Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: populärkultur (sida 1 av 13)

Gamers, Luke Rheinhart och existentialismen

När jag var några år över tjugo kände jag ett stort behov av att frigöra mig från bilden av mig själv. Jag var type-castad som duktig, ordentlig, eftertänksam, tyst, planerande. Jag bar omgivningens bild av mig som en tvångströja.

Så. I lönndom planerade jag att ge mig ut på en resa alldeles på egen hand. Jag frigjorde tid genom att skriva färdigt uppsatser och hemskrivningar och så gav jag mig iväg ut i ett höstigt Europa med Luke Rheinhart i tankarna. Nu tog jag inte med mig några tärningar, men plan för resan, det hade jag verkligen inte.

Men nog om resan just nu. Egentligen är det Luke Rheinhart, öde, val och existentialism jag skulle skriva om. Kort om Rheinhart; han skrev en roman som heter ”Tärningsspelaren” som handlar om en man som låter tärningen bestämma sina livsval. Han låter varje tärningssida stå för en möjlig handling och så slår han tärningen. Han gör, utan att tveka, det som tärningen bestämmer.

Vad jag var ute efter då, där i tjugoårsåldern, var väl att se om någon annan skrivit planen för mitt liv, om jag själv kunde påverka eller om det bara är slumpen som styr? Återigen vill jag hänvisa till mina tidigare inlägg om ”checklistan för livet” som ju är ett vanligt sätt att hantera den existentiella ångesten. En tar den heterosexuella tvåsamhetsnormen och konsumismen och sätter ihop i ett prydligt paket, en får massor av gillningar på sociala medier och familjen och släkten är lyckliga.

Men. När jag häromveckan tittade på ”Black Mirror: Bandersnatch” med familjens främsta gamer slog det mig att åtminstone de som spelar mycket äventyrsspel umgås med existentialismen hela tiden, på ett helt annat sätt än jag själv gjorde för några decennier sedan. (Ni som har FIFA-spelande gamers hemma behöver inte oroas, ni kan nog fortfarande se fram emot unga vuxna som uppfyller normerna.)

OK. Kort bakgrund: ”Black Mirror” är en brittisk serie som finns på Netflix. Den har fristående avsnitt som berättar avslutade historier. Den kommenterar på ett underhållande och, ofta väldigt oroande sätt samtiden. Ett exempel är avsnitt 1, säsong 3, ”Nosedive” där allt i tillvaron handlar om att få och ge betyg i sociala medier. Det handlar om att antingen uppehålla och omfatta tanken om att höga betyg är det vi alla vill ha eller att ge upp och falla djupt.

Så kom då ”Black Mirror: Bandersnatch” i julhelgen 2018. Förväntan var stor, det här avsnittet skulle vara innebära något nytt, något vi inte tidigare sett eller varit med om. Inom familjen pågick en konflikt, kunde vi enas att se den eller inte? Tillslut blev det alltså jag och Pojken som såg  den. Såg och såg. GJORDE den.

Bandersnatch bör ses på en uppdaterad Smart-TV eller genom en spelkonsol eftersom du måste ha möjlighet att reagera på det du ser. För du spelar Gud, det är du som väljer. Jag tittade alltså tillsammans med Pojken, den erfarna gamern, som stadigt höll i kontrollen.

”Vad ska vi välja nu?”

Frostflingor eller Kalaspuffar? Redan där började valen som påverkade historien. För egen del kändes det som om jag befann mig i en labyrint och jag slumpartat valde höger eller vänster. Men för Pojken byggdes en karta upp, ett träd. Jag förstod på hur han resonerade att han kunde följa våra val tillbaka till utgångspunkten för att sedan veta var han skulle välja på ett annat sätt för att få historien att ta en ny vändning.

När vi hade tagit oss igenom historien på ett par-tre olika sätt var jag slut i huvudet och behövde gå och lägga mig. Pojken, för vilken allt det här var easy-peasy satt i soffan tre-fyra timmar till och hittade tillslut alla möjliga ”endings”. För honom är det en självklarhet att val får konsekvenser. Och att konsekvenserna kan vara långtgående.

Har jag alltså närt en sann existentialist vid min barm?

Hur ser jag själv på tillvaron?

Sådana frågor det kan grunnas på när populärkulturen sätter myror i huvudet på en.

(Jag inser att det här inlägget spretar åt många fler håll än jag tänkte från början. Men jag trycker på publicera-knappen och så får jag återkomma till en del av spåren. Vi får väl se vilka reaktioner och kommentarer jag får, här, i sociala medier eller i köttvärlden, vilka samtal som spinns vidare.)

ZZ Top och existentialismen

Kallt så in i bängen och luften så torr att huden går sönder. För att inte tala om att håret härmar Sarumans. Det var förutsättningarna i helgen.

Så vad göra?

Det blev en massa film. ”The Big Lebowski” som nu precis fyllt tjugo år  – en av mina favoriter, alla kategorier. ”Robocop 2” – jag kan förklara varför vid ett senare tillfälle. ”Black Mirror – Bandersnatch” – en aha-upplevelse som jag kommer att breda ut mig mer om. Det handlar om att vi har uppfostrat en generation av existentialister utan att vi fattat det.

Jag såg film.
Jag tänkte tankar.
Jag formulerar mig sakta men är inte färdig.

Så håll till godo med ”Viva Las Vegas”, inspirerad av Bunny med de gröna tånaglarna i en av filmerna från helgen, den här gången med ZZ Top för att den videon helt enkelt är rolig.

 

 

Den fulaste tiden

Men det bryr sig inte fåglarna om, de kvittrar som om vi redan är inne i ”den mest koketta tiden”, om jag får använda Leo Morgans ord (ni som känner er Klas Östergren vet precis vad jag menar).

Efter den här vintern är det inte mycket som är snyggt utomhus. Grus överallt. Skitiga gamla snöhögar som vägrar ge upp. Leriga gångvägar i skogen. Översvämmade, träskliknande områden där det i vanliga fall finns trevliga små bäckar och åar. Inte ett litet ljusgrönt knoppliknande någonstans. Och så detta kalla, avslöjande, obarmhärtiga ljus när solen väl skiner.

Struntsamma. Jag lyssnar på fåglarna och tänker att de vet vad som snart ska komma, vilken tid full av hänryckning vi är på väg in i.

Jag gläds också åt specifika populärkulturella inslag i tillvaron. Del fyra av ”The Defenders”. Del nio av tredje säsongen av ”The Magicians”. ”Dubbla slag” av Malin Persson Giolito. Ni vet, en tittar på en serie som en omsorgsfullt har valt eller läser en deckare som verkar lovande, ”det här ska bli roligt och spännande” och så PANG! blir det något mer. En viktig känsla väcks eller en hiskeligt bra tanke eller en stor igenkänning. De båda serieavsnitten jag just refererade till handlar om lagarbete, vänskap och solidaritet. Jag blev plötsligt och våldsamt hjärtnupen, tårögd, fylld av längtan och hopp. Och insåg något om min egen tillvaro just nu.

Men det är väl inte precis de känslorna som väcks när jag läser ”Dubbla slag”. Nu, till hälften in i boken så gläds jag åt den briljanta dissektionen av vår samtid som MPG ägnar sig åt. Med stor kärlek och förståelse beskriver hon samtiden inifrån en gravid advokat vars karriär är på väg åt helskotta på grund av hennes naiva tro att hon skulle kunna ha allt. De stora advokatbyråerna får sig rejäla slängar av sleven och vår kollektiva benägenhet att ägna oss åt ”retail therapy”, påhejade av livsstilsmagasin och bloggare, likaså. Det finns en fantastisk skildring av Hannas julstök som borde gå till den populärkulturella historien jämte julhistorierna i ”Gentlemen”, ”Sömnen” och ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”. Det intressanta med Hannas jul är att den berättas inifrån en kvinna.

Så. Kära läsare och vänner. Våren kommer, för det vet redan fåglarna. Under tiden, titta på och läs välvald populärkultur, för här och där finns ledtrådarna till din egen utveckling.

Låt 2018 bli ett reflektionens år. Med hjälp av HBO.

Vad är det som skiljer oss människor från djuren?

Sa någon lärare häromåret när jag vidareutbildade mig. Det gissades på kommunikation, matvanor, gångstil, verktygsanvändande och annat. Men det som vår lärare var ute efter var ”förmågan att se på sig själv”. Ja, vi har möjlighet att reflektera. Och, som ni som följer mig vet, tycker jag att gemene man tar förfärligt illa vara på den här gåvan. Den gåvan som gör att vi är människor och inte apor. Eller grisar.

För att få litet hjälp på traven med att reflektera kan en ju börja med en av årets absoluta höjdarserier – ”Westworld” som går på HBO. Den handlar om ett vuxen-Disneyland där människor betalar bra för att lajva Vilda Västern. De personer som turisterna dödar samt har sex med är androider som kan repareras och vars minnen kan återställas så att de slipper trauman efter ha våldtagits, sålt sig eller blivit dödade.

Handlar om och handlar om, förresten. Westworld är spelplanen för den här smarta serien. Det är lager på lager av handlingar. Berättelsen vecklas ut som en rosknopp. Vill du se den som en extremt existentiell saga – japp, du hittar metafysiska frågor i varje avsnitt att ta upp vid parmiddagarna eller Tinder-dejterna. Vill du se den som en allmänt spännande serie med mycket blod och en hel del sex i – vassego! Jag skulle rekommendera att se den flera gånger, gärna tillsammans med dina egna eller andras ungdomar. Och prata om den sedan.

Gör det nu på jullovet – för ”Westworld” kräver ett vaket sinne annars är risken stor att du förlorar dig själv i metanivåerna.

Jag är berusad

Jag är berusad av berättelser.

Jag badar i sagor.

”Verkligheten är irrelevant” kommer jag ihåg ett citat. När jag upprepar det tyst för mig själv ser jag en glamorös kvinna av 70-talstyp – långt hår, stora solglasögon, lätt bortvänd, hes röst, fladdrande sjal. Carly Simon, Charlotte Rampling – ja, ni fattar genren.

Så långt skulle jag väl inte sträcka mig som att verkligheten är irrelevant, men helt klart har jag ibland roligare inombords än med den absoluta omvärlden. Och helt klart bidrar ljudböckerna till det. De där som är riktigt bra – väl inlästa och så naturligtvis att det är bra böcker.

Just nu befinner jag mig i Neapel på 60-talet. Inuti Elena Ferrantes tonåriga jag. Jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören – här pratar vi autenticitet, sanningslidelse, psykologisk insikt och glasklart språk. Upplevelserna av könsroller, det allerstädes närvarande våldet mot kvinnor, klassidentitet och klassresa – allting finns där i berättelsen utan att det blir plakatlitteratur. Det personliga är politiskt, det politiska är personligt. Utvecklingen far fram med oss och vi driver den samtidigt.

Det är en ynnest att få ta del av en annan människas liv på det sättet. Precis som vi har fått gå in i Majs liv (Kristina Sandberg). Och då påminns jag också om Kerstin Thorvalls Signe-böcker.

Men mitt i all verklighet som inte är min, blott lånad, så hänger jag mig åt min allra mest verklighetsfrånvända sida och sugs in i ”The Magicians” på HBO. Jag har läst första delen, men nu struntar jag i läsandet och bara tittar på serien. Som någon beskrivit den – Harry Potter fast med sex. Fast inte. Mera en Harry Potter utan den hjältemodiga Kristus-gestalt som Harry Potter faktiskt är. ”The Magicians” är skitigare, både närmare och längre ifrån verkligheten, karaktärerna har fler lager och tyngre botten. Jag är mycket förälskad i Harry Potter-böckerna men jag långtittar hellre på ”The Magicians” än på Potter-filmerna.

 

Äntligen får de varandra!

…eller hur ”Skam” och ”Melrose Place” är samma lika. Ska-de-få-varandra——-nej!-det-blev-ett-missförstånd- —-älskar-han-henne-inte?——varför-gör-hon-så?—–JA!-äntligen-de-kysser-varandra-och-är-de-inte-vackra-och-ömma.

Jo. Jag har också hetstittat på ”Skam”. Säsong ett och två klippte jag på ett par veckor. (Jag skulle ju jobba och umgås med mina barn också!). Jag har ju läst alla positiva omdömen. Om trovärdighet. Om autenticitet.

Jovisst. Det finns lysande ögonblick. Särskilt innan Noora blev för mycket flickvänsmaterial och så Sana, förstås. Blickarna. De korta kommentarerna fulla av mening och klarsyn.

Men. Blir det mer höjt till skyarna för att homosexuell kärlek får plats samt en tjej i hijab? Litet känns det som bildbyråbilder med ”en vit, en svart, en gul och en kvinna”.

Jag har dock lärt mig en del nynorska. Hooking. Och dritseck (kanske helt felstavat). Och haft väldigt roligt. Men nytt och fräscht – inte helt säker. Titta på ”Spung” istället (SVT, Öppet arkiv).

Mycket att skriva om

Så blev det grönt tillslut

De närmaste veckorna har jag tänkt att jag ska skriva. Hur det faktiskt blir med den saken, det återstår att se. Men det jag längtar att dela med mig av är tankar kring:

  1. Skam. Ja, ”Skam”, alltså.
  2. ”The Handmaid’s Tale” och andra böcker om instängdhet.
  3. Den tunna linjen mellan verklighet och saga. Om John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg och Margaret Atwood (se punkt 2).
  4. ”Twin Peaks” 25 år senare. Göder drömmarna fortfarande.
  5. Tankar på en proffsblogg om kommunikation.

Trevlig helg allihop!

Guldkorn på Netflix och Viaplay

barney

Fredagsmys, lördagstrivsel och söndagsångest.

På mitt nya jobb är det Melloparty resten av våren, verkar det som. För att smälta in ska jag väl ge spektaklet några försök, det går ju att snabbspola igenom deltävlingarna på SvtPlay allt eftersom. Men annars är jag ju helt hängiven streamingtjänsterna Netflix och Viaplay (två gratismånader från Linas Matkasse). HBO måste jag ju testa också – jag måste väl tillslut ge mig in i GoT-berusningen. Den ligger där och väntar på mig, jag vet att jag kommer att bli ohjälpligt förförd, fast och besatt, så det är inget lätt beslut.

Men fram till dess letar jag godbitarna på Netflix och Viaplay. För helgen kan jag rekommendera:

Spotlight” på Viaplay. Ett välskrivet manus byggd på en berättelse från verkligheten. En film gjord av människor som älskar filmskapande och som kan hantverket. Extremt välspelat, trovärdiga karaktärer spelade av handplockade skådespelare som är valda för sitt yrkeskunnande och inte för sitt utseende eller antalet följare på Twitter. En film som fick mig att komma ihåg att jag förr i tiden oftare blev berörd och engagerad snarare än underhållen och road av letandet och hittandet av Easter Eggs. Fick jag filmen att låta tråkig med mitt pratande om ”trovärdigt” och ”hantverk”? Men nej. Den är spännande och helgjuten, du vill sitta kvar, det går knappt att pausa. Och så är ju Stanley med. Mr Tucci.
Som bonus när du tittar på filmen en gång till (för det vill du göra) kan du djupdyka i analysen kring de stora, lätt fladdriga chinos många män bär i filmen. Hade män sådana byxor i parti och minut för femton år sedan? Jag undrar.

Flaskepost fra P” (”Flaskpost från P”) också på Viaplay. Ja, du som har följt Issadissa vet att jag verkligen gillar Jussi Adler-Olsen som deckarförfattare. Historierna är väl ihopsatta, men främst är det karaktärerna jag högaktar och direkt njuter av. Särskilt när Stefan Sauk läser böckerna och levandegör Assad, Carl och Rosie. Att filmatisera böckerna kan inte vara helt enkelt. Den som gjort den här filmen har skalat bort en hel del, karaktärerna är aviga och hemlighetsfulla men inte fullt så tillskruvade som i böckerna. Och vem vet, det kanske hade blivit alldeles pajigt om Carl hade fått leva ut sitt ganska rasistiska jag och om Rosie fått bli Danmarks Lisbeth Salander. Men Fares Fares som Assad gömmer lager under lager av hemliga liv och dunkla uppdrag. Snyggt hopsatt, Danmark är smukt och det är klart spännande in i det sista!

Gone Girl”. Viaplay. En fantastisk roman av den märkliga Gillian Flynn har blivit en bra film. Snyggt gjord. Väl utförd. Borde dock kunnat bli en makalös film. I Hitchcocks anda exempelvis. Litet moln som drar över en svartvit himmel. Eller varför inte med bildspråk hämtat från Edward Hoppers målningar. Berättelsen handlar om förlorad välfärd, om förlorad förmögenhet, om spelade roller, om stor ensamhet, om manipulation, om den amerikanska drömmens mångbottnade baksidor. Och så har vi Neil Patrick Harris där. Som tur är. Med den tvetydighet som han ofta får in i sina karaktärer.

Ooops. Inget Netflix?! Får bli imorgon. #asoue och #himym. Jag säger bara Neil Patrick Harris igen.

 

Bästa tv-serier och filmer på Netflix

Nej. Jag tänker inte skriva någonting om skitåret 2016. Det återkommer jag till. (Fast för egen del har 2016 varit ett extremt intressant och utvecklande år. Samt jobbigt. Det kanske jag återkommer till.) Så idag blir det några listor över godbitar på Netflix. Olika listor beroende på vilket behov som just för stunden är mest pockande.

Lista 1. När själen måste lyftas eller bäddas in.

  • ”A Christmas Carol” från 80-talet med Stora Brittiska Karaktärsskådespelare, underbara viktorianska London-miljöer, en massa fin och snäll moral. En underbar julsuck! (film)
  • ”Vägg mot vägg”, en liten fransk romantisk bagatell med parisiska takåsar och bonne-rum (film)
  • ”Singing in the Rain” för nostalgin, dansen, dansen, DANSEN och den allmänna lättheten i allt handlag (film)
  • ”Call the Midwife” (”Barnmorskan i East End”, alltså), som en svensk 40-talsfilm med klämmiga flickor och vattenkammade pojkar men så oändligt mycket mer trovärdigt. Ja, ja, JA, jag tror på människors medfödda godhet när jag ser barnmorskorna och nunnorna i Nonnatus House. (serie)
  • ”The Unbreakable Kimmie Schmidt” Hur knasig som helst! Och upplyftande. Märklig. En kvinna räddad från en undergångssekt kommer till nutida New York. Men ingenting av det en skulle kunna tro händer. Bara en massa annat. (serie)
  • ”The Secret Garden”, en sådan där makalös engelsk barnbok som blivit en ljuvlig film. En gammal herrgård, en föräldralös flicka, en sjuk pojke, en sörjande vuxen, en hemlig trädgård, människor som inte får nämnas. Och så godheten, nyfikenheten, viljan att göra bra som överbryggar de svåra känslorna och öppnar upp livet. För alla. (film)
  • ”Välkommen till Marly-Gomont”, ännu en läkande film om misstro som vänds till vänskap och solidaritet. Genom barnafödande och fotboll. Det är franskt så calvadosen stänker. (film)

Lista 2. Ner i själens mörker.

  • ”The Fall”. Så välgjort så det gör ont. Inte en enda karaktär är slarvigt utmejslad. Inte ett ord sagt i onödan. (serie)
  • ”Dag”. Och i själens mörker sitter humorn och har det bra. Så skrocka och sätt i halsen. (serie)
  • ”Luther”, säsong 1 och 2. Och möjligen 3, men undvik säsong 4. (serie)

Lista 3. Stora känslor och överdådiga kostymer.

  • ”Borta med vinden”, klassikern över alla klassiker. Komplett med liten paus med musik. (film)
  • ”Dangerous Beauty”, Venedig, 1500-tal, passion, pest, klass och inkvisition. Samt märklig översättning om du kör svensk text. (film)

Lista 4. För anglofiler.

  • ”Sherlock”. Vänskapen mellan Sherlock och Watson. Den intressanta relationen mellan Sherlock och brorsan Mycroft. Alla sidokaraktärer som bygger ihop illusionen. Sherlock är nästan en ”metahuman”, en supermänniska. Fast bara nästan. Han har John Watson som sin ende vän som ser honom, tolererar honom och uppskattar honom. Är Sherlock kanske ”Marvel möter barnmorskan i East End”? Typ. (serie)
  • ”Hinterland”. Wales är gudomligt vacker och dramatiskt och gör sig fantastiskt bra som back-drop till en välspelad, välförfattad thriller med mörka undertoner. (serie)
  • ”Broadchurch”. En annan dramatisk del av det brittiska landskapet som likaledes harmonierar med en likaledes mörk thriller. Som naturligtvis är välspelad, välgjord och, och…alldeles underbar. Den deppigaste Doctor Who-versionen med mest synt-utseende, David Tennant spelar huvudrollen. (serie)
  • ”Happy Valley”. Ojoj. Vilken serie. Det engelska landskapet är helt underordnat de finfina karaktärerna – den kvinnliga polisen och hennes syster står i centrum. Svårt att säga så mycket mer än att SE DEN! (serie)
  • ”The Fall” (igen)

Lista 5. Hoppa över.

  • ”Taken 3”. Jag har inte ens sett den. (film)
  • ”Luther”, säsong 4. Vem bryr sig om Luther – han är bara intressant i förhållande till psykopaten Alice Morgan.

ruth-wilson

Att vara en Leonard Cohen-kvinna

cohen

Marianne, enligt källor. The Marianne.

Jahapp. Så dog även Leonard Cohen detta märkliga upp-och-ner-år 2016. (Jag kommer att skriva mycket om Donald Trump och allt kring det, men just idag behövde jag lägga mig på ytan.)

En sak är klar: Leonard Cohen var en av de gubbar som i mina och mina närmastes unga år satte ”den mystiska och fascinerande, ja, GÅTFULLA Kvinnan” på kartan.

Alltid med långt hår.
Alltid med sotade ögon.
Alltid med impulsivt beteende.
Alltid boende på något udda sätt eller udda ställe. Båt. Gammalt hus i Grekland. Någon miljonärs uthyrda hus. Rivningskåk.
Alltid med levande ljus.
Alltid med det implicita löftet att aldrig stanna, att aldrig kunna fångas.
Alltid med passionerade kärlekshistorier från avlägsna platser på jorden: kamelskötare i Mongoliet eller schaman i Sibirien.

Vi växte upp med henne bredvid oss. Ibland tog hon tillfälligt boning i någon medial person – Suzanne Brögger låg bra till. Marianne Ahrne med sina drömska, sotade ögon, stora lockar och avlägsna passioner likaså.

Å, vad vi ville vara mystiska, fascinerande, gåtfulla.

Men. Vi var fjorton. Extremt verkliga. Kanske någons våta dröm bara för att vi hade bröst, men definitivt ingens illusion, ingens längtan.

Så, kära Leonard Cohen som är i himmelen, ha det så bra däruppe med änglarna. De passar bättre i skyn än i tonåriga tjejers komplexfyllda värld. Sjung för dem och låt oss andra vara människor.

(Och därmed tänker jag bara lyssna på ”First we take Manhattan” idag.)

Verifierad av MonsterInsights