning?

Jo, jag vore väl dum i huvudet om jag inte skulle behandla upplevelsen av utmattningen som mindre än en rejäl livskris. Det här är ju min chans att vända på alla stenar, att ifrågasätta allt, att ompröva allt. Och när det gäller just fysisk träning så har ju kroppen ställt allt på ända. Jag mådde ju fysiskt fint på något märkligt vis ända tills jag blev liggande. Jag hade mitt livs bästa kondition, jag var stark. Ändå blev jag liggande. Kunde inte röra mig. Kunde inte göra annat än vila. Så. Konditionen och styrkan var inga tecken på att jag mådde bra, konditionen och styrkan var inte till någon hjälp. Kanske var det tillochmed så att konditionen och styrkan gjort att jag kunnat rusa allt längre in i återvändsgränden där väggen stod, som jag med hjälp av styrkan och konditionen sprang in i med hög fart och full kraft.

Och sedan, när jag efter något år skulle börja träna igen, så signalerade kroppen fel hela tiden. När jag fick upp pulsen för att jag cyklade eller gjorde ett gympapass så tolkade kroppen det som att det var fara å färde – stort stresspåslag och jag hamnade i utmattningsbakslag som kunde vara månadslångt. Så fortsatte det ett bra tag. Jag kan lugnt säga att inga träningstips varken från kolorerade månadsmagasin, aftonpress, Folkhälsoinstitutet, läkarkollektivet eller mer specialiserad media har varit till någon som helst hjälp, de har varit av ondo tillochmed. Så egentligen är det väl inte det minsta konstigt att jag fortsätter att försöka förstå, att jag fortsätter att försöka få ordning på både frågorna och svaren.

 

Djupa kyssar och strutsläderstövlar

img_3733

Inte så många djupa kyssar som i första delen

img_3803

Elizabeth Hand signerar min bok

Jag drabbades av läslust tidigare i somras. Det var en efterlängtad drabbning – ett tag under utmattningen och i sviterna efter den har jag ibland haft svårt att läsa. Synen har varit påverkad. Det har varit grumligt och det har känts som om jag behövde nya glasögon. Eller helst, nya ögon. Då har ljudböcker via Storytel och Bookbeat varit min räddning. Men så har det gått att läsa och jag har kunnat läsa lika mycket som i mina bästa dagar.

Jag har haft biblioteket, mina egna lager, mitt flerfamiljshus gemensamma bokhylla och lån från goda vänner som försett mig med läsmaterial. Dessutom har jag köpt (KÖPT!) en bok under en författarkväll på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Boken signerades – det kändes fint.

Och här kommer resultaten av den svenska enmansjuryn:

Kungsholmsmorden” och ”Östermalmsmorden” av Lars-Bill Lundholm. Välkomponerade deckare som på ett drivet och hantverksmässigt gott sätt gör Stockholms stadsdelar levande. Huvudpersonen är hyfsat intressant men när jag nu läste böckerna tätt inpå varandra så stod det klart att huvudpersonen antagligen går igenom samma kris i varje bok, så utvecklingen av honom som person är satt på undantag. Herr Lundholm verkar ha en fäbless för en viss typ av flickkvinnor som han utser till mordoffer, så det doftar något unket om de här böckerna. Men språket är bra och spänningen hålls vid liv.

Betyg: tre hängmattor.

Eftersom det var sommarlov blev det en del högläsning. Senaste ”Doktor Proktor” samt de två sista delarna av Mickey Bolitar-trilogin (”Jägaren” och ”Beskyddaren”). Som jag har skrivit förut när det gäller högläsning så är det ju litet jobbigt med djupa kyssar och annat i den stilen, så jag tyckte nummer två och tre av Mickey Bolitar-böckerna var bättre än de första när det gäller låg nivå på pinsamhetsskalan. Doktor Proktor och hans följeslagare Lise och Bulle är i vanlig och absurd högform.

Jag ger de här tre böckerna ett gemensamt samlingsbetyg: fyra rör Mariekex.

Så var det då den köpta boken – ”Generation Loss” av Elizabeth Hand. Cass Neary a.k.a. Scary Neary som med analog kamera, smak för droger och Jack Daniels kasar omkring på isiga öar i Maines skärgård iklädd sina strutsskinnsstövlar. Löser hon en deckargåta eller ställer hon till med fler än hon löser? Var hon ens ute på det uppdraget? Cass och Maine är de stora behållningarna. Cass är i min ålder och i en alternativ verklighet skulle jag kunna vara hon. Maines skärgård luktar svensk, kustnära glesbygd.

Betyg: fyra helrör Jack Daniel’s.

Nä. Nu får det räcka för ikväll. Jag återkommer med fler bokanmälningar en annan dag.

Det här med yoga. Del ett av många.

Som jag skrev för ett tag sedan inser jag att en stor fråga i mitt liv är den om den perfekta träningen. Jag vill så gärna vakna upp på morgonen och direkt bege mig till träningsmattan och göra ett perfekt litet pass som gör att välmåendet är på topp hela dagen. Och som garanterar ett långt, friskt liv.

Jo. Ett kort, jag upprepar k.o.r.t. Kundaliniyoga-inspirerat program kan jag orka med. Men är det någon mening med den träningen? Eller så kan jag orka med några asanas (ställningar) jag lärde mig på den ”klassiska” yogan jag gick under några år. Samt några Hatha Yoga-solhälsningar i bästa fall. MEN. Vid tanken på att ta mig från sängen till kaffebryggaren via ett Ashtanga-pass, hur litet det än är, det går inte. Det. Går. Bara. Inte. Och därför har jag blivit arg på Ashtanga.

Men nu är det dags att ta den fysiska yogan vid hornen. För det är ändå dit jag måste bege mig med en del av frågorna, tror jag.

Tror jag.

I alla fall beslöt jag mig för att ge mig på litet konsumentupplysning. Genom att intervjua tre yogalärare. Tre mycket genomtänkta och erfarna lärare. Jag har intervjuat dem. Jag har skrivit ner vad de svarat. Och jag har fått några svar men också ännu fler frågor. Vilket gör att den här ”artikelserien” känns mer som en följetong än som konsumentupplysning.

De här tre berättade om sitt förhållande till yoga och vad de lärt sig och vill lära ut:

Marika från Yogashala

Lisa från Yogena

Erling från Westninefitness

 

 

 

 

”Men lilla gumman…”

PICT0659

Mamma och jag för längelängesedan. Långt innan någon började se på oss med medlidande.

Jag har varit på det förut. Jag HATAR medlidande. Jag HATAR att bli kallad ”lilla gumman” även om det inte uttalas.

Av de härskartekniker jag har mött i tillvaron är den här den teknik jag känslomässigt går igång på snabbast. Automatreaktion.

Att pressa på medlidande på någon som inte bett om det är ett effektivt sätt att sätta sig själv i en högre position än den andra. Det är att försvaga den andra. Det är att infantilisera den andra. Det är ett sätt att frånta den andra sin rätt att själv att definiera sig själv och tillvaron.

Jag har mött det själv.

Och jag har sett det i förhållande till min mamma. Hon är beroende av sin rullstol för att ta sig fram i tillvaron sedan mitten av 80-talet. Det som hände då var hemskt, det var ett trauma, det förändrade livet för henne och andra runt henne. Men nu är nu. Och hon är mycket mer än sin rullstol. Mycket mer än sina funktionshinder. Ändå insisterar människor att inte tilltala henne direkt och om de gör det så gör de det med ”lägga-huvudet-på-sned-och-tala-med-extrasnäll-röst”. Människor gör det också i förhållande till mig: ”men-hur-är-det-med-din-mamma?”-sagt-med-medlidsam-röst-och-det-obligatoriska-huvudet-på-sned.

Som tur är finns det tillräckligt med människor som ser styrkorna både hos mig och hos min mamma. Jag tror det är bäst att prata med dem och skita i resten.

 

Verifierad av MonsterInsights