När jag växte upp var det vanligt att den självbild vi svenskar hade var att vi var tråkiga, tysta, lagom, ospontana – gråa och ospännande helt enkelt. Vi pratar inte med varandra på bussen – alltså har vi ingen kreativitet. Vi dansar inte på gatorna eller firar utomhus – alltså har vi ingenting spännande att erbjuda andra.
Nu gäller ju inte det här längre – ingen pratar hörbart med varandra någonstans i kollektiva färdmedel, kommunikationen pågår med hjälp av text med människor som inte sitter på bussen och det här är ett globalt fenomen. Och, sedan Vattenfestivalen så är vi ju del av den paraderande, kollektivberusade och fyrverkeriskjutande allmänhet som också är global.
Men fortfarande ägnar sig en hel del av oss svenskar åt att oja oss över diverse tydliga tecken på att vi är en nation på dekis, på ruinens brant och på motorvägen mot helvetet. Det går åt fanders för skolan, de unga har inga jobb, glesbygden avfolkas, brottsligheten ökar, livet har blivit farligare, osäkrare och fattigare för de flesta. I vissas värld håller Sverige på att gå under. Ibland har jag själv varit där, bara sett tydliga tecken på olika typer av mentala farsoter och korrupta maktmänniskor.
Men så blev jag Airb’n’b-värld. Det var ett första steg. Och jag har mött människor från många, många länder som är alldeles kära i Sverige. De ser oss som ett föregångsland på alla möjliga sätt. De tycker att vi ser så friska ut. De tycker vår föräldraledighet är fantastisk. De tycker att det var ett stort och modigt steg att förbjuda barnaga. De tycker att vi som kollektiv utstrålar glädje och livslust. De tycker att vår tillgängliga natur är enastående vacker, enorm och som sagt, tillgänglig. Det här är ju en del av det jag hört. Och sakta men säkert började jag se att ja, vi är ett modernt land som länge har velat förändra och förändras till det bättre. Vi har jobbat på i våra politiska partier, i våra föreningar och förbund, på våra arbetsplatser och på vår fritid. Vi har varit hyfsat omutbara och vi har varit välkomnande när det gäller det mesta. Faktiskt! Särskilt när det gäller mat och ny teknik, men vi har ju också välkomnat många människor hit, både för att vi behövt arbetskraft och av solidaritetsskäl.
I och med att vi närmar oss valet och siffrorna för Sverigedemokraterna är fortsatt höga så börjar ju människor med en annan Sverige-bild än SD att mobilisera sig. Mitt inlägg är ett första försök åt det hållet, men det finns några stycken som gjort det så mycket bättre. Och de inspirerade mig.
Här är Emilia Molins debattinlägg i Aftonbladet.
Och Sofia Strömbergs text på Facebook.
