Och imorgon är det alltså en enda liten sak du ska göra – öppna en dörr eller hjälpa någon att bära något.
Jag kommer att berätta vad jag gjorde – kan du också berätta?
Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.
Och imorgon är det alltså en enda liten sak du ska göra – öppna en dörr eller hjälpa någon att bära något.
Jag kommer att berätta vad jag gjorde – kan du också berätta?
Renskrapade tallrikar utlovas.
600 gr kalkonschnitzel, tunnskivad kalkonfilé (tunnskivad kycklingfilé går ju också, förstås)
1 burk crema di salvia (hittar du inte sådan går det bra med kronärtskockskräm), finns bland de italienska/franska delikatesserna (tapenaderna, peston och sådant)
100 g riven parmesan eller pecorino
1 dl vispgrädde
2 dl mjölk
Smör att steka i
Lägg ut köttskivorna. Bred på salviakrämen (eller annan kräm), strö på den rivna osten. Vik ihop runt fyllningen.
Innan du lägger i köttet i den varma stekpannan saltar och pepprar du. Stek på båda sidorna i ett par minuter per sida. Häll på mjölken och grädden. Låt köttet puttra tills det är genomstekt.
Servera med pasta och sallad. Eller kokt potatis och haricots verts. Eller ris och ugnsstekta rotfrukter.
Ännu en gång var det Linas matkasse som stod för inspirationen. Istället för att göra laxbiffar genom att köra rå lax i matberedaren/mixern så finns det ett mycket enklare och mycket mindre kladdigt sätt att göra dem på. Dessutom blir resultatet saftigare.
4 portionsbitar fryst lax eller 600 gram rå lax, utan skinn
Koka laxen (i bitar) i lättsaltat vatten 5-7 minuter
Häll av vattnet och mosa laxen med en gaffel
Tillsätt 1/2 dl ströbröd, 2 ägg, 1 dl grädde och mjölk blandat (smaksatt crème fraiche kan nog fungera bra också), 3/4 tsk salt, litet svartpeppar. En finhackad halv lök (röd eller gul, spelar ingen roll). Jag kryddade med ett par-tre matskedar tapenade och minskade då litet på saltet. Färska och torkade örter är mycket gott att ha i – krydda gärna ordentligt med örter.
Blanda alltihop till en grov färs. Klicka till biffar av önskad storlek i varm stekpanna med smör i. Stek ett par-tre minuter på varje sida.
Servera med potatis och en kall sås gjord på tjockyogurt eller gräddfil, kryddad med örter, litet senap, en droppe honung och salt/peppar. Eller med potatismos och ärtor.
Magen.
En trevlig del av kroppen.
När den funkar som den ska.
När den inte funkar är det som om hela min uppmärksamhet äts upp.
IQ blomjord. IQ fiskmås.
Mina bästa tips hittills för att få magen att funka kommer här.
Som utlovat.
Och så utgår jag ifrån att ni allihop äter fiberrikt, rör på er ordentligt, står vid skrivbordet åtminstone en stund varje timme, hellre äter päron än äpplen, hellre potatis än ris, inte stressar för mycket.
Jag vet. Sånt är inte livet. Så testa mina råd!
Mitt Facebook-flöde flödar över av upprop och uppmaningar att agera och uppvisningar av aktioner, både stora och små. Mot näthat. Mot fängslande. Mot miljöförstöring. För flyktingar. För goda saker.
Det blir mycket. Det blir för mycket. Jag känner själv hur jag börjar stänga ner, stänga in, krypa ihop, titta inåt.
Farligt, farligt. För jag känner försvarsmekanismerna dra igång. Cynismen. Bortförklaringarna.
Det här är inte en kamp bara mot de onda krafterna utanför och på internationell nivå, det här är en kamp på det högst personliga planet.
Därför ska jag fortsätta i det lilla:
1) Berätta för mig själv varje dag att det lilla jag gör påverkar
2) Sopsortera, inte shoppa, nyttja kollektivtrafiken
3) Följa nyheterna med en klar och analytisk blick, vilket betyder att jag snabbspolar en hel del och hoppar över mycket
4) Blanda strängt innehåll med lättsammare tankar på bloggen
5) Inte ge upp
Och eftersom jag nu varit sträng i några inlägg efter varandra så börjar det bli anledning att posta litet lättviktigare innehåll. Vad sägs om:
1. De fem bästa tipsen för en trög mage (kommer de flesta medelålders kvinnor att gå igång på)
2. Snapchat och tonåringarnas behov av slutna rum
3. Finns det någon reklam som fungerar 2017?
4. Bästa Netflix-tipsen inför julen
5. Klimatsmarta recept – två, TVÅ till på köpet. De är jättegoda och vardagssnabba, men båda funkar fint som helgmat.
6. Twitter – dumskallarnas sammansvärjning (och jag är dummast!)
Dags att erkänna rädslan.
Dags att inte normalisera tillståndet i världen.
Dags att använda tänkandet till goda saker. Varje sekund, varje minut, varje timme.
Jag lyssnade till Erica Joy Baker i veckan. Modig och rädd och vältalig. Lyssna på henne du också. Det finns stor kraft och mycket handling att hämta i den här halvtimme.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=DKImPAjhDR8&w=560&h=315]
Jag köpte en ny flaska toarengöring. Den kommer inte att räcka länge. Det går inte att vara miljömedveten. Det är faktiskt helt omöjligt så länge jag använder det här medlet och, särskilt, så länge jag accepterar förpackningen.
Flaskan är noggrant designad för att slösa med innehållet. Så, hur mycket företaget än betalat för Svanen-märkningen så har det byggt in miljöförstöringen i produkten.
Väldigt enkelt. Tunn plast och stor öppning.
Precis som jag lärde mig om Yes-flaskorna på 90-talet. En insatt person berättade att förpackningarna var nogsamt utformade för att diskmedlet skulle ta slut hyfsat fort så att det snart var dags att köpa ny flaska Yes. Tunn plast och stor öppning betyder att det är omöjligt att bara använda några droppar, även om det är så rådet är skrivet på flaskan.
Jag avslutade förra blogginlägget med ”Vi har inte fått vårt intellekt för att slösa med. Använd det nu.”
Som sagt, nu är det slut på ynkandet. Det är dags att erkänna den egna skulden och gå vidare. Ersätta en del av fritiden, slö-och-släng-tiden med att få ordning, få struktur, skaffa helhetssyn. Och agera med de medel vi har.
Jag pratar inte om träning. Jag pratar inte om mat. Jag pratar inte om städningen.
Jag pratar om världsläget. Jag pratar om Trump. Jag pratar om SD.
Har du tänkt att sluta läsa här för nu blev Issadissa jobbig och krävande? Men gör inte det. För nu ska jag vara ytterligt konstruktiv och uppmuntrande.
Det handlar om små steg.
Jag har försökt att följa nyhetsrapporteringen på SVT, jag bläddrar i Dagens Nyheter, jag letar på nätet efter mer djupgående artiklar, reportage och analyser. Det första jag märker är att det är svårt att hitta något av större värde. Jag tittade på ”Agenda” och tänkte att jag skulle bli litet klokare. Men även där tillåter redaktionen polarisering och rena reaktioner, ställningskrig och pajkastning. Och det som var tänkt att vara fördjupning och försök till analys blev partipolitik och valpropaganda, försök till lättköpta poänger på den tänkte motståndarens bekostnad.
Nu behöver jag och andra din hjälp. Var hittar jag de kunniga analyserna? Har du läst eller sett något som förklarar riktigt, riktigt bra, som ger ledtrådar som kan hjälpa oss att förstå och agera?
Jag avslutar dagens inlägg med den arga Jonathan Pie (Tom Walker). Hans frustration drog igång mitt konstruktiva engagemang.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=GLG9g7BcjKs&w=560&h=315]
Jag tänker inte skriva ”vi”. För jag är personligen skyldig till att Donald Trump vann, till att Sverigedemokraterna är så stora i Sverige, till att Brexit blev verklighet.
Jag har slösat min tid och min förmåga de senaste åren. Ja, de senaste årtiondena tillochmed.
I tider av personliga kriser och allmän deppighet har jag vänt mig inåt, mot det jag hittat som varit varmt och gott. Barnen, hemmet, sociala medier, mat. Ja, ni vet. Och de strider jag utkämpat har varit på mycket små arenor.
Men det går inte längre. Jag kan inte leva som om världen därute inte angår mig. Det är dags att inse att jag kan påverka, både i det lilla och kanske i det något större.
Än så länge vet jag inte exakt vad jag ska göra. Men jag vet i alla fall att jag ska börja prata med dem som tycker olika, jag ska inte bara avfärda dem. Jag ska se till att inhämta och bearbeta fakta, tyckanden och teorier så att jag kan förstå, inte bara vara skrämd. Men jag ska också fortsätta sopsortera, ge pengar till organisationer som hjälper och oftare ha kontanter att ge till de som tigger.
Jag ska begränsa min tid på sociala medier så att jag har tid och orkar läsa strukturerat och målmedvetet.
Nu är det inte tid för tappade sugar och svartsyn, det är inte tid för förakt och cynism, det är inte tid för enkla sanningar. Vi lever i en tid av omtumlande förändringar. Inför förändring reagerar vi, det ingår i att vara människa. Vi kan välja att reagera enkelt – förkasta, håna, stänga in oss (jag tänker inte skriva något om köksrenoveringar och maratonlopp, men ni vet vad jag menar), förskansa oss med enkla ”sanningar”. Men de omtumlande förändringarna är komplexa, de väcker motstridiga känslor – du som enskild människa med moral och ansvar måste faktiskt försöka lära dig, förstå och ta välgrundad ställning. Och agera. I det lilla och i det litet större. Kanske till och med på en större arena.
Vi har inte fått vårt intellekt för att slösa med. Använd det nu.
Jahapp. Så dog även Leonard Cohen detta märkliga upp-och-ner-år 2016. (Jag kommer att skriva mycket om Donald Trump och allt kring det, men just idag behövde jag lägga mig på ytan.)
En sak är klar: Leonard Cohen var en av de gubbar som i mina och mina närmastes unga år satte ”den mystiska och fascinerande, ja, GÅTFULLA Kvinnan” på kartan.
Alltid med långt hår.
Alltid med sotade ögon.
Alltid med impulsivt beteende.
Alltid boende på något udda sätt eller udda ställe. Båt. Gammalt hus i Grekland. Någon miljonärs uthyrda hus. Rivningskåk.
Alltid med levande ljus.
Alltid med det implicita löftet att aldrig stanna, att aldrig kunna fångas.
Alltid med passionerade kärlekshistorier från avlägsna platser på jorden: kamelskötare i Mongoliet eller schaman i Sibirien.
Vi växte upp med henne bredvid oss. Ibland tog hon tillfälligt boning i någon medial person – Suzanne Brögger låg bra till. Marianne Ahrne med sina drömska, sotade ögon, stora lockar och avlägsna passioner likaså.
Å, vad vi ville vara mystiska, fascinerande, gåtfulla.
Men. Vi var fjorton. Extremt verkliga. Kanske någons våta dröm bara för att vi hade bröst, men definitivt ingens illusion, ingens längtan.
Så, kära Leonard Cohen som är i himmelen, ha det så bra däruppe med änglarna. De passar bättre i skyn än i tonåriga tjejers komplexfyllda värld. Sjung för dem och låt oss andra vara människor.
(Och därmed tänker jag bara lyssna på ”First we take Manhattan” idag.)