Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: London (sida 1 av 1)

Akta er för ”Marcella”!

Jag tror det var när jag fått telefonsamtalet från min dotter när hon satt i en trappuppgång i ett okänt hus i Nice tillsammans med de andra i sin familj och ett annat svenskt par, när de just undkommit den framrusande vita lastbilen, som jag började titta på ”Marcella” på Netflix. Jag fick telefonsamtalet innan jag ens hört eller sett något på TV eller i sociala medier om vad som hänt i Nice, så jag hann aldrig bli orolig utan blev i samma ögonblick viss om både dådet och om mina barns trygghet.

Men ändå. Jag behövde bli distraherad. Jag hade några dagar då jag bara ville att tiden skulle gå så att jag sedan kunde få träffa och ha barnen nära. Då började jag titta på ”Marcella”. Och tittade klart eftersom den var spännande och i lagom många avsnitt.

MEN. Hur många plotholes var det inte? Hur konstruerad var inte historien? Hur märkliga var inte karaktärerna? Hur litet kärlek till karaktärerna fanns där inte? Hur litet känsla och hur mycket rutinkonstruktion var där inte?

Hans Rosenfeldt. Det förklarar allt. Han är en duktig men helt okänslig snickargubbe. Han är nog bäst i världen på Post-it-lappar-konstruktioner. Men ackackack, hur långt han är från sin själ. Och därmed finns det ingen karaktär som får eller förtjänar kärlek, det finns ingen moral att hålla sig i. ”Marcella” är en duktig konstruktion som lämnade mig lätt illamående. Det luktar manipulation lång väg. Precis samma känsla som när jag läst ”Hypnotisören”. Usch, för sånt!

(Se ”River” istället. Stellan Skarsgård gör en hel men trasig människa trovärdig. Skådespeleri par excellence.)

I went slumming. Med BBC. #blogg100

IMG_1916

Den briljante och lastbare amerikanen med miss Susan, den starkaste kvinnan av dem alla. ”Ripper Street”.

 

East End. Pittoreskt. Så länge en slipper lukten.

Vilket jag ju gör när jag tittar på TV. Nu är det dags för en lista på tre TV-serier som har East End gemensamt.

1. ”Whitechapel” BBC

2. ”Ripper Street” BBC

3. ”Call the midwife” BBC

1. och 2. är serier av deckartyp. 3. är serie av god-och-glad-och-snäll-typ. Alla tre är extremt välspelade, snyggt berättade och ambitiöst gjorda ner på knapp-och-mugg-nivå.

Kanske är jag partisk eftersom jag just nu tittar på ”Ripper Street” och bara badar i njutning när jag ser de fantastiska klänningarna, både de som ska vara vackra och de som ska vara skitiga och slitna, frisyrerna, herrkläderna, miljöerna, ljuset eller frånvaron av det i gränderna, prången, källarna, hålorna, cellerna. Den manliga trion balanserar varandra snyggt och känslomässigt – den plågade kommissarien, den galante, briljante och lastbara amerikanska läkaren, den buckliga pugilisten med känslig själ.

”Ripper Street” utspelar sig strax efter Jack the Ripper spred förskräckelse i Londons East End. ”Whitechapel” har samma gotiska bildvärld men utspelar sig i någonslags nutid. Det finns naturligtvis inte bara en intressant person utan två. Helt olika bakgrunder, så där som det bara kan bli i England med uttal och dialekt och internatskoleuppfostran mot gatans skola. De börjar som fiender men ser varandras svagheter, stöttar varandra och blir ett radarpar. Så klart.

Och om det finns mycket sår, lemlästning och blod i de här två serierna så måste jag faktiskt tillstå att det nog är ett antal liter låtsasblod som gått åt till ”Call the midwife” också. Om man är lagd åt det blodtörstiga hållet. Annars är det lätt att bara njuta. Vänskap, mänsklighet, godhet, lojalitet, se bortom yta och föreställning, att förlåta, bli mänsklig. Dessutom dricks det en massa te. Vilket helt klart fattas i de två första serierna. Konstigt!

Kort och underfundigt #blogg100

mile15

Party varje gång?

Dag 91 och inlägg 93

Kort därför att jag inte orkar skriva så mycket och underfundigt för att idén är så bra. Det är några kockar och evenemangspersoner som har startat en restaurangverksamhet i London. ”Mile high”. En middag som påminner om 60-talets flygäventyr eller i alla fall om våra föreställningar om dåtidens flygvärdinnor, stewarder och de reseupplevelser de var med om att leverera.

När man beställer biljett (bokar bord) vet man inte på vilket ställe man kommer att äta på. Det handlar om en ”pop-up experience”, ett evenemang som uppstår litet här och litet där.

Combine food with art, music and interactive theatre and you have a memorable evening.

Add one of London’s most exciting young chefs to the mix and you have an unforgettable evening.

Top up with strong liquor and you have Mile High.

skriver de på sin hemsida. Låter så bra.

 

Varumärke, stolthet och arkitektur #blogg100

Inlägg 73

Imorgon är sista chansen att se avsnitt nummer två av tv-serien ”Rummen formar dig” på SVTPlay. Det programmet handlar om arkitekturen och arbetslivet. Ägna 45 minuter åt tankar på din arbetsplats imorgon, även om det är lördag.

Programledaren, underbart entusiastisk på ett sådant där typiskt brittiskt David Attenborough-sätt, utsatte sig själv för en typisk kvart i ett öppet kontorslandskap samtidigt som hans hjärnaktivitet mättes. Det var inte mycket koncentration där inte.

Ett inslag var från BMWs anläggning i Leipzig, ritat av en brittisk arkitekt som heter Zaha Hadid. Det var bland det absolut häftigaste i tankeväg jag sett. Produktionslinjen gick igenom kontorsdelen! Varje controller, varje löneadministratör och varje HR-specialist kan varje dag se bil efter bil rulla fram på linjen. Varumärkesfrågorna borde inte vara så svåra att diskutera där, eller hur? Det borde inte vara svårt att känna stolthet över produkten heller.

BMW_36

Anläggningens mening och stolthet, bilarna intar en central position

Nästa arbetsplats som fick programledaren att bli alldeles förtjust var det holländska försäkringsbolaget Interpolis kontor. Varje morgon får den anställde tänka efter: ”Vad ska jag göra idag? Ha möten, behöva koncentrera mig, bli inspirerad, komma framåt i projektgruppen? Och hur mår jag idag? Behöver jag mjukt ljus och tystnad, behöver jag bli stimulerad?” Så placerar man sig i den miljö som bäst passar dagens uppgifter och dagens form. De som kom till tals var mycket stolta över sin arbetsplats.

Jag hälsade på en kompis som jobbar på Vasakronan. Hon sitter i deras nya kontor på Mäster Samuelsgatan. Det var inrett med samma tankar som Interpolis kontor. Dessutom med miljötänk. Kaffekopparna var köpta på Myrorna och Stadsmissionen, stolarna på den stora gemensamma ”piazzan” var begagnade trästolar från skiftande bakgrunder som målats i några  få olika nyanser. Jag blev alldeles upprymd av mitt besök där. Här kommer en film som berättar om kontoret. Tyvärr inte med samma entusiasm som i ”Rummet formar dig”.

[vimeo http://www.vimeo.com/62335521 w=400&h=300]

Ett samtal med mig själv som 14-åring

En av Jenny Holzers truismer från Wanås

Måste på en gång frankt deklarera att idén är snodd rakt av. Sara Bergmark-Elfgren ringde upp sitt 15-åriga jag  i sitt sommarprogram som sändes måndag 30 juli 2012 och det drabbade mig så att jag måste göra samma sak.

-Hej Eva! Det här är Eva som är 50 år.

-Varför ringer du?

-Jag tänkte att du kanske ville veta en del om framtiden. Och så kanske jag kan ge dig några ord på vägen.

(avbryter) -Är du tjock? Har du fortfarande glasögon?

-Inte så värst tjock och ja, jag ser perfekt på ungefär 15 centimeters avstånd men jag har kontaktlinser för det mesta och kan därför se som en normal människa.

-Pju! (andas lättad ut). …….. Bor jag kvar i Örebro?

-Nej. Jag, du, vi flyttar om ett år ungefär och kommer inte tillbaka. Bara några få gånger. De flesta du, jag, vi umgås med flyttar också därifrån – till Stockholm och utomlands. Förr eller senare.

-Skönt att höra. …….. Tänker du/jag fortfarande på mat hela tiden?

-Nej. Det tog ganska många år att sluta vara fixerad, men tillslut är livet så fullt med annat. Förresten, du kanske vill veta att jag/du jobbar med något som inte ens är påtänkt 1976.

-Vad är det då?

-Kommunikation med datorer.

-Vadå? Programmerar jag? Nänä, det där tror jag inte på.

-Det är litet svårt att förklara. 2012 har nästan alla människor datorer (-VA?) och bärbara telefoner som är små datorer (-VA!!??) och man använder de här till att prata med en massa människor, en del som man känner och en del som man träffar på under vägen och en del som man bara känner genom datorerna.

-Det här är rena rama science fiction. Hur har det gått med miljöförstöringen då?

-Den är värre än någonsin.

-Kommer jag gå NA och lära mig programmera och sånt?

-Nej. Programmeringen sköter andra. Du/jag skriver och gör annat.

-Ok. Vad var det du ville säga då?

-Du är inte lika osynlig som du tror. Våga tro att andra människor kan vara nyfikna på dig.
-Sluta skämmas över dig själv. Försök i alla fall.
-Du kommer att vara med om tragedier som nästan dödar dig, men du kommer att överleva. Det är viktigt att du är övertygad om det.

-Jaha, det där låter ju lagom kul. Jag vill inte veta mer. Men annars då – har du/jag någon kille?

-Ja. Tillslut. Barn och villa också. Men det där får vi ta litet mer i enrum.

-Men det är inte Bryan Ferry jag gifter mig med?

-Nej. Och inte Steve Priest heller. Och det ska du vara glad för. Hälften av medlemmarna i Sweet är döda och de andra två är sorgliga föredettingar. När du slutade ha dem som idoler där efter Grönan-spelningen visade du att du hade fattat.

-Blir jag helt vanlig?

-Den frågan kan jag faktiskt inte svara på. Den brottas jag med fortfarande. Men du/jag kommer att göra saker du nog inte blir helt överförtjust över: du kommer att bli scout (”VAAA??!! Blir jag frälst, skenhelig och intolerant också?!?!””Nänä, lugna dig. ”), du kommer att gilla att cykla, styrketräna och yoga, fast det tar ett bra tag att komma över gympahatet. Du kommer inte att göra någon vidare karriär, fast du kommer att jobba med en massa roliga saker.

(Lätt hånfullt) -Läser du ens fortfarande? Och musik har du väl slutat lyssna på? Du dansar väl till Streaplers och Flamingokvintetten också.

-Hallå (förnärmat). Vad jag vill ha sagt är att en del saker läggs till under livets gång och gör det rikare men aldrig i livet att jag slutar läsa och nu har jag börjat lyssna mycket på musik igen och dansa till dansband kan jag bara inte.

-Kommer du ihåg mig inuti dig?

-Varje dag, Eva. Varje dag.

Ny yppig modell!

Image

Några korta ord om SIME 2010 och IW2012. Vad som pratades om och vad som pratas om när det gäller den digitala affärsvärlden.

SIME 2010 hölls några dagar i november för snart 18 månader sedan. En nersläckt biograf, några hundra i publiken som betalat dyrt för att lyssna på Ola Ahlvarssons samtal med diverse guruer i den digitala världen. Det var så mörkt att det inte gick att anteckna något. Intressant, tyckte jag. Var de personer som var där mest intresserade av litet digital businessunderhållning och kanske en eller annan tupplur.

Orden som användes mest på SIME 2010 var:

STORYTELLING

LOCATION

FACEBOOK

 
Ett och ett halvt år senare i London är orden:

MOBILE

SOCIAL MEDIA

MOBILE

SOCIAL MEDIA

 

Facebook har blivit det mer allmänna ”social media” och location har blivit allmänt ”tänk mobilt”. Och modeordet ”storytelling” var det ingen som lyckats krama några stora pengar ur, så det hamnade i skamvrån. Eller?

”Be mobile and use social media”

Den vanliga ”här-är-jag-i badrummet-på-hotellet-i-spegeln-med-kamera”-bilden.

Att komma utanför sin vanliga vardag är bra för tankeverksamheten. Att gå på Internet-mässa och lyssna på föredrag är också bra för tankeverksamheten. Det har varit några riktigt lyckade dagar i London. En massa input och dessutom tid att reflektera.

IW2012 i några meningar
Så här kan Internetworld 2012 sammanfattas för en digital strateg som jag:

Mobilt, mobilt, mobilt. Sociala medier, sociala medier, sociala medier.
Men glöm inte e-posten.


Själen – var är den? Själen – var tog den vägen?

Men jag saknade en person av Joakim Jardenberg-typ som säger ”Be honest and do good shit”. För här var det business, inte frälsning som gällde. Ett av de sista seminarierna jag var på handlade om delandets psykologi och sociologi. Jag hoppades på litet halleluja och webbkärlek men tillslut kokades ”altruisten” ner till en av de sju typer som delar material på nätet.  Tillsammans med karriäristen och provokatören.

Verifierad av MonsterInsights