Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: december 2018 (sida 1 av 1)

Låt oss välsignas av det makalösa intranätet!

Vem älskar ett intranät?

Jag kommer ihåg en historia om internkommunikation som berättades på seminarier för nästan tio år sedan. Det handlade om ett stort brittiskt företag där internkommunikationen fungerade ytterst dåligt. Omvärldsfaktorer skakade företaget, omorganisationer drog genom verksamheten som tropiska stormar, informationen uppifrån var knapphändig och absolut bara envägs, det vill säga nedåt. Det fanns önskemål om forum för diskussion och dialog, önskemål som inte ledde till handling från ledningens sida. Och se, vad händer? Jo, det bildades en grupp på Facebook där medarbetarna luftade allt. Diskussionerna var känslomässiga men också konstruktiva. Allt fler arbetstimmar och timmar utanför arbetet lades på engagemanget kring arbetsplatsen och verksamheten. På Facebook. Tillslut kom det fram till ledningen att Facebook-gruppen fanns och att där fanns engagemanget som inte syntes i korridorerna, eftersom ingen frågade efter den. Det här gjorde att verksamheten ifråga tillslut byggde ett social intranät, det vill säga ett intranät med utrymme för dialog och samarbete.

Bra historia. Och härligt med så mycket engagemang. Fin berättelse för att sälja in sociala intranät. Absolut.

MEN. Vad gör vi när kulturen i en verksamhet inte bygger på kommunikation? Eller när det råder en tystnadskultur? Eller ännu värre, rädsla? Är det ens då möjligt att skapa ett socialt intranät?

Jag vet. Det brukar sägas att ”Skapa ett köp-och-sälj-forum på intranätet. Det brukar dra folk och då har de ju i alla fall kommit dit.” Eller i våra dagar – varför inte en intern Tinder-app? Ursäkta, nu raljerar jag. Men vad jag är ute och far efter är att ett intranät blir aldrig bättre än den interna (kommunikations)kulturen. Präglas kulturen av tystnad, rädsla, icke-kommunikation, så kommer den sociala delen av intranätet att eka tomt. Så – kära chefer som läser det här – är aktiviteten låg på era intranät, var glad över att ni sprider skräck och lydnad om det är era personliga mål (obs! jättemycket ironi) eller skaffa en riktigt bra organisationskonsult. Men intranätet kommer inte att göra jobbet åt er – det är bara en förlängning av en redan existerande verksamhetskultur. Fast vem vet – det kanske någonstans finns en grupp eller gruppchatt som bågnar av liv och idéer. Försök att hitta den och börja lyssna.

Mer om intranät kommer – vi har väl alla träffat på intranätet som alla välskrivna dokuments sista viloplats. Det är en annan aspekt av intranätet som förtjänar ett inlägg.

Story-telling är inte telling a story

Du som har följt mig vet vad jag tycker om buzzwords, corporate bullshit och annat lull-lull och fluff. Så därför vill jag nu reclaima begreppet ”story-telling” och återföra det till den goda sidan. Så:

Jag älskar story-telling.

Men jag hatar när människor missbrukar begreppet story-telling och förenklar tanken kring det.

Så. Vi börjar med riktig story-telling. En sann historia som berättades på en fikarast nära mig:

”Vi hade mätt upp vårt kök och hade med oss ritningen till IKEA för att planera det nya köket. Tog en kölapp och kom fram till en tjugoårig (!) tjej. Jag viskade till min man att ”nej, vi väntar” eftersom jag direkt kände att den här flickan kan nog inte göra ett bra jobb. Men vi började prata med henne och berättade om våra tankar kring köket. Hennes händer flög över tangenterna och hon kunde verkligen översätta våra idéer till en ritning. Vi frågade henne hur hon fått jobbet. ”Jag fick det på grund av att jag har spelat mycket Sims och är bra på det.”” Och så avslutades historien med att det blev ett mycket lyckat köksköp.

Genom historien bekräftas och gestaltas idéen om IKEA som ett företag som ligger tekniskt och mänskligt i framkant. Istället för att vi får läsa att ”IKEA låter varje medarbetare växa och använder modern teknik” så kommer det fram på ett känslomässigt sätt i en fin historia. Utan buzzwords, corporate bullshit eller lull-lull, sådant som de flesta av oss inte lyssnar på, inte tror på och dessutom är direkt misstänksamma mot: ”Måste det sägas finns det säkert en underliggande historia som ska döljas.”

Vad är då INTE story-telling utan bara ”telling a story”?

”Telling a story” gör vi som kommunikatörer om vi bara intervjuar och återberättar men inte söker historierna som har en undermening eller innehåller metaforer. Att IT-chefen berättar ”Så här gör vi när vi….” är inte story-telling. Att säljchefen berättar ”I min grupp satsar vi på…” är inte story-telling. Inte ens om vi låter en nöjd kund komma till tals och den berättar om sin trevliga upplevelse så är det självklart story-telling.

Kanske är det så att många helt enkelt blandar ihop begreppet storytelling med content marketing? Engelska som engelska? Kommunikation som kommunikation?

 

Verifierad av MonsterInsights