Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: föremål (sida 1 av 2)

Apropå second-hand #blogg100 dag 79

Ibland blir jag helt berusad av att höra om bra idéer. En väldigt genial köp- och säljsajt heter ”Exboyfriendjewelry” med undertexten ”You don’t want it. He can’t have it back.”. Här säljer före detta flickvänner, fästmör och gifta kvinnor förlovningsringar, halsband, armband men också väskor och motorcyklar. Det senare under kategorin ”Stuff that should have been jewelry”.

Det intressanta är att den som lägger ut ett föremål för försäljning på sajten måste skriva en text som berättar en historia om föremålet. Bara det gör sajten värd en titt. Jag avslutar med att visa en motorcykel som ligger ute för försäljning just nu (Obs! Denna text publicerades för första gången för ett antal år sedan, så försök inte hitta hojen), med en text som ungefär berättar: Pojkvännen övertalade mig att köpa en motorcykel. Han lämnade mig. Nu har jag ingen att köra tillsammans med = ingen anledning att behålla den.

Motorcykeln är körd ungefär 10 mil.

27401a

Livlinor och toalettsitsar #blogg100 dag 41/3

lurar

(Jag fortsätter att försöka förstå mig själv. Och världen. För jag inser under månaderna av utmattningen och tillfrisknandet att det inte bara finns en sorts ”vanlig” människa. Nej, vi är väldigt olika. Vi tar in olika mycket. Vi har olika stora behov av människor, av ensamhet och stillhet, av eftertanke och bekräftelse.)

”Du är receptiv” skrev min svenskalärare i gymnasiet på en av mina uppsatser. Eftersom jag visste att hon hade en tvetydig inställning till mig och jag inte visste vad ordet ”receptiv” betydde visste jag inte hur jag skulle tolka det hon skrivit. Och på den tiden, kära barn, var det inte bara att ta fram mobilen och googla på ordet. Nej, nej, jag fick invänta rasten, gå till skolbiblioteket och leta i någon av de ordböcker som fanns där. Men om det var bra i Sigbrith Lingers värld att vara mottaglig, det fick jag aldrig klart för mig.

Men hon hade en poäng. Hon hade läst mig. Jag hade en syn på mig själv att jag var ”as sensitive as a toilet seat” (citat från ”Catcher in the Rye” av J. D. Salinger) så jag visste själv inte hur jag skulle värdera det hon skrivit.

I alla fall. Med tiden har jag fattat att jag är både och. Jag kan koncentrera mig djupt och bli alldeles döv för omvärlden om jag sysslar med statistik, siffror, mönster eller Sudoku. Men när jag ska skriva, då behöver jag avskärmning, Då är jag i ordmood, ordmode och alla ord tar sig in i mitt huvud. Utan mina hörlurar/öronproppar/musik som stänger ute (utan ord!) så är jag rökt. Jag är alldeles vidöppen, hör varje viskning och samtal. Finns det bara ett ord som är intressant så är jag fast. Det är nästan som om hörseln skärps när jag ska skriva. Då är jag receptiv av bara tusan. Medan när jag sitter med statistik då är jag verkligen känslig som en toalettsits.

Avsaknaden av finrum skapar stress

IMG_0024

Klart och tydligt insåg jag behovet av ett finrum eller, som det sas på ena sidan av min släkt, ”salen” i helgen när jag klev in i detta svala, stilla rum. Jag utnyttjar mitt eget hem till fullo. Varje skrymsle och vrå är upptaget av lukter, aktiviteter, närvaro. Jag har tyckt att det har varit bra, liksom inte slösaktigt.

Men så klev jag in i ”salen” hos min farbror i helgen och jag insåg att jag nog bör ha en sal. Ett stillhetsrum. Där tiden stannar av. Där tankarna får plats. Där känslan av närvaro kan skärpas. Det är nog inte bara jag som ska ha ett finrum, en sal, det är nog alla.

Kan vi ha rummet inom oss?
Är det som ”sal” vi svenskar har skogen och sjöarna?
En gång i tiden var det väl kyrkorummet som gav oss det här?

(Självklart inser jag att det finns en klassaspekt här – släkten på min morssida hade minsann inga finrum, här trängdes sex personer på femti kvadrat och när de flyttade till trerummaren på Petrejusvägen så fanns det med bestämdhet inget utrymme för finrum.)

Spaning och julklapptips. Nedräkning.

nutida

Några nutida fenomen och deras utvecklingskurvor

Två dagar till julafton. Tre dagar till radioskugga. Jag tänkte invänta mina födelsedagshälsningar på Facebook (jag delar födelsedag med Jesus och Annie Lennox, sa jag förr i tiden) och sedan börjar den vita månaden.

Men. Julhetsen är väl som värst nu. ”Har jag köpt rätt julklappar?” ”Kommer granen att barra redan innan jag tar in den från balkongen?” ”Glömde jag kanelen i pepparkakorna?” ”Har jag saltat köttbullarna för hårt?” ”Borde jag inte använt sill från tunna istället för 5-minuters-sillen?” ”Kommer Michael Kors-väskan att vara passé redan i sommar?”

Den enda fråga jag kan svara på är den sista. Nej, den kommer inte att vara passé, men å andra sidan kommer den inte att kännas särskilt het eller edgy heller. Kolla mina spaningar om Michael Kors och andra varumärken.

Vilket osökt för in mig på hur vi bygger våra liv, våra existenser och identiteter med varumärken. Att det är en väldigt stor skillnad från bara tjugo år tillbaka i tiden.

– Är du också Filippa K-tjej? sa en av våra konsulter till mig eftersom vi hade likadana jeans.

Är jag det? Jag köper en del kläder därifrån, men betyder det att jag är en Filippa K-tjej? Vad är en Filippa K-tjej? Vad kännetecknar en Filippa K-tjej? Jag har mina aningar, men de lämnar vi därhän. Det intressanta är språkbruket och hur ett varumärke används för att definiera oss.

(Fast det är klart – redan för 35 år sedan kallades en tjej i min bästis klass för Gucci. Hon var verkligen före. Eller de omkring henne som gav henne namnet.)

Nu måste jag knyta ihop den här säcken som är fylld till bredden med spretiga julklappar. Och det gör jag genom två rekommendationer:

1. Spela Logo Quiz i helgen och förundra och förfära dig över hur mycket skräp du har i hjärnan som har med varumärken och dess symboler att göra. Vill du bli än mer förfärad – låt dina barn och barnbarn spela spelet.

2. Strunta i att köpa den sista julklappen som ändå bara skulle köpas på rutin och utan inspiration eller känsla. Lägg pengarna i några EU-migranters sladdriga pappersmuggar istället, köp en termos och gå med i Termosprenumerationen eller skänk pengarna till Stockholms Stadsmission, Läkare utan Gränser eller annan välskött organisation. (Vågar man skänka till Röda Korset nu? Jag är fortfarande skeptisk.)

Ps. Å. Någon som frågar efter kurvorna i bilden högst upp. Javisst. Shabby chic är lika med svennigt nu. Surdeg har införlivats med mellanmjölken och javisst, det var ju mustaschkampen i november men annars fortsätter skägget sitt intåg i svenska folkhemmet i lugn takt.

Julklappsspaning

I god tid. Hör hör.

Vi kör väl igång med en graf från Google Trends.

julklappsspaning

Jag ska inte gnugga er i ansiktet med Onepiece. Jag har lagt till grafen över sökningarna på Onepiece (den gula kurvan) och den långsamma vandringen mot döden, med en kort återupplivning förra julen, som referens. Så ser det alltså ut för ett varumärke som är ”inne” en period bara för att sedan pratas om med skämskudden nära till hands. För, kära läsare, visst är det så att något som är riktigt hett i den ängsliga medelklassen alltid blir riktigt pinsamt tillslut.

Så. Glöm Hollister (den röda kurvan) i år. Om ni köper något från Hollister till jul lär ni behöva lägga plagget till Emmaus redan till midsommar. Senast. Antagligen redan till påsk.

Och Michael Kors (den blå kurvan). Det kommer säkert en puckel till julen. För nu är det klockorna som ökar, medan väsksökningarna dalar. Men rent allmänt när det gäller varumärket – se upp! Ett varumärke som pratar lyx men som beter sig som bling. Känns inte bra. Jag bäddar in ett klipp från Wall Street Journals sändningar:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=BwZb3WHiSZQ&w=560&h=315]

Livlinor och toalettsitsar

lurar

”Du är receptiv” skrev min svenskalärare i gymnasiet på en av mina uppsatser. Eftersom jag visste att hon hade en tvetydig inställning till mig och jag inte visste vad ordet ”receptiv” betydde visste jag inte hur jag skulle tolka det hon skrivit. Och på den tiden, kära barn, var det inte bara att ta fram mobilen och googla på ordet. Nej, nej, jag fick invänta rasten, gå till skolbiblioteket och leta i någon av de ordböcker som fanns där. Men om det var bra i Sigbrith Lingers värld att vara mottaglig, det fick jag aldrig klart för mig.

Men hon hade en poäng. Hon hade läst mig. Jag hade en syn på mig själv att jag var ”as sensitive as a toilet seat” (citat från ”Catcher in the Rye” av J. D. Salinger) så jag visste själv inte hur jag skulle värdera det hon skrivit.

I alla fall. Med tiden har jag fattat att jag är både och. Jag kan koncentrera mig djupt och bli alldeles döv för omvärlden om jag sysslar med statistik, siffror, mönster eller Sudoku. Men när jag ska skriva, då behöver jag avskärmning, Då är jag i ordmood, ordmode och alla ord tar sig in i mitt huvud. Utan mina hörlurar/öronproppar/musik som stänger ute (utan ord!) så är jag rökt. Jag är alldeles vidöppen, hör varje viskning och samtal. Finns det bara ett ord som är intressant så är jag fast. Det är nästan som om hörseln skärps när jag ska skriva. Då är jag receptiv av bara tusan. Medan när jag sitter med statistik då är jag verkligen känslig som en toalettsits.

Köp inte en Michael Kors-väska! #blogg100 dag 53

……om du vill vara i framkanten. Den tiden är förbi. Men tycker du om att simma i bakvattnet, flyta med strömmen och ha samma saker som ”alla andra” har, då är det fortfarande OK att köpa en väska med MK-märket.

Jag roade mig att titta på sökningarna på Google. Och för Michael Kors är de på väg ner. Tydligt tecken på att de som leder modet redan har hittat ett nytt väskmärke och att de snabba följarna redan lagt sina Michael Kors i Emmaus-lådan, på eBay eller Blocket. Medan ja-ni-vet-vilka stoltserar med sina väskor ett tag till för att sedan gömma dem längst in i garderoben.

väskor_trend

Upp som en sol och ner som en….?

Det var intressant att se vilka regioner i Sverige som trendat starkast under vissa perioder. Storstadslänen dominerar. Uppsala län kom smygande i höstas och tillslut kom Närke. Litet efter. Och då kom jag ihåg att det berättades  när jag var mindre att företag ofta provade sina produkter i Närke. För om närkingarna, gnällbältets gnälligaste gnällare gillade produkten, då kunde företagen räkna med att den gick hem överallt. Så vad säger det om Michael Kors-väskorna att närkingarna nu tillslut har fattat trenden?

Den röda kurvan visar det stabila intresset för Louis Vuitton. Med en viss tillväxt.

Ps. Eftersom jag till viss del kan räkna mig som örebroare får jag skriva spydigheter om närkingar. Ds.

Inredning och tiden

PICT0046

Barnkammaren

 

PICT0056

Vardagsrummet

Jag håller på att skanna in diabilderna från mitt liv som barn och tonåring. Inser att jag föddes i en tid som var väldigt annorlunda än den tid vi lever i nu. På en massa sätt. Särskilt idémässigt – hur man såg på sitt eget liv, vad man förväntade sig, hur man såg sin plats i samhället. Jag föddes när Sverige började gå som tåget. Välfärdslandet där möjligheterna var stora om man bara var duktig. Mamma och pappa bar hatt och kappa respektive rock- trots att de var så unga, så unga så var de vuxna där på 60-talet. För att i nästa decennium köpa gula utsvängda byxor och maxiklänning med psykedeliskt mönster och bli yngre på alla sätt.

Något av det som verkligen skiljer tiderna åt är synen på möbler och inredning. Titta på bilderna. En barnkammare med kommunalgrå tapeter och IKEA-sängar. Samt det obligatoriska SPARKSKYDDET på väggen. I bast eller något annat material ingen människa hört talas om nu. (Sparkskydd, förresten. ??? Lärdes det ut på Barnavårdscentralen att blöjor samt sparkskydd var det första som skulle inhandlas?! Varför har ingen sparkskydd längre? Sparkar inte barn på väggarna längre? Eller har de egentligen aldrig gjort det i någon större utsträckning?) Ren funktion.

Och vardagsrummet. Soffa och soffbord från IKEA. Soffan var grön och stickig, ganska hård. Soffbordet var av teak med en flätad tidningshylla hängande under. Tavlor ska hänga över soffan, så där hänger två van Gogh-bilder i enkla ramar. Och så en märklig tavla med ett flamencodansande par.  Kommunalgrå tapeter även här.

NU. Möblerna och köken är som våra kläder och accessoarer. Något att visa upp, något som ger oss värde, något som berättar om oss. Så väldigt, väldigt annorlunda.

294_poul_kjaerholm_privat_hjem

Poul Kjaerholms hem utanför Köpenhamn.

Nej. Jag vill inte tillbaka till kommunalgrå tapeter och sparkskydd och stickiga soffor. Men jag är trött på uppvisningen som har blivit viktigare än den egna trivseln. Samtidigt är jag helt övertygad om att viss arkitektur och inredning hjälper lyckan en bit på vägen. Läs ”Lyckans arkitektur” av Alain de Botton (låna på biblioteket eller köp på antikvariat, den verkar helt slutsåld i vanliga bokhandeln) och begrunda denna bild

En dialog

–         Å, vilka fina tapeter! utropade Angelica.

Det tyckte hon inte alls, det hörde Petra på hennes ton som skorrade. Så där lät hon alltid när hon skulle vara tillags och ställa sig in.

–         Äsch, de har ju suttit där länge. Var det längesen du var här?

Petra kunde inte hålla sig. Angelica hade ju själv bjudit in till elakheten. Varför måste hon vara så mesig och korkad? Varför kunde hon inte skyla över sin fjäskighet med litet polityr?

–         Ska vi ta kaffet på terrassen?

De gick in i köket, det alldeles nyrenoverade köket med marmorbänkar, köksö och rostfria ytor. På en av de stora bänkarna tronade en italiensk kaffemaskin, en riktig barristamodell. Angelica fnissade nervöst.

–         En correto? frågade Petra.

–         Eh…va? Ja, visst, det blir bra.

Å, hon vet alltså inte vad en caffé correto är för någonting. Nu kände sig Petra elak, som om hon tagit det hela för långt.

–         Ja, ursäkta. Jag bara skojade. En caffé correto är en kaffekask på italienska. Men du ammar väl fortfarande, så det kanske inte är någon vidare bra idé?

–         Nej, du har rätt. Bara en vanlig kaffe, tack.

Angelica tittade på sin iPhone som om hon fått ett viktigt sms. Hon mumlade något och fumlade i handväskan.

–         Förlåt, vad sa du?

–         Toaletten, har ni fortfarande en i hallen?

–         Ja. Alldeles till höger efter byrån.

Varför blev det alltid så här? Angelica svor inombords över både sig själv och Petra. Hon tittade sig runt i hallen och kunde för sitt liv inte komma ihåg vilken av dörrarna som gömde gästtoaletten. Kinderna hettade och det klibbade under armarna.

–         Till höger om byrån, ropade Petra inifrån köket. Ropet studsade mot de blanka ytorna och upp mot rummets dubbla takhöjd.

–         Jag hittar! klingade Angelica tillbaka.

Vad är vänster, vad är höger? Höger-handskfack, höger-hälsa med. Ok, det borde vara den här dörren. Nej, det var en garderob. Å, vad pinsamt. Angelica stängde dörren så tyst det bara var möjligt och öppnade istället dörren på andra sidan byrån. Hon skramlade litet extra med handtaget för att visa att hon hittat rätt.

Vad gjorde hon här egentligen? Varför hade hon tackat ja till ”husesyn” som Petra hade föreslagit? Varför skulle hon titta på den nyrika prakten som Petra så gärna visade upp? Hon skulle mycket hellre bara vara ute och gå med barnvagnen eller sitta för sig själv med kaffetermosen.

–         Har du fastnat därinne?

–         Litet mjölkstockning, bara!

Skönt att kunna skylla på amningen. Egentligen satt hon på toaletten och hade kissat färdigt för längesedan, men det var skönt att för en liten, liten stund bara vara alldeles ifred. Hon gjorde sig iordning och gick ut i köket igen.

–         Har Amanda börjat gå ännu?

–         Inte riktigt, men igår trampade hon runt båda Thomas Sandell-pallarna medan hon höll i sig i dem.

Å, det kändes skönt att få in ett designer-namn. Och att få berätta om Amandas framsteg. Petras son, Theodor var litet sen, han hade precis börjat krypa ordentligt. Det var det enda mörka molnet på Petras välputsade himmel. Petra hade nog hoppats på att hon, Angelica som var så mycket osäkrare än hon också skulle ha ett barn som var litet sen i utvecklingen. Allting mättes i Petras värld. Pengar, storlek på hus och bil, antalet gäster på bröllop och dop, längden på sommarsemestrarna, avståndet till de exotiska resmålen.

–         Vad ska ni göra på semestern då?

–         Vi har inga planer ännu.

–         Men det är ju i mitten av maj! sa Petra, nästan upprört.

Angelica svarade inte. Hon frågade heller inte vad Petra och hennes familj skulle göra. Fast hon visste att det var precis det som Petra förväntade sig, så att hon kunde berätta om sina detaljerade planer som innehöll en varm och stor familj och långa, lata dagar i något charmigt hus på en mysig ort. Angelica frågade ingenting utan tog bara kaffekoppen som Petra höll fram och gick ut på terrassen.

–         Vi funderar på att flytta, sa Angelica utan att riktigt veta varför.

–         Nej! Vad spännande! Vart då? Till ett större hus här i närheten?

–         Vi skulle kunna överta min morbrors fyrarummare i Kärrtorp.

Petra blev tyst. Var det ett gott eller dåligt tecken? Hade Angelicas man fått sparken eller blivit befordrad? Var Kärrtorp ett område på uppgång? Hon misstänkte att Angelica som bott i sta’n hade bättre koll på sådant. Skulle hon gratulera eller beklaga?

–         Kärrtorp, vad trevligt!

 

Apropå second-hand #blogg100

Dag 97 och inlägg 99

Ibland blir jag helt berusad av att höra om bra idéer. En väldigt genial köp- och säljsajt heter ”Exboyfriendjewelry” med undertexten ”You don’t want it. He can’t have it back.”. Här säljer före detta flickvänner, fästmör och gifta kvinnor förlovningsringar, halsband, armband men också väskor och motorcyklar. Det senare under kategorin ”Stuff that should have been jewelry”.

Det intressanta är att den som lägger ut ett föremål för försäljning på sajten måste skriva en text som berättar en historia om föremålet. Bara det gör sajten värd en titt. Jag avslutar med att visa en motorcykel som ligger ute för försäljning just nu, med en text som ungefär berättar: Pojkvännen övertalade mig att köpa en motorcykel. Han lämnade mig. Nu har jag ingen att köra tillsammans med = ingen anledning att behålla den.

Motorcykeln är körd ungefär 10 mil.

27401a

Verifierad av MonsterInsights